Mitt senaste inlägg var från drygt en månad sedan där jag ondgjorde mig över skitmånaden januari. Vad jag inte visste då var att januari inte ens hade börjat sparka mig i skrevet. Jag nämner att min olust eldat på min hypokondri och att jag fått remiss till en röntgen. Så skedde också och det som röntgades var mitt högra bröst. Varandes hypokondriker och van vid att detta är min ångestventil, väntade jag mig den vanliga klappen på axeln och lugnande besked. Så icke denna gång.
Efter mammografiröntgen fick jag komma in och lägga mig på en brits för en ("rutinmässig") ultraljudsundersökning. Det var under denna undersökning mitt liv tog en ny vändning och det med läkarens ord: "Jag ser att det är något här, men jag vet inte vad det är". Det togs vävnadsprover och jag fick remiss till magnetröntgen. Den 29 januari hade jag återbesök för att få mina provsvar.
Jag förstod redan när läkaren tog emot att det var dåliga besked. Dels såg hon ut som sju svåra år och dels hade hon med sig en sjuksyrra. De var båda också rätt angelägna att veta vilken roll min mansvän hade i mitt liv (han var med). Jag vet int', men i min värld blinkade alla varningslampor och jag gick som i trans in i mottagningsrummet, fullt införstådd med att jag hade bröstcancer.
Läkaren öppnar med: "Vi har inga positiva besked till dig idag". Problemet med mitt psyke är att jag då redan fattat och accepterat bröstcancerdiagnosen, så när läkaren sa att det var dåliga besked, eskalerade jag det i mitt huvud till att jag hade spridd cancer i hela kroppen och två månader kvar att leva.
Vilket i och för sig inte var helt orimligt att anta efter den information som sen följde. Läkaren sa att de kunnat konstatera cancer i höger bröst och två lymfkörtlar. Därtill hade de på magnetröntgen sett något som skulle kunna vara cancer även i vänster bröst och lymfkörtlar SAMT och det här var helt klart det mest störande med hela informationspaketet: De hade gjort ett FYND som det så skenbart gemytligt heter i min rygg. Nu behövde jag utredas ytterligare, för att se om detta fynd hade med min bröstcancer att göra eller om det hade ett moderskepp någon annanstans i kroppen.
Mötet förflöt som i en dimma. Jag minns att de erbjöd mig näsdukar men jag var så långt ifrån gråt man kunde komma. Jag var som i koncentrerad chock. Det enda jag sa under mötet var "Okej" och "Jag förstår". Jag undrade när de skulle dra fram broschyren med olika hospice i stockholmsområdet eftersom jag var helt övertygad om att det nu var game over.
Men eftersom de verkade surra om olika behandlingar tog jag till slut mod till mig och frågade "Har jag förstått det rätt som att ni avser att behandla det jag har?". Då nästan (nästan) skrockade läkaren och sa att givetvis skulle det jag har behandlas. Jag, tillika min mansvän, minns också att hon sa att "Är det bara det här" (svepande rörelser över bröstet) kan vi bota det. Är det något annat, kan vi behandla". Sjuksyrran, eller kontaktsjuksköterskan som jag senare förstod att hon kallades, sa också "Man kan leva många år med cancer".
Ni minns kanske att jag är stort fan av Nobelpriset i det att det till skillnad från dagligmedia lyfter mänskliga framsteg över tid (jag tror till och med att jag skrev om immunterapi här på bloggen i samband med det priset) och jag har därtill ett över snittet stort medicinskt allmänintresse (jag är som sagt hypokondriker och till skillnad från många tänker jag inte "det händer inte mig" utan "det kommer att hända mig frågan är när och hur").
Jag vet både från egna efterforskningar och vänners bekanta att det hänt otroligt mycket på cancerfronten bara de senaste 3-5 åren. Cancrar som tidigare släpptes vidare till palliativ vård går idag att bota, eller åtminstone hålla i schack ett antal år. Det var tanken på denna innovativa vård som höll mig upprätt dagarna efter detta möte och nästa, som skulle infalla tolv dagar senare. Tolv rätt intressanta dagar, som jag har skäl att återkomma till i senare inlägg. Tro det eller ej, faktiskt kopplade till den mest grundläggande FIRE-frågan: Varför spara på hög om du kan bli metaforiskt överkörd av en buss imorgon?
Jag skrev 22 sidor i min dagbok under dessa dagar, åt ingenting men hade inget problem att sippa vitt vilket min konstnärliga rådgivare kommenterade med "Det är ju kalorier det med" vilket gav mig periodens enda garv. Jag slussades mellan blodprov, ytterligare ultraljud, fler vävnadsprov, ytterligare en magnetröntgen av rygg och nacke och värst av allt: En skiktröntgen av bålen så obehaglig att jag bröt ihop och var tvungen att skrapas ihop av en gudasänd sjuksyrra efteråt.
Tisdagen den 10 februari kom så domedagen. Då skulle jag och min mansvän få allt svart på vitt efter att hela min kropp genomlysts på längden och tvären, analyserats av såväl AI som läkare och diskuterats på läkarkonferensen. Hade jag "bara" bröstcancer, eller var cancern spridd i andra delar av kroppen?
Min MV frågade mig på väg in i sjukhuset hur det kändes och jag svarade sanningsenligt: "Som ett djur på väg till slakt". Det som oroade mig mest var incidenten på skiktröntgen, en röntgen som skulle ta 15 minuter men som tog 40, där läkaren smög upp jämte mig och cirkulerade sin hand över nedre högra sidan av min bål med de upplyftande orden: "Vi behöver ta om bilderna här runt levern, det är lite suddigt" vilket jag simultantolkade som "Du har levercancer och vi måste se hur långt metastaserna sträcker sig".
Ytterligare ett orosmoln var att min kontaktsjuksköterska ringde mig dagen innan slutmötet för att meddela att hon inte skulle närvara, utan det skulle vara en annan sköterska där. "Det var tänkt att jag skulle vara med, men det blev inte så". Jag översatte internt till "Hade du varit en vanlig bröstcancerpatient hade jag varit med, men givet din extraordinärt komplicerade spridda cancer kommer en specialistsjuksköterska vara med som kommer att slussa dig mellan alla onkologiska avdelningar som kommer att behöva behandla dig".
Min mansvän, som inför första mötet haft en positiv grundinställning där hans nojiga kvinnovän eldat upp sig för ingenting, hade nu tvärvänt till att tänka worst case scenario (i hans värld: hjärntumör). Detta sa han naturligtvis inte till mig, men han erkände det efteråt.
Eftersom jag är så fenomenalt duktig på att läsa läkare visste jag redan när hon mötte upp oss i väntrummet att jag inte stod med ena foten i graven. Hon såg kanske inte glad ut, men hon hade inte alls den dystra uppsyn hon haft första gången. När vi kom in på rummet och satt oss sa hon direkt: "Det är inget fel någonstans i din kropp, förutom att du har cancer i högra bröstet och i två lymfkörtlar på samma sida".
Det kanske är svårt att förstå, eller så är det enkelt, att det här var som att vinna högsta vinsten i livets lotteri. Jag kastade mig om halsen på min mansvän och nu grät jag. Men det var lyckotårar. Jag var bara en vanlig bröstcancerpatient! Det fynd i ryggen som omtalats under första besöket var någon ofarlig ansamling nervtrådar som bundit kontrastvätska, inget att bry sig om.
Jag bad sedan läkaren att återupprepa det hon hade sagt och begärde läskvitto från min mansvän att vi båda hört samma sak och resten, kära läsare, har varit en dans på rosor. Det är sinnessjukt att säga att bröstcancer är en dans på rosor för jag vet i ärlighetens namn inte hur jag kommer att må under processen, men nu talar jag mentalt i skrivande stund.
Mitt absolut värsta tillstånd är ovisshet. Jag har hela mitt vuxenliv gått och oroat mig för svåra sjukdomar och sökt läkarvård för saker som egentligen inte borde belasta vården. Som när jag i somras besökte min lokala hälsocentral på grund av ökat håravfall och den stackars stafettläkaren låtsades göra en undersökning av min hårbotten med den där "titta-i-öronen-pipen".
Att nu, för första gången i livet, ha blivit slajsad och dajsad av top technology röntgen för att rentvå samtliga mina organ (minus höger bröst och två lymfkörtlar då) är inget annat än en hypokondrikers våta dröm. Jag var nästan salig när vi åkte från sjukhuset. Jag ringde mitt ex, mina föräldrar och mina närmaste vänner. Dagen efter anordnades en stor middag i min lägenhet med mansvän, hans barn, exet, mina barn och vi firade tillsammans att jag var en dussinpatient.
Vården låg inte på latsidan. Redan dagen efter fick jag tatuera bröstet med kolrör (ni som vet, ni vet), dagen efter det träffade jag min läkare på onkologen som gick igenom min vårdplan. Veckan efter träffade jag en sjuksköterska på onkologen som upprepade allt läkaren sagt (oklart varför) och gav mig rekvisition på peruk (onödigt att säga att peruken införskaffades redan dagen efter, jag är trots allt efficient badass).
Dagen efter det, 18 februari, fick jag min första cellgiftbehandling. Så summa summarum: Från det att jag en morgon stod i duschen, tvålade in lökarna och kände att något inte stämde, tills det att giftnålen sattes i min ven: 35 dagar. Och då var jag ett utredningsfall, vilket adderade 14 dagar till ett standardfall bröstcancer. Svensk vård när den är som bäst.
Vän av ordning undrar kanske varför det var jag själv som hittade cancern och inte mammografiscreeningen? Särskilt som jag fick veta att cancern troligtvis funnits i två-tre år, och min senaste mammografi var för exakt ett år sen.
Tydligen är det runt en femtedel av cancrar som inte syns på mammografin. Not till er kvinnor. Och den var verkligen inte uppenbar ens för handen. Det är inte som att jag har en knöl i bröstet. Det kändes mer som en texturförändring. Om vänster bröst hade konsistensen av en manet, hade höger bröst formen av en manet som svalt en påse indianpärlor (har maneter munnar?).
Inte ens läkaren på vårdcentralen kände något avvikande. Det var först vid ultraljudsundersökningen läkaren reagerade på att hon såg något, men det var inte ens då uppenbart att det var cancer.
Jag har givit mig själv googlingsförbud kring detta. Jag lyssnar enbart på information som kommer direkt ur läkarnas munnar och infinner mig på de platser jag anvisas samt tar de piller de skriver ut.
Det jag snappat upp är att min cancer är hyfsat vanlig, att den liksom de flesta bröstcancrar är hormonkänslig och att den inte är spridningsbenägen. Jag har emellertid inte frågat om "prognos" e d, jag tänker att det är vanskligt för läkarna att svara på och givet min dystopiska tolkning av alla budskap kommandes från vården tror jag att det är bäst för mig att låta bli.
Att den spritt sig till två lymfkörtlar tog läkaren synbart med ro. "Lymfkörtlarna gör bara det de ska, försöker hålla cancern stången". Men just av den anledningen, att det kan ha slunkit ut någon cancercell i övriga kroppen, inleds min behandling med cytostatika a.k.a. cellgift.
Som sagt, första behandlingen var förra onsdagen, nästa kommande vecka. Sen varannan vecka, åtta omgångar. Med perfekt precision kommer jag att må som sämst när mitt mellanbarn tar studenten. Därefter en paus på några veckor och sen operation, därefter strålning. I mitt huvud tänker jag att jag har facit på utkomsten någon gång kring september-oktober.
Med det sagt: Jag mår bra. Bättre än på länge? Det är märkliga mekanismer som kickar igång när man får besked av detta slag. Det mänskliga psyket har inga solklara logiska kopplingar.
Jag har ju länge intresserat mig för det fält som kallas "positiv psykologi" som handlar om vad det är som får människor att känna välbefinnande och på så vis öka möjligheten att då och då drabbas av lyckokänslor. Där har man kunnat konstatera att den grundläggande sinnesläggning man hade innan ett positivt respektive negativt besked efter en tids turbulens återgår till tidigare nivåer.
Det betyder att surkartet som vinner på lotto efter den initiala dopaminkicken återgår till att vara ett surkart. Den positivt lagde som fått stroke och förlamats i halva kroppen, kommer relativt snart att återgå till sin grundläggande tillfredsställelsenivå (jag har ett exempel på detta i min närhet och det är rätt fascinerande).
Och jag vill hävda att jag är snarare en "glaset-är-halvfullt"-person än motsatsen. Så i detta nu lever jag ett faktiskt rätt underbart liv. Min kropp är genomlyst, min cancer ska gå att bota (inga garantier men hey, det har väl aldrig funnits en bättre tid att få cancer i än nu historiskt sett?), jag slipper jobbet, jag har haft underbara möten och samtal med min familj och mina vänner och fått så mycket kärlek och ömhetsbetygelser.
Framför allt har jag fått den stora insikten och det på riktigt: Man lever bara en gång, livet är inget genrep och du kan inte ta någonting för givet. Det visste jag ju redan innan, men nu känner jag det. Och den insikten skapar tydlighet och absolut klarhet. Mer om det i kommande inlägg.
Ta hand om er och kvinnor: Be om ultraljudsundersökning nästa gång ni gör mammografi!
MvhEB