Anledningar att fira

Det kanske är svårt för en utomstående att greppa att jag har flera skäl att fira för tillfället. Rent objektivt är jag bara en cancersjuk klimakteriekärring med över snittet god smak. Men i mig bubblar det av glädje över de herrens gåvor som haglat över mig sen mitten av maj. I storleksordning:

1. Avvärjning av en health scare hos yngsta barnet. Finns ingen anledning att gå in på detaljer men hon visade sig vara fullt frisk vilket jag uppskattar då vår familj inte klarar mer än en svår sjukdom åt gången.

2. Nämnda barn klarade med mycket liten marginal det godkända betyget E i sin på estetiskt program sista gymnasiekurs matematik. Jag grät lättnadens tårar när hon ringde och gav mig beskedet för nu har vi bankat högskolebehörighet om inget black swannar upp i svenska och engelska. Bara ni som har F-varnade mattebarn förstår. 

3. Min cancer syns inte längre på magnetröntgen. Jag vet inte exakt vad det betyder men läkaren var glad som en lärka så jag antar att det är bra. Oklart nyttan då de ändå ska ta bort rubbet. Ibland får jag känslan av att de tråkas ut av att ge överflödig information. Hon sa något i stil med att "det är bra av så många andra skäl" och jag valde att inte fördjupa mig mer i ämnet (detta var två dagar efter en cellgiftsbehandling och min hjärna arbetade på 5 procent).

4. Jag hade min sista cellgiftsbehandling per den 8 juni och i skrivande stund en vecka senare har mitt  smaksinne återgått till det normala och jag kan äta bröd utan att det smakar surt och dricka apelsinjuice utan att hulka. Och ja LCHF-gänget, jag har registrerat att dylika livsmedel skickar en raka vägen in i krematoriet så inget behov av repetition. Jag har för övrigt skrivit till Bröstcancerförbundet i ärendet och vill ni läsa svaret kan ni klicka här.

5. Odågan har tagit studenten vilket vi firade på exets lummiga innergård i hjärtat av Stockholm. Det var så fint! 

Jag bröt ihop två gånger när jag försökte fästa barndomsbilder på en tvättlina inför mottagningen och då hade jag inte ens druckit bubbel. Och det är vid studentmottagningen jag vill stanna till en sekund och åtminstone försöka återanknyta till bloggens ursprungstema nämligen ekonomi.

HALLÅ! Ni med småbarn. Strunta i att dra med dem på charter de inte kommer att minnas eller köpa Mini Rodiniplagg. Lägg pengarna i en indexfond så att ni har råd att bekosta deras student.

Jag är nog inte den enda i min generation som tycker att studenten förlorat allt vett och sans. På miiin tid köpte man (jag) kläder ink. mössa på HM för några hundralappar, hade en champagnefrukost på ICA-jordgubbar och Carlifornian White för att sen ha en ganska anspråkslös mottagning med närmaste släkten.

Undantag för skolans hotshots som blev hämtade i hyrda fordon av typen veteranbilar. Själv blev jag hämtad i familjens Volvo kombi med en slokande ballong på antennen och min mest minnesvärda studentpresent (utöver en obegriplig snidad "studentkäpp" med en osmickrande avbildning av mig i toppen) var en bricka av björk. 

Nu läste jag att det genomsnittliga studentfirandet går loss på 23 000 kronor. Och det är ett snitt, ett antal lägger således mer. Jag har inte idts räkna ut vår total då min hjärna fortfarande är härjad av IQ-hämmande cellgift, men några axplock från oss:

- Paviljongtak, campingbord, ståbord, dekorationer till mottagningen: Knappt 4 000 kronor, hälften av vad det hade kostat att hyra. Går dessutom att återanvända till minstingens student om två år. En bekant tipsade också om att hyra ut dessa på Hygglo vilket är en riktigt bra idé om man orkar med folk.

- Catering för 25-30 pers: 7 000 kronor. Vi tog catering från en Kvantum i stockholmsområdet och temat var italiensk buffé. Med facit i hand hade vi kunnat halvera den kostnaden genom att skicka min matvurmande MV till charken på valfri stor livsmedelsbutik och låta honom gå loss för ett par-tre tusen samt komplettera med ugnsrostad potatis, pastasallad och ett par ostar. Det störde mig dessutom mycket att de levererade cateringen fem timmar före mottagningen utan isklampar så det var ett sjå att hålla det fräscht. 

- Alkohol: Vet ej, det var pappan som sprang som en skottspole med dramaten mellan Systemet och lägenheten och handlade, men säg 4 000? Endast en reserv-BIB kvar när festen var slut och anledningen till det var att ungdomarna inte hittade den då den låg i en kylväska.

- Studentklänning. Detta förtjänar ett kapitel i sig för det är så bisarrt. Odågan är i grund och botten rätt enkel. Hon hade valt en billig studentmössa (billig = under 2 000 kr) och köpte en begagnad klänning för 200 kronor. Sen skulle storebror bara sy in den lite med resultatet att den blev obrukbar och storebror fick köpa en ny av samma modell. 

Det var sen det gick fel. Odågan lämnade in nämnda vintagefynd hos en skräddare på Östermalm för justering (Aaargh! Har jag inte lärt henne någonting? Ska man lämna in hos skräddare gör man det i ytterområdena!). Notan: 1 700 kronor. 

Och som om inte det var illa nog visade det sig att klänningen blev alldeles för kort varför vi alla i familjen kvällen före utspringet fick agiterade sms av typen "Jag ser ut som ett FNASK" och i slutänden sprättade hon upp justeringarna varför man kunde skönja en fåll av små trådar i nederkanten på utspringet. Men hon var glad ändå, studsade som en boll.

Sen är det diverse: Plakat, fåniga nallar att hänga om halsen (fethaja att de får ärva sina syskon), tackkort, studentskiva (som numera bekostas av föräldrarna mot att vi "belönas" med att sitta med vilket givet matkvalitén hos dessa studentfestentreprenörer är ett tvivelaktigt nöje), presenter för jag vet inte hur mycket och det här är bara saker som vi släktingar står för. 

Ungdomen lägger sen ut ytterligare pengar på den kommersiella cirkus som pågår non-stop under våren och som kallas "300-dagars", "200-dagars", "100-dagars", mösspåtagning på ett dedikerat kommersiellt festivalområde med inträde, flak, overaller och säkert en massa annat jag har missat. Plus alla andras studentskivor såklart.

Nu låter jag som en gammal stofil men det känns som att man glömt grundtanken med att ta studenten. Det är mycket lite fokus på själva skolprestationen. Jag har ännu inte sett ett betyg. Det är bara en massa ytligt prepp för själva studentdagen vilket skapar stress inte bara för föräldrar utan - upplever jag - även för barnet. Min dotter sa att hon kände sig helt överväldigad redan dagarna innan och att hon hade så stora förväntningar på själva utspringsdagen att hon hade svårt att sova.

Nu hade vi tur på ett antal punkter. Veckans kylslagna moln- och regnväder byttes på fredagen mot strålande sol och 20 grader. Mottagningen blev enligt barnet en succé. Morfar - gammal blåsare - spelade Nobelfanfarer inför tal och uppträdanden, det sjöngs, skrattades och tårades (hos primärt mamman). Ungdomarna (och en handfull boomers) festade fram till ett vilket enligt Odågan var ett gott betyg för en studentmottagning.

Dessutom blev hon väldigt glad över alla presenter och cateringen var bra. Så slutet gott allting gott, men nästa gång det smäller och jag inte är i cellgiftsdimma tänker jag justera om till egen mat.

Däremot kan jag starkt rekommendera konceptet tält eller i vårt fall paviljongtak. Svensk juni är oförutsägbar och även om det är fint väder skapar taket en ram till själva sittningen. Jag kan också tipsa om de camplingbord (180 cm långa) vi köpte på Jula för 400 kronor styck. De svalde många sittande och är lätta att stuva undan. 

Här är för övrigt min införsäljnings-ppt till pappan gällande köp vs. hyr på möbelfronten: 

Tricket är att man måste ha någonstans att förvara grejerna men då är mitt tips att skaffa en MV med förråd och så lägger man sakerna där i väntan på nästa tillfälle. 

Särskilt ståborden blev jag väldigt förtjust i. Med de eleganta vita duköverdragen blev stämningen nästan bröllopslik där i paviljongen. Lite snittblommor på varje bord, ballonger en masse och flaggirlanger och det hela lyfte ordentligt. Framåt kvällen tände vi värmeljus och pappan hade en ljusslinga runt till tältet angränsande mur så det sägs ha varit magiskt (själv drog jag mig tillbaka innan mörkrets inbrott). 

Nu blev jag på ranthumör så om ni är lättkränkta, vi hörs om ett par veckor. Ni andra, som accepterat att jag ser bloggen som en ventil för diverse åsikter, fortsätt läs. 

Executive summary: Plocka fram era finaste prylar när det är fest. Uppstår skador minns att a) det är en del av lifvet och b) det är just prylar, inte levande väsen. Att plocka fram sina finaste grejer, eller åtminstone se till att folk får äta på och dricka ur hårda material, blir en hyllning till såväl festobjekt som till gästerna. 

Ranten: Jag har nu varit på ett antal studentmottagningar i mitt liv och därtill sett en dokumentär på temat. Samtliga mottagningar har förekommit i medelsvenssonmiljöer, det vill säga hos i ett globalt perspektiv rätt välbeställda människor. Överraskande nog förekommer det oftare än önskvärt att mat serveras på papptallrikar och dryck dricks ur plastglas. Inte ens vinglasimiterande plastglas utan bägare av den sort man ser ungdomar i amerikanska collegefilmer spela beer pong med. 

Hvad är det frågan om? Jag fattar att man kanske inte har 50 uppsättningar tallrikar, glas och bestick. Men när jag okulärbesiktigar innehållet i folks köksskåp och lådor är det rätt många som åtminstone tangerar en tredjedel eller hälften i volym. Resterande grejer kan man låna eller köpa på loppis. 

Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa plastbestick i sin mun. Rättelse! Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa bambubestick i sin mun. Jag ryser bara jag tänker på det. 

Samma sak med dukar. Ungen har masat sig igenom tolv års skolgång och uppenbarligen lägger man runt 23 000 kronor på denna final, men man köper pappersduk på rulle från Ica Maxi och tror att det gör någon glad. Spoiler alert men det gör man inte. De ska vara av TYG! 

"Jamen tänk om glasen går i kras och duken får fläckar" wuä wuä. Javisst, det är det som är själva poängen, lex Inget Kalas Utan Kras och i min etikettbok finns få trevligare saker än en rödvinsfläckad duk och det av två skäl: Det visar att det levts med denna duk plus att gästerna inte behöver rädas att själva spilla en droppe eller två. 

Vid sidan av pappersdukar och bambubestick finns det en sak jag har låg tolerans för nämligen värdar som vid spill får panik i blick och rusar efter saltkar. Kanske tvingar man gästerna till förnedrande handlingar såsom lyft av tallrikar och glas för att enlevera duken för omedelbar tvätt. Snark. 

Om fokus vid dylika tillfällen ligger på att vårda sina ägodelar är mitt tips att förlägga sittningen till hyrd lokal. Man får pynta för det, men man kan somna gott på kvällen i trygg förvissning om att ens bohag även fortsatt är utan skavanker. 

Ni som läst mig ett tag vet att jag omhuldar den brittiska inredaren Jane Cumberbatch som bland annat skrivit boken Pure Style (Stilrent). Hon är en stor anhängare av det lite skavda, nötta och eklektiska. Hellre en brokig skara loppisglas än en homogen uppsättning märkesglas.

Man behöver då heller inte rädas att saker går sönder. Fyra glas gick i kras på Odågans student men vad gör det, det var skumpaglas från Ikea inhandlade till vårt bröllop för ett kvarts sekel sedan (ungefär hälften återstår). En vit linneduk var bortom räddning men jag vet att det står mig tusen åter till ingen peng alls på närmaste loppis. 

Tallrikar och bestick lånades från olika håll och jag och pappan hade redan tillsammans majoriteten av det som behövdes. Tårtan serverades på omaka blommiga kaffefat som MV införskaffade som snitt-tallrikar till sin 50-årsfest. 

Detta är min tes och mitt försök till slutsats: Vi är bönder, eller en, max två generationer från att vara det. Konceptet bjudning är ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv ett relativt nytt fenomen för oss varför det ibland slår slint när vi tänker. Axplock av observationer:

En person i min närhet flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan och satte då bo med hängivet engagemang i inredning och köksprylar. Det skulle vara exakt rätt matbord med plats för många, en viss sorts då trendiga (men obekväma) stolar, komplett uppsättning märkesporslin samt vinglas man inte fick pilla bort märkesetiketten på.

Antal gånger jag sedan hennes tillbakaflytt blivit bjuden på stora middagar hemma hos henne: 0. En gång blev jag bjuden på lunch men då åt vi sushi direkt ur tråget. Kanske har hon stora bjudningar men undviker att bjuda mig, vad vet man, men mitt intryck är att hon har en idébild av det kompletta hemmet, men saknar incitament att nyttja grejerna.

En gammal kollega har fetaste huset i fin förort. Alla ytskikt top notch. Men vid festligheter är det absolut skoförbud p.g.a. vid inflytt för två år sen nygjorda golv varför allas festoutfits (där skor, åtminstone sommartid, är ett bärande element) faller platt när man såsar runt barfota eller i strumplästen. Är det inte trevligare att ha ett lite luggslitet golv som har levt en smula? Där man inte behöver få panikångest över tappade objekt eller en damklack? Jag efterfrågar glamour och dekadens!

Hopp till en vän som visserligen bor på en flott adress men i en lägenhet präglad av livet med tre energiska småpojkar. Där finns inga heliga kor. Jag hade fått gå in i broddar om jag så önskat. Porslinet är kantstött och omatchat, glasen likaså. Det är vinringar på alla bord och i köket står sedan ett antal år en kyl och droppar och man har nu vant sig väja för uppsamlingskärlet under. Och där ges middagar: Stora härliga middagar med kort varsel där det mixas och matchas med folk i olika generationer och man går därifrån lätt i själen (och dimmig i synen). 

Prioritera riktiga material (nya eller vintage spelar ingen roll) och otvunget umgänge framför ängslig perfektion (och engångsprylar). Du vill förmedla en känsla, inte samla poäng i intakta Orreforsglas. Inte heller vill du att dina gäster ska stå och vobbla med papperstallrikar och lättsprickande plastglas när du för (nästan) samma peng kan få porslin och glas på loppis. 

En sista åsikt som behöver komma ut är något jag alldeles nyligen lärt mig av MV nämligen att till varje pris undvika BIB på stora fester. Vi hade visserligen en BIB vitt att ta till vid nödsituation, men övrigt vin serverades ur literflaskor. Vi valde nedan två, en riesling för 109 kronor och en pinot noir för 99.

Flaskorna stod dels på ett serveringsbord men även utplacerade på borden så att gästerna slapp böka sig upp för påfyllning. Bubblet låg i ishink och även där fick jag bannor av MV när jag föreslog att göra egen is i ispåsar att lägga flaskorna på. "Det måste vara partyis!". Och ja, det blir mer feststämning med stora, härliga isbitar utan plasthölje. 

På ölsidan undviks påvert formgiven långburk till förmån för klassisk design på glasflaska. Vi körde på Moretti, men det funkar även med Poretti, Brooklyn Lager eller godingar som Leffe eller Hoegaarden. 

Som alkoholfritt fanns stora mängder småflaskor Ramlösa (enkla att plocka med sig från dryckesbordet), läsk på flaska och peach bellini, min nya favorit på systemet.

Så, nu är jag klar. Jag inser att det här inlägget kommer med dålig tajming givet att de av er som har studenter nog redan klarat av ert för den här gången och det gjorde ni säkert bättre än jag. Men jag tänker plocka fram inlägget om två år när det är dags för minstingen.

Lärdomar från i år är att i god tid innan framkalla ev. foton som ska hänga på display, denna gång kom de samma dag efter nästan två veckors ledtid. Lägg också gärna en stund på ett rudimentärt sånghäfte då ingen verkar minnas texten till Studentsången. Vi hade också med en dryckesvisa och lite bilder på barnet, men jag utökar gärna till fler visor nästa gång. Och välj en behaglig spellista (hörde jag jazz?). Tänk ljudkuliss snarare än upbeat partymusik (såvida det inte är en röjfest).

Vilken är din åsikt om förbrukningsartiklar på studenten?

Mvh
EB

Hur hantera potentiellt höjd ISK-skatt?

I veckan lyssnade jag ikapp några Ledarredaktionen och trillade då på ett avsnitt från början av maj titulerat Ska skatten på ISK bli högre mellan liberale arbetsmarknadsminister Johan Britz och vänsterns ekonomiskpolitiska talesperson Ida Gabrielsson.

Man behöver inte vara över snittet begåvad för att gissa ståndpunkterna. Liberalerna vill höja det skattefria taket för ISK-sparande (från 300' till 500') i syfte att skapa sparincitament medan vänstern vill reducera skattefritt belopp till 50' då det ska vara ett fullgott sparkapital i ett samhälle där staten sköter sina medborgares väl och ve. 

Den ökade beskattningen (Gabrielsson tvekar när hon ska välja mellan sju miljoner och sju miljarder, men bestämmer sig till slut för det senare) ska användas till att "få Sverige på fötter igen". Intressant infallsvinkel, då en rätt stor andel av de med för vänstern störande stora kapital torde vara företagare vars återinvesteringar i marknaden åtminstone till viss del borde bidra till detsamma. 

Jag lyssnade med ett halvt öra tills jag en bit in i podden hörde något som fångade mitt intresse. Britz lyfter i minut fyra att det under de senaste åren tillkommit runt 450 000 nya ISK-sparare på vilket Gabrielsson 5:40 minuter in replikerar att hon inte tror att denna ökning handlar om nya sparare utan om "hushåll som har delat upp sina konton".

Kan någon förklara detta för mig? Jag trodde att mina ISK:ar (jag har två på olika plattformar) räknades ihop till ett totalt ISK-belopp och att min beskattning styrdes därefter. Menar Gabrielsson att man, genom att skaffa ISK på, säg fyra olika banker, kan skattebefria sina innehav? En mille sprids med 250 000 vardera på, säg, Avanza, Nordnet, Kuckelimuck och Lysa? Upplys mig gärna i kommentatorsfältet.

Att den här diskussionen dyker upp under ett valår är ju rätt förutsägbart då den är tydlig. Motargumentet från L, att ökad kapitalbeskattning historiskt sett lett till ökad skatteplanering och utlandsinvesteringar, möts av Gabrielsson med ett något otydligt resonemang om att "de behöver sätta sig ner med ekonomer och räkna så att det får avsedd effekt". 

Vän av ordning undrar om det kanske inte varit på sin plats att räkna på detta innan man går in i valdebatt och slänger miljoner och/eller miljarder runt sig? Man kan ju parallellt med detta också skicka sin ekonomiskpolitiska talesman på kurs i att uttala Konjunkturinstitutet.

Det blir väl som vanligt tänker jag. Valfläsk som appellerar till vänsterflanken som sen mynnar ut i något halvdant symboloffer. 

Jag bad ChatGPT räkna på var brytpunkten för mig skulle gå för att det ska vara värt mödan att flytta ISK-kapital till aktie/fonddepå (förutsatt att liggande förslag med lägre beskattningstak och ökad schablonskatt går igenom). 

Om man bortser från det själsiga lidande det innebär att behöva deklarera sina fonder varje år, menade chatten att den långsiktiga värdeutvecklingen på ISK:en givet mitt kapitals storlek bör gå ner till runt två procent för att det ska löna sig att flytta. Placeringar i skatteparadis strider mot mina principer samt att ekonomisk forskning visar att man i regel i slutänden ändå betalar dyrare på grund av förvaltningsavgifter. M a o kommer jag att sitta still i båten, oavsett vad som händer. Hur tänker du?

Mvh
EB

Att grooma sitt habitat

I veckan råkade jag notera att min fina ullpläd (visserligen från Ikea men den dyraste de för tillfället hade i sitt sortiment) efter snart tre års användning utvecklat böldliknande noppor, störande för såväl händer som öga. Så kom det sig att jag spenderade måndagskvällen att för hand (på grund av deras storlek) beta mig igenom hela pläden, allt medan jag såg en hel säsong av "Sommaren med släkten". Det blev så mycket noppor att jag bestämde mig för att skapa textilkonst av dem. Se så fin den blev min uggla.

Vän av ordning kanske tycker att det är att gå över till drift att lägga en helkväll inpå småtimmarna med avnoppning filt. Jag har två saker att säga här:

1) Som IGMR påpekade i kommentatorsfältet till ett tidigare noppinlägg (woho KAN jag vara den första som använder det ordet?): "Det är som att en tröja har en viss mängd noppor i sig. Har man väl fått bort dessa noppar den sig inte igen". Jag håller helt med. När jag har köpt en ny fin stickad tröja brukar den i regel noppa till sig rejält under första levnadsåret. Då blir man lite ledsen och tänker kanske att man ska köpa en till tröja för att få till den där härligt lena nytröjekänslan. Fel! En ordentlig avnoppning med maskin och den håller sig ett-två år till och andra omgången noppor är inte alls lika aggressiva. Lite som covid, efter ett tag mattas det av. 

 2) Det är ju helt underbart att ta hand om sina saker. Det är nästan meditativt, som de buddistiska munkar som börjar varje dag med att sopa sina golv oavsett nivå på nedsmutsning. Man känner sig duktig och driftig. OCH, man sparar stålars. För gissningsvis är det samma sorts dopamin som flödar ut i hjärnan vid självgott egenarbete som när du hämtar nätshopping på Postnord, minus att du slipper konsumtionsbaksmälla.

Och se så fin pläden blev! Visserligen svårt för er att avgöra då ni inte såg hur den såg ut innan, men lita på mig, den är såå mycket finare. Plus att jag friserade fransarna med min textilsax, tidigare fransade den i olika längder.

Nöjd med min bedrift stod jag morgonen efter och gluttade ut genom köksfönstret (min nya hobby) och noterade då att Stockholms Stad skickat ut medarbetare i varselväst för att plocka skräp. Denna geist i kombination med gårdagens bedrift blev startskottet för den dagens aktivitet nämligen "window reset" om man talar instagramska, eller för oss andra: Fönsterputs. 

Jag är inte så knusslig med verktygen här. Ni som följt mig ett tag vet att jag bara använder en balja ljummet vatten och en så kallad fönsterduk vilket funkar alldeles utmärkt. MV krävde vid sin insats för ett år sedan fönsterspray och därtill en särskild sorts torkpapper som inte luddar. För att bli av med nämnda spray använde jag den en smula även i min puts, mest för att ta bort den där sista dammranden som blir när man dragit trasan klart och lyfter den från fönstret. 

Två timmar tog det. Men då var jag på grund af tidsöverflöd ovanligt noggrann. Jag passade också på att putsa det fönster i trapphuset som jag passerar dagligen och som jag länge retat mig på varit skitigt. 

Jag tar för övrigt stort ansvar i vårt trapphus. När jag flyttade in för ett år sen och min slarver till tidigare hyresgäst skapat spår av någon form av gammal gummistövel-avlagring i såväl källare, entréhall, hiss som trappa, gick jag runt och skrapade bort resterna med rakblad för att sen städa bort alla spår som ledde till min lägenhet. Jag har också ställt ut Rituals doftpinnar, då cellgifterna under några dagar per månad ger mig dofthallucinationer varför jag tycker att mitt neutralt doftsatta trapphus luktar smält plast. 

Jag avviker från ämnet. Det jag också gjorde var att som vanligt vid fönsterputs ställa blommorna i duschen för lite välbehövlig omsorg. Ni vet receptet: Duscha av dem allt damm med svalljummet vatten, sätt duschmunstycket i klykan så att vattnet slår mot duschgolvet, inte mot själva blommorna. Låt stå i fem minuter, stäng av vattnet och låt dem gona i sig regnsskogskänslan i ytterligare 10-15 minuter (med badrumsdörren stängd). 

Jag tror att jag i och med denna övning ägnar mig åt det som i corporate bullshit-världen går under beteckningen "contingency planning". 

A risk management strategy used to prepare for unexpected events that could disrupt operations, projects, or daily life.

Jag har nämligen i dagarna fått preliminär operationstid till vecka 27 och av det jag lyckats snappa upp under mina korta läkarmöten är man inte helt sugen på att lyfta berörd arm på ett tag efter operation. Ja alltså, det är ju bröstet som ska bort, men i och med att man även tar bort lymfkörtlar så blir armen indragen i skiten. Med rena fönster och välmående växter kan jag åtminstone kryssa det problemet av listan fram till och med hösten.

Apropå just Instagram så såg jag under min lunchrast (jag låtsas att jag jobbar, för mig själv) ett reel med titeln: "Påminnelse: Detta är normal konsumtion" med en lista som gick ungefär så här:

- Du kör din bil tills den är redo för skroten

- Du använder din mobil tills den lägger av

- Du lagar merparten av din mat hemma

- Du lagar dina kläder

Jag skulle våga påstå att endast dessa fyra punkter skulle kunna göra genomsnittsinkomsttagaren miljonär under en tioårsperiod. 

MV är ett föredöme där. Han körde sin bil ända in i kaklet. Jag minns inte märket eller årtalet, men den började kosta så mycket i löpande reparationer att det till slut blev ohållbart. Jag vill också passa på att inflika att jag tycker att det är för en man en väldigt attraktiv egenskap att vara ointresserad av bilar, eller rättare sagt: Ointresserad av den status en vräkig bil enligt manlig sägen projicerar på hens omgivning. Jag har inte en (1) vän som någonsin ever låtit bil bli utslagsgivande för val av partner. Tvärt om har en vän rödflaggat en Tinderdejt på grund av hans vräkiga bil. Hoppas jag med detta kan spara lite kosing åt någon av er manliga läsare (varför nu en motorintresserad man skulle hänga just här).

På tal om MV måste jag säga att han nu, ett par år in i förhållandet, verkar ha smittats av FIRE-bacillen på riktigt. Ni minns kanske att han i börja trilskades. Det var YOLO, "tänk om alla..." etc. så efter mina initiala framstötar bestämde jag mig för att lägga ner. Detta visade sig vara helt rätt taktik. Något halvår senare stängde han ner aktie/fonddepåerna och flyttade innehaven till ISK. Han redovisade olika projektioner för exit som han ägnat högavlönad arbetstid åt att knåpa ihop. Restaurangpropåerna duggade inte lika tätt och jag kunde ibland höra honom klaga över att han inte lyckats spara så mycket som han velat en månad. 

För ett par veckor sedan förstod jag att jag fått honom i mål. Vi åt en atypisk frukost på ett café (tung logistikdag, vi var av schemat pressade plus att detta ställe har överjordiskt goda ägg- och avokadomackor). Inte bara delade vi på en macka, MV föreslog att vi skulle ta kaffet hemma. Jag säger bara: W-o-w. Det är nästan jag som lär mig av honom nu. 

Vidare är jag otroligt nöjd över att jag talat honom ifrån att låta lämna in köksluckorna på professionell slipning och spraymålning för att istället låta mig/oss ge dem en omgång med Black & Deckers slipmaskin (endast på bubbliga ställen) för att sedan stryka över dem med underbar linoljefärg. Projektbudget gick från 15 000 kronor till knappt två tusen. FIRE - Consumer Suckers, 1-0. 

Har du tvättat dina fönster än?

Mvh
EB

Säsongsskifte garderob

I veckan kände jag att det var dags att gå över till vår/sommargarderob. Som alltid vid den här tiden på året infinner sig en känsla av att de plagg som hänger i garderoben känns gamla och ointressanta och att jag för varje dag blir mer och mer oinspirerad vid tanken på att klä mig. Det blir slentianmässiga kombinationer av blåjeans och en tråkig tröja som allt som oftast blir för varm under dagen.

Jag trillade på ett par inspirerande klipp på Instagram varav det ena med - gissningsvis - mor och dotter som visade hur man kan kombinera olika färger för att åstadkomma olika framtoning. Det geniala med den infallsvinkeln är att man inte behöver rusa åstad och köpa en helt ny garderob. Man behöver bara plocka ut gobitarna ur det man redan har. Inget nytt under solen, men jag har aldrig funderat så mycket på färg varför mina klädkombinationer mest bestått i samma vit-beige-marinblå. Det blev en del av den varan även här, men med några nya inslag jag inte kunnat komma på med eget huvud. 

Bidragande till min geist på området var att jag i veckan faktiskt köpte ett par nya saker. Jag skulle kalla dem stomkomponenter, för de går att integrera i nästan allt jag bär nedan. 

Först ut: Ett par cognacsfärgade ballerinas från det tveksamma märket Deichmann. Men de var av läder och satt som en smäck så varför inte. Väskan i samma ton är en Polo Ralph Lauren i syntetmaterial och den är snudd på genialisk, mer om det nedan. 

Steg ett i garderobsskifte är att röja plats. Därför plockade jag ut alla aktiva vinterskor och putsade dem och ställde undan dem i vintergarderoben. Vidare tömde jag fickorna på alla vinterjackor och noppade av mina kappor samt hängde in dem i samma garderob (ultimat lyx att ha en garderob i sin bostad enbart för vinterkläder och skor). Därefter drog jag ut alla plagg, vinter som sommar, och la dem i färgordning på sofforna.

Här syns också min skogarderob för sommaren. Tre par ballerinas, ett par vita sneakers, ett par sandaler och ett par beige pumps. Så här vacker blev min klädställning efter (jag sorterade galgarna i sort om ni inte ser det):

Nu var det dags att börja med det roliga. Det första klippet jag inspirerats av ger hommage till det monokroma. Bildtexten lyder något i stil med: "Det enklaste sättet att få en sammanhållen stil".

Under vintern har jag företrädesvis gått klädd som hon till höger på vänstra bilden: I blåjeans med en tröja i annan färg (olivgrön, vinröd, ljusblå). Att klä mig i mörkblått från topp till tå har aldrig slagit mig, eller i alla fall har det känts lat och lite dystert. Men det blev otippat bra! Särskilt med mina nyförvärv. Eftersom jag har så mycket mörkblått kunde jag dessutom klä mig i lager på lager vilket är optimalt i min livssituation. Min livssituation: Behöver regelbundet bära ärmlöst för diverse behandlingar i kombination med oförutsägbara temperaturskiftningar i kroppen. Min beiga trenchcoat som jag har ett hatälsk-förhållande till då jag ofta upplever att jag ser ut som en old school blottare i den, kom här till sin rätt. Nedan kommer en sammanställning av exemplen från mor/dotter-klippet:

1. Kamelfärgat med vitt känns rent och dyrt

Jag har mycket beige och vitt så det var inga problem att plocka ihop tre kombinationer på rak arm. Jag har emellertid inga vita byxor så fokus blev beige byxor (ett par jättesköna, stretchiga byxor från tantmärket Ellos köpta på Sellpy för ett par år sen som jag helt glömt bort att jag hade).

Och här kommer det geniala med min nya väska. Förutom att den är stor nog att rymma allsköns sommargrejer (vattenflaska, solkräm, extraskor etc) är den vändbar. Nu har jag vänt den med orange sidan ut och genast antar den formen nästan av en strandväska. Min för håravfall införskaffade orange scarf och mitt Hermèsarmband passade perfekt till. Väskan har också en liten väska inuti, fäst i en rem vid handtaget, som man kan ha för plotter av typen plåster och Alvedon samt en till rem med en nyckelring i slutet. Älskar den här väskan som om vore den mitt barn!

2. Brunt och vitt andas diskret lyx

Jag har ett par bruna linnebyxor som jag bokstavligt talat levde i under vår bussresa förra sommaren och ja, de passar bra till vitt. Egentligen står det "cream" i Instainlägget, men man behöver ju inte följa allting bokstavligt. 

3. Brunt och svart signalerar närvaro och karaktär

Jag har oerhört mycket svart i min vintergarderob men nästan inget svart i sommarversionen. Jag lyckades emellertid skrapa ihop en T-shirt från Samsoe & Samsoe, ett par svarta ballerinas och en svart väska. Min rutiga kavaj till funkar som vår/sommarjacka.

4. Vinrött och beige är klassiskt och feminint

Jag kan verkligen hålla med om att det känns feminint. Nu tog jag förvisso en kritvit kjol snarare än en beige, men jag tycker att kombinationen håller. Känns lite franska öppna och som ni vet är jag öppen för allt som tangerar Frankrike. 

5. Vinrött och svart känns mäktigt (eller hur översätta "powerful"?)

Den här kombinationen skulle jag kunna tänka mig att bära kvällstid på exempelvis restaurang eller bio. Jag hade aldrig kommit på tanken att integrera min vinröda kofta i merinoull i en sommargarderob, men den blir perfekt för svala sommarkvällar. 

6. Marinblått och vitt är superpolerat ("super polished"?)

Drömkombo! Älskar blått och vitt. Nu har jag som sagt få vita nederdelar, men Ellosbrallorna med mitt Myrornafynd från Karen Millen utgör en perfekt vardagskombination sommartid, särskilt för mig som måste sky solen på grund av behandlingen. Typ enda outfiten där jag lyckades få in ett skärp. Jag har insett att skärp inte är för mig. Tycker nästan alltid att de ser fel ut, trots att jag införskaffat en hålslagare för att få till hålen exakt rätt. 

7. Beige och beige är ren sofistikation

Ett förslag i linje med första punkten - monokromt. Ser inte jättekul ut, men jag tänker att väskan adderar något till och bryter av en smula. Med ett par gigantiska solglasögon och en scarf på hövve kan det nog passera. 

När jag hängt in de plagg som ingår i bilderna ovan hade jag drösvis med plagg kvar på soffan. Vissa plockade jag in i sommargarderoben. Exempelvis en vanlig jeansoutfit med skjorta, en kombination innehållandes shorts osv. Till höger en kombination för varma dagar: En tunn blå kjol och en puderrosa sidenblus. Jag inser att den puderrosa blusen har mer färg än jag, men brun-utan-sol är på väg från Apoteket. 

Sen sorterade jag garderoben enligt två regler: Underdelar längst till vänster och överdelar i färgordning till höger. Det blev någon centimeter mellan varje plagg vilket är allt som behövs för att man ska känna livslusten komma åter.

Därefter vidtog det träliga efterarbetet: Tvätt av smutsiga vinterplagg. Avnoppning vintertröjor (skaffa för guds skull en noppmaskin, bästa investeringen jag gjort för min garderob vid sidan av de flossade galgarna!). Sen vika vika snyggt och lägga ett ark silkespapper i toppen. I brist på silkespapper tog jag pack-papper, men även det kändes lite lyxigt. Trots att jag just nu är så utled på mina vinterplagg vet jag att jag kommer att tycka om att plocka upp dem ur denna låda någon gång i september.

Jag rensade ut runt två kassar med kläder jag inte använt under vintern samt sommarplagg jag inte använt på ett par år samt den piratkopierade Michael Kors-väska jag fick av en släkting i vintras som väl är funktionell men inte riktigt min modell och ni vet vad jag tycker om fake brands.

Glöm inte att skriva upp dina nya kombinationer på ett papper som du tejpar upp i närheten av din garderob, annars är risken stor att du glömmer och går på gamla säkra kort istället. Själv kommer jag att scrolla tillbaka till detta inlägg och tvinga mig igenom samtliga tills de sitter.

Har du kommit igång med garderobsskifte?

Mvh

EB

Hemmafix igen

Äntligen riktig vår och med det mer hemmafix! Bonus att ha en MV vars hem också står till mitt förfogande. Kort uppdatering om allrum uppe som nu är iordningsställt med vassa palmen, tillbaka från exil, och ett par nya kuddar till soffan. 

MV hade 18 småtavlor som hängde utspridda på olika håll i hemmet. Vi skapade under vintern en tavelvägg på nedre plan och som vanligt vinner ofta konst på att ses i grupp. Där fick vi undan merparten, men resterande verk står nu antingen i hyllan här på plan två samt ligger i en trådback i en garderob. Ett tag talade vi om att sätta upp tavellister ovan soffan, men dessa planer är nu skrinlagda. MV tycker att tavellister är lite 2006 och jag håller med. Ibland är det fint med bara utrymme.

MV:s pride and joy är hans uterum (och grill) och för någon helg sen vårstädade vi utrymmet, skaffade ett par nya dukar och fick in lite färg i ljushållare, kudde och det stilleben om skymtar på bänken till höger.

Eftersom uterummet och dess möblemang är av modernt snitt tyckte vi att det kunde passa att bryta av med något patinerat. MV hittade ovan trio på Tradera, Gustavsbergs serie Argenta, skapad av Wilhelm Kåge med start 1930-tal. Beståndsdelarna har skönhetsfel, vilket är att vänta av så gamla prylar. Kannans handtag har vid något tillfälle gått av och limmats på och den minsta skålen har små fina sprickor inuti. Men det tyckte vi bara var charmigt, lite wabi-sabi ("Det enkla, det ofullkomliga, det åldrande, det naturliga och oregelbundna").

Det var kul att ropa in den. Vi hade lagt ett maxbud på 550 kronor och hade det inte varit för att jag av MV hetsades att blotta min närvaro i budgivningen fem minuter innan avslut hade jag kunnat ligga där och trycka i vassen till fyra sekunder innan vilket enligt mina beräkningar är det optimala tillfället att slå till. Då hinner mitt bud trigga ett annat som sedan triggar mitt och BAM så är auktionen slut. Nu fick vi den för 250 kronor. Jag är verkligen ingen nätauktionsexpert men ett tips torde vara att lägga sig på ett udda maxbud. Säg 270 istället för 250 eller 300. Jag vet inte, men det känns så.

En uppdatering gällande mina odlingar: Salladen har rykt. Den blev jätteäcklig och luden, kändes som att äta nässlor. Kvar finns tre gurkplantor (närmast) och sex chili.

Jag kämpar varje vecka med att mot mina instinkter nypa av de översta bladen på chilin i syfte att bygga lite body nertill. Och det funkar verkligen! Upp kommer små knubbiga blad, både i toppen och nedanför. När de vuxit till sig ska jag adoptera bort dem till betrodda. 

Med det sagt kommer jag att pausa inlägg på ett tag. Jag har för tillfället lite paus i cellgifterna men på måndag drar omgång två igång och jag vet inte hur jag kommer att reagera på den här sorten. Vidare har jag inte vansinnigt mycket att skriva om just nu så vi höres längre fram.

Och till den läsare som mailade om inversteringstips: Jag ger egentligen aldrig specifika sådana annat än att jag säger vad jag själv gör (Lysa, Spiltan Investmentbolag, LF Global index). Filtrera på etikett "Investera" för mina inlägg på temat. 

Mvh
EB

Vårens cancermode

Jag hoppas verkligen att det inte är några av er som behöver ta ställning till vårens cancermode. Men om det nu skulle vara så borde ni bli glada för detta inlägg eftersom det skrivs alldeles för lite om detta i modepressen. 

Det är synd, för är det någon gång man behöver känna sig om inte snygg så åtmintone identitetsgrundad så är det ju när man har cancer. Dessvärre är ju håret i regel en rätt stor del av en människas identitet och jag förstår verkligen vemodet hos de män som på grund av håravfall känner sig manade att raka flint i tidig ålder. 

Håret är en del av personligheten och för mig, varandes ansiktsblind, är det en pina. Jag hade hellre sett att ni män behöll det lilla hår ni hade kvar, styla det som ni vill, för att differentiera er något mot resterande flintisar. Ett glest hår ger i alla fall någon hint gällande ursprunglig hårfärg, ungefär hur det satt osv. Jag hade älskat min MV även med munkfrilla, just saying.

Efter andra cellgiftet rök mitt. Jag tröttnade på att hitta mattor av hår på mina kashmirtröjor eftersom de kräver handtvätt. Så MV tog med sig trimmern och jobbade sig igenom det. I filmer brukar sådana scener ofta flankeras av sorglig musik till vilken den rakade tårögt ser sig i spegeln. 

Jag försökte verkligen klämma fram en tår, men det gick inte, särskilt som MV höll på att spexa under processen. Dessutom har jag svårt att bli ledsen eftersom jag ser det fallande håret som ett kvitto på att giftet tar. Ett gift som inte ens kan ta död på mina hårceller lär inte heller rå på mina cancerceller. Och till skillnad från min vän med alopesi vet jag ju att jag får håret tillbaka i sinom tid.

Jag försöker inte se snygg ut med min snipiga mun därovan, det var ett försök att se ”cool” ut eftersom jag tyckte mig se ut som en Bondskurk (minns inte vad han heter) om vilket jag gjorde ett skämt i den cancergrupp jag startat på Whats App. 

Om ni tror att jag i ett anfall av altruism startat en grupp för medsjuka tror ni fel. Det här är en egoboost-grupp enbart för mig där mina väninnor ropar uppmuntrande bifall till vad skit jag än lägger upp. 

Från början var tanken att jag där skulle dela cellgiftstider så att den som hade vägarna förbi sjukhuset skulle kunna haka på och göra mig sällskap. När sen sköterskan sa att man inte fick ta med sig folk behöll jag gruppen för att kunna posta uppdateringar. Detta drog ner min uppdaterings-admintid med runt 90 procent då jag skyr Facebook som pesten och därför sköter sådant med individuella samtal och sms. Låter det lat? Det är korrekt. 

I gruppen är de alla så positiva och bekräftande. När jag la upp ovan bild sjöng de det rakade huvudets lov. "Du ser ut som Sinéad!" osv. De frågade om jag experimenterat med några stilar kring huvudbonader och då la jag upp bilden på mig i minstingens nattmössa (som jag testade en natt på grund av stubbobehag mot kudden). 

Tanken var humor, men istället skanderade kören: "Som ett klassiskt porträtt, Vermeer!", "Såå rokoko!". Som sagt, att få cancer är en egoboost. Men det stod tidigt klart att jag och peruken inte skulle bli bästa vänner. Inte för att den kliar eller så, men varje gång jag drog på den kände jag mig som en aspirerande Jamie Lee Curtis i En fisk som heter Wanda.

Ja alltså, att en peruk känns fejk är väl själva grundpremissen, såvida den är inte är tillverkad av människohår (vilket min inte är, jag vore galen om jag la de summorna på något som kan komma till användning i dryga året). Men den kändes liksom mer fejk än jag trodde. Som att jag likt Jamie var en skådis i något av en buskiskomedi. 

Istället blev jag otippat förtjust i den hätta med sjalknytning bak jag köpte hos perukmakaren för att dra runt i hemmavid. Den är i bambu och är så mjuk och skön att jag till och med sover i den. Det är som sagt ett problem att den millimeterlånga stubben ligger och vobblar mot kudden, därav nattmössorna. 

Efter att ha dragit runt i ovan look några dagar var jag nere i källaren på jakt efter någe och hittade då lådan med sommarkläder i vilken det låg en scarf. Jag testade att knyta scarfen på min hätta och blev mycket nöjd. 

På något vis blir då hättan mitt hår (de slängiga tåtarna baktill känns liksom som tyngden av ett hår och hättan i sig skapar lite "body" under scarfen) och scarfen en helt vanlig vår/sommarknytning. Jag har aldrig fått silkig scarf att sitta bra på mitt glatta hår, men på bambutyg sitter den stadigt.

Jag bad GPT lägga in ett random ansikte i scarfupplägget men kvinnan i mitten känns lite överdriven. Framför allt har hon hår. Hon till höger känns mer som jag, en saggig dag om tio år. 

Om man vill vara positivt lagd kan man till och med tillstå att looken bär en vis air av Rivieran. Jag bläddrade runt i gamla testamentet (min Chanelbiografi) och fann nedan ikoniska bild där hon står omslingrad av någon random älskare på en yacht och naturligtvis bemästrade hon hårscarfens konst. Nutida exempel till höger.

Det stod klart och tydligt för mig att detta var vägen framåt. Den funktionella, helt ok men rätt trista hättan med flärpar fick bli min bas och mitt hårsubstitut, scarfen mitt komplement att alternera efter humör. M a o femtusen av skattebetalarnas pengar i sjön (peruken) och en utmaning att hitta fler hättor och scarves, då jag bara hade en av varje.

Jag började googla på hättorna eftersom jag av virusskäl ogärna ville åka tillbaka till perukeriet. Vad heter ens sådana? Jo det kan jag berätta för er, de heter "cancermössor" (livat). Var finner man dem? På dark web, det vill säga på sajten Senior Life där man bland annat kan köpa nedan åbäke för 779 kronor. WHAT? 

Jag skrev "what" i versalen för att rättfärdiga det som sen hände. Temu hände. På Temu finns en uppsjö av cancermössor, som även marknadsförs till kvinnor i länder där blottat hår jämställs med hor. Jag klickade hem nedan två (mitt i natten som tidsangivelsen skvallrar om, Socialstyrelsens profetia har slagit in total dekadens).

Nättare än mössa "B.B. Beatrice turban" från Senior Life och till en bråkdel av priset. Ett pris jag kommer att få betala i helvetet, eftersom jag inte bara nöjde mig med dessa inköp från djävulens leverantör utan även köpte scarves och örhängen. 

Gällande örhängen inser jag att dessa kommer att få större betydelse på mitt huvud nu än innan. Jag känner för att dra uppmärksamheten från det faktum att mitt hår är av bambu. Eftersom jag framledes troligtvis även kommer att förlora en del av ögonbrynen och ögonfransarna, är det bra om så mycket som möjligt händer vid sidan om.

Problemet är att de örhängen jag har antingen är pyttesmå (typ små fejkkristaller) eller har ringform. Ringformen, särskilt i guld, i kombination med lager av sjal skänker mig mer Katitzivibbar än Rivieran varför jag ville komplettera med örhängen av annat snitt.

Första looken går i Hermès-stil. Örhängena, visserligen ringar men ändå, orangea ringar, är en ripoff på det klassiska armbandet Clic H som nytt kostar drygt åtta tusen men som jag under consumer sucker-åren fyndade second hand för två. Så jag skulle kunna alternera looken med detta armband.

Andra looken är lite mer generiskt somrig. Puderrosa pärlor och en scarf med ett underbart Montazamifransigt tema. Båda scarvsen mäter 70*70 cm, i mitt tycke den perfekta storleken. Temu hävdar att silkesmaskar varit med i tillblivelsen men till det priset tillåter jag mig att vara skeptisk. Jag struntar i vilket, det viktiga är att färgerna är fina och att scarfen har lite glans.

Ni kanske undrar hur man viker en hårscarf? Franska webben har åtskilligt att säga på temat. Det finns mängder av "Foulard tutos" (scarf-tutorials) på YouTube och den vikning jag väljer ser ut ungefär som nedan (jag stryker vecken lätt för ökad hållbarhet):

Fast jag stannar vid steg fyra, jag vill att den ska ha en viss bredd innan jag knyter till den i nacken. Resultatet blir en matig profil med hårimiterande pös av hättan under den silkiga scarfen som med sin rosett därbak blir som en hårknut. Massa volym där det egentligen inte finns någonting. Jag är mycket nöjd.

På tal om örhängen berättade jag i inlägget om Ninjapackning om de glammiga lätta guldfärgade doningarna från Bow19. Jag ville ha fler guldiga örhängen i större format, ej i ringform. Så jag klickade hem nedan, även de från djävulen:

De funkar till såväl orange som rosa och skapar lite skoj och flärd i ett ansikte som som sagt snart kommer att förlora en del behåring.  

Och det är kanske dags nu för en bekännelse. Helt enkelt för att min mallighet över tilltaget övertrumfar skammen i att lägga så stora summor på något som av många säkert anses vara onödigt. Jag kommer nämligen inte helt att tappa mina bryn och nu får ni veta varför.

Under föregående sommar och höst har jag skaffat mina första tatueringar. Fem stycken för att vara exakt. Om man lägger till de två kolprickar jag på höger bröst fick ingraverade av region Stockholm (markeringar inför operation) har jag nu inalles sju stycken. Men låt oss stanna vid de första fem.

För att göra en kort historia lång var jag ju inne på hospitalet för dryga året sedan för att genomföra ett smärre hjärtingrepp i syfte att minska min ibland galopperande hjärtklappning. Dagens patienter skulle inställa sig i ett väntrum, oätna och osminkade, klockan åtta på morgonen. I samma väntrum satt en kvinna i 60-årsåldern, uppenbarligen osminkad, med världens snyggaste bryn.

De var inte särskilt markerade utan milda i färgen, med naturlig men ack så symmetrisk form. Jag anade ugglor i mossen men ville inte vara burdus utan inledde ett litet småprat som kulminerade i att jag komplimenterade hennes bryn, bara sådär ba. Och det var som att öppna pandoras box.

Kvinnan kunde inte sluta berätta om hur hon tagit kontakt med en kosmetisk tatuerare och hur duktig hon var, hur hon hade mätt och donat och hur nöjd hon var med resultatet. Faktum var att hon var så nöjd att hon nuförtiden helt sonika rakade av sig resterna av sina gamla bryn och bara hade tatueringarna. "Så slipper jag stå och försöka noppa och forma stråna som är kvar."

Det tog mig ett halvår att komma till skott men i augusti tog jag mig till nämnda tatuerare. Jag behöver inte vara knusslig här, hon har sin verksamhet i Eskilstuna och i sanning, hon är en konstnär. 

Det tog henne dryga halvtimmen att mäta mitt ansikte och mina existerande bryn och när hon var klar med att markera med penna insåg jag att det jag misstänkte stämde: Mina bryn satt på olika höjd! Fråga mig inte hur det har gått till, men så är det. Så hon tatuerade helt enkelt in mer höjd i mitt högra bryn och nu är det detta som gäller. 

Idag har jag nästan perfekt symmetriska bryn, delvis bestående av egna strån men delvis även tatuerade sådana. Jag testade i början att raka av brynen för att se hur tatueringarna såg ut och ja, jag kan gå på stan med dem utan att tumult uppstår. Om ni frågar mig ser brynen ut ungfär som tidigare, bara på rätt höjd och med snyggare, renare form. 

På de ställen jag hade glesare bryn och dagligen fyllde på med penna finns nu tunt tatuerade strån. Jag klarar mig bra utan ögonbrynspenna, men eftersom tatueringen är så mild i färgen fyller jag ibland på med penna för lite oumpf. Den stora skillnaden är att jag idag fyller på en färdigdefinierad mall istället för att behöva uppfinna mina bryn från grunden. 

Många tänker på kosmetisk tatuering som skräckexempel från den kosmetiska tatueringens barndom i början av 2000-talet.

Problemet, förutom att vem som helst verkade kunna öppna låda på området utan någon vidare träning, var att man använde samma typ av bläck som används vid vanliga tatueringar. Inte sällan blev tatueringarna alldeles för kompakta och onaturliga i formen, dessutom blåaktiga med tiden. 

Före/Efter, saxat från nätet (exempel från idag)

Idag används som sagt en helt annan teknik med stråliknande streck i kombination med att man använder en annan typ av bläck som ger mildare och mer naturtrogna färger. Dessutom finns det helt andra utbildningar och certifieringar för de som utför jobben och är man osäker kan man läsa omdömena på nätet.

Nackdelen med den moderna metoden är att färgen inte sitter i lika länge som vanlig tatueringsfärg. Det är inte som att tatueringen försvinner över natt efter fem år, men den kommer gradvis att blekna tills väldigt lite återstår.

Man bör göra en touchup dels någon månad efter grundtatueringen men sedan ytterligare en inom två år. Därefter kanske vart fjärde år. Och det är inte gratis. Första behandlingen låg på runt fem (då ingick touchup efter en månad) men nästa gång (inom två år) tror jag låg på cirka två lax. Därefter tror jag att man inom fyra-fem år betalar samma pris som en ny tatuering.

Så ni förstår kanske varför jag inte kokat inlägg på detta tema, detta varandes (åtminstone i grunden) en sparblogg. Å andra sidan har jag aldrig hävdat att man ska leva som en kyrkråtta bara för att man vill bli rik. 

Att bli rik handlar om att prioritera. Och det här är en prioritering för mig, eftersom ansiktet är den del av min kropp som kommer i kontakt med flest människor. Jag har noll intresse av andra typer av kosmetiska ingrepp av typen injektioner eller att fixa brösten. Nu får jag ju åtminstone ett bröst fixat av region Stockholm, men hade jag kunnat hade jag gärna sluppit.

Det slutade inte där. Som med alla som börjar med tatueringar ville jag ha mer. Jag vågade då testa en utförare i Stockholm eftersom det rörde sig om i mitt tycke lite enklare tatueringar av övre fransrad och läppkontur. Det är mycket diskreta tatueringar. I bilden med nattmössan ovan är jag osminkad och man ser ju inte tatueringarna eller hur? 

Visserligen har jag maskat mina ögon så klart ni inte ser eyelinern, men ni kan ju kolla läpparna. En ytterst subtil linje precis i brytet mellan läpp och hud som gör det enklare att dra på läppstift. Tidigare flöt läppstiftet ut, nu är det bara att måla innanför linjerna. 

Och eyelinern är mer en knappt märkbar ögonfransradförstärkare. Vet man inte om att den är gjord syns den inte, den ger bara lite extra body till ögonfransarna. 

Så här: När jag tidigare vaknade på morgonen, såg mig i spegeln och såg en beige röra, ser jag nu ett ansikte med konturer. Tre minuters sminkning och jag är on top of the circus. Jag skulle lätt klara mig med concealer, rouge och läppbalsam.

Priset för kombon eye/lipliner var lägre än för ögonbrynen, minns inte exakt. Jag skulle precis in för min kostnadsfria touchup när jag fick diagnosen och man får inte tatuera sig under cellgiftsbehandling. Men hon har lovat mig att ha den innestående till hösten. 

En liten varning här bara: Boka inte in festligheter samma dag ni gör läppkontur. Om ni inte vill dyka upp och se ut som en nattfjäril vill säga. Ytterligare ett tips är att inte dricka kaffe innan, man blöder mer då. Läpparna är tunna och det är nål inblandad så det kommer att blöda. Och samtliga tatueringar gör ont, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Vill man va fin får man lida pin, som mamma brukar säga.

Jag är oerhört tacksam att jag gick åstad och gjorde dessa tatueringar innan jag visste om cancern. I skrivande stund, fyra cellgifter in, har jag visserligen en del fransar och bryn kvar. Men de är betydligt glesare och det skulle inte förvåna mig om de ryker under kommande fyra behandlingar.

Vidare tar min redan korta sminktid ännu kortare tid nu när jag slipper joxa med eyeliner (som aldrig blev rak eller bra), ögonbryns- och läppenna. Jag skulle kunna krysta fram någon spargraf på att slippa köpa dessa sminkprylar. Men i jämförelse med vad det kostar att göra kosmetiska tatueringar kommer denna kalkyl att kännas hycklande varför jag avstår. 

Men låt oss säga att detta är något jag kommer att ägna mig åt för resten av livet, för inte lär jag bli bättre på att precisionssminka mig med åldern. 

Nu är jag nästan klar med inlägget. Jag vill bara lägga till en liten detalj gällande cancermode. I skrivande stund, och ett par månader till, behöver jag ha en så kallad Piccline på insidan av vänster överarm. 

Dess syfte är att tratta in cytostatika i min kropp så att man inför varje behandlig slipper sätta en ny infart. Denna Piccline läggs om varje vecka och i samband med det får jag en gasbinda av regionen att dra över den som någon sorts skyddande hölje. 

Man känner sig väldigt patientig med gasbinda på kroppen så redan vecka två designade jag mitt eget Picclinefodral i form av en avklippt svart strumpa (jag vet, naturbegåvning). 

Dels tycker jag att den ser coolare ut (eller hur? vavavava?), dels känns det som att den skyddar bättre ifall man skulle stöta in i något. Men den är också mer diskret när man har exempelvis en överdel i trekvartsärm, särkilt om överdelen är mörk. 

Ignorera gäddhänget

Denna Piccline var ju lite av ett bryderi inför vårens festligheter. Jag har både ett barn som tar studenten, andras barn som tar studenten, folk som fyller jämt och min förhoppning är ju att jag åtminstone kan vara med på någon för att inte säga flera av dessa evenemang. 

Därtill kommer ju en sommar då man kanske vill ha klänning på sig även till vardags. Problemet var att jag mest hade ärmlöst alternativt min favorit: Holkärm. 

Holkärm

Nog för att jag är mallig över min egen fodraldesign, men jag har inte lust att låta den bli konversationsöppnaren på diverse mingelfester varför trekvartsärm behövde införskaffas. Lyckligtvis har Sellpy ett filter just för ärmlängd och snart hittade jag en modell jag verkligen gillade från Monki (de två första nedan).

Klänningarna är i mjuk modal, perfekt halvvarma för svensk sommar. De har ett skärp i midjan som går in i tyget därbak och man kan ju välja om man vill knyta rosetten/snörningen framtill eller baktill. Älskar den! Bäst av allt: Ärmarna går ner några centimeter nedanför armbågen. Och skulle mitt svarta fodral skymta fram lär det knappt noteras mot de mörka tonerna på klänningstyget. 

Den beige klänningen från Winston & Elle var en chansning, men visade sig vara ett lyckokast. Och där snackar vi ärm! Puffärm om man drar upp den lite. Alla tre kostade 380 kronor. 

Jag tänker mig den orange scarfkombinationen till den blå klänningen, en blå (min existerande scarf) till den vinröda och den rosa scarfen till den beige klänningen. Ett par hudfärgade pumps eller glittriga sandaler till detta och jag är game.

Det var allt jag hade på temat. Kom gärna med förslag hur man kan lyxa till ett hårlöst huvud.

Mvh
EB

Att hänga gardiner...

...är en konst och första frågan man måste ställa sig är huruvida man ens behöver dem. Min ganska amatörmässiga åsikt är att vackra fönster av typen sekelskifte, 20-tal eller funkis inte nödvändigtvis behöver gardiner medan mer moderna fönster ofta har att vinna på någon form av mjukgörande inslag.

Jag har också en sedan länge grundad fördom att kvinnor är mer benägna att ha gardiner än män, en fördom jag fick bekräftad hos min MV. Han har gardiner, men inte i det viktigaste av rummen vilket i mitt tycke är det kombinerade vardagsrummet med matsalsdel. 

Eller okej, han hade någon illa fungerande lamelliknande historia i glaspartierna ut mot trädgården (syns ej på nedan bild), men likt vassa palmen förde de tankarna snarare till ett kontor.

Här ser ni för övrigt de blommor som antingen kastades eller dog under det tidigare blompysslet. Och rullen på golvet är leveransen av nya gardinstänger. Stänger av det anspråkslösa märket Kirsch (den så kallade "G-skenan") som man bland annat kan hitta här för typ ingenting.

Ni känner säkert igen den från ett äldreboende nära er, men lyss: Dessa nätta skenor är genialiska i sin enkelhet. De är lätta att sätta upp, lätta att haka på och av och framför allt är de så enkla att de låter gardinen tala för sig snarare än att själva ta plats. 

Därtill är de så underbart flexibla i längd. Vi köpte två format: Ett som hade spannet 160-300 cm (för bredfönstret ovan) och tre i spannet 90-160 cm (för de snävare fönstren, två syns inte på bilden). Det enda man har att ta ställning till är hur långt skenan går från väggen ut mot rummet och det anges som nedan:

Det vill säga: Vill man att gardinen ska hänga sex, nio eller tolv centimeter från väggen? Jag har för mig att vi valde ett mellanting. Det blir troligtvis en mer luftig känsla om gardinen inte slickar väggen.

Sedan hade vi ett vildsint gräl om vilken typ av gardin som skulle hänga därpå. Jag skojar givetvis, jag fick i princip bestämma helt själv. Min MV har den goda egenskapen att han gärna lyssnar på vad kvinnor omkring honom tycker och sen gör han som de säger. 

Jag har goda erfarenheter av gardiner i linneblandning. Ljuset faller så vackert genom dem men de har fortfarande en viss struktur och tyngd som lättare gardiner av typen tyll saknar. 

Det behöver inte vara mycket linne i dem för att uppnå linnig effekt varför de heller inte behöver vara så dyra. De gardiner vi köpte - Lisa från Rusta - kostade 399 kr för tvåpack. Googla "gardiner med linnemix" så hittar du hur mycket som helst. Gardin Lisa innehåller bara fem procent linne men det räcker för att det ska kännas. 

Det var lite otippat på Rustas hemsida jag hittade bästa gardinskolan med bland annat följande tips:

En gardinstång är synlig och blir en del av inredningen, medan en gardinskena ger ett mer diskret uttryck och passar bra för takmontering och längre gardinlängder. Gardinskena passar bra vid stora fönsterpartier, skjutdörrar eller när du vill ha gardiner från tak till golv utan synlig upphängning.

När du planerar för hur lång gardinstång du ska köpa kan du tänka att du behöver cirka 15 cm på vardera sida om fönstret. Vill du bredda känslan av fönstret – lägg till ytterligare cirka 15 cm på varje sida för att gardinen ska kunna hänga helt utanför fönstret.

En gardinstång bör sitta cirka 10–15 cm ovanför fönstret. För att ge känslan av högre takhöjd kan du montera den ännu högre och låta gardinerna gå ner till golvet.

För att gardinerna ska hänga snyggt är rätt upphängning, längd och fall viktigt. Med veckband och rätt typ av krokar skapar du jämna veck och ett fint fall i tyget. Fållband gör det enkelt att justera längden utan att sy. Genom att hänga gardinerna högt och låta dem falla ner mot golvet får rummet ett mer ombonat uttryck.

Huruvida gardinerna bara ska nudda golvet eller ligga över golvet är en smaksak. Gardiner som precis nuddar golvet ger ett stilrent intryck, medan lätt släpande gardiner skapar en mjukare och mer ombonad känsla.

Vi satte våra gardinskenor en bra bit ut på väggen. Dels för att skapa illusionen av bredare fönster, men också för att dölja en del som behövde döljas, som exempelvis en markistamp som hänger ut på vänster sida kortfönstret. 

Jag ser nu på bilden att vi nog hade kunnat köpa den skena som går ut 12 cm från väggen, det ser ut som att gardinen slår i fönsterkarmen på höger sida bredfönstret. Men men. 

Vidare ville vi att gardinen skulle sväva cirka två millimeter över golvet vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Detta trots att MV är väldigt noga med tumstock, vattenpass e d. Vi mätte som tokar, men ändå blev det till att göra nya hål eftersom gardinen till slut hängde för högt. När den först uppsatta gardinen väl var på plats (vänster våd nedan, glasdörrarna ut mot trädgården), hängde den retligt dryga halvcentimetern ner i golvet. 

Detta går det troligtvis att råda bot på, med hjälp av uppläggningsband som stryks på (nedan från Ikea). Man kan klippa till bandet på tvären så att det blir exakt den höjd man vill kapa på gardinen. Man stryker nedre delen av gardinen till rätt längd, lägger på bandet i vecket och stryker igen. 

Jag tycker att rummet fick en annan atmosfär efter gardinerna. Jag vet att det sommartid ligger på rätt mycket sol här så om man exempelvis vill se en matinéfilm på tv:n (står till höger om fåtöljen ovan), kan det vara svårt. Nu är ju inte dessa gardiner täckande, men jag antar att det är lite till hjälp att dra för dem.

En kväll för inte länge sen satt jag och pluggade vid matsalsbordet och jag drog då för alla gardinerna därinne, tände den gamla fotogenlampan (skymtar i fönstret) och ställde den på bordet. Det var sååå mysigt, jag kände mig som August Strindberg. Tidigare kände jag mig något exponerad i det utrymmet, eftersom det finns såväl grannar, katter och folk som går på en gångväg nedanför. Nu kändes det som att jag satt i en kokong av linne, skyddad från omvärlden. En annan sak som slog mig var att det blev mjukare akustik. 

Har du hängt en gardin på sistone?

Mvh

EB