Jag hoppas verkligen att det inte är några av er som behöver ta ställning till vårens cancermode. Men om det nu skulle vara så borde ni bli glada för detta inlägg eftersom det skrivs alldeles för lite om detta i modepressen.
Det är synd, för är det någon gång man behöver känna sig om inte snygg så åtmintone identitetsgrundad så är det ju när man har cancer. Dessvärre är ju håret i regel en rätt stor del av en människas identitet och jag förstår verkligen vemodet hos de män som på grund av håravfall känner sig manade att raka flint i tidig ålder.
Håret är en del av personligheten och för mig, varandes ansiktsblind, är det en pina. Jag hade hellre sett att ni män behöll det lilla hår ni hade kvar, styla det som ni vill, för att differentiera er något mot resterande flintisar. Ett glest hår ger i alla fall någon hint gällande ursprunglig hårfärg, ungefär hur det satt osv. Jag hade älskat min MV även med munkfrilla, just saying.
Efter andra cellgiftet rök mitt. Jag tröttnade på att hitta mattor av hår på mina kashmirtröjor eftersom de kräver handtvätt. Så MV tog med sig trimmern och jobbade sig igenom det. I filmer brukar sådana scener ofta flankeras av sorglig musik till vilken den rakade tårögt ser sig i spegeln.
Jag försökte verkligen klämma fram en tår, men det gick inte, särskilt som MV höll på att spexa under processen. Dessutom har jag svårt att bli ledsen eftersom jag ser det fallande håret som ett kvitto på att giftet tar. Ett gift som inte ens kan ta död på mina hårceller lär inte heller rå på mina cancerceller. Och till skillnad från min vän med alopesi vet jag ju att jag får håret tillbaka i sinom tid.
Jag försöker inte se snygg ut med min snipiga mun därovan, det var ett försök att se ”cool” ut eftersom jag tyckte mig se ut som en Bondskurk (minns inte vad han heter) om vilket jag gjorde ett skämt i den cancergrupp jag startat på Whats App.
Om ni tror att jag i ett anfall av altruism startat en grupp för medsjuka tror ni fel. Det här är en egoboost-grupp enbart för mig där mina väninnor ropar uppmuntrande bifall till vad skit jag än lägger upp.
Från början var tanken att jag där skulle dela cellgiftstider så att den som hade vägarna förbi sjukhuset skulle kunna haka på och göra mig sällskap. När sen sköterskan sa att man inte fick ta med sig folk behöll jag gruppen för att kunna posta uppdateringar. Detta drog ner min uppdaterings-admintid med runt 90 procent då jag skyr Facebook som pesten och därför sköter sådant med individuella samtal och sms. Låter det lat? Det är korrekt.
I gruppen är de alla så positiva och bekräftande. När jag la upp ovan bild sjöng de det rakade huvudets lov. "Du ser ut som Sinéad!" osv. De frågade om jag experimenterat med några stilar kring huvudbonader och då la jag upp bilden på mig i minstingens nattmössa (som jag testade en natt på grund av stubbobehag mot kudden).
Tanken var humor, men istället skanderade kören: "Som ett klassiskt porträtt, Vermeer!", "Såå rokoko!". Som sagt, att få cancer är en egoboost. Men det stod tidigt klart att jag och peruken inte skulle bli bästa vänner. Inte för att den kliar eller så, men varje gång jag drog på den kände jag mig som en aspirerande Jamie Lee Curtis i En fisk som heter Wanda.
Ja alltså, att en peruk känns fejk är väl själva grundpremissen, såvida den är inte är tillverkad av människohår (vilket min inte är, jag vore galen om jag la de summorna på något som kan komma till användning i dryga året). Men den kändes liksom mer fejk än jag trodde. Som att jag likt Jamie var en skådis i något av en buskiskomedi.
Istället blev jag otippat förtjust i den hätta med sjalknytning bak jag köpte hos perukmakaren för att dra runt i hemmavid. Den är i bambu och är så mjuk och skön att jag till och med sover i den. Det är som sagt ett problem att den millimeterlånga stubben ligger och vobblar mot kudden, därav nattmössorna.
Efter att ha dragit runt i ovan look några dagar var jag nere i källaren på jakt efter någe och hittade då lådan med sommarkläder i vilken det låg en scarf. Jag testade att knyta scarfen på min hätta och blev mycket nöjd.
På något vis blir då hättan mitt hår (de slängiga tåtarna baktill känns liksom som tyngden av ett hår och hättan i sig skapar lite "body" under scarfen) och scarfen en helt vanlig vår/sommarknytning. Jag har aldrig fått silkig scarf att sitta bra på mitt glatta hår, men på bambutyg sitter den stadigt.
Jag bad GPT lägga in ett random ansikte i scarfupplägget men kvinnan i mitten känns lite överdriven. Framför allt har hon hår. Hon till höger känns mer som jag, en saggig dag om tio år.
Om man vill vara positivt lagd kan man till och med tillstå att looken bär en vis air av Rivieran. Jag bläddrade runt i gamla testamentet (min Chanelbiografi) och fann nedan ikoniska bild där hon står omslingrad av någon random älskare på en yacht och naturligtvis bemästrade hon hårscarfens konst. Nutida exempel till höger.
Det stod klart och tydligt för mig att detta var vägen framåt. Den funktionella, helt ok men rätt trista hättan med flärpar fick bli min bas och mitt hårsubstitut, scarfen mitt komplement att alternera efter humör. M a o femtusen av skattebetalarnas pengar i sjön (peruken) och en utmaning att hitta fler hättor och scarves, då jag bara hade en av varje.
Jag började googla på hättorna eftersom jag av virusskäl ogärna ville åka tillbaka till perukeriet. Vad heter ens sådana? Jo det kan jag berätta för er, de heter "cancermössor" (livat). Var finner man dem? På dark web, det vill säga på sajten Senior Life där man bland annat kan köpa nedan åbäke för 779 kronor. WHAT?
Jag skrev "what" i versalen för att rättfärdiga det som sen hände. Temu hände. På Temu finns en uppsjö av cancermössor, som även marknadsförs till kvinnor i länder där blottat hår jämställs med hor. Jag klickade hem nedan två (mitt i natten som tidsangivelsen skvallrar om, Socialstyrelsens profetia har slagit in total dekadens).
Nättare än mössa "B.B. Beatrice turban" från Senior Life och till en bråkdel av priset. Ett pris jag kommer att få betala i helvetet, eftersom jag inte bara nöjde mig med dessa inköp från djävulens leverantör utan även köpte scarves och örhängen.
Gällande örhängen inser jag att dessa kommer att få större betydelse på mitt huvud nu än innan. Jag känner för att dra uppmärksamheten från det faktum att mitt hår är av bambu. Eftersom jag framledes troligtvis även kommer att förlora en del av ögonbrynen och ögonfransarna, är det bra om så mycket som möjligt händer vid sidan om.
Problemet är att de örhängen jag har antingen är pyttesmå (typ små fejkkristaller) eller har ringform. Ringformen, särskilt i guld, i kombination med lager av sjal skänker mig mer Katitzivibbar än Rivieran varför jag ville komplettera med örhängen av annat snitt.
Första looken går i Hermès-stil. Örhängena, visserligen ringar men ändå, orangea ringar, är en ripoff på det klassiska armbandet Clic H som nytt kostar drygt åtta tusen men som jag under consumer sucker-åren fyndade second hand för två. Så jag skulle kunna alternera looken med detta armband.
Andra looken är lite mer generiskt somrig. Puderrosa pärlor och en scarf med ett underbart Montazamifransigt tema. Båda scarvsen mäter 70*70 cm, i mitt tycke den perfekta storleken. Temu hävdar att silkesmaskar varit med i tillblivelsen men till det priset tillåter jag mig att vara skeptisk. Jag struntar i vilket, det viktiga är att färgerna är fina och att scarfen har lite glans.
Ni kanske undrar hur man viker en hårscarf? Franska webben har åtskilligt att säga på temat. Det finns mängder av "Foulard tutos" (scarf-tutorials) på YouTube och den vikning jag väljer ser ut ungefär som nedan (jag stryker vecken lätt för ökad hållbarhet):
Fast jag stannar vid steg fyra, jag vill att den ska ha en viss bredd innan jag knyter till den i nacken. Resultatet blir en matig profil med hårimiterande pös av hättan under den silkiga scarfen som med sin rosett därbak blir som en hårknut. Massa volym där det egentligen inte finns någonting. Jag är mycket nöjd.
På tal om örhängen berättade jag i inlägget om Ninjapackning om de glammiga lätta guldfärgade doningarna från Bow19. Jag ville ha fler guldiga örhängen i större format, ej i ringform. Så jag klickade hem nedan, även de från djävulen:
De funkar till såväl orange som rosa och skapar lite skoj och flärd i ett ansikte som som sagt snart kommer att förlora en del behåring.
Och det är kanske dags nu för en bekännelse. Helt enkelt för att min mallighet över tilltaget övertrumfar skammen i att lägga så stora summor på något som av många säkert anses vara onödigt. Jag kommer nämligen inte helt att tappa mina bryn och nu får ni veta varför.
Under föregående sommar och höst har jag skaffat mina första tatueringar. Fem stycken för att vara exakt. Om man lägger till de två kolprickar jag på höger bröst fick ingraverade av region Stockholm (markeringar inför operation) har jag nu inalles sju stycken. Men låt oss stanna vid de första fem.
För att göra en kort historia lång var jag ju inne på hospitalet för dryga året sedan för att genomföra ett smärre hjärtingrepp i syfte att minska min ibland galopperande hjärtklappning. Dagens patienter skulle inställa sig i ett väntrum, oätna och osminkade, klockan åtta på morgonen. I samma väntrum satt en kvinna i 60-årsåldern, uppenbarligen osminkad, med världens snyggaste bryn.
De var inte särskilt markerade utan milda i färgen, med naturlig men ack så symmetrisk form. Jag anade ugglor i mossen men ville inte vara burdus utan inledde ett litet småprat som kulminerade i att jag komplimenterade hennes bryn, bara sådär ba. Och det var som att öppna pandoras box.
Kvinnan kunde inte sluta berätta om hur hon tagit kontakt med en kosmetisk tatuerare och hur duktig hon var, hur hon hade mätt och donat och hur nöjd hon var med resultatet. Faktum var att hon var så nöjd att hon nuförtiden helt sonika rakade av sig resterna av sina gamla bryn och bara hade tatueringarna. "Så slipper jag stå och försöka noppa och forma stråna som är kvar."
Det tog mig ett halvår att komma till skott men i augusti tog jag mig till nämnda tatuerare. Jag behöver inte vara knusslig här, hon har sin verksamhet i Eskilstuna och i sanning, hon är en konstnär.
Det tog henne dryga halvtimmen att mäta mitt ansikte och mina existerande bryn och när hon var klar med att markera med penna insåg jag att det jag misstänkte stämde: Mina bryn satt på olika höjd! Fråga mig inte hur det har gått till, men så är det. Så hon tatuerade helt enkelt in mer höjd i mitt högra bryn och nu är det detta som gäller.
Idag har jag nästan perfekt symmetriska bryn, delvis bestående av egna strån men delvis även tatuerade sådana. Jag testade i början att raka av brynen för att se hur tatueringarna såg ut och ja, jag kan gå på stan med dem utan att tumult uppstår. Om ni frågar mig ser brynen ut ungfär som tidigare, bara på rätt höjd och med snyggare, renare form.
På de ställen jag hade glesare bryn och dagligen fyllde på med penna finns nu tunt tatuerade strån. Jag klarar mig bra utan ögonbrynspenna, men eftersom tatueringen är så mild i färgen fyller jag ibland på med penna för lite oumpf. Den stora skillnaden är att jag idag fyller på en färdigdefinierad mall istället för att behöva uppfinna mina bryn från grunden.
Många tänker på kosmetisk tatuering som skräckexempel från den kosmetiska tatueringens barndom i början av 2000-talet.
Problemet, förutom att vem som helst verkade kunna öppna låda på området utan någon vidare träning, var att man använde samma typ av bläck som används vid vanliga tatueringar. Inte sällan blev tatueringarna alldeles för kompakta och onaturliga i formen, dessutom blåaktiga med tiden.
 |
| Före/Efter, saxat från nätet (exempel från idag) |
Idag används som sagt en helt annan teknik med stråliknande streck i kombination med att man använder en annan typ av bläck som ger mildare och mer naturtrogna färger. Dessutom finns det helt andra utbildningar och certifieringar för de som utför jobben och är man osäker kan man läsa omdömena på nätet.
Nackdelen med den moderna metoden är att färgen inte sitter i lika länge som vanlig tatueringsfärg. Det är inte som att tatueringen försvinner över natt efter fem år, men den kommer gradvis att blekna tills väldigt lite återstår.
Man bör göra en touchup dels någon månad efter grundtatueringen men sedan ytterligare en inom två år. Därefter kanske vart fjärde år. Och det är inte gratis. Första behandlingen låg på runt fem (då ingick touchup efter en månad) men nästa gång (inom två år) tror jag låg på cirka två lax. Därefter tror jag att man inom fyra-fem år betalar samma pris som en ny tatuering.
Så ni förstår kanske varför jag inte kokat inlägg på detta tema, detta varandes (åtminstone i grunden) en sparblogg. Å andra sidan har jag aldrig hävdat att man ska leva som en kyrkråtta bara för att man vill bli rik.
Att bli rik handlar om att prioritera. Och det här är en prioritering för mig, eftersom ansiktet är den del av min kropp som kommer i kontakt med flest människor. Jag har noll intresse av andra typer av kosmetiska ingrepp av typen injektioner eller att fixa brösten. Nu får jag ju åtminstone ett bröst fixat av region Stockholm, men hade jag kunnat hade jag gärna sluppit.
Det slutade inte där. Som med alla som börjar med tatueringar ville jag ha mer. Jag vågade då testa en utförare i Stockholm eftersom det rörde sig om i mitt tycke lite enklare tatueringar av övre fransrad och läppkontur. Det är mycket diskreta tatueringar. I bilden med nattmössan ovan är jag osminkad och man ser ju inte tatueringarna eller hur?
Visserligen har jag maskat mina ögon så klart ni inte ser eyelinern, men ni kan ju kolla läpparna. En ytterst subtil linje precis i brytet mellan läpp och hud som gör det enklare att dra på läppstift. Tidigare flöt läppstiftet ut, nu är det bara att måla innanför linjerna.
Och eyelinern är mer en knappt märkbar ögonfransradförstärkare. Vet man inte om att den är gjord syns den inte, den ger bara lite extra body till ögonfransarna.
Så här: När jag tidigare vaknade på morgonen, såg mig i spegeln och såg en beige röra, ser jag nu ett ansikte med konturer. Tre minuters sminkning och jag är on top of the circus. Jag skulle lätt klara mig med concealer, rouge och läppbalsam.
Priset för kombon eye/lipliner var lägre än för ögonbrynen, minns inte exakt. Jag skulle precis in för min kostnadsfria touchup när jag fick diagnosen och man får inte tatuera sig under cellgiftsbehandling. Men hon har lovat mig att ha den innestående till hösten.
En liten varning här bara: Boka inte in festligheter samma dag ni gör läppkontur. Om ni inte vill dyka upp och se ut som en nattfjäril vill säga. Ytterligare ett tips är att inte dricka kaffe innan, man blöder mer då. Läpparna är tunna och det är nål inblandad så det kommer att blöda. Och samtliga tatueringar gör ont, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Vill man va fin får man lida pin, som mamma brukar säga.
Jag är oerhört tacksam att jag gick åstad och gjorde dessa tatueringar innan jag visste om cancern. I skrivande stund, fyra cellgifter in, har jag visserligen en del fransar och bryn kvar. Men de är betydligt glesare och det skulle inte förvåna mig om de ryker under kommande fyra behandlingar.
Vidare tar min redan korta sminktid ännu kortare tid nu när jag slipper joxa med eyeliner (som aldrig blev rak eller bra), ögonbryns- och läppenna. Jag skulle kunna krysta fram någon spargraf på att slippa köpa dessa sminkprylar. Men i jämförelse med vad det kostar att göra kosmetiska tatueringar kommer denna kalkyl att kännas hycklande varför jag avstår.
Men låt oss säga att detta är något jag kommer att ägna mig åt för resten av livet, för inte lär jag bli bättre på att precisionssminka mig med åldern.
Nu är jag nästan klar med inlägget. Jag vill bara lägga till en liten detalj gällande cancermode. I skrivande stund, och ett par månader till, behöver jag ha en så kallad Piccline på insidan av vänster överarm.
Dess syfte är att tratta in cytostatika i min kropp så att man inför varje behandlig slipper sätta en ny infart. Denna Piccline läggs om varje vecka och i samband med det får jag en gasbinda av regionen att dra över den som någon sorts skyddande hölje.
Man känner sig väldigt patientig med gasbinda på kroppen så redan vecka två designade jag mitt eget Picclinefodral i form av en avklippt svart strumpa (jag vet, naturbegåvning).
Dels tycker jag att den ser coolare ut (eller hur? vavavava?), dels känns det som att den skyddar bättre ifall man skulle stöta in i något. Men den är också mer diskret när man har exempelvis en överdel i trekvartsärm, särkilt om överdelen är mörk.
 |
| Ignorera gäddhänget |
Denna Piccline var ju lite av ett bryderi inför vårens festligheter. Jag har både ett barn som tar studenten, andras barn som tar studenten, folk som fyller jämt och min förhoppning är ju att jag åtminstone kan vara med på någon för att inte säga flera av dessa evenemang.
Därtill kommer ju en sommar då man kanske vill ha klänning på sig även till vardags. Problemet var att jag mest hade ärmlöst alternativt min favorit: Holkärm.
 |
| Holkärm |
Nog för att jag är mallig över min egen fodraldesign, men jag har inte lust att låta den bli konversationsöppnaren på diverse mingelfester varför trekvartsärm behövde införskaffas. Lyckligtvis har Sellpy ett filter just för ärmlängd och snart hittade jag en modell jag verkligen gillade från Monki (de två första nedan).
Klänningarna är i mjuk modal, perfekt halvvarma för svensk sommar. De har ett skärp i midjan som går in i tyget därbak och man kan ju välja om man vill knyta rosetten/snörningen framtill eller baktill. Älskar den! Bäst av allt: Ärmarna går ner några centimeter nedanför armbågen. Och skulle mitt svarta fodral skymta fram lär det knappt noteras mot de mörka tonerna på klänningstyget.
Den beige klänningen från Winston & Elle var en chansning, men visade sig vara ett lyckokast. Och där snackar vi ärm! Puffärm om man drar upp den lite. Alla tre kostade 380 kronor.
Jag tänker mig den orange scarfkombinationen till den blå klänningen, en blå (min existerande scarf) till den vinröda och den rosa scarfen till den beige klänningen. Ett par hudfärgade pumps eller glittriga sandaler till detta och jag är game.
Det var allt jag hade på temat. Kom gärna med förslag hur man kan lyxa till ett hårlöst huvud.
Mvh
EB
