Jag har slutat...

...sälja böcker. Delvis sålde jag i princip inget under Q4. Men ett bidragande skäl är en djupt förankrad skräck för att begå skattebrott. Jag skriver denna text bara minutrarna efter att jag skickat in 2023 års deklaration och det var en FREAKIN NIGHTMARE. Som ALLA år efter det att jag startat egen firma. Jag hatar det så mycket va. 

Allt är obegripligt. Från uppstart eget företag till avslut. För övrigt känns det fånigt att kalla det eget företag, det handlar om att fylla i en bilaga vid deklaration. Det var inte så att jag hittade på ett fånigt namn (Fru Efficient Badass till exempel) och en cheezy logga (förnumstig hemmafru i 50-talstappning) för att marknadsföra den. Firman hette mitt namn och personnummer med den pretentiösa företagskoden ”Konstnärligt skapande”.

Värst av allt var emellertid det som låg emellan uppstart/avslut, det vill säga deklarationerna. Jag vill gärna tro att jag är genomsnittligt intelligent. Jag fattar startsidan på Avanza, jag vet hur man formaterar celler i Excel, men Det Här! 

Jag ångrar att jag inte tog skärmdumpar på de tjyvfrågor man får i NE-bilagan på Skatteverket för det är en djungel. Det handlar om utländsk skatt, det handlar om skogsskiften, det handlar om upplupna saker. Ett språk som för tankarna till Alfredsons Den enfaldige mördaren. "Så Sven har inte upptagit den upplupna räntan på skogsarrendet säger han?" Jag är helt clueless! Jag bara heppar och hoppas att allt ska gå väl, att mina ynkliga intäkter ska vara av ringa intresse för Skatteverket.

Och nu pratar jag bara om administrationen. Att ha egen firma är ett nollsummespel. Jag har en känsla av att jag skattat mer än jag fått in, vilket om sanningen ska fram jag kanske egentligen inte tror på men nästan. 

Det som slutgiltigt fick mig att dra ur pluggen var ett besked i december om att jag skulle betala in nästan tre tusen i månaden under 2024 i proaktiv skatt. Detta vid en tidpunkt då böckerna gav en avans på runt två hundra i månaden. 

Och jag fattar, allt är preliminäääärt och byggt på en schabloooon, men 2 500 kronor i månaden är pengar som hellre kunnat sättas i arbete på börsen än att ligga och schangsera på Skatteverkets konto. (Man kan säkert överklaga och jämka and shit, men som barnen säger: Orka!)

Bara någon dag efter det beskedet gick jag in på Verksamt.se och avskaffade firmahelvetet. Tio sekunder senare fick jag ett nytt besked i Kiva: Jag behövde bara betala in noll kronor i månaden. Så mycket bättre. 

Nej, så här blir det. Om jag någon gång i framtiden skulle få för mig att ge ut fler böcker blir det direkt mot ett förlag. Jag minns inte hur det löste sig när det begav sig men inte behövde jag starta egen firma för att få ut royalty. Egen firma suger!

Nu kommer jag till kärnfrågan. Jag träffar dagligen egenföretagare. Tänk den klassiska småföretagaren: En-tre snubbar i blåkläder i en firma som ägnar sig åt manliga saker som att gräva, hugga, svetsa. Som hon i Flashdance (höjdarrulle).

De här männen har en massa skit för sig. Firmabilar, de köper in datorer, har säkert lager med avskrivningar/nerskrivningar, upplupna räntekostnader för arrendebönder etc. Men DE verkar klara detta helt galant! Medan jag, med min magister i företagsekonomi och extensivt intresse för vissa siffror, känner mig helt tappad bakom en vagn. 

Kan ni förklara detta för mig? Hur gör folk som i en bisats säger att de "startat eget". Förstår alla andra direkt vad allt handlar om eller är det bara jag som får stora skälvan? Med all effektivisering, förenkling och gullifiering av all information i samhället idag, hur kommer det sig att just deklarationen verkar stannat i utveckling 1954? I min värld skulle en deklaration för enskild firma komma i en rosa app med tre informellt ställda frågor (flankerade av en gullig chatbot):

”Hur mycket har din firma dragit in i år?”

”Hur stora utlägg har du haft?”

”Rejta vår deklarationsapp 1-5 tack!” (Jag hade satt fem)

Jag vet rent intellektuellt att jag inte ska vara rädd för Skatteverket. Jag har talat med flera av deras rådgivare vid ett antal tillfällen och de har alltid varit snälla och tillmötesgående. Men ändock: Jag räds dem. Det är väl för att man fått höra att ekonomisk brottslighet är det som straffar sig mest. Jag googlade nu och jag vet inte om det stämmer. Det torde vara värre att döda någon med uppsåt. 

I vilket fall, om årets deklaration går igenom är jag home safe. Men det vet vi inte än. Om det blir ett hastigt bloggstopp utan förklaring i september är det nog för att jag sitter på Kolmården. Ja, det är tydligen där de hamnar, de ekonomiska brottslingarna. Jag saxar från Interwebz:

"Vi har kommit till Anstalten Kolmården, Sveriges lugnaste fängelse. Här sitter just nu 125 interner. Av dem är 69 dömda för ekobrott, en för grovt narkotikabrott och två för mordbrand".

Mm. Jag kan tänka mig detta. Även om jag inte riktigt får ihop matematiken i ovan stycke. Men ponera att alla (förutom eldarna och knarkaren, troligtvis kokainist från Djursan) är intresserade av ekonomi, vore det då inte en total frugal win? Jag har ju alltid vurmat för det minimalistiska och det lär jag ju få njuta av på anstalt. Furumöbler från Mio 1989, en enkel hylla som ska rymma de saker jag fått ta med mig i en kabinväska. Kanske är de intresserade av att diskutera fondrobotar, fyraprocentregeln och house hacking?

Apropå house hacking googlade jag mig till följande:

Kriminalvården ger inte ekonomiskt stöd till hyra eller andra utgifter under tiden du avtjänar ditt straff. Ibland är det möjligt att få hjälp med hyran från din kommuns socialtjänst.  Kontakta socialtjänsten i din hemkommun för mer information.

Om du ska vara borta en längre tid är det viktigt att kontakta till exempel banken om du har lån eller företag där du har abonnemang för att be om en betalningsplan. Du kan också behöva avsluta eventuella prenumerationer. 

Jag vet inte vad ni tänker när ni läser ovan, men jag tänker Slaktår. Att hamna i fängelse är det ultimata sättet att rensa bland sina utgifter. Under ett par år går man ner på rock bottom, samtidigt som man utbyter tankar kring ekonomi med sina nya vänner. Väl ute i samhället [och med ett jobb via KRIS] har man sen möjlighet att bygga pengamaskin på nolltid. Jag kanske borde hoppas att Skatteverket väljer just min deklaration som ett statuerande exempel. 

Vad har man för kläder på Kolmården? Får man dem av staten eller är det civila kläder, någon som vet? Har någon av er ens suttit inne?

Mvh
FruEfficientBadass