Att pendla eller inte pendla

Etik i natten. Här är ekvationen jag inte får att gå ihop och jag hoppas att ni kan vara mig behjälpliga att tänka:

1. Jag har ett jobb jag trivs bra med. Jobbet ligger i Hälsingland och jag är skriven i Stockholm där jag har mina barn lördag-tisdag morgon. Därefter bilar jag upp, köttar kundbesök och åker ner torsdag-fredag för att vara med barnen.

2. Barnen har under våren knorrat över ovan upplägg. De vill bo en vecka i taget hos mig respektive sin pappa. Detta eftersom det är stökigt att behöva packa två gånger per vecka. Tisdagspackningen behöver de dessutom ta med sig till skolan och deras stora väskor får inte plats i skåpen. Mina försök till dubblettinköp har misslyckats vid upprepade tillfällen, väskor behöver tydligen packas.

3. Jag skulle i teori kunna få in alla mina kundbesök på hela veckor, d.v.s. att jag tillbringar en vecka i Stockholm med admin då jag också har hand om barnen. Sen åka upp söndag kväll efter det att barnen är lämnade hos sin pappa och köra kundbesök måndag-fredag. Jag är emellertid rätt osugen på det upplägget då det innebär veckovis vistelser i det öde, kalla huset i Hudik, med bara jobb och mössen som sällskap. Jag är ett socialt (och fruset) djur som uppskattar möjligheten att exempelvis kunna träffa en vän mitt i veckan. Och under barnveckorna är jag ju med barnen så det lämnar rätt lite tid över till det man kallar "Life" i floskeln "Work Life Balance".

4. Åter punkt ett. Jag gillar verkligen mitt nuvarande jobb. Det finns avdelningar i Stockholm, men ingen som rekryterar nu. Behöver jag ens jobba? Uppskattningsvis ett par år till, givet den nya set-upen efter separationen. Jag kan absolut ta ett antal sabbatsmånader utan ekonomisk kollaps, men sen måste jag nog upp i sadeln 1-1,5 år till för att säkra kalkylen. Och då blir det ett Stockholmsjobb. Med Stockholmskunder (d.v.s. betydligt stressigare och jobbigare kunder).

5. Ytterligare en punkt är min rygg. Förra veckan tillbringade jag 20 timmar i bil. Det lär bli något liknande även denna vecka. Jag känner mig stel som en pinne när jag kommer hem, trots att jag numera tränar pilates tre-fyra gånger i veckan. Är det värt det?

Vad skulle ni göra?

Mvh
FruEfficientBadass

Att bita i det sura äpplet

Jag trillade på ett sparande för ett tag sen. Spararens historik kan delas in i två kapitel: Kapitel ett, då sparande skett på en aktie/fonddepå och kapitel två, då spararen tagit sitt förnuft till fånga och börjat spara på ISK. Båda i samma bank, SEB. 

Nu till dilemmat. Merparten av sparandet ligger på aktie/fonddepån. Fonderna (för det är uteslutande fonder) har dubblat sitt värde sedan start. Det betyder att det kommer att utgå betydande vinstskatt om fonderna säljs.

Allt nyspar sker i ISK:en, samma fonder. Återkommer till dem snart. Dilemmat i inlägget är: Ska man likvidera innehaven på aktie/fonddepån, skatta av skiten och peta in återstoden i ISK:en, eller ska man låta dem ligga och puttra där, för att villfaren och otillfredsställd gå in och se sitt fantastiska resultat och väja för vinstskatten? DET är frågan jag vill ha svar på av er. För jag vet ärligt talat inte. Jag menar, den dagen skiten slår i fläkten och innehaven på aktie/fonddepån behöver likvideras, behöver skatt betalas och vinst realiseras. Men har man några monetära fördelar av att låta innehaven ligga kvar och skvalpa så länge som möjligt?

Rent emotionellt skulle jag tycka att det är Win att bita i det sura äpplet och göra sig av med vinstskatten här och nu. Så vet man vad man har liksom. Vad tycker ni?

Nu en granulär exposé i dessa fonder, för de är aktivt förvaltade and such. Vi talar: SEB Aktiesparfond (1,80% avgift), SEB Europafond (1,38% avgift), SEB Nordenfond (1,42% avgift) och en fond med den förskönande omskrivningen SEB Likviditetsfond vilket för gemene man kan låta lockande (vem gillar inte likviditet) men som är kuckelimuckiska för pengar i koma (men till dess fördel ska nämnas den låga avgiften på 0,16% vilket, om man betänker dess avkastning, är en rätt hög avgift).

Nu blir det plottrigt här för jag har lagt in fonderna i en jämförelse över fem år (avgifter borträknade, det här är deras rock bottom prestation) mot mina käpphästar Spiltan Aktiefond Investmentbolag (avgift 0,22%) och LF Global Indexnära (avgift 0,22%). Här är resultatet (och observera att jag inte slår mig för bröstet, jag konstaterar bara torrt).

Plats 1: Spiltan Aktiefond Investmentbolag (mic drop)

Plats 2: Jämnt skägg mellan LF Global Indexnära och SEB Nordenfond. Den senare en fond som spararen talade sig varm om, som att den vore ett unikum. Det är den inte. Den är som en global indexfond. Fast med högre avgift.

Sen trillar resten av Spararens fonder in på jumboplatser: SEB Aktiesparfond, SEB Europafond (snark) och naturligtvis, den kapitalförstörande Likviditetsfonden som ser ut som en grön, okokt spagetti.

Hade jag varit Spararen hade jag gjort följande. Jag hade sålt av mina SEB-innehav i aktie/fonddepån och fört över dem till min ISK. Jag hade inte nödvändigtvis sålt av mina SEB-fonder i ISK:en, då de uppgår till ett mindre värde och kan ses som en lekpott. Mitt nyspar hade fördelats 50/50 mellan Spiltan Aktiefond Investmentbolag och LF Global Indexnära. Sen hade jag varje månad runt löning (då man för över sitt månadsspar efter det att räkningar är betalda) under resten av mitt sparande liv med tillfredsställelse loggat in på min ISK och vetat att:

1) WYSIWYG = What You See Is What You Get

2) Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift

3) Jag parerar er som opponerar er mot punkt två: Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift över tid och som med största sannolikhet kommer att hålla lika hög avkastningsnivå i relation till resten av börsen i framtiden. Så bespara mig cherrypicks från nutida lyckosam aktiv förvaltning.

För er som vill förnya era löften om att avstå högra förvaltningsavgift än indexfondsavgift, gå in härhär och laborera med era innehav. Hög avgift (om än medelhög) är DÖDEN för ditt sparande, hör du det, DÖDEN.

Hur skulle ni rådge? 

Mvh
FruEfficientBadass

Ett surt inlägg

Jag skriver detta inlägg 6 juni och jag är på ett rävigt humör. Inlägget kommer inte att handla om privatekonomi. 

Jag sitter i skrivande stund på Närakuten Haga eftersom mellanbarnet haft hög feber och magont ett par dagar. Då hon imorse hade svårt att gå och krokodiltårar rann utmed hennes brun-utan-solade kinder ringde hennes pappa 1177 och fick rådet att åka in till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag i skrivande stund INTE är på Astrid Lindgrens barnakut utan på Närakuten Haga. Varför?

För att 1177 skickade oss fel (min 16-åring  är tydligen för gammal för Astrid Lindgrens barnsjukhus). Det kan man ju förstå, att det är svårt att ha koll på vårdinstansers olika åldersgränser. Jag har också svårt för det och det är därför jag bad pappan ringa 1177 för att få guidning. Men jag jobbar inte heltid med att ge sjukvårdsrådgivning. Hur Är Det Möjligt att inte ha denna koll?

På Astrid Lindgrens barnakut tog det två timmar och möte med två sjuksyrror innan de behagade kläcka ur sig att vi behövde vidare. 

FÖRSLAG! Be någon tekniskt begåvad person i personalstyrkan att på Datan skriva och printa ett anslag med texten: ”Om ditt barn är äldre än X år, vänligen besök Närakuten Haga runt hörnet” (om exceptionell kompetens besitts, infoga kartbild med pilar). Bladet kan sen lamineras och med fästkuddar sättas upp vid lappmaskinen. 

Det som stör mig är att detta verkar vara satt i rutin. När jag på Astrid Lindgren sa att vi blivit ditskickade från 1177 suckades det uppgivet och sas något i stil med: ”Ja, de brukar göra det”. När jag på Närakuten Haga sa att vi kom från Astrid Lindgren skakade den spellevinkiga manliga sjuksköterskan bara på huvudet och sa att ”Det händer varje dag”.

Så nu sitter jag här, drygt två timmar efter start, i ett instängt väntrum fullt med hostande människor och väntar på Godot. Min dotter är på toaletten och försöker klämma fram urinprov nummer två för dagen. Ytterligare ett mysterium: Sjuksköterskan på Astrid Lindgren tog ett urinprov innan hon med huvudet på sned (avskyr huvuden på sned) meddelade oss att vi var på fel plats. 

Minns en annan episod. När äldsta barnet var fyra och på Sats Junior slog i bakhuvudet så att det sprutade blod körde pappan till något av Stockholms sjukhus minns ej vilket. Personalen lät dem sitta där både länge och väl innan de lyckades förmedla att traumapatienter skulle till ett annat sjukhus, på andra sidan stan. Om det är svårt att göra den distinktionen medelst okulärbesiktning hade man även här kunnat tillgripa det listiga lapptricket och förlita sig på att åtminstone någon förälder snappat upp budskapet. 

Det finns sjukvårdspersonal i detta kommentatorsfält. Har jag tur kanske någon med anställning på 1177. Kan ni hjälpa mig att förstå?

OT: För ett antal år skrev jag ett inlägg om att jag rensat bokhyllan (d.v.s. slängde alla böcker utom en handfull) varefter jag åkte till dåvarande barnakuten på KI med tre kassar barnböcker. I dagens väntrum på Astrid Lindgren fanns noll underhållning för barn. Om man inte räknar en minimalistisk plasthund.

Så om du har urvuxen barnlitteratur i gömmorna, rafsa ihop dem och skänk till ett väntrum i din närhet. Gärna Astrid Lindgrens barnakut för trots (på grund av?) 150 triljarder i byggkostnader har man bara haft råd att köpa in en dalmatinerfläckig plasthund. Ta gärna med dig ett laminerat anslag enligt ovan och sätt upp, så kanske du sparar tusentals föräldrar två timmar var och för denna handling kommer du till himmelen.

Mvh

FruEfficientBadass