Det blåser på månen

Eller rättare sagt på min arbetsplats. Likt många industriföretag brottas vi för tillfället med vikande inflöden vilket resulterar i fladder i företagsledningen. Runt fem procent är varslade och fackliga förhandlingar ska inledas när som helst. Jag har ingen aning om tidsramarna här men det kan gå snabbt, det kan gå långsamt eller så sker inget alls (som tydligen var fallet vid förra varslet). 

Det är intressant att notera reaktionerna internt. Man skulle kunna dela in dem i tre:

- De som skrattar

- De som gråter

- De som är förbannade

Låt oss bena lite i de olika grupperna. Grupp nummer ett, de som garvar och galghumorar i sig debaclet, är enligt mig vinnarna. De kanske inte är vinnarna per se, det vill säga de människor som får stanna kvar, men de är vinnare i Lifvet. Jag pratade med en kollega söderut i veckan, en kollega jag haft nöjet att gå säljutbildning med vid tre tillfällen under det gångna året. Hur ska man beskriva karln? En levnadsglad tjillevipp. När jag frågade hur det var med honom skrattade han och sa "Man slits mellan hopp och förtvivlan" för att sen konstatera att han med största sannolikhet skulle få gå eftersom han var sist in på regionen i fråga (och åtta av 24 säljare skulle få sluta). Var han ledsen över det? Icke. Han var i full gång med att söka nya jobb. Och gå på Tinderdejts.

Sen har vi de som gråter. Eller kanske inte gråter, men de som verkar tappa all livsgnista och som går in som under en våt filt, oförmögna att rycka sig ur letargin. De kanske inte är handlingsförlamade, men de framstår som det. Som rådjur som överraskas av strålkastare på E4:an. Tappert försöker de hänga kvar vid sitt vanliga lingo i Teamsmötena, men deras röst- och stämningsläge går inte att ta miste på: De är totalt urlakade av insikten att de Kan Förlora Sitt Jobb.

Sen har vi de förbannade. De som inte tvekar att höja rösten i allsköns möten (oavsett agenda) och som påtalar det orimliga i att företaget lyft rekordvinster de senaste tre åren men ändock inte förmår hålla sig kvar vid strategiska beslut så fort vinstvarning råder. Dessas meningar inleds ofta med kraftfulla "Jag tycker det är trist att...", "Man skulle kunna tycka att..."

Själv tillhör jag ytterligare en grupp. Den tysta. Jag kniper käft och låtsas som att det regnar. Varsel? Okej. Vad ska jag göra åt det? Antingen får jag gå (vilket är rätt troligt med tanke på att jag är sist in på min region) eller så får jag det inte. Ingen idé att spekulera innan fack-debaclet är klart. Om jag får stanna är ingen gladare än jag, eftersom jag verkligen gillar stället. Om jag får gå kommer jag omedelbart att välja att se glaset som halvfullt och se mig på heltid i Stockholm framöver. På gott (att vara heltid med barnen) och ont (att behöva jobba med Stockholmare). (Förlåt Stockholmare, ta det inte personligt, jag är själv infödd. Men vi är jobbigare att jobba med än med lantisar).

Det intressanta är att varslen i det här fallet verkar slå mer uppåt än nedåt. Det här är ju ett blue collar company och kärnverksamheten är stort beroende av att riktiga yrkesmänniskor (ej tjänstemän) förrättar sitt värv. Därför är det fluffiga divisioner som den där extra säljchefen eller den nyinrättade X-utvecklingsavdelningen som hänger löst som mjölktanden på en åttaåring. Folk jag i början tänkte "De kommer att gå i pension på den här firman" sitter nu i fikarum och ondgör sig över det bittra slutet.

En reflektion. Och jag vill inte framstå som cynisk eller elak eller att sparka på någon som redan ligger (för jag vet med säkerhet inte att de kommer att ligga, inte förrän de fackliga förhandlingarna är klara och det kan lika gärna vara jag som kommer att ligga). Men hur är det möjligt att som 50+ chef, efter säkert 20+ år som chef med chefslön, ta höjd för ekonomisk ruin vid uppsägning? En person på företaget menar att det är katastrof, eftersom hen är ensamstående förälder. Jag vill bara stanna upp vid den tanken en sekund.

Du är ensamstående förälder i en svensk småstad. Låt gå att ditt enda barn är tonåring och snart utflugen. Det kan jag fatta, tonåringar kostar skjortan och halva ärmen. Men ensamstående? Dels får du barnbidrag/studiebidrag på 1 200 kronor, dels för du underhållsstöd på 2 223 kr. Om du likt denna chef gör bor i en småstad har jag svårt att se att boendekostnaden överstiger 10 000 kronor per månad. Mat för två på det. Lite räkningar. Och du plockar ut kanske 35' i månaden. Har du A-kassa med inkomstförsäkring och barn under 18 i hushållet kommer du att plocka ut runt 30' i sammanlagt 450 ersättningsdagar.

En nedgång varar i regel inte så länge (vi talar "ersättningsdagar", inte veckodagar). Är du erfaren chef är sannolikheten rätt stor att du under den här tiden lyckas tillskansa dig ett nytt jobb. Ändå denna panik. Jag sticker ut hakan här och säger att jag tror att det handlar om en kombination av dels ilska ("Hur kan de göra så här mot mig?") och ignorans. Med ignorans menar jag att man inte tagit ens en timme från sitt sociala mediescrollande de senaste åren för att skissa på en plan B. Vad plan B är kan diffa från person till person. Det kan handla om allt från att rita på ett "worst case scenario" där man de facto loggar in på sin A-kassas hemsida för att läsa på om vad man har för rätt till ersättning vid arbetslöshet. Eller att man kartlägger sina kostnader och ställer dem i relation till det som nämndes i förra meningen. Eller att man leker med tanken på att skära ner vissa element i sitt liv i det fall man går ner i inkomst.

Eller, och nu närmar vi oss science fictionnivå, att man redan för fem-tio år sen, när man varit chef ett bra tag, bestämt sig för att spara ihop till ett FU-kapital om en årslön eller tre, så att man sluppit sitta i fikarum och få panik över en fladdrig företagslednings taktiska nycker. 

Jag är ingen psykolog. Men jag tror att varsel handlar om så mycket mer än om människans oro för brödafödan. Det är självkänsla, värdighet, känsla av trygghet och samhörighet som spökar. Icke desto mindre: Spar ihop ett rejält stash och stå [förhållandevis] still när det blåser. 

Har du varsel?

Mvh

FruEfficientBadass