Jag sprider ordet

Det är kanske lätt att tro att jag fallit ur mina frugala vanor de senaste åren. Det är till viss del sant. Jag storkokar inte linsgrytor eller gör egen tvål. Jag sparar bara till buffert. Mina omkostnader är rekordhöga, delvis drivet av att jag bor i ensamhushåll. Men om jag ska vara helt ärlig: Jag har svårt att motivera mig. Visst hade jag kunnat lägga undan fem-tio tusen på ISK:en varje månad. Men vad tjänar det till i det stora hela då jag redan har det nest egg jag anser mig behöva? Nu har ju börsen varit småsur sedan lägenhetsförsäljningen landade på ISK:en, men när den väl vänder upp igen kommer allt månadssparande att kännas futtigt i sammanhanget.

Så jag har levt på. Jag har nästan levt som en svenne banan. Minus att jag aldrig skulle köpa saker nya av typen säng, kläder. Men jag har rest, jag har ätit ute och jag har tagit taxi. Jag har ju också en särbo som inte är av det snåla virket vilket gör att man lätt förlorar kontakten med rörelsen. Men nu kommer det intressanta: Efter en tid tillsammans börjar vi att påverka varandra, som om strävade vi båda mot mitten.

En av mina favorit-romcoms, What Women Want från år 2000, handlar om kvinnokarlen spelad av Mel Gibson som möter den för honom atypiska smarta kvinnan Helen Hunt. Eftersom jag är en sucker för triviadivisionen på IMDB vet jag att kostymen i filmen är noga uttänkt. I början är Han klädd i mörka kläder, företrädesvis svart. Medan Hon är klädd i ljusa kläder, tonvikt vitt. Men ju längre filmen går, desto mer närmar de sig samma färgskala: Duvblått och olika nyanser av grått. Lite väl finkornig symbolik för en dussinfilm, men jag tycker att det går att transponera på min och särbons inställning till ekonomi (det vill säga livet).

Min särbo var när vi träffades vad jag skulle säga en rätt vanlig representant för medelålders tjänstemannasverige. Bra lön men höga omkostnader. Städhjälp, larm, restaurangbesök, regelbundna frisörbesök, amortering framför investeringar. Inga tankar på tidig pension, eftersom samhället bankat in att man måste jobba mycket och länge och sen helst lite till. Jag upplevde att han hade en viss känsla av frustration inför ett jobb som sedan länge slutat kännas utmanande och kul. Likt en haj fick jag vittring och högg. 

Mina första utläggningar om FIRE möttes av rynkade ögonbryn och skepsis. Det vanliga: "Man lever här och nu", "Tänk om buss/alla gjorde så" etc. I princip allt var heligt, från dyrvinet till larmet. Jag retirerade och tänkte väl i mitt stilla sinne att det nog ändå var för sent, karl är ju ändå femtio. 

Men sen började det hända saker. Det började i det lilla. Han tog med sig papperskassar till affären istället för att köpa nya. Han städade sina bankkonton och avyttrade fonder på fondkonto, tog skattesmällen och la in på ISK. Han skiftade amorteringarna mot sparande i indexfonder. 

Vid något tillfälle tog vi tjuren vid hornen och loggade in på hans Minpension.se, något som krävde dagar av mental förberedelse. Givet hans välbetalda tjänstemannajobb i alla år visade det sig vara en mycket glad överraskning. 

Från att grimaserande ha hållit för öronen när jag närmat mig ekonomi var det nu han som tog upp ämnet, kom med uppdaterade planer kring tjänstepensionsuttag och en eventuell husförsäljning som i början ansågs Helt Otänkbar.

Så en dag hade han skapat sig sin egen exitfil i Excel och konstaterade nöjt att ”går jag vid 55 håller kalkylen”. En arbetslivsförkortning med minst tio år mot vad han trodde var möjligt innan han träffade mig. Idag pratar vi ofta om hur vårt gemensamma fria liv skulle kunna se ut. Saker vi skulle vilja göra, hur vi skulle fördela årstiderna mellan våra olika ställen, resor vi vill göra. 

Till saken hör att varken han eller jag är särskilt äventyrligt lagda. Visst gillar vi att resa, men det är inte meningen med livet för någon av oss. Jag tycker att sommarens bussresa genom Österrike var ljuvlig. En långhelg i Frankrike framåt vårkanten är heller inget jag skulle tacka nej till, men ungefär där ligger ribban för oss båda. Om vi i en framtid kan tänka oss att bo på samma adress - i min hyresrätt eller i hans hus - är vår ekonomiska frihet (fokus hans) än större. 

Så, jag går mer på krogen och kostar på mig enstaka lyxartiklar som ett serum vars pris ni aldrig kommer att få veta (och som ni vet tror jag inte på dyr hudvård men jag har levande bevis i en väns hud). Han å sin sida börjar skala löken. Nu ryker snart hemlarmet och städningen glesas ner till ett minimum. 

Jag skulle emellertid säga att den stora vinningen för hans del inte ens är de extra frihetsåren han nu blivit varse. Nej, det stora skiftet är hans inställning till jobbet som idag är att beteckna som mer relalalaxad. 

När vi träffades körde han strikt kontorstid, prydligt uppstyrd i struken vit skjorta och månatligt klippt hår. Inte bara jobbar han numera hemma någon dag per vecka. Han ser coolare ut (om man med cool menar lite mer tilltufsad). Håret växer på längden och tvären i en nästan strandnära look. Den vita skjortan är bytt mot mer avslappnade varianter, inte sällan hängande utanför brallorna. Kavajen har jag knappt sett under 2025. Skägget - tidigare ett semesterattribut - hänger kvar trots att vi är en bra bit in i september.

Jag ser det som man så ofta ser med folk som väljer "the road less travelled": Man slutar bry sig så förbannat. Idag vet han att det inte är en katastrof om han får lämna sitt jobb. Jag fick honom tidigt att förstärka sin inkomstförsäkring så den har snart varit aktiv i det där kvalificerande kalenderåret. Skulle han bli kickad efter 25 år i den ständigt omorganiserande Stora Firman kommer han att landa på fötterna. 

Och det är här FIRE-magin spelar in: Ekonomisk trygghet handlar om att kunna gå rakryggad genom tillvaron och slippa att känna sig utsatt. Paradoxalt nog är det nog den inställningen (anekdotisk bevisföring) som gör att det är mindre sannolikt att du som FI/semi-FI får kicken. Det är den som hukar längs med väggen som får gå först. Nåväl, kanske inte i LAS-Sverige, men som princip.

Jag läste upp detta utkast för honom och han propsade då på att inlägget skulle innehålla de fem saker han aldrig kommer att ge upp, så här har ni den:

1. Färska burfångade havskräftor (det var tydligen viktigt det där med buren)

2. Beaujolais

3. Fribeteskött (ni får googla)

4. Alla fotbollskanaler

5. Att bjuda familj och vänner på mat, hemma eller på krogen 

Hallå! Jag ser ingen motsättning i att äta burfångade kräftor om man å andra sidan varken ägnar sig åt okynnesrenoveringar eller dussincharter. Att leva ekonomiskt handlar mer om prioritering än självspäk. För som Paula Pant säger: ”You can afford anything, but not everything”.

Som en parentes kan tilläggas att särbon nu börjat så FIRE-frön även hos familj och vänner. Jag har skickat MMM-länkar (”The chockingly simple math…”) att distribuera till enstaka kollegor som sedan konspiratoriskt nickar åt honom i de svala konferensrummens tyranni. Goda idéer är som vatten: De hittar alltid en väg fram.

Mvh

FruEB