Jag läser dagbok och gör müsli

Igår sträckläste jag min dagbok för året och det var märklig läsning. Året inleds i sus-och-dus med förnumstiga noteringar om pilatesträning, halvhjärtade nyårslöften och jobbklagan. Jag citerar: 

7 december: "Vilket pris har själslig frid? Ungefär samma pris som ett liv, eller? För vad är nyttan med ett liv om ens hjärna är gisslantagen av en j***a [min f.d. arbetsgivares företagsbeteckning]? Det är ju absurt! Och jag som inte ens behöver vara tagen gisslan (jag har ju lösensumman) borde omedelbart avlägsna mig från den besvärande situationen!"

11 december: "Lagom arbetsdag: 08:20-10:35".

28 december: [Lång rant om uttagsstrategier och att jag skulle kunna dra ur pluggen här]. "Det jobbiga är egentligen velandet. Att hela tiden tampas med dessa bryderier."

4 januari: "Nu dags jaga upp mig för måndagsångest. Riv av det bara."

Jag besparar er 99 procent av mina dagboksanteckningar, men det handlar mycket om en inre rastlösthet och en känsla av otillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag skriver en del elakt om den dåvarande kunden från helvetet som verkar uppta lika stor del av min hjärnkapacitet som min MV. Jag refererar till arbetslivet som "denna dynga" och annat pejorativt. Men den 14 januari händer något:

14 jan: "I tisdags hittade jag ytterligare virke till min brasa. Jag tyckte mitt högra bröst kändes annorlunda, som om hade det ett stort parti småkulor i sig."

The rest is history. Men det intressanta är att från att min dagbok varit en klagoskrift mestadels i moll med ohemult mycket gnäll över ett jobb som verkar tagit fem veckotimmar i anspråk, byts i och med cancerdiagnosen till att bli energisk och livfull. Eftersom jag inte ägnar mig åt självcensur får jag väl tro på att det jag skriver är sant. Jag verkar - efter de första veckorna av diabolisk analyslimbo - som nyfrälst. Och min absoluta uppfattning - då som nu - är att det har med avsaknad av själadödande jobb att göra. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag redan på första domedagssittningen med läkaren bestämde mig för att aldrig återgå till mitt (eller liknande) jobb. Det har hållit i sig genom hela sjukskrivningen och blotta borttaget av den komponenten har genererat sådan livslust att inga cellgifter i världen hade kunnat ta död på den. Herregud! Vad säger inte detta om vissa tjänstemannajobb? 

Imorgon har jag min sista strålning och därefter är jag typ färdigbehandlad. Jag säger "typ" eftersom jag som jag tidigare nämnt har ett gediget efterbehandlingsprogram av piller, sprutor och dropp som ska förhindra återfall. Men själva grundbehandlingen är slut och jag leker med tanken på att ta på mig min 50-årsblåsa (som skulle burits på den fest som i år fick ställas in), bära högklackat, vaxa mitt Roks-korta vita hår ("män är djur") och formligen glida in på sista behandling, smått salongsberusad av ett glas Bollinger och liksom FIRA denna fantastiska sjukvård som tagit hand om mig på längden och tvären sedan i januari. 

För det är underbara mänscher jag träffat. Må de inte känna inför sina jobb så som jag gjort för mitt. Gör de det håller de minst svensk skådespelarstandard. Jag ser till och med fram emot att framöver återse onkologisk dagvård för mitt halvårsvisa benstärkardropp. För då får jag träffa söta sköterskan M som får cancer att kännas som en kosmetisk diagnos och istället talar vi om en massa roliga saker.  

Nytt samtalsämne. Som ett led i mitt nya jobbfria jag återfinner jag glädjen i småsaker i vardagen. Jag har fått ett förnyat intresse för mitt hem och håller som bäst på att skapa en tavelvägg i vardagsrummet. Jag ska också sätta ett tungt draperi mellan hall och vardagsrum (ropades in för i skrivande stund en timme sedan på Tradera för dryga hundringen) dels för att minska ljusinsläppet från där barnen huserar kvällstid (kök/hall/badrum) och min sovkokong, men också för att få lägenheten att efterlikna en budoir ("en dams privata salong" enligt synonymer.se). Herregud vilken dam vill inte ha en privat salong?

Jag har börjat rensa igen, vilket är det ultimata tecknet på att jag är tillbaka i mitt rätta jag. Igår rensade jag skafferi och kryddhylla och kom då på att jag måste börja göra egen müsli till barnen (vägrar använda termen "granola"). Det är det enda de vill ha i sin kvarg och det känns lat att köpa Start. Så jag bad min nya receptpartner ChatGPT om recept och den förslog då nedan "lyxiga" variant som jag kan rekommendera:

- 5 dl havregryn (jag tog 8)

- 1 dl mandel

- 1 dl hasselnötter

- 1 dl kokosflingor (flakes snarare än den smårivna)

- 5 msk kokosolja

- 5 msk honung

- 1 tsk kanel

- En halv tsk vaniljsocker

- 1 nypa flingsalt

- 1 dl torkade tranbär

- 1 dl russin

Därutöver gärna frön av typen pumpakärnor (köpte en frömix)

Ugnen på 175 grader. Blanda allt utom tranbär och russin (de går i efter ugnen), smält kokosoljan och tillsätt tillsammans med honungen och blanda. Sprid ut på bakplåtspapper och rosta i 15 minuter. Vänd och rosta 10 minuter till. Det blev nästan två glasburkar:

Nu kostar det säkert mer att göra egen müsli än att köpa färdig. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det var väldigt kul att göra research, handla, göra och sen få flarnens beröm när de provar den (för den blev väldigt god). 

Och det är precis det här som jag vill komma till. För första gången på väldigt länge känner jag lycka och tillfredsställelse över att pyssla hemmavid. Det är helt att jämställa med när jag i bloggens begynnelse höll på med Sparos havrebröd och diverse linsgrytor hemma, parallellt med att jag gjorde garderobsrensningar och outfitförslag till småttingarna (i syfte att stävja den obligatoriska köpbonanzan i samband med skolstart). Jag känner geist och livslust, till skillnad från de sista åren då det lökiga, välbetalda men själadödande tjänstemannajobbet gjorde att jag helst ville lägga mig under en filt och sova bort dagarna. 

Ska det vara så? Är det så? 

Något är fel med samtiden. Eller så kände även 50-talets tjänstemän livsleda och själadränage när de gick till Kontoret AB. Jag har sedan länge närt en konspirationsteori att det är just det moderna arbetslivet som likt Harry Potters dementorer sänker oss. Men jag börjar undra om det inte även förr fanns astråkiga tjänstemannajobb med kunder från helvetet och diverse admin. Och jag är inte dummare än att jag fattar att även klassiska arbetarkneg kan suga musten ur en. Men jag tror (rätta mig om jag har fel) att dessa jobb tär på en på ett annat sätt (primärt fysiskt). Löjligt exempel kanske, men jag såg MV - till vardags excelscrollande Teams-maratonist - formligen älska att slita hund med trädgården i Hudik. Romantisering eftersom det var under en vecka sommartid, men dock, ett kort i bevislådan.

Eller vad tror du? 

Mvh
EB