Konsten att vara lycklig

Inlägget innehåller reklamlänkar till Bokus.


Dolan leder institutionen för beteendevetenskap och psykologi på London School of Economics och har tidigare kommit ut med en snarlik bok: "Happiness by Design", som handlar om hur vi med hjälp av lyckoforskningen kan vidta åtgärder för att kunna leva liv med högre nivåer av tillfredsställelse. Uppföljaren - "Happy ever after", tittar närmare på våra föreställningar om vad lycka är (de narrativ som berättas om lycka i dagens samhälle) och hur dessa kan funka för vissa, men inte för andra. Exempel på standardnarrativ är: Bli rik. Gift dig. Gör karriär. Skaffa barn.

Han uppmanar oss att tänka själva och följa med strömmen enbart när det tjänar våra syften men framför allt: Att inte följa med strömmen när det inte gagnar oss vad gäller våra nivåer av nöjdhet med livet. Anledningen till att jag fastnade så för boken (jag har till och med beställt den, som en julklapp till moi) var att den handlar om just det - att gå emot strömmen. Jag utmålar mig på intet vis som en pionjär, men jag kan ändå konstatera att det inte tillhör vanligheterna att man går ner 90% i inkomst, flyttar från storstan till en åker och sätter sig i skolbänken igen.

I skrivande stund har jag bara lyssnat på en podd där Shannen i The Simple Sophisticate talar om boken. Jag kommer emellertid att lusläsa den under julen och återkomma till den i ett par inlägg, eftersom jag tror att den är FIRE-kompatibel. Jag hittade även en föreläsning med Dolan som kan vara rolig om du har 1½ timme över.


Meanwhile, ett par passager jag fastnade för i The Simple Sophisticate:
"All [narratives] should be explored, likely at least for me you may find that most should be challenged. That is the difficult part as you're going against the grain of what society expects. Dolan reminds that any narrative that is predominating, 'always serves the interests of those in power, the groups they serve best will depend on the context.' He suggests to keep in mind, whenever we talk about or consider and examine any narrative is to closely look at the narrative itself to understand all the nuances and not make sweeping assumptions or statements."
En av huvudpunkten i Dolans bok är pengar. Jag inser ironin i att jag - varandes besatt av ISK - plockar upp just den punkten, men hear me out, Shannen igen:
"Let go of the pursuit for more money. Once you have enough money to live a life where you are nog struggling for the necessities, Dolan suggests taking the path to 'just enough'. Why? When we become aware of what we truly need, we are demonstrating that we are aware of the social comparisons and status markers that may have pushed us to pursue more in the past. Understanding why we are pursuing the things we are pursuing and come to the core of this urge, is to make sure that we are not unconsciously led around by the narrative traps we are unaware surround us constantly."
Det här påminner mig om inlägget om Drift där jag nämner Napoleon Hills bästsäljare från 30-talet: Think and Grow Rich, där han intervjuat tusentals äldre amerikaner om vad de ångrar mest i livet och det är inte "att ha legat mer" som vissa påstår, utan att de levt vind för våg, utan att ifrågasätta riktningen. Man har gjort som "de andra", utan att stanna upp och reflektera. Viktigt att påpeka att det som majoriteten gör mycket väl kan vara det som ger bäst välbefinnande för en enskild individ. Att gå mot strömmen är inte ett självändamål och kan leda til såväl vilsenhet som otillfredsställelse om det inte ligger i linje med din personlighet och dina värderingar. Men det är intressant att diskutera frågan, särskilt med tanke på Dolans konspirationstangerande passus om att det kan finnas ett intresse från makthavarna i ett samhälle att människor beter sig på ett visst sätt. Jag menar inte Illuminati kind of conspiracy med onda avsikter. Men självklart är det så att ett samhälle mår bra av välutbildad medelklass som kan lassa in skattepengar i maskinen och i vidlyftig konsumtion som gynnar eliten. Åtminstone så länge de kan hålla sig från långtidssjukskrivning för då kvaddas kalkylen. Så i med de fackligt subventionerade stödsamtalen, grytan måste hållas kokande!

Boken utlovar såväl evolotionspsykologi som tankar kring altruism och jag återkommer när jag läst klart. Använd gärna min Bokuslänk om du planerar att köpa böcker i julklapp så bygger du min pengamaskin vilket ger mig stora känslor av tillfredsställelse och lycka och du får känna dig som altruist.

Mvh/
FruEfficientBada

P.s. Glöm inte att lyssna på FruEB:s signade julmix i helgen. Den fick bäst i test av Råd & Rön. Den första delen är lite mer svensk-traditionell med de i mitt tycke vackraste julsångerna. Längre ner i listan kommer Disney-julen. D.s.
P.s. 2: Ni som var på CampFI i Stockholm i juni träffade familjen som nu skriver på Palma on FIRE. Jag har inte varit inne där så mycket på sistone men kikade in idag och såg ett helt underbart inlägg om deras nya FIRE-tillvaro på varmare breddgrader. Till och med jag, som är en sådan Sverigevurmare, fick lite ryck i flyttarmen. Vem kan motstå december-hajker i svindlande landskap och plusgrader? På en ö där bussen tar dig i princip halvvägs runt ön för 8 spänn och där dagens lunch för en hundring inte är en äcklig Fazergryta med lingondricka utan ett trerätters med öl och kaffe? D.s.

Det är skillnad på motion och motion

När jag förra året gick en-två timmar om dagen på Djurgården brukade folk utbrista: "Men oh så härligt!" När jag nu cyklar/går en-två timmar om dagen på väg till och från diverse tågstationer får jag inte alls samma reaktioner. Då är det mer "Men kan du inte hitta en annan lösning? Går det inte bussar? Kan inte din man skjutsa dig" etc. Jag begriper det bara inte? Det är ju exakt samma rörelser jag gör med mina fötter, ben och armar då som nu. Fast syftet är något annat: DÅ: Motion. NU: Logistik. Med motion på köpet. 

Jag kom att tänka på det häromdagen då jag på grund av snömodd resignerat och börjat promenera till tågstationen på morgonen. I Sundsvall tar jag fortfarande cykel till skolan. Dels för att jag måste (hinner inte till föreläsningen annars) och dels för att de vet att ploga och sanda cykelbanor där (looking at you, Hudiksvalls kommun). Ja okej, det var lite Utvandrarna över min promenadväg, har sett muntrare vyer.


 
Men a) Jag kom fram b) Jag fick röra på mig i 45 minuter c) Jag fick ljus (?) och frisk luft, mer än man kan säga om ett flåsigt cross fit-pass på ett Sats och d) Det var gratis och gick att kombinera med pod-lyssnande vilket jag ogillar att göra på cykel eftersom hjälm och stora lurar inte funkar. OCH! Dagens motionspass avklarat. 

Självklart hade en extra bil varit asbekvämt. Jag hade tagit den till stationen på sju minuter vilket hade sparat mig 38 minuter som jag hade kunnat använda till någon av nedan aktiviteter:
- Scrolla mina sociala medieflöden
- Komma ikapp någon av mina Netflixserier
- Ägna mig åt annat självskadebeteende

Det är alltså detta som är pudelns kärna: Jag integrerar den allmänt omhuldade "motionen" i min dag. Men då den råkar fylla ett praktiskt behov, inte bara ett "ticka-av-motions-punkten"-behov, rankas den inte lika högt. Hur kommer det sig? Om man ska hårdra det värderas det alltså högre att sitta med sin joystick-SUV ett par timmar om dagen för att sedan köra halvt slut på sig under lunchen än att nyttja benen till att ta sig fram i ett ärende? 

Apropå ingenting kan jag verkligen rekommendera den här podden på temat motion och kropp. Mer barfotalunk, mindre hurtflås.

Mvh/
FruEfficientBadass

Drömmen om Lissabon

Jag kommer aldrig glömma första gången jag träffade en i FIRE-comunityn (Katarina) och hon i en bisats nämnde geo-arbitrage, det vill säga det du gör om du laborerar med bostadsort i syfte att justera [ner] dina levnadsomkostnader i syfte att tidigare än planerat kunnat gå i pension. Det var så surrealistiskt att en fysisk person ens använde uttrycket! Well, jag är stort fan, nästan lika mycket fan som av house hacking. På sätt och vis kan man ju säga att vi - utan att sälja lägenheten i Stockholm - realiserat en sorts geo-arbitrage i och med flytten till Hudik. Många kostnader minskar eller går helt om intet här. Det enda jag kan peka på som blivit dyrare är värme och min kurslitteratur. Dessutom har de inte alls samma sug efter hundvakter här som i Stockholm och de är inte villiga att betala tusen spänn om dagen för en kvalificerad hund-au pair med de bästa rekommendationer.

MEN inom ramen för mitt content writing trillade jag för ett tag sedan över ett tema som jag tidigare tänkt mycket på men som jag inte funderat på på ett tag. Troligtvis för att vi haft nog med flytten upp plus att våra barn än så länge är så små att det inte känns aktuellt med utlandsflytt. Missförstå mig inte. Jag tillhör inte dem som tycker att "allt är på väg åt fanders med Sverige". Jag älskar att bo i Sverige och jag skulle vara fullständigt nöjd om någon (oklart vem) skulle sätta på mig en elektronisk fotboja som gjorde det omöjligt för mig att lämna Sverige evva'n'evva. Herregud, jag har inte ens varit i Norrbotten (eller har jag?), än mindre i Höganäs, jag har huuur mycket som helst kvar på min to do-list. Med det sagt: Livet är kort och världen är stor och på samma sätt som jag tror att livet är roligare om man fått hångla med en handfull individer än bara en, som på förr i tiden, tycker jag att det vore trevligt att få spendera några år utomlands igen. Kanske om...sju år och fyra månader, när minstingen blivit myndig?

Det land som lockar är Portugal. Inte för att jag dreglar efter pensionsskatterabatten (som snart är död vad jag förstår) utan för att jag tycker att det verkar så vackert. Jag har inte varit där annat än på Madeira men de bilder jag sett från såväl Lissabon som andra städer, kustremsorna mot Gibraltar och gränsen mot norra Spanien, är magnifika. Det är blågrönt hav, friska men milda vindar (?) och trevligt fölk vad jag förstår på vänner som varit där. I min research till den artikel jag skrev lärde jag mig också att:
- Portugal har ett hyfsat välrenommerat akademiskt system (rankat 57 i världen)
- Lissabon har en opera
- Som EU-medborgare är det i stort sett bara att flytta dit, men du ska skaffa någon form av formellt uppehållstillstånd, orkade inte grotta i detaljerna i detta skede. Men du får tillgång till sjukvård and shit vilket nästan känns skämmigt. Får se till att inte bli sjuk där helt enkelt.
- En lärare tjänar 10 000 kr i månaden och klarar sig på det.
- De flesta tjänar emellertid bara runt 800 Euro per månad men verkar klara sig på det.

Hur kan de klara sig på det? Jag citerar en blogg jag hittade på området:
"Jag tror att sanningen är att medelportugisen har lägre utgifter än medelsvensken men inte för att det är billigare här utan helt enkelt för att de inte har så mycket att spendera. Jag tror att man sparar på det mesta, shoppar, renoverar och reser minimalt och spar pengar på boendet genom att bo flera generationer tillsammans och så vidare."
Mäh! C'est moi! Jag är i princip redan portugis! I en källa jag hittade angavs att ett par utan barn, bosatt i en medelstor eller mindre stad i Portugals inland, mycket väl kan klara sig på runt 1 700 Euro per månad all included. Vill man bo i Lissabon, med en halvtimmes gångavstånd från turistattraktionerna, får man lägga till en 4-500 Euro per månad. Det är fortfarande lågt. Ponera att vi sålde lägenheten (eller lyckades hyra ut den en andra omgång vilket är rätt osannolikt) och skaffade ett boende för två i Lissabon, förslagsvis i de gamla, kuperade kvarteren som man ser i filmen "Nattåg till Lissabon", du vet scenen där Charlotte Rampling öppnar dörren för Jeremy Irons.

Alfamakvarteren

Operan

På dagarna drönar vi i stadsmiljö, på kvällarna går vi på operan och andra kulturevenemang. Vi äter färska grönsaker året om och vinet kostar en Euro (åtminstone de sorter vi dricker). På helgerna tar vi de högteknologiska tågen nedåt kusten och blickar ut över Atlanten.

Två världar ett sund

Dessutom finns det en svensk skola i Lissabontrakten och du kan ju fethaja att dessa expats vill ha en förtroendeingivande (?) svensk senior barnflicka till sina barn så det behöver inte svida så förbannat i portföljen.

Än durå? Har du några expatplaner, om än inte för livet utan mer som en årslång (eller två) utflykt?

Mvh/
FruEfficientBadass