En underbar, underbar serie...

 ...har kommit på Netflix. Ni har kanske redan sett den: "Get Organized with The Home Edit". Det är ett par riktigt roliga kvinnor i USA som besöker såväl kändisar som vanliga personer för att hjälpa dem rensa i röran och få struktur på kaotiska utrymmen, ofta i färgordning SOM JAG ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR (ni minns väl min bokhylla?).


Det jag gillar med serien, förutom den härliga personkemin mellan programledarna (de verkar läsa varandras tankar) och deras lilla team av organisatörer, är att de tar sig an ganska normala utrymmen. Vi pratar inte hoarders utan mer vanliga medborgare med helt vanliga garderober och garage där saker gått i stå och där utrymmena inte fyller den funktion de borde ha. Det är helt enkelt oerhört inspirerande för var och en av oss som lever vanliga liv. 

Mitt tipz är att skippa kändisepisoderna (även om jag älskade när de organiserade Reese Witherspoons garderob, mest för att jag gillar Reese) och gå direkt på del två i varje avsnitt som visar vanliga människor.

En episod jag fastnade lite extra för var avsnitt sex i första säsongen som inleds med "How-I-met-Your-Mother"-skådisen men som sedan går över till en NY-mäklare vars kök kändes för bedrövligt (avsnittet heter "Neil Patrick Harris and a Brooklyn Kitchen"). Hon flyttade in för tolv år sedan och sen dess har saker bara ackumulerats på slumpvis valda ställen. Ingen super-röra av typen sjukligt sparande av prylar, utan precis som i ett vanligt kök: Bänkskivorna fulla med oljor och vinägerflaskor, de öppna porslinshyllorna fulla med en eklektisk blandning av reafynd, barnens koppar, fula vattenflaskor i plast. En hel låda på bästa plats full med osorterad Tupperware. 

Det som sedan händer är både banalt och magiskt. Efter att förhört sig om kundens behov (i det här fallet lagade de faktiskt mycket mat hemma) hängav de sig åt den magiska formulan:

1. Plocka ut allt. 

2. Rengör och ställ om hyllplan så att de passar behoven.

3. Rensa.

4. Ställ tillbaka saker som ofta används på ställen som är lätta att komma åt. Ställ tillbaka saker som inte används så ofta på övriga ställen.

Dessutom tänkte de till rent estetiskt så att vattenflaskorna, som visserligen användes ofta men som var fula, hamnade i en lättillgänglig låda medan de vita, enkla tallrikarna med matchande koppar fick pryda den öppna hyllan istället för att stå inmölade i ett skåp. På så vis reducerades de visuella intrycken och köket gick från att kännas rörigt till luftigt och rent.

Utan att köpa in mer än ett par snurrbrickor för oljor och vinägerflaskor (så att de kunde förpassas till ett överskåp istället för att stå och ta upp värdefull bänkyta) förvandlas köket från ett oinspirerade gytter till en inredares dröm. Luftigt, vitt och silver. Allt organiserat med hjälp av sådant som redan fanns på plats! Personligen skulle jag emellertid även försökt att hitta ett skåputrymme för exempelvis mixern. men vad vet jag, de kanske använde den flera gånger om dagen.

En sådan frugal och estetisk seger. För jag kan tänka mig att en inte helt oansenlig del av befolkningen hade sett på detta kök, rynkat ögonbrynen och sagt "Det här köket är för litet. Här måste man [insert consumer sucka-åtgärd]." Men den här familjen behövde varken flytta, renovera eller skaffa mer förvaring. De behövde bara hjälp att tömma sina skåp och få en utomståendes hjälp att se hur förvaringen skulle lösas. 

Jag har själv hjälpt ett par vänner med liknande rockader. Allt från just köksskåp till hela våningsplan som hus (nåväl, kolonistuga). Gemensamt för dem alla är att de har ont om tid men framför allt - att de blivit hemmablinda. Man ser inte vilka små ädelstenar man har där längst bak i skåpen och eftersom man sedan fem år haft för vana att fösa ner alla fryslådor i prime spot-lådan förmår man inte tänka tanken att man kanske borde konvertera lådan till att istället rymma skafferivaror eller kastruller för att på så vis frigöra andra ytor. Det fick mig att fundera. Nog för att jag anser att jag själv är över snittet bra på att sortera och hitta rätt plats för saker hemma, men kanske borde jag vid tillfälle ta extern hjälp till att se över saker och ting? 

Har du tagit vänners hjälp att se över dina utrymmen? Skulle du kunna tänka dig det? Ni skulle kunna göra det som en tjänst/gentjänst - byta kök en helg och fixa iordning varandras efter bästa förmåga? Oavsett vilket, se serien.

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag hjärta Nicklas

Jag har nyligen gått och blivit förälskad i en medarbetare på Avanza. Han heter Nicklas och jag blir glad bara jag ser bilden av han.



I dessa stormiga tider när börsanalytiker och experter uttalar sig om lämpliga strategier vid scenario X alt. Y är det så najs att bänka sig med en snubbe som verkar rätt stabil. Jag sms:ade länken till IGMR men eftersom han har belagt sig själv med webbförbud bad han mig sammanfatta texten i en mening och jag valde då Charlie Munger-citatet i slutet, "En av de viktigaste egenskaperna för långsiktig framgång är sittfläsk". Saxat ur Nicklas text:

"Efter den 18 dagar långa coronakraschen i våras [...] fick vi en kraftig återhämtning. Under de efterföljande 211 dagarna steg börsen +47,3%. Nu ser vi en andra kraftig våg av coronaviruset sprida sig över världen. Det sätter skräck i marknaden och påminner om många jobbiga stunder från i våras. Men vi ska komma ihåg att situationen på börsen nog med fog kan sägas vara lite annorlunda idag. Hushåll och företag har redan ändrat rutiner och övat in nya vanor och beteenden. Många som kan arbeta på distans gör det redan i dagsläget och sjukvården har bättre kunskap om viruset. Sannolikheten att den som insjuknar i COVID-19 kommer överleva bör rimligtvis ha ökat från i våras, om man tillåts tro bedömare. Sammantaget är det här intet nytt utan mer av samma [min fetning]. De hårdast drabbade näringarna såsom hotell, turism, restauranger, transport och sportevenemang väger inte tungt i börsindex och får därmed en liten påverkan."

FruEB skriver: Det är lätt att glömma det när man får dessa mars-flash-backs av undergångsstämning. I skrivande stund vet jag i och för sig inget om presidentvalets utgång och det är ett stort unknown som inte var närvarande i mars. Men åter till texten:

"Tid och avkastning är som bekant de två viktigaste faktorerna för ett långsiktigt framgångsrikt sparande. På motsatt sida skulle jag hävda att det är en själv som är det största hotet mot portföljens framtidsutsikter. Kollektivt köper vi efter uppgång då vi fått bekräftat att börsen stiger och säljer efter nedgång då det vrider om i magen. [...] Är du långsiktig på marknaden men får ont i magen när det svänger? Titta inte på portföljen då, utan förkovra dig i en bok och öka ditt humankapital. [...] Jag brukar säga att de bästa affärer görs i de jävligaste av tider och att man ska köpa när det gör som ondast. Nu är nedgången om ca -7% på börsen sedan 12 oktober inte i närheten av vårens kraftiga ras. Men jag vill ändå påminna om att potentialen framåt ökar i takt med fallande börs och vice versa. Det är naturligtvis omöjligt att pricka botten men ju mer det sjunker desto större sannolikhet för att de köp som görs under nedgången kommer bjuda på ett gott bidrag till portföljen den dag det vänder. För vänder, det gör det."

Inget nytt under solen, men jag tycker att den här typen av olja-på-vågorna-resonemang är så sällsynta i dagligmedia och affärspress (eller när storbankernas experter uttalat sig, med några undantag) att de förtjänar att lyftas. Så, hatten av för Nicklas!

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Och för dig som önskar öka ditt humankapital och ännu inte läst Newmans artikeltips finns länk här. D.s. 

Den härligaste känslan med att dra ur pluggen...

...inträffade för mig veckorna efter att jag fick kicken från start-upen. Jag har ju jamsat på om det innan, mina första dagar i ett hett juni 2018 då jag cyklade runt som en 12-åring på speed och badade i diverse badbara och ej badbara vatten och bara tjöt av glädje över att vara ute ur ekorrhjulet. I samma veva införskaffade jag ett block. Inget fancy, bara ett vanligt kollegieblock, av den typ du köper på ICA för 24:90. Linjerat. Det här var mitt planeringsverktyg. Jag gick alltså från att ha en jobbdator med det artvidriga Outlook som varje dag spottade ur sig kalenderposter och disgusting mail från kreti och pleti, en papperskalender med privata noteringar samt en massa annat tingel tangel till att enbart jobba med detta block. På första sidan hade jag skrivit in de saker som ger mig lyckokänslor. Ni vet, simma, skriva vers, gå i strumplästen på Waldermarsudde, hitta något jag letat efter, baka en limpa. Bara som en påminnelse, för att hålla ögonen på bollen nu när tid inte längre var min trånga sektor. Pö om pö fylldes blocket på med saker, olika projekt jag ville ta mig an av typen fixa ytskikten i lägenheten, vänner jag velat träffa mer och muséer jag velat besöka men inte haft tid för. Ni känner till uttrycket "tabula rasa"?

Tabula rasa
, (latin, "tom tavla"), är en humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa föds barnet som ett oskrivet blad, som skrivs under barnets uppväxt.
Så kändes det, som att jag var pånyttfödd och framför mig fanns bara oskrivna blad. Bokstavligt talat! HUR tillfredsställande är det inte att ha en att-göra-lista-tutti som säger typ:

1. Köp jäst
2. Hämta lillan på skolan
3. Ta en promenad med densamma
4. Baka bullar
5. Fundera på om jag vill plugga till hösten

Det har nu gått mer än två år sedan jag var insyltad i det corporata så mina minnen har börjat blekna. Men en del minns jag. Överfull möteskalender med plågsam skit av typen "Forecast3" och "Genomgång ny mall för utvecklingssamtal" et cetera. Externt pådyvlat mög som enbart dränerade mig på energi. Komplexa och ofta ej lösningsbara problem hopade sig, ofta som del av en sofistikerad charad vi alla utförde tillsammans på kontoret, som ett vuxendagis för folk med akademisk utbildning. Som min man så träffsäkert uttryckte det: "Skulle inte era produkter sälja bättre om ni avskaffade er själva och bara lät några logistiker skeppa ut skiten?". Nej nej, vi var tvungna att jiddra runt och kringelikroka oss till varje affär. Den skulle diskuteras före, under och efter, gärna även bollas med europeiska ledningen och absolut föras in i en massa mallar av typen affärsplaner, budgetar och månadsrapporter i Excel. Hatar Excel. Den enda Excelsammanställning jag gillade var den som följde på min årsbonusutbetalning, en bonus som ironiskt nog sällan hade med mina affärer att göra utan mer med corporata mål av typen resultat efter finansnetto, som ofta var ett direkt resultat av valutadiffen mellan Euro och SEK vilket liksom stod utanför min kontroll. 

Jag erfor de sista fem, kanske till och med åtta, åren i yrkeslivet en känsla av omöjlighet. "Det här funkar inte längre, det kan omöjligt fortsätta på det här viset." Många hävdar att de väntar på att folk ska genomskåda vilken bluff de egentligen är. Jag har min egen teori: Det är inte det som skaver. Det som missmatchar är att en del efter ett tag börjar inse att det är hela cirkusen omkring dem, i vilken de är del, som är bluffen. Att det omöjligt kan fortgå. Någon gång måste väl någon ställa sig upp och ropa att kejsaren är naken? Merparten av det som utförs i välbetald tjänstemannasektor är ju bara fluff i form av skapandet av rutiner, processer samt dess kontrollsystem vilka alla bidrog till att göra sådant som förr var enkelt till komplicerat? Det var avsaknaden av denna någon som åtminstone fick mig att börja känna vansinnet komma krypande närmare och närmare för varje år. Kanske därför min kärlek till FIRE-communityn är så stor. Att under de sista kontorsåren läsa Living a FI, Mad Fientist och MMM var som balsam för själen (även de svenska motsvarigheterna, som på den tiden mest bestod av FFF och MI30).

Anyhow, att då kunna bryta med den här pseudotillvaron och istället få plita ner sina ytterst modesta målsättningar i ett kollegieblock från ICA var som hjärn-spa. Det var att återgå till barndomens lycka i första sommarlovsdagen. Att få skriva ner småputtrigt: Saker du vill lära dig mer om, saker som du tycker är kul och människor du tycker om. Jag fick en ingivelse att jag kanske borde skaffa en sån där rosa penna med dunboll upptill och klistra in bokmärken och stickers parallellt med mina noteringar, så lättjefullt och barnsligt härligt kändes det. Jag och mitt kollegieblock. DET var den härligaste känslan av att dra ur pluggen. 

Har du funderat på vilket sorts block du ska skaffa den dagen det är dags?

Mvh/
FruEfficientBadass