Deep Year, the Continuation

Jag nämnde ju tidigare att jag rotat fram släktens samlade korrespondens och att jag där hittat mängder av skojigheter och trauman. Jag fastnade särskilt för ett foto, taget 1942, av min mammas farmor och hennes bröder. Som jag sa bytte två av bröderna till andra efternamn och jag skickade på måfå ut lite trevare per brev, till män i 60-årsåldern bärande dessa efternamn samt i vissa fall, även ett förnamn identiskt med den presumtiva farfaderns (tänker att det var vanligt förut, att man döpte barn efter gammal släkting). 

Jag fick två napp. Dock inte av männen själva utan av deras fruar och systrar. Av någon anledning verkade just de här männen patologiskt ointresserade av sin släkt, medan kvinnorna var patologiskt superintresserade. Vet inte om det är en allmän tendens men det verkar nästan så. 

Men summerat har jag nu kartlagd en stor släktmassa med förgreningar runt hela landet, från Luleå till Hjo. Det är ju avlägsen släkt. Min mamma är syssling till ett antal, jag blir väl då typ brylling eller pyssling. Men det är inte poängen. Poängen är att jag har en massa avlägsen släkt jag inte visste om och vi delar alla samma ursprung i denna syskonkvartett som en tidig höstdag under andra världskriget ställde sig att posera i sina finkostymer utanför det hus jag nu sitter i och skriver. 

Jag får tacka Alice för inspelet om släktforskning. Jag förstår att det är ett slukhål, även om jag primärt intresserar mig för de som lever idag. Jag var emellertid inne en sväng i SCB:s husförhörslängder och det var ju kul. Där finns de, ögonblicksbilder hus för hus, socken för socken med nödvändiga anteckningar i marginalen. Exempelvis yrke (hemmansägare, torpare, jordarbetare, fattighjon), lyte (suput, idiot, krympling). Jag har exempelvis en krympling i släkten, vilket låter spännande. 

Vissa kunde kombinera olika yrken och karaktärer. Man kunde till  exempel vara både jordarbetare och idiot. Eller piga och fattighjon. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att dessa termer lever kvar i myndighetssverige idag. Religion noterades också, även om det fanns få avvikelser. De flesta var ju bara vanliga folkhemskristna. Om denna tids folkhemsräknare (företrädesvis kyrkans män) hade vaknat upp på en GDPR-kurs 2021 hade hen nog begått harakiri. "Men hur skall jag kunna skjöta mitt ämbete om jag ej får använda korrekt terminologiae?"

Efter att ha plöjt igenom alla dessa dokument, foton och brev har jag nu en väsentligt mycket bättre bild av hur släkten ser ut. Att bläddra i de tidigare intetsägande fotoalbumen med anonyma, stela porträttbilder är nu en helt annan femma eftersom jag känner igen folk. Aha, där är ju han, som åldrats till att bli han på den här bilden! Och där står ett namn, då fattar jag att hon var dotter till henne, osv. Ett banalt vykort med ortsstämpel och en klen signatur med en intetsägande upplysning får plötsligt "body". En mängd tidningsurklipp av typen dödsrunor och födelsedagshyllningar har också bidragit stort.

Responsen har också varit fantastisk, särskilt från en syskonförgrening med många kvar på orten. Jag har alltså pysslingar vars hus jag passerar nästan dagligen, 5-10 minuter från där jag bor nu. En kvinna blev så glad när jag hörde av mig, eftersom hon tänkt försöka hitta min mamma i många år men inte vetat hur (eftersom hon bytt efternamn). Vidare har min mamma satt en släktforskarintresserad väninna på att leta bakåt med gott resultat, så nu har vi ett antal family sheets som jag ska scanna in till den nu 30-sidiga powerpoint jag gjort över släkten, komplett med foton på foton, screen shots från husförhörslängderna och kommentarer från de släktingar jag talat med. 

Jag kommer nog inte att fördjupa mig så vansinnigt mycket mer i detta utan är ganska nöjd. Jag är extra belåten med att vi gjort detta nu, eftersom mamma sitter med en del information som jag inte har. Tillsammans med hennes barndomskompis, min granne, har jag fått hjälp att lägga pusslet ytterligare, särskilt vad gäller alla de vykort från lokalbor som samlats här på gården. Vem var den där mannen som reste till Kina och skickade kort på avrättningar? Ja nu vet jag exakt vem han var, varför han skickade dessa vykort (han hade fått spons från gården) och var hans hus en gång låg. Stundtals har det varit nästan CSI-läge här på gården när jag och grannen suttit och pusslat med amerikakorrespondens. Hans till amerikat förrymde farfarsfar omnämns nämligen i en del amerikabrev som finns här från andra Hudikbor som var i New Hudik (Rockport) tidigt 1900-tal och genom att trixa ihop datumstämplarna kunde vi kasta ljus över en sak som gäckat min granne i många år. 

Ja, detta var i sanning en Deep Year-aktivitet. Så många lösa trådar genom åren, namn och platser och anekdoter som passerat över mitt huvud och som jag nu har sammanställt, redo att lämpa över på nästa generation om och när de kommer i den ålder då man tycker sådant är viktigt.  

Två frågor:

1. Hade jag haft tid, ork och intresse av att ägna mig åt ovan om jag sprungit ekorrhjul?

2. Bidrar ovan exercis till att höja kvalitén på mitt liv?

På ett svarar jag nej och på två svarar jag ja. Mitt övergripande syfte med att checka ut från jobbcirkusen var ju att få mer fast mark under fötterna, att hinna konsumera den input som redan fanns i mitt liv snarare än att dra in ännu mer data i mitt liv som inte haft tid att konsumeras. Att bringa ordning i släktmyller är en mycket jordande upplevelse. Det är väl därför folk förr eller senare (med betoning på senare) ägnar sig åt det. Nu är jag i princip klar med mitt och kan checka det från min bucket list. 

Jag inser att jag snöar in på det ena mer perifert än det andra här under mitt Deep Year. Av nyfikenhet ställer jag därför frågan. Hur spännande tycker ni att mitt liv är på en skala där 1 = intern audit och 5 = påtänd cirkusclown?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag leker med min Ken

Under vintern har jag noterat hur min man börjat se lite sliten ut. Alltså inte fysiskt, med all den tennis han spelar nuförtiden är han i toppform. Men hans garderob. Det var hål i flera av tröjorna och en del av dem vet jag är närmare tio år gamla. De ljusblå Etonskjortorna kanske gjorde sig bra i kontorslandskap, men i hans numera lite mer avslappnade arbetskontext känns de aningen malplacé. Plus att de nu är så slitna i manchetter och krage att man knappt ser färgen där. 

Under arbetet med boken satte jag samman en kapselgarderob för "mannen utan dresscode" och blev så förtjust i tanken på den att jag nu gjorde detsamma i min mans garderob, det vill säga: Jag replikerade nästan exakt de plagg som jag spånade fram i boken. På Sellpy, givetvis, efter att ha sorterat på "Fast pris". Skåda Kens nya garderob:

- 1 par Levi's 505 (de klassiska pappajeansen). SB-pris (svenne-banan-pris): 900 kr. Mitt pris: 200 kr.

- 1 par chinos Filippa K. SB-pris: 1 500 kr. Mitt pris: 140 kr.

- 1 brun crew neck i merionull från Tiger. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 225 kr.

- 1 grå crew neck från Filippa K. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 300 kr.

- Två mörkblå lite grövre skjortor fr. Gant/Ralph Lauren. SB-pris: 1 000 kr/st. Mitt pris: 180 kr/st.

- 4 vita T-shirts från Levi's. SB-pris: 250 kr/st. Mitt pris: 50 kr/st.

- 1 brunt skärp, okänt märke. SB-pris: 300 kr. Mitt pris: 30 kr.

- 1 par bruna Vans, fortfarande i kartong. SB-pris: 900 kr. Mitt pris: 450 kr.

- 1 svart T-shirt J Lindeberg. SB-pris: 700 kr. Mitt pris: 70 kr.

- 1 blå T-shirt Ralph Lauren. SB-pris: 1 200 kr. Mitt pris: 80 kr.

- 1 par shorts från Bondelid. SB-pris: 480 kr. Mitt pris: 50 kr.

Summerat: Drygt 2 000 kronor för min mans nya kapsel, rubbet återanvänt från antingen consumer suckers eller folk som ändrat storlek. Estimerat nypris drygt 10 000 kronor. 

När paketet väl kom (det tog atypiskt nog två veckor, det verkar vara full rulle på Sellpy) var det två saker som behövde returneras. En av T-shirtsen hade ett hål vilket jag reklamerade. De gav pengarna tillbaka men ville inte ha tröjan i retur. Det tog en minut att laga. En skjortknapp behövde sys i bättre, men det gjorde jag utan att klaga. Nu återstod det svåra, nämligen att få min man att använda plaggen.

Min man är nämligen vanemänniska och har han vant sig vid att använda ett plagg så fortsätter han att göra det tills plagget går sönder, utan att alternera till ett annat plagg. Om man låter honom hållas fritt klär han sig alltid (och då menar jag all den vakna tid han inte befinner sig på tennisbanan) i blåjeans, blå skjorta och en V-ringad pullover. När dagen är slut trippelhänger han överdelarna (det vill säga, han drar av sig allt i en "enhet" så att T-shirt, skjorta och pullover hänger på en och samma galge, lätta att trä på sig dagen efter) och lägger jeansen i en hög på golvet (så att han kan rulla ner i dem när han vaknar). 

När vi gick igenom hans nuvarande tunna klädbestånd inför tillskottet från Sellpy visade det sig att han hade tre perfekta chinos han aldrig använder. Varför? Han visste inte att han hade dem. HUR detta är möjligt är kanske en av de stora världsmysterierna. Han har inalles tjugo plagg som hänger fullt synliga på en klädstång en meter från sängen. Ibland misstänker jag att min man har synbortfall. Men nu var det slut på det, jag skulle mans-säkra garderobrutinen för honom och så här gjorde jag.

1. Jag satte samman fem outfits för kontorsbruk (klädkod casual, det blir aldrig mer än så i Hudik). Plaggen varken dubbel- eller trippelhängdes, utan fick varsin galge. 

2. Jag gjorde lappar av tunn kartong som jag hålslog och hängde fast på varje galge. På lappen står DAG samt PLAGG. Färgkodat, givetvis. Grön text för måndag, röd text för tisdag osv. Syftet med lapparna är dels att min man utan att behöva anstränga hjärnan ska kunna byta kläder för varje veckodag, men också att varje plagg ska hitta rätt galge efter tvätt.

3. Därefter gjorde jag avdelare i form av mina skärp och scarves mellan veckodagarna. Nedan är alltså min mans kläder. Längst till höger, utanför vardags-plaggen, hänger hans blåjeans. De får han ha på sig på helgen. Liksom de två pikétröjorna och den grå crew neck-tröjan som visade sig vara collegetröja snarare än pullover. 

Fem plagg åkte ut. En skjorta som var helt söndernött samt ett par V-ringade pullovers som sett bättre dagar. En mörkblå crew neck från Filippa K åkte till skräddaren med ett 2*2 cm stort hål på armbågen som min man inte sett. 

Som synes är det en del plagg kvar från tidigare ovan, exempelvis en röd tröja och tre Etonskjortor. Man kan klara sig på betydligt mindre än så. Men jag gillade idén att skapa en komplett outfit per dag, annars hade min man valt en outfit och sedan hållit sig till den tills den fallit i bitar. Den enda kvarstående utmaningen är att det bara finns två skärp. Min man brukar ju låta skärpet sitta i byxorna tills de pensioneras, så vi får se om han lyckas dra ur det efter dagens slut och överföra till en annan dag. 

Ni kanske tycker att jag beter mig som en mamma mot sitt barn i ovan exercis? Det är helt korrekt. Å andra sidan finns det situationer i vår vardag då min man får bete sig som en pappa mot sitt barn vis-à-vis mig. Det är fördelen med att vara två personer med olika skills. 

Med avdrag för de två plagg som returnerades samt den reklamerade T-shirten landade min mans nya garderob på 1 400 kronor. Han behöver således inte lägga av Konsumentverket stipulerade 500 kronor i månaden på kläder framöver. Vilket betyder att han slipper dra in 800 netto per månad vilket borde innebära tio dagar utan arbete på ett år = två veckor, liv det med. Dessutom kommer han att vara stilig.

Du man, hur ställer du dig till konceptet kapselgarderob?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jobbcirkus

Tack för era entusiastiska tillrop kring min bokrelease i onsdags. Jag kan meddela att jag nu sålt tillräckligt med böcker för att täcka omkostnaderna, så allt ni köper nu går rakt in i knarkkassan. Det går förvånansvärt lätt att få biblioteken att beställa hem boken har jag förstått på såväl era kommentarer som från min egen erfarenhet från biblioteket i Hudiksvall. En gängkriminell i min närhet föreslog att jag själv skulle maila Sveriges alla bibliotek och be dem att ta in boken, men där går gränsen. Inte för min moral, men för min lathet. Däremot kan ju NI be att få hem den till ert bibliotek. Jag får ett sålt ex, ni slipper köpa den och dessutom sprider vi det heliga ordet till populas om den får stå och götta sig lite på "Nyinkommet" med sitt frestande budskap. ISBN:et för dagen är: 9789180202817. Till inlägget:

Ibland får jag ta del av firmaintrigerna från den Stora Världen. Det bereder mig alltid stort nöje att höra om hur människor lyckas snurra in sig i tjänstemanna-näten. Inte för att jag tycker att de förtjänar det, vad tror ni om mig, att jag är en vansinnig Medea som vill hämnas Yrkeslivet (märker ni att jag nu gått in i Litteratur A:s grundkurs tre, om dramatik?), utan för att det ger mig bekräftelse på att det var rätt beslut att lämna skiten. 

Det senaste exemplet är från en kompis vars man har en vän som just nu befinner sig i en Prekär Arbetssituation. Han jobbar likt merparten av befolkningen som högre tjänsteman. Eftersom han insett att han avskyr personalansvar sökte han en specialistroll på en annan del av företaget (en försäkringsjätte). Den tidigare delen av bolaget var jätteledsna och bara "Men kom igen stanna hos oss, vi gör vad som helst, säg din lön!" men han ba "Talk to my hand, jag vill bli specialist, nu drar jag". 

Men bara ett par månader in i uppdraget skär det sig med nya chefen. Hen är inte imponerad av killen i fråga, tycker att det tar för lång tid för honom att sätta sig in i prylarna et cetera. Eftersom hans tidigare tjänst fortfarande var vakant mailar han sin gamla chef och ber om jobbet åter. "Jag begick ett misstag, det är er jag gillar" osv, ungefär som när den separerade Mannen insett att hans kontorsfling var ett nut case och vill tillbaka till frugan och barnen igen. 

Men nu hände något märkligt. Ursprungsavdelningen, som bara ett par månader tidigare bett honom ange ett ohemult högt löneanspråk, ignorerar honom. Det visar sig senare att hans mailförfrågan gått runt i hela ledningen och nu anses han plötsligt vara en bortskämd slyngel. "Jaha, först så passade det inte men nu passar det minsann, vem tror han att han är?" Så nu sitter han där, i limbo. Hans gamla avdelning vill av principskäl inte ta i honom med tång och hans nya chef har redan avskrivit honom som inkompetent. För två månader sedan var han Kungen, nu är han knappt ett simpelt...ja vad ska vi ta för liknelse...hjon?

Annat exempel: En vän som tagit över ett ansvarsområde på ett stort utbildningsföretag. Den person som tre år tidigare haft samma tjänst men som gått över till andra arbetsuppgifter ska vara med och coacha henne och bidra till vissa projekt. Men trots att den tidigare rollinnehavaren lämnat på egen begäran (för flera år sedan) är det tydligt att hon känner sig hotad och lite surkränkt av min kompis. Det är snipiga tilltal, djupa suckar och insinuanta uttalanden om att min kompis på något vis steppar henne på tårna. Hur är det möjligt? Hon har ju gått vidare till en annan position?

När jag hör den här typen av vittnesskildringar från Arbetslivet blir det så tydligt att vi är del av ett mänskligt experiment. Experimentet går ut på att stänga in folk i fysiska (eller digitala) rum mellan nio och fem varje dag. Aldrig förr i mänsklighetens historia har vi tvingats att arbeta så tätt med andra människor. Jägare/samlare = jobbade inte tätt, alla kunde ju inte gå och samla på samma buske. Man gav sig ut och sen sågs man först till skymningen då man under fest och gamman grillade en bisonoxe. Bondesamhället = var och en pysslade med sitt, förutom när man tillsammans tigande sörplade i sig sin havrevälling några gånger per dag. 

De av mina förfäder som bodde på den gård jag nu sitter och skriver i lär väl också ha varit i luven på varandra emellanåt. Men jag tror inte att de aktivt klurade ut intriger av slaget "Men nu å, ska Hans-Erik få föra plogen i år? Jag sa förvisso att jag inte mer hville plogen dra, men det var ju inte för att låte han?”. Jag gissar att man överlag var lite mer laissez-faire. Man gjorde det som behövde göras och höll sedan truten. 

Människan är som vilket annat djur som helst; när vi blir instängda framträder mindre smickrande drag. Lejonen stångar mot burens galler, människan sniper på munnen och baktalar kollegan inför skyddsombudet. Om vi dessutom befinner oss i en av organisationskonsulter framdrejad hierarki där det ges incitament till att visa framfötterna i syfte att få bibehålla sin plats på apberget i organisationsschemat, händer det att vi flippetiflippar och gör konstigheter som vi troligtvis inte tagit oss till privat. Och då kallas domptören (den externa HR-konsulten) in för att försöka reda ordning i flocken. Vilket enligt min erfarenhet ofta utmynnar i ett utköp av det stökigaste elementet och så testar man att skjuta in en ny, noggrant screenad, labbråtta i förhoppning om att debaclet bara var en anomali i en i övrigt fungerande organisation. 

Det här är inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda hade varit om det INTE hade blivit strul. Jag tror att vi befinner oss i slutfasen av ett post-post-modernistiskt arbetsexperiment som inom kort kommer att avlösas av en mer löst sammanhållen arbetsmarknad bestående av ett lapptäcke av företagsöar, gigsters och distansarbetare där attityden hos generationen på ingång lutar åt att corporate heltid till 70 kanske inte är så fabulicious för livskvalitén. Något säger mig att mina barnbarn kommer att flyga runt i sina ekologiska hologrambollar och föra telepatiska konversationer av typen ”När min mormor var ung tjänade folk flera bitcoins (korrekt, då har kryptovalutor tagit över) på att jobba med hittepåsaker i en sorts storfamilj som inte var en riktig familj. Man hade jättelånga namn på sina roller och det var viktigt att visa att man var viktig annars fick man inte vara i familjen längre, wohaa vilken spiff makaj bror.”

Men vad vore jag för en FIRE-bloggare om jag lämnade er med dystopiska vittnesmål från Corporate Sweden såhär på årets längsta dag utan en dos optimism? Newman, this one's 4U:

One of the cool things about keeping your cards close to your chest is that you’ll always have this incredible secret that nobody knows about. It feels like a superpower. You’ll look around every day and watch people behave the way that they do, shopping for Amazon garbage on company time, bitching about meetings or work-life balance or their inability to make ends meet and so-on, and it won’t bother you nearly as much. Your secret protects you from being crazy upset about work, because you know that this whole working-for-the-man thing is only a phase, and you’ll grow out of it and into yourself. But chances are, everyone else in your workplace will not. Your secret makes you as bulletproof as your co-workers are vulnerable. Somewhat paradoxically, knowing that you are going to leave your position within a couple of years makes you a better worker and also improves on-the-job happiness.

Mvh/
FruEfficientBadass