Husesyn 2: Kök

På samma sätt som vardagsrummet fyller två funktioner (umgänge och arbetsplats) ska köket rymma två diametralt motsatta aktiviteter: Intag föda samt sömn (för mig). Varför så knasigt? För att jag flyttat till tre rum och kök och jag har två tonåringar som behöver eget rum mer än jag. 

Dessutom bor de på annan adress två av fyra veckor, och då kan jag slagga i någon av deras sängar. Jag skriver detta eftersom de inte läser bloggen, annars hade de blivit skogstokiga. Men av rättviseskäl delar jag min tid mellan 15-åringens och 17-åringens säng. 

Första gången jag var inne i detta kök på visningen slogs jag av hur stort det var (tror det är 16 kvadrat). Rent tekniskt är det det största sovrummet och jag tycker inte att det finns någon motsättning i att här ha såväl matbord som bäddsoffa. Bäddsoffan är ju också bara bäddad kvälls- och morgontid och ofta har jag hunnit bädda ur den innan barnen vaknat. Gäster älskar soffan och hamnar ofta just där med orden: "Man borde skaffa en soffa till köket".

Bordet köpte jag också till förra flytten och det går att lägga i iläggsskiva vilket ger plats för 8-10 gäster. Ett optimalt format hade ju varit ett runt bord med iläggsskivor, men jag är inte riktigt där än, jag är för fäst vid det gamla bordet. Dels för att det är så funktionellt, men jag gillar också det ljusa trät som på feng shui light-manér lättar upp de grå, kala väggarna. 

Kök dagen efter inflytt

När jag flyttade in började jag med att möblera med det jag redan hade. Exempelvis den stora, mörkgrå matta som i tidigare boendet låg i rummet. I den lägenheten passade den bra, eftersom väggarna var ljust ljust rosa och rummet flödade av dagsljus och ljusa möbler. Men när jag nu möblerade det gråmålade köket med grå matta, grå soffa, grå stolar, grå duk, mörkblå gardiner och trist takbelysning fick jag knappt luft. Det kändes som en cell. Inte ens Josef Franks "Fåglar" som väggbonad fick känslan att släppa, varför jag gjorde en del förändringar. Som inbegrep shopping. Följande införskaffades:

- En mindre matta i naturmaterial (sisal?) som visade mer trägolv.

- Bordstabletter i linneimitation (25 kr styck på Jysk) istället för grå duk (mer synligt trä).

- Ljusgrå, lättare mörkläggningsgardiner som smälter in i väggarna (Ikea).

- Fönsterlampor i naturmaterial (bambu?) som kastar ett härligt sken över väggar och tak kvällstid. 

Kök efter

Min sovhörna

Jag blir lycklig varje gång jag äntrar köket, särskilt soliga dagar. Det känns som att jag bor i en fyr. Jag har aldrig bott så här högt upp i ett hus (tre våningar) och jag har utblick i tre väderstreck. Därtill är huset helt ljudisolerat såväl utåt (man hör ingen trafik) som mellan lägenheterna. Vilket är skönt om man likt jag har barn som bråkar i falsett. 

Några ord om mönsterkakafonin i ovan bild. Det kanske inte känns helt intuitivt att blanda tre mönster ("Manhattan" på kudden, "Fåglar" på tyget och "Celotocaulis" på lampskärmen) men då måste jag påpeka att DET SKA VARA SÅ. Det är bara att gå in på Svenskt Tenn och se deras show rooms. 

Vän av ordning kan nu referera till inlägget om vardagsrummet där jag dissade för många mönster. Till mitt försvar säger jag att a) Mina köksmönster är koncentrerade till liten yta i ett i övrigt avskalat rum och bildar på så vis en fokalpunkt och b) Konsekvens är för töntar.

Jag spinner dessutom vidare på Manhattan i en bricka ställd i det utrymme som finns under ett köksskåp, dessvärre stilmässigt illa matchad med en kruka jag lånat av mamma som jag förvisso gillar, men som är lite för pastellig för att matcha primärfärger. 

Jag passar på att tipsa stockholmare om att gå på Liljevalchs innan 12 januari och se "Svenskt Tenn: A Philosophy of Home", en av de bästa utställningar jag varit på där. Den är även barnvänlig i det att man byggt upp en mängd interiörer i miniatyrformat, så det är som att gå och glutta in i dockhus. Det är också en hållbarhetsfest och man förstår varför prylarna är så dyra: Tygerna screentrycks, glaset handblåses, möblerna karvas av små familjesnickerier runt om i landet. Svenskt Tenn är skönhet, hållbarhet, tradition, design, filosofi, altruism och konsthistoria, som ett dyrt kinderägg för tanter. Skapat av en västgötakvinna i konstnärligt samarbete med en österrikisk man, idag en stiftelse. 

De förra hyresgästerna hade en mikro i ovan nämnda nisch (yes, nu hoppar jag tillbaka igen). Personligen anser jag att [fristående] mikros är själadödande, så jag gömde den uppe i ett överskåp där den får stå och skämmas. Jag vet inte om ni minns att jag köpte en begagnad mikro på Blocket när jag flyttade sist. Den var rostig inuti och knapparna är på finska. 

En nackdel med lägenheten är att den med ett undantag (det andra köksfönstret) har smala fönsterbräden. Det är omöjligt att ha stora krukor i fönstren, vilket är en sorg. Ovan har jag försökt göra det bästa av situationen och grupperar två krukor och en av min sons skulpturer i triss. Detta enligt Lex Frida Ramstedts "Handbok i inredning och styling". Kanske Sveriges bästa inredningsbok? Nu såg jag dessutom att hon utkommit med en ny: "Handbok i möblering" som definitivt hamnar på min julklappslista (tag notis mamma).

Vad mer finns att säga om köket? Jag är ju stor fan av fria bänkytor, eftersom ett kök ofta är utrustat med fiffiga förvaringslösningar av typen skåp och lådor för sådant gemene man gillar att ha på full display framme såsom smaksättare, byttor med köksredskap, diverse mög etc. Vilket är kontraproduktivt då dessa saker såväl hindrar lustfylld matlagning som att de samlar damm och flott. Men jag har i detta boende beviljat ett undantag nämligen ett knivställ. Kicking and screaming, då jag ogillar den typen av kolosser man såg i varje svenskt hem under 80- och 90-talen, ni vet vilka jag menar:

Jag ogillar dem av flera skäl. Dels det uppenbara: Att de tar mycket plats. Dessutom tycker jag att de är pretentiösa: "Se på miiiig, mästerkocken, jag måste ha mina verktyg i en friktionsfri kloss!". Sen vet ju ett barn att display av knivar är dålig feng shui, särskilt om eggen är synlig som på de där magnetlisterna folk envisas med att dra upp på kaklet vid spisen. Jag har också en mycket osmaklig historia om en väns knivblock, en händelse som utspelade sig i Hongkong för runt tio år sen. Låt oss säga att de små springorna är perfekt BB för kackelacksmammor.

Men, efter att ha kunnat konstatera att mina knivar har en tendens att slöa till sig i kombination med att jag har ont om lådutrymme att lägga dem i, har jag nu fallit till föga och skaffat mig ett magnetiskt knivblock i trä. Eller block och block, det är en rätt tunn skiva i akacia. 

Man lägger bara kniven mot skivan och kan välja att låta eggarna vetta mot väggen, vilket är en något förmildrande omständighet ur ett feng shui-perspektiv. Dessutom tar den mindre plats än den huggkubbe till knivblock jag växte upp med. Inte i. Hade jag vuxit upp i ett knivblock hade jag varit kackelacka. 

Nog om köket. Kreativ input?

Mvh
FruEfficientBadass

3 tankar om ekonomi

Tanke 1: Skojighetsgraden i sparande

I ett inlägg från Frihetsmamman för ett par veckor sedan ("Är det jobbigt att tvingas vara sparsam") skriver hon bland annat:

"Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste".

Aaargh jag tampas med detta nu. Det vill säga: Jag tycker inte att det är roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Tvärt om, jag har nästan helt förlorat intresserat för det. Jag UNNAR (brrr) mig åt höger och vänster. Inte såsom gemene man tänker naturligtvis, men enligt mina mått. Som att jag, vid random köp take-away (till barnen givetvis, själv lagar jag alltid high cuisine från scratch), köper burken med läsk på pizzerian istället för att ta en proaktiv tur till Lidl och får 1,5 liter för samma peng. Jag köper mitt favoritschampo Redken Allsoft så att det alltid finns hemma, istället för att festa till någon gång vartannat år. Och när jag nu går i julgranstankar för första gången på några år är det all bets off, jag ska ha den största, finaste gran som min takhöjd tillåter.

Det har ju också varit rätt himpavimpa i ekonomin med flytten och omställning efter att jag fått ny hög hyra men därtill slipper subventionera vår gemensamma lägenhet. Eftersom jag inte vet vad som är en normalmånad har jag inte haft fokus. Det blir ändring på det nu. Inte så att jag kommer att börja toksnåla. Men jag ska ta nackatag om min uppföljning och se vart pengarna rinner iväg. Och under ett par månader kommer jag att gå tillbaka till dagpeng. Ni vet, jag får en tilldelad pott på säg X kronor per dag jag inte får överskrida (jag lämnar medvetet fältet blankt då folk brukar rasa mot att jag lever för dyrt) för att bara köpa för pengar jag har istället för att, som varit fallet de senaste månaderna, nalla från spar. 2025 blir ett nystartsår, där alla parametrar är kända vilket känns bra. Frihetsmamman skrev också:

"Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad."

Amen! Jag började som tidigare nämnts min sparresa med 3000 kronor på ett "sparkonto". Att se den summan dubblas för att sen tripplas och fyrdubblas var oerhört tillfredsställande. Jag minns än i dag känslan av de "stora" milstolparna av typen 50 000, 100 000 osv. Jag behöver nog återbesöka den motivationen igen. Kanske inte på ISK:arna, de lever sitt eget liv. Utan på buffertkontot i Kuckelimuck.

Låt gå att jag har pengar så att jag klarar mig bra resten av livet (förutsatt att jag inte hittar på dumheter), men jag har under året haft väldig turbulens på buffertkontot. I skrivande stund har jag "bara" 15 000 kronor där. Jag citationstecknar eftersom det väl är vad snittsvensken har (?), men för mig känns det långt ifrån tillräckligt. Jag vill ha så pass mycket att jag ska kunna betala en större resa alternativt renoveringsutgift på landet utan att kannibalisera på ISK. Så från och med förra lönen är det skärpning. Och jag tror att det kommer att kännas bra och motiverande. Det var tanke ett. Och på tal om ISK...

Tanke 2: Sänkt ISK-skatt till nyår

Det har väl inte undgått någon av er och mina bloggkollegor har säkert täckt ämnet på längden och tvären. Men eftersom jag har ett restriktivt förhållningssätt till dagligmedia var det först i slutet av november jag blev varse denna nyhet. Men det är väl strålande! 

Ni vet ju vad jag tyckte om ostkroksgate, d.v.s. signalpolitiskt fåneri i syfte att låtsas hata överklassen (men egentligen straffa småsparare och egenföretagare med egna pensionsavsättningar). Jag har inte satt mig in i detaljerna kring förändringen (annat än att det blir skattefritt upp till 150 000 och därefter reducerad skatt) men applåderar detta. Gemene man måste uppmuntras att spara långsiktigt för att slippa nuvarande situation där 17 procent av folk med en bruttolön mellan 45 000 och 50 000 uppger att de inte skulle klara en månad utan lön.

Tanke 3: Indexfonder är bäst

Å vad ni måste vara trötta på detta tjat vid det här laget. Dessutom predikar jag för redan frälsta men en händelse under hösten triggade ändå denna tanke. Igen. Indexfonder är bäst, ingen protest. För att förklara min huvudbry måste jag backa bandet några år och jag minns ärligt talat inte om jag berättat detta tidigare. 

Jag har en bekant som för runt fyra år sedan blev lämnad av sin sambo, tillika pappan till sina barn. Vi behöver inte grotta i detaljerna kring detta, men låt oss säga att det var ett mindre snyggt lämn. 

Mannen i fråga var, för att använda en underdrift, kontrollerande gällande ekonomin. Klassisk uppdelning: Kvinnan jobbar deltid under barnens uppväxt för att tillåta den Entreprenöriella Mannen bygga firma. Om de lät överföra delar av hans pensionsavsättningar på henne? Ej. 

När han hux flux drog (efter att ha gjort slut på sms) blev min bekant hängande i limbo. Hon fick förvisso bo kvar i det hem de bott i sedan 25 år och han betalade gentilt alla löpande kostnader. Men de förde inga samtal kring framtiden, det vill säga: Hur länge skulle denna Act of Kindness pågå? Särskilt med tanke på att mannen förälskat sig i ny kvinna och som bekant kan ny aktör leda till revidering av status quo. 

Efter ett år av denna plåga stod jag inte ut utan pushade min bekant till att, mailledes, föra en dialog med exet. Jag skrev utkast, min bekant skrev om med egna ord. Jag hoppar alla turer men det hela slutade förhållandevis bra: Han skrev över huset på henne (han hade ändå flyttat in i en flådigare villa med nya förmågan), en av bilarna och därutöver fick hon en summa pengar att investera så att hon, givet sin låga deltidslön, skulle ha råd att drifta huset själv.

Fint kan en tycka, givet att hon hade laglig rätt till noll (de var sambos och han hade säkerställt att all egendom var skriven på honom). Eller rättare sagt: Hon hade rätt till hälften av husets innanmäte i form av 30 år gamla möbler och husgeråd, saker han var ointresserad av då han köpt nytt till nya huset och nya frun.

Det rörde sig om ett mindre antal miljoner vilket kan tyckas mycket generöst, men så återgå till stycke två: Hon skötte enligt ök allt hushållsnära så att han skulle ha tid att bygga företag. Företag som blev lönsamma och såldes för mångmiljonbelopp. Jag skulle klassa den summa hon fick som någonstans mellan kaffekassa och budget för ett par av hans bilköp. 

När så miljonerna låg på hennes Kuckelimuck kliade det i mina fingrar att hjälpa henne investera. Det var här det blev jidder. Min bekant valde nämligen att lyssna på honom. Varför? Kanske får man betänka att hon levt med honom i många år, han har varit Far I Huset, HSB etc. Det är svårt att mitt i livet dra om synapser i hjärnan och trots att jag sjöng indexfondernas lov landade rubb och stubb i utdelningsaktier. 

Och inte vilka utdelningsaktier som helst. I huvudsak två fastighetsbolag. Brrrr.....

Utdelningsaktier behöver inte imperativt vara sämre än indexfonder. Förutsatt att du:

a) Är intresserad nog så att du kan göra ett klokt, diversifierat urval.

b) Är intresserad nog så att du då och då ombalanserar, i det fall du märker att makroekonomiska förändringar riskerar att göra dina bolag obsoleta.

Som ni förstår har min bekant varken a eller b utan hon pytsade på anmodan in merparten av pengarna i dessa två fastighetsbolag. Bara det att de låg i samma sektor är ju rödflagg. När jag påtalade detta bollade hon tillbaka till Hanen som replikerade: "De här bolagen kommer alltid att leverera". Ja ni hör ju, vi har med en Testosteroninvesterare att göra. 

Så nu sitter min bekant med en kraftigt reducerad portfölj och årliga utdelningar på runt 60 000 kronor. Hade hon haft indexfonder hade hon enligt fyraprocentregeln kunnat plocka ut 120 000 kr om året.

Hon ringde mig för någon månad sedan och ondgjorde sig över sin prekära situation. "Vad ska jag göra? Ska jag sälja?". Hon hade nämligen lyssnat på ett avsnitt av Rikatillsammans där Jan i någon passus sagt att man kanske inte nödvändigtvis ska sälja när en aktie presterat dåligt under en period. Jag vet inte kontexten i uttalandet och han har säkert rätt. Men skåda nedan kurva. Grönt: Ett av valda fastighetsbolag (pil för köp). Rosa: OMX30. 

Visst går indexfonder ner ibland (som i skrivade stund slutet av november 2024). Men jag ser det som att börsen tar sats för nästa kliv uppåt. Och ja, det kan gå fort ner och det segar sig upp (börsen tar som bekant hissen ner men trapporna upp), vilket föranleder uttalanden som "Det är så tryggt med utdelningsaktier, de levererar i såväl upp- som nedgång!". Minus att de inte alltid gör det, lex Covid Utdelningsstopp. Dessutom är det svårt att generera utdelning om man går i konkurs.  

En indexfond är självrengörande. När ett bolag, likt grön graf ovan, underpresterar så till den grad att det inte längre kvalar in i fonden, petas det ut och ersätts med ett nytt up- and-coming-bolag. Ett bolag kanske (troligtvis) inte ens de vassaste av Professionella Investerare förmått identifiera. I en indexfond undviker du bolagsrisk, det vill säga risk att förlora dina investerade pengar, eftersom den alltid kommer att bestå av välfungerande bolag. 

De ingående bolagen kan under en period (normalt runt sju månader, i svåra fall upp till knappt två år genomsnittligt räknat) dippa i paritet med världsekonomins svängningar, men så länge du inte säljer har du kvar dina antal andelar. Och när världsekonomin sen pendlar tillbaka ökar storleken på dina andelar igen. Du kan sova gott om natten i trygg förvissning om att dina innehav är befriade från den enskilt största orsaken till investerarmisslyckande: Inblandning av människor i allmänhet samt Testosteroninvesterare i synnerhet. 

Vilka indexfonder ska man då ha? Vilka som helst om du frågar mig. Så länge de har ordet "Index" i sitt namn och en avgift på under 0,3 procent. Mina nuvarande fonder är bara två till antalet. För skojs skull petar jag in dem i den graf jag visade ovan (lila samt orange).

Från topp till botten ser ni (mina fonder i fet stil): Länsförsäkringar USA Indexnära, OMX 30, Spiltan Aktiefond Investmentbolag och slamkryparen längst ner är - låt oss vara transparenta - Corem - denna "superstabila utdelningsaktie" som "alltid kommer att leverera". 

Jag uppmanade min bekant att vända sig tillbaka till sitt ex för rådgivning. Jag har ingen lust att blanda mig i denna röra. I bästa fall kommer han till någon sorts självinsikt om sin investeringsrådgivande förmåga och erbjuder sig att lassa över lite mer deg som kompensation. Pengar han kanske har vett nog att inte ha åsikter om. 

Jag vet att ni vet allt detta, men propaganda är färskvara så jag kände att det var dags att göra ett återbesök i frågan. Äg alltid bara indexfonder. Om du absolut måste, avsätt en pott på max 10 procent du kan leka runt med. Kanske verkar det motivationshöjande för din spariver vilket är skäl nog för mig. Men låt indexfonderna göra de tunga lyften. 

I ett annat RikaTillsammansavsnitt (tror det var i serien om "Hur rik är svensken" under hösten) nämndes att merparten av svenskarna investerar i fonder men att aktiv förvaltning är överlägset mest populärt. Vilket på ett sätt är helt obegripligt givet att de i regel underpresterar OCH är dyrare. Men på ett sätt helt begripligt, eftersom gemene man likt min bekant graviterar mot Folk Som Uppger Sig Kunna Saker snarare än att lita på sin egen förmåga. 

Och ja, man får utdelning även i en indexfond, men den återinvesteras automatiskt. Ytterligare en vinst om du frågar mig (fullserviceprodukt!), eftersom livet rymmer så mycket mer än att hänga på Avanza. 

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. Lyssna också gärna på något av Choose FI:s avsnitt med J L Collins, exempelvis detta. Väl investerad tid. 

Husesyn 1: Vardagsrum

Grattis på lönedagen! I mitt inlägg om flytten efterfrågades husesyn och innan jag börjar vill jag bara adressera elefanten i rummet: Jag dricksade inte flyttkillarna. Varför? DE FÖRTJÄNADE INGEN DRICKS. De var långsamma, griniga och dåliga kommunikatörer. Jag flyttade från en etta med 30 kartonger, noga uppmärkta med destination ("Källare"/"Vardagsrum" etc). De anlände min förra bostad runt 13:00 och när jag visat dem förråden drog jag till min nya och tänkte väl att de skulle dyka upp inom ett par timmar. Icke. Det dröjde fram till halv sex innan de, efter att konstfärdigt ha ignorerat mina nyfikna [hysteriska] sms med frågor av typen "Hur går det?", "Var är ni?", "När tror ni att ni kommer?" gled in med tre minuters varsel. Observera att det tar runt 20 minuter att köra från lya ett och lya två så i min fantasi såg jag hur de körde över Öresundsbron med mitt patinerade bohag. Möblerna struntar jag väl i, men KLÄDERNA! Det har tagit decennier att bygga upp den perfekta kapselgarderoben. 

Att se dem arbeta var en plåga. De tog en kartong i taget, utan några som helst synergier av typen "Lassa hissen full med kartonger som ska ner i källaren, för att därefter lassa hissen full med saker som ska upp i lägenheten". Det visade sig också att de av outgrundlig anledning plastat in alla mina sketna loppisfynd till möbler. Det var troligtvis detta som tog tid. 

I bokningsbekräftelsen stod att jag skulle swisha betalning i samband med att killarna anlänt till startdestinationen. Men senare på kvällen, när de sent om sider blev klara, blev det en massa jidder. "Har du verkligen betalt?", "Får jag se swishkvittot?" och "Nästa gång du flyttar ska du betala efter att vi avslutat!". 

Som grädde på moset glömde de en del saker i bilen som en förvirrad person kom ut med tre dagar senare. Jag var inte hemma då så jag sa åt honom att ställa de två tavlorna det handlade om utanför dörren varpå han lät helt uppriven: "Men jag har ju hela bilen full!" Ehhh, va? Med två tavlor? Det visade sig ha skett en internkommunikativ miss så hade vi inte rett ut det hade jag mycket väl kunnat komma hem med hela trapphuset fullt av någon annans grejer. 

Så nej, de fick ingen dricks, och jag kommer inte att rekommendera firman i fråga för någon jag känner. 

Så, till husesynen. Jag börjar med vardagsrummet, eftersom det är vad man ser direkt när man kommer in. Några grundförutsättningar här: Huset är bara några år gammalt och känns väldigt nyproducerat på gott och ont. På gott eftersom allt är toppfräscht. De tidigare ägarna verkar inte ha satt upp en enda pryl på väggarna (vilket kan bero på att de är satan att borra i - betong) och alla väggar är genomgående ljusgrå - en bra grundkulör. Men när man jobbar med nya hus kan man inte drämma in bara nymonterat från Ikea, då blir det för själlöst. På motsvarande sätt kan det bryta av med lite moderna och fräscha möbler i ett ruckel. Lex "Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel!", min nya drog på SVT Play.

Men här gällde det alltså att smula ner den splitternya känslan i boendet och lyckligtvis har jag nästan bara gamla loppisfynd alternativt skavda Ikeamöbler med snittålder tio år.

Detta är vad som möter besökaren när man kommer in i lägenheten från hallen. Vardagsrummet fyller alltså två funktioner: Umgängesyta och arbetshörna, eftersom jag förlägger merparten av min arbetstid hemma (halleluja). Jag saxar några rader ur Agneta Nyholm Winqvists bok "Feng shui för svenska hem":

"Vardagsrummet är den plats i vårt hem där vi visar omvärlden vilka vi är; det symboliserar vårt självförtroende. Vardagsrummet är ett ställe där vi ska kunna koppla av, umgås och ta emot gäster. Det är också här vi oftast visar upp våra vackraste ägodelar."

Jag håller med om allt ovan, med betoning på "koppla av". Det är den ultimata lyxen att efter ett år i en etta med mina barn ha ett neutralt umgängesrum där de kan komma och gå. De kan kura upp i en soffa och läsa (I wish) eller kolla på TV för att sen dra sig tillbaka till sina hålor. Jag kan ha folk på besök som inte prompt behöver sitta uppstyrda vid ett matbord utan de kan vältra sig i en soffa. Inte minst uppskattar jag att kunna ta en liten lur där själv framåt eftermiddagen, eftersom det på något sätt känns mer legio än att gå och lägga sig i en säng. 

Avkoppling för mig handlar mycket om färg, att inte behöva processera en massa färgintryck och livliga mönster. Färgskalan i mitt vardagsrum är naturlig, vilket åtminstone jag upplever som avstressande. Grått, duvblått och mossgrönt med inslag av trä. Även form kan vara en stressor. Om du har en mängd "coola designer" som var och en skriker ut sitt budskap ("Se på mig! Jag har sofistikerad design!") är även det föremål för distraktion. Jag gillar enkelhet, i allt från kläder till möbler och husgeråd. Dessvärre måste man I DAGENS SAMHÄLLE värja sig mot allt konstlat och komplicerat. Det enkla får man varsamt sålla fram, företrädesvis på andrahandsmarknaden. 

Enligt feng shui ska man blanda olika element. Nu kan jag inte detta utantill utan tjyvkikar i boken igen:

- Trä (står för öppenhet, uthållighet och förtröstan). Åtgärd: Trämöbler och träaccessoarer. Växter, samt tavlor som föreställer växter. Grönt och mellanblått.

- Eld (står för dynamik, kreativitet och självsäkerhet). Åtgärd: Alla sorters ljus, även elektriskt. Konst som föreställer djur eller människor. Färgen röd. 

- Jord (står för stabilitet och organisation). Åtgärd: Keramik, fyrkanter och rektanglar, jordfärgade toner.

- Metall (står för mental klarhet och koncentration). Åtgärd: Stenar, föremål av metall.

- Vatten (står för "tystnaden och mörkret där vi kan komma till insikt om livets skeenden"). Åtgärd: Alla former av vattenarrangemang, speglar, svarta och mörka toner.

Med bas i ovan resonemang kan vi köra ett feng shui-bingo. I ovan bilder fångas följande:

1. Trä: Golv, soffbord, skrivbord, hylla ovan skrivbord, växter (sammanlagt sex levande och en gren på väg att knoppas och ja, jag fann den på marken). Grönt och mellanblått i soffkuddar och detalj i planschen samt oljemålningen. 

2. Eld: Sammanlagt fem elektriska ljuskällor samt tre levande ljus. Vid fint väder flödar rummet (som är i söderläge) av solljus, varför jag behöver ha långa linnegardiner längs med hela fönsterytan. Planschen ovanför soffan föreställer Picasso, en av hans fruar och Robert Capa en solig dag på stranden ("konst som föreställer solsken"). 

3. Jord: De brunbeige blomkrukorna i fönstret, terrakottakrukan på det gröna skåpet, de rektangulära tavelramarna. Här har jag en vision om att hitta triss i keramikföremål (skålar/vaser) på loppis att ha i fönstret. De ska vara riktigt vintage, typ 50/60-tal, och ytterligare bryta av mot känslan av nytt.

4. Metall: Armaturerna till bordslamporna, stenarna i ljusvasen (varav några är handplockade på franska sydkusten), cirkelformat sidobord, kopparkruka.

5. Vatten: Damejeannen med kvisten i (den stora vasen under det svartvita fotot), svarta och mörka toner i Jesper Waldersten-bilderna. 

Som komplement till ovan jobbar jag med olika material och strukturer - ullig matta och filt, grovt sofftyg, kuddar i sammet, skira gardiner. Det som skulle kunna läggas till är någon form av djurtextur av typen fårskinn eller fuskpläd. Men för tillfället är jag nöjd. 

Det här med feng shui kan man ju tycka vad man vill om. För det första är ovan en västerländsk nutida tolkning, en light-version. Jag är personligen inte så mycket för att följa baguor och placera ut symboliska föremål av typen guldmynt i ett hörn för att bli rik (jag är ju redan rik!) eller att rena hemmet med salt vid trösklarna (även om jag testat en gång). 

Jag tycker att ovan handlar om sunt förnuft. Tänk er själva den torra känsla man får inombords i en gillestuga av 70-talssnitt där allt, allt, allt är i furu. Eller den kalla och otrevliga känslan i en man cave daterad 1983 med stålrör och svart läder. Man behöver blanda. In med luft, vatten, grönska, men para med jordade element. Och om ett rum ska kännas inbjudande, särskilt ett vardagsrum, behöver man lägga till det där je ne sais quoi i form av konst, skönhet och, tillåt mig bli pretentiös: Intellekt. 

Vän av ordning noterar Svenskt Tenn-mönster här och var. Jag vet att det är fantasilöst. Jag vet det för att jag i somras satt utanför Dramaten när en kvinna i min ålder gick förbi och sa till en ung kvinna (kanske ett barn): "Jo, det är ett ställe där rika människor som saknar egen smak går och handlar". De var otvetydigt på väg mot Strandvägen 5. 

Men jag älskar mönstren. Mer om mina favoriter när vi kommer till köket. Men elefanterna talar sitt tydliga språk: "Vi var dyyyra!". Och med tanke på att allt annat i rummet varit billigt eller gratis, förhöjer elefanterna rummets air från att bara vara "Blocket, Blocket, loppis, från landet" till att tangera eklektiskt. På samma sätt som att du kan förhöja intrycket på en second hand-fyndad Lindexoutfit med hjälp av en retro märkesklocka eller en kvalitativ handväska från ett av de stora modehusen (inköpt på Sellpy till en tredjedel av priset). 

Passus gällande handväskan. Lyssna på Stil från 25 oktober: "Handväskan - är den fortfarande en 'it'-grej, trots skyhöga priser?" för intressant input. Den dåliga nyheten är att märkeshandväskor, trots modehusens försäkringar om att de tillverkas av välavlönade specialister i labbrockar, i stor utsträckning kommer till i sweat shops med usla arbetsvillkor. Ytterligare en dålig, men kanske inte helt oväntad information, är att marginalerna är skyhöga. En genomsnittlig dyrväskas material ligger på runt 700 kronor och kan gå för 30 000. En god nyhet är emellertid att undersökningar visar att människor bedömer att folk (kvinnor) som bär dyra märkesväskor är stilfullare och smartare. Så om du känner dig träffad, skaffa en märkesväska. 

Åter till inredningen. En sak jag fått förnyad energi kring är detta med böcker. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg skaffade jag i somras boken "My Hygge Home - How to Make Home Your Happy Place" av Meik Wiking (dansk). Kostar 209 kronor på Bokus, bästa julklappen. Han skriver så här:

"A study showed that a sixteen-year-old with no books at home went on to have below-average levels for literacy and numeracy, whereas teenagers with only lower levels of secondary education but from a book-stacked home 'became as literate, numerate and technologically apt in adulthood as university graduates who grew up with only a few books'".

Nu kan man tycka till om validitet et al, troligtvis fanns där andra faktorer som spelade in MEN det går inte att komma ifrån att böcker är en underbar inredningsdetalj. Meik fortsätter:

"Your home and your room impact you and your behaviour. You act differently in different room settings, so simply having books there will make a difference. And finally, keep in mind that Cicero, the roman statesman and scholar, is said to have pointed out that a home without books is like a body without a soul".

Dum fråga, men fanns det många böcker i omlopp under Ciceros tid (106 år f.Kr)? Jag måste uppenbarligen omge mig med fler böcker. Så från min brutala bokhyllrensning år 2018 har jag nu så sakta börjat bygga upp ett litet bibliotek med bas i de titlar som överlevde rensningen. Jag har också kvar en del referensverk kring inredning, feng shui och stil som ligger i en hög bredvid skrivbordet, lätt att nå vid bloggskrivande. På soffbordet några feta verk jag skaffade inför stylingen av vår lägenhet. Kostade runt 50 kronor styck på Myrorna och jag blir glad varje gång jag ser dem (en föreställer dessutom djur i vatten - bingo).

Gällande budget vardagsrum var den i princip noll. En soffa, skrivbord, lamporna, det patinerade höga soffbordet och gardinerna kom från vårt gemensamma bohag på Östermalm. Ullmattan köpte jag på loppis i Hudik för ett par hundra för flera år sen. Skrivbordsstolen fick jag av mamma, men jag klädde om den mönstrade sitsen med beige markistyg. Ikeabyrån som TV:n står på köpte jag på Blocket i samband med förra flytten, liksom Stringhyllan ovanför skrivbordet. Det gröna skåpet heter Ivar (Ikea) och jag målade om det med linoljefärg (allt från Blocket). Den ljusare av sofforna fick jag av de tidigare hyresgästerna som annars hade tänkt köra den till tippen. Obegripligt, världens bästa soffa!

Jag hade ett stort överflöd av soffkuddar från vårt gemensamma boende av någon anledning. Jag handplockade de med mest stuns i (ni vet, dunkuddar man kan puffa ner för den rätta looken) och använder de billigare innerkuddarna till utemöblerna (inlägg to come). Den stora vasen (damejeannen) är från landet och jag hade en mycket tydlig vision av att den skulle stå just i det hörnet med en kvist. Tavelramen ovan hittade jag i soprummet och bilden kommer från min samling Waldersten-posters.

Samtliga växter inhandlades i samband med homestylingen och håller sig fortfarande fina och fräscha, eftersom jag skämmer bort dem med regelbundna duschar och växtnäring. Absolut a och o är att hålla armlängds avstånd från så kallade "konst"-växter (finns inget konst med dem, de är hemska). Hellre då inga växter alls, eller suckulenter så stryktåliga att till och med en man kan klara av dem.

Jag skojar! Män kan VISST! Fnissar lite när jag tänker på en historia från podden Kafferepet där en nyskild man lyckas ta död på den del av växterna han fick med sig i bodelningen. En efter en viker hädan utom en monstera som han vårdar ömt. Han läser på, han för ett schema, exakt en deciliter vatten varje lördag. Tills det att hans femårige son något år senare frågar honom: "Pappa, varför vattnar du plastblomman?".

Men det var inte jag som sa det. Vad säger ni, får vardagsrummet godkänt?

Mvh
FruEfficientBadass