1. Min operation
Sedan dryga veckan tillbaka är jag - tada - cancerfri. Tumören, vars uppskattade storlek av vården beskrivits som allt från ”obefintlig” (primärvården), ”möjlig existens” (mammografin) till ”absolut existens men oklar utbredning” och olika heppade måttangivelser, visade sig efter operation och preparatanalys (fun fact: Det kallas ”bröst” så länge det sitter på den tilltalades kropp men ”preparat” när det lämnat kroppen) ha mätt hela fyra centimeter (dubbelt mot vad läkarna trodde). Men eftersom jag insisterade på borttag av hela bröstet togs tumören bort med god marginal.
Man tog även bort lymfkörtlarna på sidan av bröstet eftersom man trodde att en eller flera var cancerogena. Sanningen visade sig ligga någonstans mitt emellan: Analysen visade att två av sju körtlar varit sjuka, men att de botats av cellgifterna. Well well, några lymfkörtlar mer eller mindre. Nu återstår tre veckors strålning med start i augusti och två år av milda cellgifter i tablettform samt tio år hormonhämmande. Hängslen, livrem och silvertejp.
Jag är oerhört lättad av att ha blivit av med tumören och så evinnerligt tacksam över den vård jag fått och får. Vilka människor. Inget daltande eller huven på sned, bara sympatiskt och sakligt bemötande. Jag gillar särskilt den smått aspiga läkaren jag allra först kom i kontakt med och som jag hade uppföljningsmöte med igår. Hon skräder inte orden så jag vet att när hon säger att det ser bra ut, ser det verkligen bra ut.
Några ord om operationen. Jag kan fortfarande inte förstå hur smidigt det var. MV lämnade av mig sju på morgonen. Jag fick lite piller och sen fick jag byta om till operationskläder och lägga mina saker i ett typ gymskåp.
Sen kom min kirurg och ritade lite på mitt bröst och sen var det dags att lägga sig på operationsbritsen och sövas (älskar’t, tror att narkos är min drog). Kirurgen tittade förbi på uppvaket och sa att jag ”skött mig föredömligt på operationsbordet” (humor) och att hon redan hunnit skicka bröstet, förlåt preparatet, på mammografi och att det såg bra ut.
Sen tog jag en kaffe, klädde på mig och var hemma till lunch. Eftermiddagen tillbringade jag tjattrande (jag fick trots allt morfin till frukost) på en väns kolonilott och mådde toppen. Och det har jag egentligen gjort sen dess. Jag tog någon Alvedon under de första dagarna när det stramade i ärret, men det är allt.
Den psykiska bördan av att bara ha ett bröst har ännu inte drabbat mig, vilket kanske beror på att jag aldrig identifierat mig som en bystdrottning. Jag fick en tillfällig protes att stoppa in i bh:n efter operation (funkar även som tryckförband) och trots att de rotade fram minsta i regionsortimentet ser det ut som en bröstförstoring av inte helt blygsamt slag.
2. Ekonomicoaching av Objekt K
Objekt K kom över på middag operationsdagen och det var under den efterföljande fotmassagen (en talang hon har) vi kom att tala om K:s ekonomi. Hon nämnde att hon hade flerdubbelt sexsiffrigt på ett vanligt lönekonto och var skuldfri minus CSN som hon betalade drygt 3 000 i månaden. K visste inte hur mycket studielån hon hade (”men troligtvis massor”) så för att röka ut skiten tvingade jag henne att logga in. Det visade sig att skulden låg på 42 000 kronor så redan samma kväll betalade hon av den och kan nu sålededes avsätta dessa 3 000 kronor till indexfonder varje månad utan att passera CSN-ränta.
K fick ett sådant dopaminpåslag efter denna manöver att jag och MV (som blivit en riktig FIRE-räv och dessutom gör betydligt bättre sparsnurror än jag) fick förtroendet att göra en ekonomisk plan åt henne. Planen är nu tio dagar senare i princip implementerad och kan sammanfattas i nedan punkter:
- ISK:en på Avanza (för sådan fanns redan, om än sällanbesökt) är städad till att innehålla två istället för sex fonder. En global (LF Global Indexfond) respektive en svensk indexfond-isch (Spiltan Aktiefond Investmentbolag).
- ISK:en är rebalanserad så att det ligger ungefär lika mycket i båda fonderna.
- Det icke-förvaltade kapitalet som legat och skvalpat räntefritt på Kuckelimuck är satt i arbete i ovan nämnda fonder. En buffert motsvarande två månadslöner ligger kvar på K-muck.
- En automatisk överföring på 10’ går från lönekontot till ISK varje månad och fördelas 50/50 på ovan nämnda fonder. K tjänar bra så hon kommer troligtvis att kunna spara mer, men det får hon göra ad hoc när buffertkontot börjar svälla över igen.
Den kanske viktigaste delen i vår coaching handlade emellertid om något helt annat än ovan. Det handlade - så som ofta är fallet när man interagerar med Folket - om att bevisa för vederbörande att hen inte kommer att hamna på fattighuset som pensionär.
Vi loggade därför in på minpension.se och simulerade ett par-tre scenarios. Pension vid riktålder respektive pension vid 60 med uttag tjänstepension vid 60 respektive vid 65. Samtliga scenarios kom som positiva överraskningar och vi kunde konstatera att 53-åriga K utan problem skulle kunna gå i pension redan vid 60, förutsatt att hon de kommande sju åren investerar 10’/månad.
Jag kommer osökt att tänka på den gamla elefanten-och-pinnen-historien. Elefantungen kopplas med ett rep till en pinne och orkar inte dra sig loss. Elefanten växer och blir stor, pinnens storlek förändras inte. Men eftersom elefanten redan som liten lärt sig att pinnen håller den fast, gör den heller som fullvuxen inga försök att slå sig loss, trots att den nu med lätthet hade klarat av att rycka upp pinnen.
Vi lär oss genom klickbeten på kattmatsätande pensionärer, kollektiva stånkanden i orangea-kuvertet-perioden (orangea kuvertet, som enbart visar allmän pension, ej den betydande tjänstepension som alla kollektivavtalade har, tål att upprepas i oändlighet) och den kontinuerligt ökande riktåldern (som för övrigt inte innebär att man MÅSTE vänta till nämnda ålder, man blir bara ekonomiskt straffad om man börjar ta ut pensionen några år tidigare än vad staten anser är tillbörligt, år som av spänstskäl är ovärdeliga att använda som fri) att vi a) alla sitter i skiten och b) som pensionärer kommer vi att sitta ännu mer i skiten samt c) lika bra att ställa sig in på ett ekorrhjul fram till 75 och hoppas att man lever så länge.
När sanningen för många kollektivanställda med snittinkomst (eller över) snarare ser ut så här:
- Vid 50+ är barnen troligtvis på väg hemifrån vilket öppnar upp för mer sparutrymme.
- Din pension har hunnit bulka på sig.
- Vid regelbundet sparande under, säg sju år (särskilt om du redan har ett befintligt sparande alt. har möjlighet att sälja ett hus/stor lägenhet för mindre boende eller i idealfallet en hyrd bostad), är chansen överhängande att du lyckas skrapa ihop så mycket att du kan brygga över från ditt 60-åriga jag till ditt pensionsuttagande jag.
Och de alerta 60+åren är inte att förakta. Chanserna är större att du orkar och kan realisera drömmar av olika slag. Visst, du kanske får ut några tusen netto mer i månaden om du biter ihop fram till riktåldern eller senare.
Men vad ska du med dem till om du inte har den fysiska eller mentala kapaciteten att sätta sprätt på dem? För även om du inte drabbas av cancer eller Alzheimer är det mångas erfarenhet (löst baserat på sådant jag läst i FIRE-bloggosfären så tas med en nypa salt) att man med ökad ålder gör av med mindre pengar.
Dels på grund av skröplighet (man undviker kanske längre resor) men också för att hela ens värld, på gott och på ont, krymper. Man är nöjd med sitt korsord i pensionärskuvösen (den inglasade balkongen) och sin kvartalsvisa medicinska fotvård, inget behov av det där guldtandstillägget som kommer av att förvärvsarbeta ända in i kaklet.
Och det var med denna insikt vi lämnade Objekt K efter veckans övningar. Jag såg hur det nästan började lysa i blicken hennes. ”Det är ju bara sju jular kvar!”. Det fina är att hon inte behöver bestämma här och nu hur hon ska ta ut sina olika pensioner. Hon behöver de närmsta åren bara vinnlägga sig om att lassa in 10 papp i månaden på ISK:a.
Mvh
EB
Grattis till lyckad operation och tack för att vi har fått följa med på färden! Spännande också att få ta del av K:s sparglädje!
SvaraRaderaOch jag tycker att det blir svårare och svårare att göra av med pengar redan nu när jag är 46 år så skulle nästan behöva en plan för att göra av med "extra" pengar per år. Blir liksom för sparsam. Vad är det jag vill göra innan jag fyller 50 år, innan jag fyller 55 år och innan jag fyller 60 år och vad vill jag föra sedan? När jag väl slagit in på sparspåret känns det lättare än att investera i drömmar. Är ju rätt nöjd med hur jag har det utan att göra av med för mycket pengar. Några tips?
Mina förslag: Bästa ”saken” som pengar kan köpa är fri tid. Och har man både fri tid och pengar (+ hälsa och intresse) så är resor med jämna mellanrum ett härligt sätt att sätta sprätt på bådadera.
Radera/Mme A
Gott att höra att allt gått bra. Och fint att du sprider kunskapen om att fler än man tror har chans att slippa ut ur ekorrhjulet före riktåldern. Hälsningar från glad panschis som gjort precis det, och nu är ute på vift.
SvaraRadera/Mme A
Så skönt att operationen gick bra!!
SvaraRaderaGällande fonder förstår jag inte riktigt varför du insisterar på en Sverigefond med investmentbolag istället för en riktigt bred Sverigefond. Typ Plus Allabolag Sverige Index. Även om man vill ha lite ”home bias” så vill man ju enligt forskningen även där ha en så bred fond som möjligt.