Jag badar i min investering

I juni lämnade vår hyresgäst Stockholmslägenheten. Han var den Perfekta Hyresgästen. Inte bara betalade han under två år punktligt vår ockerhyra (trodde vi i alla fall, tills han flyttade till ett snarlikt objekt med nästan dubbelt så hög hyra), han visste också att hantera våra surmulna grannar. På slutet spelade han tennis med styrelsens allra knepigaste. 

Nåväl, det var en fröjd att få tillbaka lägenheten (trodde jag i alla fall, tills jag insåg att vi p.g.a. depression inte skulle få möjlighet att besöka den annat än under klandestinska blixtvisiter). En sådan hade jag och ett barn i början av november. Vi drog ner torsdag förmiddag, avverkade ett Stockholmsbaserat läkarbesök och drog hem direkt efter.

Det var en lyx utan dess like att lämna Hudiks grådis och glida in på Malmen som retsamt presenterade strålande sol från klarblå himmel, att dra på sig gympaskorna för en Djurgårdsrunda för att framåt kvällskvisten hala fram en burk medförd Lidl-pastasås och tillaga en enkel men härlig höstmiddag. Därefter hänge sig åt den ultimata lyxen nämligen ett bad i vatten som var:

a) jämnvarmt 

b) transparent

c) utan järnsmak

När jag sen låg och fläkte mig på sängen (fig 1) slog mig vansinnet i denna upplevelse. Jag/valda delar av familjen har snittat två dagar/månad i denna vattenlyx sedan juni. Lägenheten kostar runt tio papp i månaden. Är detta verkligen försvarbart ur ett frugal weirdo-perspektiv? För som ni säkert redan räknat ut era nördar, skulle detta belopp sparat i en indexfond med genomsnittlig börsavkastning generera mer än en miljon på sju år. 

Fig. 1

Varför just sju år? För att jag med historisk data vill bestrida påståendet ovan. När vi skaffade den här lägenheten 2014 (för sju år sedan), kostade den sju miljoner prick. Vi förstod redan då att vi gjort ett klipp, hur vansinnigt det än låter för er som bor norr om Uppsala. 

Som på en given signal pingade Booli in ett nytt uppskattat värde på stället i fråga bara någon minut efter att jag kommit innanför dörren denna novembertorsdag och indikerade att den nu var värd - trummelitrum - 13,3 miljoner. Jag är usel på huvudräkning men säg en ökning på runt 900 000 kronor per år sedan inflytt. Dra av 120 000 för omkostnader plus lite schablonskatt inför kommande reavinstbeskattning och säg att vi gått plus 600 000 kronor varje år vi ägt den.

Plötsligt känns det inte längre som kapitalförstöring. Låt gå att vi på intet vis kan räkna med denna ökningstakt framöver, det hade varit vansinne 2:0. Men det räcker med att lägenheten behåller sitt värde de kommande tio åren för att det ska kännas försvarbart att ha den. 

Jag älskar den, vilket är ett tungt vägande emotionellt skäl till att ha den kvar. Särskilt nu när den är plotterfri som en hotellsvit. Men jag uppskattar den också som investering. Möjligen har min hjärna genomgått ett mind shift. Från att se den som ett kostnadskrävande boende till att primärt se den som just en investering. Och då smärtar det inte att se tio lakan försvinna på bolån, el och föreningsavgift varje månad. Jag måste bara försöka lyfta blicken en smula, se de stora penseldragen. Då känns det till och med > ok. Som att jag likt svenne banan köpt in mig på en…vad heter det…lottorad? Andelsspel? Fast med betydligt bättre odds eftersom huset alltid vinner.  

Ett etiskt bryderi jag har är emellertid att vi de facto inte bor här. Jag ogillar själv tanken på en stadskärna med svarta fönster kvällstid. Bara i vår lilla förening om tiotalet hushåll är tre obebodda annat än under några veckor per år då deras ägare lämnar spanska solkusten för att fylla på restylane. 

Hur hade du gjort?

Mvh/

FruEfficientBadass