Sånger från tredje statsmakten

Jag skippar sammanfattning av förra veckan, eftersom jag inte haft tid att sammanfatta den. Låt oss tala nyheter och uppsidan av att hålla sig på armlängds avstånd från desamma, ett inlägg som legat i utkast sedan i november.

Av någon anledning är det många inom (och omkring) FIRE-rörelsen som uppmuntrar till avhållsamhet från nyhetskonsumtion. Åtminstone overseas. De som först började tala om det var Mr Money Mustache, Tim Ferris och Cal Newport. Our Next Life sammanfattar Low Information Diet så här:

The low-information diet is the straightforward idea that you choose not to consume most news, social media and the like, in the interest of being more productive, living a simpler life or just not taking on the stress of negative news.

Hon tillägger också att ursprungsdiskussionen som den presenterats av ovan nämnda personer genom åren tweakats att bli allt mer extrem. För att efterleva The Low Information Diet ska man i princip helt utesluta all form av nyhetskonsumtion och alla sociala medier, vilket hon anser vara dåligt för såväl välmående (alienation vs omvärlden) och sparande (bristande koll på ändrat regelverk börs/sparande). Jag vet inte jag, skit rinner nedåt och jag upplever att jag hänger med rätt bra ändå bara av att vistas i världen men visst, jag kan tänka mig att det här är en oro många har. 

MMM:s take på det hela är:

• Nyheter är produkter som behöver dra till sig människors uppmärksamhet i syfte att sälja annonser för att generera vinst till sina ägare.

• Dåliga nyheter drar till sig mer uppmärksamhet än goda nyheter och sådant som händer exakt nu har större nyhetsvärde än det som hände igår. 

• Om vi verkligen hade velat adressera "dåliga" nyheter skulle förstanyheten mer sällan handla om dramatiska incidenter som drabbar ett fåtal människor och oftare om breda övergripande saker som hur många som dör i trafiken varje dag (250 i USA, orsakat av det han kallar "Car Clown Behaviour").

Ser ni någon parallell med börsen där? Coronafallet (när Trump i mars 2020 stängde amerikanska gränsen och börsen gick ner drygt 11 procent på en dag) fick enorm uppmärksamhet. När börsen sedan knegade sig upp mot en ATH bara dryga halvåret senare var det tyst som i graven trots att det borde ha varit minst lika sensationellt. 

Steven Pinker förespråkar annan form av informationsintag, exempelvis genom att läsa historia då den som bekant har en tendens att upprepa sig. Eller att på Cal Newportskt vis grotta ner sig i ett ämne på djupet, för att utifrån detta kunna dra paralleller även till andra områden. Så skulle man väl kunna sammanfatta det: Syftet med Low Information Diet är att försöka lyfta blicken genom selektiv input. 

Jag erfar emelletid att det nästan är omöjligt att undslippa dagligmedia. Trots aktivt avståndstagande märker jag ofta att jag är à jour med de saker som diskuteras bland vänner eller i fikarum. Det måste vara en kombination av saker jag överhör i mataffären, braskande löp och en snutt ekot innan jag hinner stänga av bilradion. Dessutom brukar min man sticka till mig en nyhet eller två i förbifarten, innan jag hinner plugga in mina airpods för att återgå till ljudbok.

Till saken ska sägas att jag har ett par utvalda leverantörer av nyheter. Kvartals veckopanel sammanfattar veckan tillsammans med en panel bestående av människor av olika politisk hemvist. Inte bara får jag en sammanfattning av veckans nyheter. Jag får en efterföljande diskussion tangerande analys av människor som inte delar ekokammare. 

Jag gillar också Medierna i P1 eftersom de, förutom att förmedla ett litet hopkok av veckans nyheter, lägger till ett lager av granskning av hur själva nyheten rapporterats (oftast inkorrekt för annars hade det inte hamnat på Medierna). Till skillnad från mina lärare på journalistutbildningen uppmuntrade jag mina 20-åriga kursare att ta del av denna podd. Ingen hade hört talas om den. Borde vara obligatorisk lyssning om du ska bli journalist.

Eftersom det gått några år sedan mitt journalistiska påbyggnadsår och mitt deltidsjobb på en svensk nyhetsredaktion tänkte jag bjuda på lite slutshaming reflektioner kring nyhetsindustrin. Då får vi börja från källan, nämligen i själva plantskolan för journalister. 

Den utbildning jag gick var kanske inte den mest prestigefulla, men väl en gängse journalistutbildning efter vilken studenterna kunde söka jobb på vilken nyhetsredaktion som helst. Jag tror inte att innehållet skiljer sig nämnvärt från olika institutioner, det handlar väl mer om respektive lärosätes anor och föreläsarnas star quality.

Bland det första vi fick lära oss var den journalistiska triangeln där ena hörnet är samhällsinformation, det andra granskning av makten och det tredje underhållning. Inget rafflande i sig, även om jag uppmanar er att notera att underhållning presenteras för blivande journalister som en framgångsfaktor (och då åsyftas inte specifikt feature/nöjesjournalistik utan journalistiken i allmänhet: Det ska vara KUL och SPÄNNANDE att läsa nyheter). Jag skulle eventuellt lägga till en linje och därmed skapa en fyrkant där fjärde hörnet heter "klickvänlighet" eftersom ingen mediaprodukt blir långvarig utan publik.

Redan under föreläsning två kom vi till "åfanismen". När en nyhetskonsument tar del av en nyhetsprodukt ska hen tänka eller (helst) utropa: "Å fan". Som journalist ska du ha detta i åtanke närhelst du letar efter potentiella nyheter och de nyhetsuppslag som inte antas följas av minst ett höjt ögonbryn blir inte en nyhet såvida du som journalist inte lyckas "vässa vinkeln" det vill säga mata på med något göttigt.

Som kriminalreporter scannar du därför inte tingsrättens domslut på jakt efter övergripande samhällstendenser (ex: "Ökad förekomst av domar avseende våld mot islänningar") i syfte att söka svar på varför. Du letar istället efter roliga ord. Du hörde rätt - roliga ord, som blir bra klickbeten. 

Om två män råkat i bråk och den ene misshandlat den andre är det inte en nyhet. Men om två män råkat i bråk och den ene mannen misshandlat den andre med en klase bananer, blir det en nyhet. "Å fan! En klase bananer?" 

Min man har reflekterat över en återkommande medial formulering: ”[Händelse X] har mött starka reaktioner”. Eftersom han själv varit i mediablåsväder som företrädare för en organisation som en gång trampade snett och då av media ansågs vara föremål för ”starka reaktioner” antar han ett skeptiskt förhållningssätt gentemot termen eftersom organisationen i fråga knappt märkte av några reaktioner alls. Det var media som reagerade starkt, möjligen drivet av klickbetesvänliga kändisars inblandning.

Jag har själv suttit i redaktionsmöten där man fastnat med en nyhet och i jakt på vässad vinkel surfat in på händelsen på Facebook för att med förstoringsglas leta fram de åtminstone två tumme ner och ett ”jag känner mig kränkt” [röd smiley] som man ansett vara tillräckligt för att braska ”starka reaktioner" i ingress. Något hårdraget, men inte jättelångt från verkligheten. "Starka reaktioner" är lillebror till "rasa", vilket inträffar när många människor (>20) uttrycker ogillande tummar (alternativt om en känd person uttryker skepsis mot annan känd person i sitt sociala medieflöde). 

Snacka om att urlaka språket. Vad ska vi kalla det om folk reagerade starkt på riktigt, som under 70-talets demonstrationer då man faktiskt tågade ut på gator och torg? Eller hungerstrejkade? Fast de frågor som blir föremål för demonstrationer är väl för trista för att nå den journalistiska triangelns underhållningskrav så det är kanske en icke-fråga.

Numera är det dessutom nästan alltid journalisten själv som sätter rubriken (ev. tillspetsad av webbredaktören på jour) så det är ren självbevarelsedrift att hitta input till en braskande rubrik då personlig prestation kan mätas i klick och journalistbranschen har lika stor anställningstrygghet som...hittar ingen lämplig liknelse men dålig.

För en reporter, särskilt på en lokalblaska, kommer nyheterna sällan (aldrig) flygande likt stekta sparvar eftersom det inte händer så mycket (Har du noterat det? Att det sällan händer särskilt mycket i din omgivning annat än i dina mobila nyhetsappar?). Nyheterna måste likt nässelfjärilar jagas med håv, dag ut och dag in, 365 dagar om året oavsett nivå av faktisk action i samhället. Det finns en lösning på detta och den heter Siren. 

Siren (ägs av Panoptes AB) trålar dagligen flödena av inkomna och utgående dokument (som därigenom blir allmänna handlingar) hos mer än 200 statliga myndigheter, domstolar, regioner och kommuner efter sådant som kan vara av åfaniskt intresse. Det låter vettigt (avslöja bus i maktens korridorer) men blir oftast mest rutinrapportering då maktmissbruk i regel kräver den sorts grävande journalistik få redaktioner har råd med. 

Enklare då att plocka lågt hängande frukter såsom kommuners eller statens egna granskningar. För att inte tala om dokument av typen förundersökningsprotokoll och domar. Jag ska inte sticka under stol med att det var spännande att i realtid ta del av omaskade förundersökningar kring medialt heta ärenden timmar innan de anonymiserade flashades på Omni.

Siren paketerar alltså berört dokument med kort beskrivande text och mailar de redaktioner som betalar för tjänsten (d.v.s. alla). Det du behöver göra som reporter är att scrolla din inkorg och se vad skit som fastnat. 

På stora redaktioner blir Sirenmaterial sällan mer än notiser. Men för en anorektisk lokalredaktion kan rätt mycket skrivas om till artiklar, parat med lite mer exklusivt inköpt TT-material (illustrerat med inköpta bilder). Vad de anställda lokaljournalisterna gör, åtminstone om jag utvärderar min lokala förmåga, är företrädesvis att skriva "underhållande" krönikor folk kan relatera till. Som att det är jobbigt när strumpor försvinner i tvätten eller att det är meckigt att fira jul i en bonusfamilj.

Problemet med Siren är emellertid att alla andra redaktioner som prenumererar på tjänsten får samma information vid samma tidpunkt och såvida du inte täcker ett snävt geografiskt område kan det bli huggsexa. Då gäller det att mata på med extramaterial och det är här journalisten kan tvingas till obehagligheter som att lyfta på luren för att prata med verkliga människor eller hua behöva gå utanför redaktionen för att knacka dörr.  

En parentes om dörrknackandet. Vi fick lära oss att inte sky några medel om nyheten var riktigt smaskig av stort allmänintresse. Ponera att en publik person av typen kommunstyrelsens ordförande tagit sina polare på jaktresa och låtit kommunen bekosta kalaset (ett inte helt fiktivt exempel). Då hade det varit carte blanche. Namn- och bildpublicering, jaga KSO natt som dag, jaga hans fru, hans gamla morsa, dissikera hans sociala medier och kontakta hans vänner, hans kollegor, hans massör. Frågan är om man ens hade tagit hänsyn till den informella regeln "undvik minderåriga barn".

Så på sätt och vis ser jag rätt stora likheter mellan sälj och journalistik. Man har tydliga produktionsmål, man skapar leads, man ligger på och hoppas göra sin chef nöjd samt firmans ägare lönsam. Jag har själv av nyhetschef pressats att om och om igen ringa en skärrad (möjligen misstänkt) vårdpersonal för kommentar kring en påstådd misshandel på ett omsorgsboende, trots att kommunens utredning inte ens hade börjat. För mig var det en överträdelse av den på utbildningen omhuldade ”anständighetströskeln” och jag hade nästan lust att Pretty Womana min chef med “I never had anyone make me feel as cheap as you made me feel today.” Värre än telemarketing.

Den stora skillnaden mellan att jobba med försäljning och journalistik är lönen. Särskilt om du är vikarie. Vilket gäller runt 90 procent av journalistkåren vilket är en historia för sig som jag inte tänker tråka ut er med. Men låt oss säga så mycket som att Journalistförbundet gjorde en mindre lyckad förhandling på 90-talet som skapat ett journalistlandskap där en liten andel - anställda pre 90s - vilar tryggt i sittfläsket medan övriga får jaga halvt ihjäl sig i förhoppning om att få komma tillbaka till redaktionen efter de obligatoriska månaderna i kylan som måste följa på ett vikariat. Jag har med egna ögon bevittnat hur kompetenta resurser tvingats bort redan efter tio månader (rädslan för inlasning brukar i regel börja där) medan loja seniorer kunnat vegetera vidare i trygg förvissning om sin avtalsenliga rätt till arbete. 

Nej, inte är det lönen eller anställningstryggheten som lockar. Många drivs istället av ideologiska skäl. Man vill belysa orättvisor och förändra världen vilket ju kan tyckas ädelt. Om man till äventyrs skulle våga sig på en grov generalisering/fördom och anta ett samband mellan politisk hemvist vänster och altruism är det därför inte ologiskt att journalistkåren lutar åt det hållet vilket ju är oproblematiskt i politisk press men inte så lite knepigt om man avser public service som enligt statens uppdrag ska verka opartiskt. Vissa journalister är bra på att ha vattentäta skott mellan privat tyckande och arbete. Andra inte. 

Jag såg ett par exempel på världsförbättrare under journalistutbildningen. Bland annat hade vi en sittning då vi i grupper tilldelades varsitt fall som avgjorts av pressens opinionsnämnd. Syftet med övningen var att bedöma om klander givits, d.v.s. huruvida publiceringen stridit mot någon av de 17 pressetiska regler som branschen själv formulerade på 50-talet i ett ryck av självsanering mot alltför slapphänt hantering av namnpubliceringar, osaklig (osann) rapportering, fejkade pressbilder mm.

Murvel

Detta var ett par år efter MeToo och min grupps fall handlade om en publicering där en B-kändis pekats ut som sexualförbrytare och där uppgifter om ålder, yrke och arbetsgivare gjorde att man, åtminstone om man verkade inom samma bransch, hade hyfsade chanser att identifiera honom. Eftersom mannen inte var dömd i lagens mening stred publiceringen mot de pressetiska reglerna och borde därför klandras. Klander innebär en symbolisk avgift för utgivaren men förnedring för journalisten eftersom branschen är rörande överens om att en bra journalist inte ska jiddra med dessa rättesnören. 

Alla i gruppen röstade klander med undantag av en med mig jämnårig feminist som menade att det inte var så noga. "Män har svinat i alla tider", thus: Payback time. Alltså, jag är själv givetvis feminist, men hon var väldigt upptagen av sin Feminism och verkade resonera som så att i krig får man acceptera lite svinn så länge det är för ett gott syfte. Vår lärare höll på att få en mindre stroke i sina fruktlösa försök att få henne förstå skillnaden mellan aktivism och journalistik. Vi andra fick rätt, fallet hade klandrats. Men jag såg i blicken på min kursare att hon ansåg att det var fel. 

Den politiska kontamineringen förekom även i yrkeslivet. Vi hade något av ett debacle på mitt jobb under en folkrörelse då ett gäng unga, ambitiösa journalister formulerade en redaktionell produkt med politiska undertoner som fick det att brinna till i huvudet på stora mängder nyhetskonsumenter. I vanlig ordning kastade sig populas över journalisternas privatliv i jakt på dold agenda och olyckligtvis hade journalisterna inte läst public service-handboken som noga stipulerar att man som anställd ska vara opartisk och hålla eventuella politiska åsikter för sig själv. Inte, som i det här fallet, lufta dem på sociala medier (särskilt inte om man faller off charts kring vald ideologi). Men efterspelet från redaktionsledningen var inte "skärp er och utför ert arbete opartiskt i enlighet med regeringsdirektivet" utan snarare "snela, kan ni låsa era Instagrams så att vi slipper folkstormar av det här slaget i fortsättningen?".  

Jag menar att mediala produkter dras med företrädesvis två problem. Det ena rör den enskilde journalistens eller mediahusets politisk/ideologiska inställning vilket påverkar urvalet av vad som blir nyheter samt vinkeln av desamma. 

Det andra är att nyheter inte nödvändigtvis är "nyheter" utan aktivt framvaskade händelser som troligtvis passerat helt obemärkt om de inte råkat ha en eller annan pikant detalj. Om gängse journalist (och hens chefer) verkligen intresserat sig för samtidens problem hade man publicerat fler långsamma nyheter. Det vill säga presenterat utveckling över tid, likt Rosling hängivit sig åt jämförelsetal, problematiseringar och fördjupningar. Och visst finns det idag objektiv, grävande, nödvändig journalistik. Problemet är att den utgör en försvinnande liten del av flödet. Läser du lokalpress måste du ha mikroskop.

Således kan du med gott samvete anamma en Low Information Diet. Om du är rädd för att missa viktiga världsnyheter behöver du inte oroa dig: Du kommer att få ta del av dem ändå bara genom att existera. Lägg istället din fria tid på att lyssna på musik, se bra film, elda brasor och läsa böcker. 

Ur ett sparperspektiv är Low Information Diet mumma. Om du slutar lyssna på domedagsprofetior i Di och kvällspress kan du chilla på din kammare och putsa dina mynt i fred med minimal risk att dras med i köp/säljhysteri. Begrunda också Circle of Control och det faktum är att det är ditt levnadssätt - din relation till andra människor, ditt sätt att uppfostra dina barn, dina val kring livsstil och din röst i riksdagsvalet - som förmår göra skillnad, inte din närvaro i nyhetsflödet där saker de facto redan inträffat, helt utan din inblandning.

Genom att sluta konsumera nyhetsprodukter frigör du också eoner av tid som du kan använda till att göra matlådor, laga trasiga kläder och själv städa ditt hem. Eftersom din själ är i harmoni kommer du heller inte behöva betala lika mycket KBT-terapi och naprapati för dina spända axlar. Winwin!

Mvh/

FruEfficientBadass