Kostnader kring begravning

Jag fick för ett par veckor sedan frågan att skriva om begravningskostnader. Jag har tack och lov själv sluppit arrangera begravningar, men vet att dessa kostnader kan diffa stort. Så här löd fallbeskrivningen:

"Fru Efficient Badass, jag undrar om du kunde göra ett inlägg om begravningar och bouppteckningar och alla kostnader som kommer med detta.

Jag är nu i åldern när föräldrar börjar dö. Mina föräldrar har aldrig någonsin velat prata om allvarliga saker, ej heller ekonomi eller sina begravningar. Förra året dog min mamma hastigt och helt oväntat. Livet blev kaos, pappa var för chockad för att kunna fungera och det blev jag, enda barnet, som fick åka hem och lösa allt.

Jag tog det som var smidigast: Begravningsbyrå i stan, tillhörde stor kedja, och tackade ja till den juristfirma de rekommenderade för att göra bouppteckningen. Det var inte riktigt läge att börja ringa runt och jämföra priser, plus liten stad i glesbygd, så utbudet av både begravningsbyråer och juristfirmor är rätt begränsat.

I alla fall: Mammas begravning blev 20 000 kronor dyrare än min kompis som begravde sin mamma i grannstaden fem mil bort och anlitade en liten familjeägd begravningsfirma. Vi hade ungefär samma standard på begravningarna, inget extravagant, utan det vanliga.

Bouppteckningsmannen visade sig inte vara jurist, utan före detta kontorist, numera bouppteckningsman, men debiterade ändå 1900 kronor i timmen (!) på löpande räkning.

Nu fanns det pengar till att betala det här, men jag känner mig ändå rätt blåst, vilket inte riktigt är en känsla jag gillar. Och det är ju dödsboets/pappas pengar, som han faktiskt hade kunnat använda till annat, som har fått betala det här.

Kan du skriva ett inlägg där man kan ge sina bästa tips kring de här frågorna? Det känns som att det finns rätt stora pengar att spara på det här området och att det kan vara bra att ha en hemlig fil "när mamma/pappa dör" researchad och klar på datorn så att man kan öppna den och börja kryssa av när man står där, mitt i kaoset. Jag önskar definitivt att jag hade haft det. Hoppas att jag framstår som praktisk och inte snål och cynisk nu."

Frågan var intressant redan här, men det var först i en kommentar till en kommentators kommentator (rörigt) jag verkligen gick igång:

"Ni som har minsta omsorg om era anhöriga: Skriv instruktioner och tala om var de ligger. Ha ordning på alla papper. Låt inte era anhöriga hamna i min situation."

Jag har under det senaste året haft det tveksamma nöjet att beskåda den seriekrock till eftermäle en 40-talistman lämnat efter sig till sina anhöriga. Detta genom en vän som är särkullsbarn. Mannens "arv" till sina tre barn är nästan i paritet med det totala rättshaveri som uppstod i kölvattnet av Pablo Picassos bortgång där en mängd "äkta" och "oäkta" barn (googla "Den nya franska bördslagstiftningen") under decennier bråkat sig blå.



Min väns far har i ett antal år på grund av sjukdom vetat att han inte har lång tid kvar. Trots detta har ingenting skrivits, retts ut eller kommunicerats till nuvarande fru eller de tre barnen. Till saken hör att min vän kanske inte är bundis och bästis med den nya frun. Den nya frun (ny och ny, hon var väl gift med den framlidne i nästan fyra decennier) passade på att låta mannen under sina sista dagar i livet skriva över sina tillgångar på henne i tron om att detta skulle skydda henne och hennes barn från att tvingas dela med sig till hans barn i första äktenskapet. Vore intressant om någon jurist i sällskapet kunde komma med input här. Min vän har numera juridiskt ombud och ärendet ligger hos bouppteckningsmannen. 

Min vän är inte beroende av dessa pengar men känner sig naturligtvis orättvist behandlad. Hennes oro är också att detta kommer att påverka relationen till hennes yngre halvsyskon. Arv är som bekant en rätt bra grogrund för konflikt. Mannen i fråga hade kunnat avsätta en timme eller två med exempelvis Familjens Jurist och på så vis skapat förutsättningar för en mer harmonisk process. Han hade åtminstone kunnat avstå signatur av lagvidriga dokument. Men han kanske fick morfin, det förtäljer inte historien.

Ett ganska vanligt scenario tror jag är att ett par där någon (eller båda) har särkullsbarn men att mannen och/eller kvinnan tänker att den andres barn av god vilja ska låta den efterlevande mannen/kvinnan bo kvar i det hus mannen och kvinnan bott i tillsammans. Nyhetsflash! Särkullsbarnen har rätt till sin arvslott SUBITO. 

Det finns säkert sätt att komma överens om ett framtida scenario där alla blir nöjda. Exempelvis att änkan/änklingen får bo kvar i den gemensamma bostaden efter partnerns död, mot att särkullsbarnen får ut sin arvedel i cash alternativt att de blir kompenserade den dagen den siste i paret dör. Nyckel här är att dessa saker måste redas ut i god tid innan någon trillar av pinn. En nära anhörigs död är kaotisk nog som den är. Att därutöver slänga in tjafs om pengar och egendom är nog var man övermäktigt. 

Det är i stunder som denna jag tackar min lyckliga stjärna att jag är ensambarn. Om du inte är det, eller är senior med särkullsbarn: Se till att ordna upp dina affärer i god tid. Gör som en kvinna i min närhet: Delge barnen testamentet redan i 60-årsåldern. Om inga protester kommer kan du fortsätta att leva ditt liv och kola vippen när du vill, i trygg förvissning om att din avkomma och eventuella bonusbarn med stor sannolikhet kommer att ha en fungerande relation även efter ditt frånfälle.

Min utopiska dröm (i den mån man nu kan drömma om sin egen död) är att jag då bor i en liten etta, dödsstädad ner på minsta prylnivå. Kanske är det då jag lyckas att ha bara 322 prylar och en kapselgarderob enbart bestående av Mujiplagg? Testamentet ska sedan länge ha kommunicerats till mina barn och merparten av pengar och tillgångar ska redan ha portionerats ut till dem så att jag fått glädjen av att se dem komma till nytta. I kylen ligger ett kuvert med namnet på min begravningsentreprenör. En fackman jag kontaktat ett antal år innan för att speca minnestunden ner på detaljnivå (givetvis är den betald, inflationssäkrat). 

Varför lägger jag kuvertet i kylen? Eftersom det första folk gör hos en död människa är att tömma kylen dummer. Vidare ska jag ha röjt undan alla komprometterande bilder och texter så att mina barn slipper skämmas för mor sin. Jag får göra som en del män gör enligt Malena Ivarsson (lyssnar på podden "Till Sängs"): De kommer dragande med sina gamla nakenbilder till henne på ålderns höst eftersom de varken kan slitas från dem eller låta sina barn se dem (och vill att hon förvarar dem, oklart varför).
 
Nej men snälla du, jag har inga nakenbilder, vad tror du om mig? Men alla har vi något som vi helst tar med oss i graven. Och har du inte det är det dags att du skaffar ett liv innan du dör.

Jag har redan för ett par år sedan skrivit långa brev till barnen som sitter häftade på en vägg i Hudik som de får öppna tidigast midsommarafton 2050. Vad jag skriver i dessa brev är en sak mellan mig och mina barn och ska sanningen fram minns jag inte riktigt vad jag skrev. Poängen är att de år 2050 (eller var det 2040?) är "vuxna" och redo att ta till sig såväl mina observationer av dem som barn som kärleksfulla ord från en mor. Särskilt effektfullt blir detta om jag inte lever vid öppnande, som en spökröst. (Måste vara 2050, jag är ju ändå optimist).

Hur tänker du kring ditt frånfälle? Och vilka tips har du till den som står inför att arrangera en begravning, d.v.s. inläggets primära fråga?

Mvh
FruEfficientBadass

31 kommentarer:

  1. Bouppteckning gjorde vi själva när svärfar gick bort. Det stora bekymret om man vill komma ner i kostnader är transport av den framlidne (” människor dör inte, de framlider eller är avlidna” enl Kjell Bergqvist i den bästa sommaren). Det går tydligen inte att köra runt på döingar hur som helst utan begravningsentreprenörerna har nått slags monopol på det. Vill man bara ha kroppen fraktad och sköta resten själv hamnar man i dålig förhandlingsposition.
    Jaktvapnen ställde till det en del också.

    SvaraRadera
  2. Jag har inte preppat så mycket än, men har vid flera tillfällen talat om för barnen att min åsikt är att begravningen är till för de levande och att det inte är så noga för mig, utom att jag gärna vill ha en varmkorvsvagn efter begravningen för att utspisa alla. När min mor gick bort blev jag väldigt glad över de topless-bilder på henne från 60-talet som min far tog på en strand någonstans, så släng inte dem. Min ekonomi är okomplicerad och väldokumenterad, så det borde inte bli några större problem.

    SvaraRadera
  3. Jag trodde att du skulle skriva: ”…och att det inte är så noga för mig, förutom att jag vill närvara”. Trevligt med varmkorvsvagn! Bryter av från smörgåstårta och småkakor. Det blir ABSOLUT inga småkakor på min begravning, däremot Bollinger en masse. Min urna ska sprayas med Coco Mademoiselle.

    SvaraRadera
  4. Begravningsbyråer och juristfirmor tar absolut hutlöst betalt och de kommer undan med det för att ingen har energi och kunskap om alternativ just när besluten måste fattas.

    Tidningarna skriver om det då och då, men inget förändras. Begravningsbyrån kör kroppen 5 km och tar 5000 kronor för det, sedan trycker de upp minneshäften och tar 5000 kronor för det, och sedan säljer de en "urna" i kartong och tar 5000 kronor för den.

    Juristfirman har ett 20-minutersmöte med den överlevande och skriver ner det den personen säger i ett textdokument och tar 10000 kronor för det.

    Och så vidare.

    Jag kan bara anta att der är ännu värre på små orter helt utan konkurrens.

    SvaraRadera
  5. När mina föräldrar gick bort betalade vi barn säkert alldeles för mycket (vansinne att beställa en fin kista och sen elda upp den, hur tänkte vi?), sa min egen bortgang har jag tagit hand om för längesen. Har skrivit testamente och deponerat pa ett notariat. De kommer ocksa att ta hand om försäljningen av min lägenhet och mina tillhörigheter (vad de debiterar för det skiter jag faktiskt i). Har dessutom skrivit ner hur jag ska begravas (kremering) och hur askan ska spridas. Ingen jävel ska behöva ha problem när jag försvinner. Vill nagon komma ihag mig kan de tända ett ljus där hemma och tänka pa mig en stund.

    50 ar senare är de flesta av oss bortglömda ända. Det är bara att tugga i sig och vara glada sa länge vi lever.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är du säker på att de bränner upp kistan? Min man är helt säker på att de inte gör det och att kistan säljs igen. Hur som haver, det är för dyrt och en bransch som nödvändigt behöver konkurrensutsättas.

      Radera
    2. Eller regleras? Svämmar ju över av entreprenörer

      Radera
    3. De elda upp kistan. Som begravningsentreprenören sa när min mor äntligen hade gått avdaga: de måste ha en kista för att brinna... Vill man slippa begravning är de magiska orden "direkt kremering".

      Radera
    4. Ännu inte helt övertygad om att kistan bränns. Kan ju använda annat billigare trämaterial. Men helt rätt, branschen borde öppnas upp för alternativ. Typ "köp en IKEA-kista" och gör det själv. Finns inget mindre värdigt i det, helt galet att ha high end ekkistor som grävs ner eller kremeras.

      Radera
    5. Det finns även billiga träkistor för typ 4000:-. Man får ju även göra en egen.

      Radera
  6. 1. Jag vet att Sparo skrivit något om sina erfarenheter av att begrava sina föräldrar. Det går säkert att söka i hans blogg om det.

    2. När det gäller särkullsbarn så kan de, om de vill, låta änkan/änklingen bo kvar i orubbat bo, det skrivs då in i bouppteckningen och fördelningen/arvet skjuts fram till änkan/änklingen dör.

    3. Om den avlidne är skriven utomlands så är det det landets arvslagar som gäller. Dvs då kan bröstarvingar bli helt utan arv om det finns ett testamente som är skrivet så. (I Sverige har bröstarvingar laglott och kan inte göras arvslösa). Man bör då också snabbt begära ut ett dödsfallsbevis i det landet som lämnas in till svenska skattemyndigheten. Detta för att ha ett bevis till Kuckelimuckbanken att personen är avliden och att kontona ska spärras tills bouppteckningen är klar. Kuckelimuck brukar då hävda att dödsfallsbeviset inte behövs eftersom de hämtar ut denna info själva från SKV. DET ÄR INTE SANT! för Kuckelimuck betalar bara för att få ut infon om folk som dött i Sverige. Man kan lätt överbevisa dem genom att fråga hur ofta de hämtar infon ("varje vecka" säger de) och varför de då inte hämtat infon om just denna avlidne. Kuckelimuck blir då mycket mer medgörliga och inser att de pratar med någon som vet och kan mer än de själva.

    Spargrisen

    SvaraRadera
  7. Det var jag som skrev kommentaren om begravning, tack för att du startar ett inlägg om det!

    Förutom allt ovan då, så behöver jag ordna en gravsten till mamma och även det är en rätt dyr - och miljövidrig - historia. Det verkar som om många stenar bryts i Kina och Indien och fraktas hit. Vissa graveras i typ Baltikum. (Trots det är de inte direkt gratis.)
    Jag researchar nu hur man kan köpa begagnade gravstenar och återanvända dem. Kyrkan har traditionellt krossat gamla gravstenar som har tagits bort och använt dem som vägfyllning eller liknande, vilket verkar helt galet.

    Jag hoppas hitta en fin begagnad sten till mamma och kan återkomma i ämnet när allt är klart. Det verkar i alla fall bli både miljövänligare och billigare. Och gamla stenar har redan färdig patina - jag har lite svårt för de där illblanka polerade sakerna med förgylld text.

    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Leta i naturen och fråga markägaren om du kan ta den. Inskriptionen kostar inte så mkt.

      Radera
  8. Som arbetandes sjukhuspräst säger jag, ordna upp era affärer INNAN ni hamnar på sjukhus med allvarlig sjukdom. Sambo med barn=överväg att gifta er, särkullsbarn=skriv testamente.
    För alla rekommenderas att förmedla var och hur man vill bli begravd. Det mesta av kostnader omfattas av begravningsavgift men strunta i dyra blommor som är i bruk i 40 minuter….enkel spånkista med kisttäcke (de är ofta vackra) så blir det fint ändå.
    Ska man satsa på något så bjud på god mat och kanske lite bubbel.
    Framför allt, lev för de levande och vårda relationer i livet så brukar de anhöriga kunna ordna det som behövs efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att andra länder har ordnat det bättre för en begravning i kyrkan där man sitter och stirrar pa en kista är aldrig kul. Bättre att kremera före (och slippa kistköp), ha en minnesstund för de närmaste, och därefter en mottagning för dem som vill komma och prata om den bortgangne. Jag har aldrig skrattat sa mycket som efter begravningar, hur konstigt det än later, för da har man delat knasiga minnen, och spänningen man känt under själva minnesstunden försvinner. Det betyder inte att man inte fortsätter att sakna personen som gatt bort. Men vi ska alla den vägen vandra osv...
      /Annika

      Radera
    2. Du är något på spåret Annika! För mig känns det märkligt att ha min sista interaktion med omgivningen i en kyrka givet att jag a) inte är troende b) inte är med i svenska kyrkan och c) inte är i kyrkan annat än vid konsert. Hur funkar det förresten med begravningsavgift, visst betalar man den även om man gått ur svenska kyrkan? Och i vilken form materialiseras den, hämtar begravningsentreprenören hem den från staten i samband med fakturaupprättande gentemot de anhöriga så att det blir ett kostnadsavdrsg?

      Radera
    3. Det blir inget som helst kostnadsavdrag. Jag läste någonstans nyligen, kan inte komma på var, att begravningsavgiften bara är som en allmän skatt ungefär, som går till allmänna kostnader för kyrkogårdar etc, och kommer alltså inte individen tillgodo i samband med begravning.

      Radera
    4. Begravningsavgiften, jag googlade nu, betalas även om man inte är med i svenska kyrkan, och går till den organisation som sköter begravningsverksamheten på respektive ort. Oftast är det svenska kyrkan men på enstaka platser är det kommunen. Det gör att alla kan få gravplats och ev kremering utan kostnad, samt vissa andra tjänster som hänger ihop med begravning. Gravskötsel ingår däremot inte.

      Radera
  9. Rekommenderar Vita arkivet, kan fyllas i digitalt eller på papper. Önskemål om begravning (musik, kista, blommor), vilka som ska kontaktas om ens frånfälle, försäkringar, anekdoter, livsråd osv kan fyllas i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är vita arkivet knutet till en viss byrå? Hur fångar de upp att man trillat av pinn?

      Radera
  10. Fonus. Gillar inte. Var på en fokusgrupp om välgörenhet med en medarbetare därifrån en gång. En självgod liten man som sa så här (jag kommer aldrig att glömma den exakta ordalydelsen): ”Vi på Fonus är noga med vilken synlighet vi får när vi ger till välgörenhet. En krona från oss ska ge två kronor tillbaks.” Tänk tyst, idiot!

    SvaraRadera
  11. Det är knutet till Fonus, men tror inte att man behöver anlita dem för begravningen sen. Man kan fylla i det i pappersform och ha hemma i en pärm, då behöver Fonus inte blandas in alls. Bara ha pärmen synlig för anhöriga. Jag tyckte rubrikerna där var bra att utgå ifrån. Har bl a skrivit håll det billigt, spara saker om ni vill, annars släng. Har själv erfarenhet av ångest över arvegods och önskar inte det för mina anhöriga.

    "Även om du inte själv har meddelat dina anhöriga om att ett Vita Arkiv finns, så kommer dödsboet att informeras om det när dödsdatumet har registrerats hos SPAR. De anhöriga får då kontakta Fonus för att få ta del av innehållet i Vita Arkivet."

    SvaraRadera
  12. Finns Livsarkivet också, från SBF -Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer. Man kan ju plocka godbitarna från dem och komponera ett eget arkiv att sätta i pärmen.

    SvaraRadera
  13. Mamma gick bort för ca 1 år sedan, pappa några år sedan. Pappas begravning fixade mamma mha mina syskon, mammas fick vi barn ordna. Mamma sa många ggr att hon ångrade att hon aldrig pratat med pappa om begravning och hur det skulle vara, tex urna vs kistnedsattning, vilken kyrka, hur ska ceremonin vara etc.

    När mamma begravdes resonerade vi barn att hon bestämde indirekt sin egen begravning och därför blev det i princip en kopia på pappas.

    Bouppteckning fixade vi själva, anlitade en begravningsbyrå för de nödvändiga sakerna som tex borttagning av kroppen, påklädning (i och med att jag bor utomlands, jag ville se både mamma och pappa för att förstå så jag att de var borta).
    För mig att ha sett en räkning på ca 20ksek, blommor fixade var och en själv. Utöver begravningsbyrå var mat/restaurang besök det dyraste. Vi resonerade som så att vi inte ville ta hand om disk/mat efter en begravning, glad för det beslutet.

    Tips: prata hur ni tänker er egen begravning, berätta om det finns testamente och förvara det på ett vettigt ställe. Mina föräldrar hade testamentet bland räkningar/kontoutdrag, hade lätt kunnat slängas bort då det fanns ytterligare 20-talet pärmar med räkningar som sparats från de senaste 20 åren - förvara dito på ett ställe som är vettigt och som lätt kan hittas.

    Sist men inte minst, ha inte för mkt saker. Mamma var samlingssjuk och som en ekorre, oerhört mycket saker/osorterat.Orsakat en del bråk mellan oss syskon , vem gör mer/mindre.

    Mvh
    Emigrantinvesteraren

    SvaraRadera
  14. Har haft oturen att förlora två fina och pigga 40-talistföräldrar på kort tid (bedrövliga cancersjukdomar). Blev ärligt talat chockad över begravningsbyråerna. Transporterna! Dessa transporter! Kistorna! Admin! (5000? För vad?)
    Vilket ocker. Och vem vill börja ifrågasätta priser när någon man älskar just dött? Hela konceptet med begravningsbyråer bygger på just den vetskapen. Jag valde direktkremation, framstod som mest rimligt men har insett att det är ovanligt. I det första fallet ordnade byrån med en enkel ceremoni med musik som vi valde, framförd av begravningsbyråns vaktmästare medelst Spotify, komplett med tekniskt problem. Sedan direkt till redan existerande familjegrav med urnsättning, vackra blommor följt av enkel lunch hemma (vi hade fixat själva, plockmat och quiche och äppelkaka).
    Efteråt tog vi resterna och hade picknick i pappas bästa vitsippsdunge. (Det var i maj). De få som var bjudna sa att det var väldigt fint. Bouppteckningen gjorde vi själva. Jag är ensambarn och vi hade koll på det mesta så det var lätt men tog ändå tid. Knappast något som kräver jurist (men begravningsbyrån ville VERKLIGEN framhålla vikten av just en sådan!)
    När min mamma gick bort gjorde jag likadant men bokade kapellet gratis direkt med kyrkan och gjorde en egen spellista. Inga tekniska problem denna gång...Men begravningsbyrån (en annan än no 1) var fortfarande hutlöst dyr. Transport från a till b och tillbaka! Kista! Svepskjorta! Och ju färre tjänster, desto otrevligare blev de. Ringde upp om gravstenar och jurister som värsta telefonförsäljarna. Mina föräldrar var inte med i kyrkan men tror att det hjälper vid begravning, då får du präst och musik ”gratis”. Vid borgerlig begravning kostar allt sådant. Men du har rätt att låna kapellet för en ceremoni gratis och alla kommuner har borgerliga officianter som är skattefinansierade (begravningsbyrå no 1 hade inte en ANING om detta men kunde rekommendera sin egna officiant Stefan för 5000 spänn...).
    Tycker kyrkan var bra, trevliga, hade gjort fint med blommor och ljus i kapellet och på graven. Vi planterade ett litet träd på familjegraven efter ceremonin. Men ja, begravningsbyråer bör konkurrensutsättas, skum bransch. Tycker också att det var skönt att ha lite praktiskt fix runt begravning och bouppteckning, var i sig en form av sorgebearbetning. Men ja, ha gärna lite koll på papper och önskemål, hjälper oerhört mycket.
    Glad allhelgona....(och dags att dyka ner i världen av gravstenar, kan ju bli ett kompletterande inlägg?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "alla kommuner har borgerliga officianter som är skattefinansierade"

      Det stämmer inte. Se t.ex.:

      "Dödsboet ordnar och bekostar officiant och övriga kostnader i samband med ceremonin. De flesta begravningsbyråer kan rekommendera lämpliga officianter."

      https://begravning.stockholm/begravning/begravningsceremoni/

      Radera
  15. Förresten, kista behövs även vid direktkremation...minst 4000 för en pappkartong som ska eldas upp. Sedan urna ca 3000 på det. Men den ska iaf grävas ned. Billigast är nog minneslund där askan strös, ingen urna behövs. Min mamma ville det, men jag var blödig över familjegraven, en gigantisk grushög som kostar typ 900 om året med ”skötsel”. Plus gravsten. Och en faktura på 1800 då en av gravstenarna anno 1889 står snett och lutar lite.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kostnaden för att förankra gravsten låter billigt. Pappa fick betala 2500 för den ena och 4500 för den andra.
      Och gravskötseln för en familjegrav i en kranskommun till större stad kostar 2900 kronor per år. Jag vet inte vad de planterar där, rara orkidéer?
      De hade inget billigare paket heller, men jag lyckades få ner kostnaden för bara ogräsrensning på grusplätten till 900 per år, men det var efter att ha vässat tonen i flera mail.

      /A

      Radera
  16. Jag skaffade ett dödsfallsintyg. Ordnade min pappas begravning själv. Kläder till bårhuset, de klädde på honom. Kista, billig,,och bårtäcke från kyrkan. Det enda begravnbyrån fick var trpt t kyrkan och krematoriet. De var sura, försökte sälja på änkan div (inkl minnesbok, hahahaha) Jag prutade, de blev otroligt obekväma. Men jag framhärdade: ni säljer en tjänst utan konkurrens, jag får inte transportera kroppen själv. Något får ni göra på priset. Världens gulligaste boupptecknman som fattade att änkan ej var rik. Bouppteckning är numera lätt att göra själv, kolla Skatteverket) Kaffe på kyrkans lokal. Alla blommor som kom tog vi hem efter begravningen. Minneslund, i princip noll spänn.
    Begravningsbyråer är lite läskiga, de påminner om Selma Lagerlöfs lismare. Och, re den som behöver sten, otroligt bra förslag att fråga markägare och skriva själv, vackert om det är lite lavar på också.

    SvaraRadera
  17. Hej fru EB, lyssnade precis på Ekonomiakuten. " Slösa på bästa sätt-ekonomitips till livsnjutare". Där pratar de om FIRE som något utgående fenomen och att om man är livsnjutare så kan man inte sikta mot FIRE eftersom att det är tråkigt och fattigt. Kanske jag inte uppfattat allt precis rätt men andemeningen var något åt det hållet.
    Tycker att du verkligen verkar vara en livsnjutare, i alla fall har jag den uppfattningen. Enligt programmet verkar livsnjuteri alltid innebära pengar och det gör ju det emellanåt, saker kostar. Men visst kan man njuta gratis.

    SvaraRadera