...är tidens credo. Buä buä det är så dyrt med romanticatomater. Jag kan inte äta avokadotoast som mitt snack varje dag längre osv.
Jag vet inte vad det är som gör mig så irriterad. Jo, jag vet vad. För att vi - med undantag för särskilt utsatta personer - är bortskämda glin som saknar förmågan till historisk hågkomst. Fakta:
"I början av 1900-talet uppgick livsmedelsutgifterna för ett svenskt genomsnittshushåll till 44 procent av de totala inkomsterna. Samma siffra år 1952 var 33 procent. Idag utgör den bara cirka 13 procent av hushållens totala utgifter. Internationellt syns liknande tendenser som i Sverige. De flesta jämförbara europeiska länder har precis som Sverige upplevt långsiktig ekonomisk tillväxt och därmed större disponibla inkomster, medan en allt lägre andel läggs på livsmedel."Om man bortser från historielösheten är det en annan sak som stör mig. Inställningen att det är dagligvaruhandeln som står bakom ökningarna. Att kedjorna likt Krösus Sork sitter på sina HK:s och gnuggar tassarna i en gemensam konspiration mot konsumenten (i maskopi med övriga länders matkedjor vad det verkar). Det är bara så dumt. Jag har själv jobbat i dagligvarubranschen och är det något jag vet så är det att man som producent gör allt för att dra ner brallan för de stora kedjorna i syfte att "listas" d.v.s. få ett dedikerat hyllutrymme. Kedjorna i sin tur gör allt för att attrahera konsumenten och det gör man i den absoluta merparten av fallen med pris.
Om man betänker att de största ökningarna skett på choklad, olja, kaffe och mejeri behöver man inte vara överdrivet begåvad för att förstå att det inte har med kedjornas ovilja att göra utan med ändrade råvaruprisförhållanden som beror på allt från dåliga skördar till mjölkbrist (och inflation på det). Jag tycker att det är som kidsen säger "cringe" när politiker ska bjuda in vd:s från livsmedelsbranschen för uppläxning.
Intressant att notera är att dagligmedia inte har några problem att tugga i sig att exempelvis kebabrestaurangsägare behöver höja priserna. Där är det plötsligt matematisk acceptans på åtminstone lågstadienivå och man kan till och med drista sig till att förstå att de ökade inköpspriserna kan bli en affärsrisk om man inte justerar priset ut mot kund.
Om vi återgår till tankegodset kring Circle of Control skulle man kunna säga så här: Du som konsument kan inte påverka världsmarknadspriserna på exempelvis kaffe eller kakao. Ej heller kan du påverka inflationen. Däremot kan du påverka din konsumtion.
Det kanske är så att du framöver får minska ditt intag av choklad, körsbärstomater och skräddarsydda flingor till förmån för billigare mat. Sådan mat vi ansåg som standard under 70-, 80- och 90-talen. Potatis, ris, gryn, enklare fisk (sist jag kollade var det fortfarande rätt billigt med så kallade "fiskblock"), ägg, rotfrukter, mejeriprodukter modell bas och säsongens frukt. Jag vill minnas att jag i mitt föräldrahem åt blodpudding typ en gång i veckan. Samt fiskpinnar med kokt potatis. Och då är det ändå rålyx jämfört med den diet vi hade på 1860-talet (d.v.s: ingen varvat med uppkokta skosnören).
Här ligger skillnaden mellan den stora massan och FIRE-klientelet: Ekonomisk motståndskraft, det som i friskolvärlden kommit att hyllas under benämningen resiliens:
”Resiliens är ett begrepp som kan användas i många olika sammanhang för att beskriva den långsiktiga förmågan att stå emot och återhämta sig från motgångar och kriser. Det kan gälla människor och samhällen, men också ekonomier och ekosystem.”
Så förutom att störa mig på klagomuren från romanticatomatätarna hyser jag en viss oro för det svenska folket. Om vi inte kan hantera att vi behöver lägga lika stor andel av vårt ständigt ökande konsumtionsutrymme på mat, hur ska vi då kunna hantera en riktig kris?Mvh
FruEfficientBadass