Barnen barnen barnen...

Man brukar ju säga att bagarens barn inte får några bullar. I mitt fall stämmer inte detta. Jag har allt sedan de utvecklat hörförståelse preppat dem för en bra privatekonomi. Det började på fabelnivå, ni vet hönan som värpte guldägg men slutade när den av sin nyfikne och dumdristiga ägare klövs itu. 

SENSMORAL: Ta gärna av avkastningen, men gör inte slut på hela kapitalet. De nickade och log och jag mitt nöt trodde att de förstod allegorin. Det är först på senare år jag, trots små powerpoints och ej efterfrågade föredrag vid middagsbordet, förstått att de är rätt ointresserade. Ledtrådar: De 200 kronor jag varje månad för över till deras ISK:ar ligger orörda. Alltid. Jag får tio gånger av tio tjata på dem att gå in och placera.

Vidare: I den mån de över huvudtaget pratar börs är det på testosteronnivå av typen "Borde man inte köpa Tesla/Take Two Interactive/[insert bolag som figurerar i media]"? 

Det de däremot har lärt sig är hur de ska likvidera sin pengamaskin. Inte i sin helhet Gud Ske Lov. Men äldsta barnet som givit sig själv ledigt de första två somrarna efter gymnasiet och vars ointresse för investeringar är så stort att jag fallit till föga och satt det hela på auto, lyckades med framgång både avyttra fonder och föra över likvider till sitt vanliga konto båda dessa somrar. 

Odågan har i samband med sommarens resor gjort detsamma, med vaga löften om att återföra pengarna när sommarjobbslönen trillat in. Därför blev jag lite brydd när jag nyligen fick nedan sms av äldstingen:

För mig är ovan epic fail. Jag har för mig att han hade ganska exakt detta belopp när han flyttade hemifrån för tre år sedan. Han borde således, om han kammat sig och skaffat sommarjobb, ligga på mellan 140-150' givet att hans portföljutveckling snittat på 10-15 procent årligen. Jag gjorde därför vad varje ängslig förälder gör nämligen hjärtade sms:et allt medan jag gnisslade tänder (parentes men se också den nöjda emojin?),

Sen inträffade Kvällen. I skrivande stund igår kväll kom äldstingen ner till Fjollträsk för att fira sin 22-årsdag med familjen. Det var en trevlig kväll, exet lagade veganskt och jag blev oerhört lättad av att höra att han (sonen) gillar sitt nya program och sina klasskamrater. Till kaffet kom skrytet om de 100 laxarna upp igen men sen blev jag sittande med gapande mun när följande dialog utväxlades mellan Äldstingen och Odågan. 

Ä: "Jag har över 100 000 på ISK:en nu".

O: "Vaaa? Får jag se?"

Ä: "Jaa! Vi jämför ISK:ar!" (Kan inte säga 100% men detekterade ingen ironi)

O: "Det är så himla satisfying när det växer! Jag satte in 5 000 förra månaden."

Ä: "Jag satte in 20 000, ha haa!"

Om vi bortser från den sista kommentaren som då gör gällande att han sålt mer än jag visste, gjorde mig hela situationen rörd. Okej, de är inga finansiella genier. Men de försöker! Och de sätter in pengar! Hör ni mig: De sätter in pengar!

Och på ett sätt är deras beteende helt legio. De är unga och ska leva livet. Ibland lyckas man inte få jobb (kanske för att man inte ansträngt sig men det lämnar vi därhän) och ibland (ofta) vill man resa. Då ska man göra det. Det viktiga är att man när pengar av någon anledning trillar in på lönekontot returnerar en del till ISK:a så att den inte likt guldhönan R.I.P. dör. 

Odågan uttryckte också önskemål om att ha en lekpott, just på grund av allt snack om GTA. Javisst, sa jag, klart du ska ha det! Sätt 500 spänn på Take Two Interactive och se vad som händer! Förhoppningsvis får hon erfara att resan blir bra mycket stökigare än med LF Global. Nu googlade jag och såg att den faktiskt låg inne i just LF Global så...

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att de talar ekonomi med varandra. De till och med försöker att bräcka varandra. De vet hur man loggar in på ISK:en, hur man köper och säljer. I skrivande stund är det bara minstingen som verkar zooma ut ur dessa samtal. Men även hon lyckas gå in och köpa för sina 200 kronor per månad efter lite tjat. 

Var stod jag själv i deras ålder? Jag hade noll (0) koll. Jag visste att det sparats lite i mitt namn i någon tidstypisk produkt som Riksgäldsspar. Jag tror inte att jag hade ens ett sparkonto. Börsen kändes som science fiction med referensbilder av nedan slag. 

Så om ni tillåter så tillåter jag mig själv att klappa mig själv lätt på axeln. Rom byggdes inte på en dag, men de är i alla fall medvetna om att det finns ett Rom. 

Nog skryt. Jag har ett problem som jag hoppas att ni kan hjälpa mig att lösa. Executive summary: Om du känner någon i Paris som behöver en au pair till våren, hör av dig till mig. NEJ för guds skull det är inte jag, även om jag hade velat (finns en övre åldersgräns tyvärr).

Långa historien. Likt alla självgoda föräldrar vill jag ju att mina barn ska gå i mina fotspår. Eftersom mitt au pair-år i Paris på 90-talet var transformativt hade jag önskat att samtliga barn velat gå den vägen. Det blev inte så med ettan, men tvåan har visat intresse. För ett par månader sedan erlade vi handpenning på hennes SFI-kurs på Sorbonne (eller FFI då). Den 25:e januari drar kursen igång och hon borde vid det här laget ha säkrat familj. Det har hon inte. 

Det hävdas att hon varit inne på olika au pair-förmedlingar och registrerat sig, men jag har själv inte okulärbesiktigat detta. Jag tror inte att hon överansträngt sig, om vi säger så. Till hennes försvar jobbar hon heltid som frisör och är rätt trött kvällar och helger. 

Ytterligare ett problem är att hon är kräsen. Hon jobbar för tillfället på en exklusiv salong i Stockholm och där har hon välbärgade kunder som är gifta med fransmän som tutat i henne att man "absolut inte kan bo utanför ringleden". Därför är hennes något naiva föreställning att hon ska hitta en familj i sjätte eller 15:e, gärna med eget chambre de bonne. Jag tror att det är mer realistiskt att sikta på pendeltågsavstånd, eget rum. 

Jag har sagt åt henne att ju längre tid det går, desto mer öppen får hon vara för olika scenarios. En nackdel är också att hon, trots franska genom hela grundskolan och dyra språkresor till Rivieran, talar mycket dålig franska. Det gjorde jag också när jag åkte som au pair, men det går ju undan i den åldern så franskan kommer att komma. Frågan är hur en fransktalande familj ställer sig till att anlita en au pair som kan säga "Goddag, jag önskar en croissant tack" men inget mer. 

Jag inser att jag inte byggt hennes case här på bloggen genom att genomgående kalla henne Odågan. Men lyss: Hon må vara odåga i det att hon rävat sig mot sina föräldrar med jämna intervall. Detta var mer vanligt förekommande i yngre tonåren då det klättrades ut genom fönster nattetid för partaj, drogs till Tanto för nattbad (med mobilen hemma på grund av spionapp) och andra saker jag förträngt. 

Men nu närmar hon sig 20 och har mognat några hekto. Jag tänker på henne allt oftare som en vuxen, även om hon naturligtvis alltid kommer att vara min lilla grisekno som kunde få in sju nappar i munnen samtidigt. Eller som vid ett tillfälle bara var en hårsmån ifrån att stoppa in toalettborsten i densamma.

Till Odågans fördel kan nämnas att hon är socialt smidig, något som hon förädlat under sin tid på salong. Jag skulle säga att den situation existerar inte där hon inte kan hantera ett mellanmänskligt debacle eller en knepig person. Detta utan att vara varken undergiven eller konfrontativ. 

Därtill är hon samvetsgrann när det kommer till uppgifter hon dragit på sig. Hon var under gymnasietiden barnvakt åt en östermalmsfamilj där hon två gånger i veckan hämtade två dagisbarn, fixade middag, läggning och ibland helgpassning. Mitt intryck var att hon skötte det bra, trots att mamman i den familjen verkade lite sär. 

Min dotter fick exempelvis alltid påminna om lönen fyra-fem gånger och när den väl kom var det ofta med ett lite surt anslag. När familjen inte längre behövde hennes tjänster upphörde de bara att höra av sig vilket inte ger några stilpoäng i min bok.

Jobbet på salongen sköter hon med den äran. Hon är särskilt bra på att fixa unga människor och hon har blivit något av en celebritet i den målgruppen. De vill ta foton med henne och mammorna kommer och tackar henne efteråt för att deras bångstyriga tweenies trivs så bra hos just henne. 

En USP i au pair-sammanhang är också att hon är intresserad av matlagning och kanske inte underpresterar så som jag gjorde under mitt parisår (där min au pair-familj till slut övergick till att enbart köpa frysta rätter för mig att värma i mikron).

Vad jag vill säga är att Odågan, sina vidlyftiga tonår och sin dåliga franska till trots, är en i grunden stabil och pålitlig person, i allra högsta grad kompetent att ta hand om barn. Likt sin mor kan hon också vara över snittet effektiv. Jag har ju själv lärt dem att städa med hjälp av städscheman när vi bodde i Hudik. Även om det ibland kan lämnas obäddade sängar och ourplockade diskmaskiner vet jag att hon kan. Hon skulle definitivt göra det om det var hennes jobb.

Så, det var min införsäljning av Odågan. Min uppmaning till henne initialt var att hitta en fransk familj med fransktalande barn. Men givet att vi nu befinner oss under viss tidspress är jag beredd att tumma på den målsättningen. Så om du kära läsare känner någon som känner någon, svensk som fransk, som behöver en au pair i Paris till mitten av januari, tveka inte att höra av er så förmedlar jag kontakten. Stort tack på förhand.

Mvh
EB