Öppet brev till Kjell-Marianne

Vem behöver skriva blogginlägg när man har läsare av er kaliber? Igår morse dök nedan mail upp i min inkorg, apropå onsdagens inlägg om Kjell-Marianne. Tack Fröken Kalkyl!

"Detta behöver inte alls nödvändigtvis vara till blögga, men jag insåg själv att jag nog också hade ett behov att få skriva av mig. Så here it is, read it or not, det var högst frigörande för min egen del att få skriva det oavsett. Likt ett lufthål i den mardröm som det senaste året varit. 

Kära Kjelle-maggan,

Kul att höra om din nyfunna frihet och glädje i den distans-arbetande privata sektorn, jag unnar dig verkligen varje sekund av lycka och det jag kommer uttrycka nedan är ingen kritik eller försök till motbevis. Alla företag har olika förutsättningar, jag har bara liksom dig ett uppdämt behov av att få skriva av mig. Hoppas därför jag kan få låna ditt öga för att visa den andra sidan av myntet. 

Här på Ormbo AB där jag jobbar har vi också suttit hemma i ganska exakt ett år, detta är också privat sektor, flertalet miljarder i omsättning. Till skillnad från din astronaut verksamhet som verkar ganska space:ad så var Ormbo AB på sin höjd småflexibla tidigare och överlag ganska dåligt förberedda på den digitala revolutionen. Vi har nu också öppet schemalagda virtuella samkvämen som kallas "fika", men det gemytliga kaffe-sörplandet och avslappnade tillvaron är som bortblåst, ersatt av små bollar med initialer, några få modiga själar med kamera och ett allmänt krystad stämning. Detta trots den uppenbara sociala anorexian vi alla lider av.

Men nog om det, det som provocerar mig i det som du och många andra skriver om distansarbete är den där fantastiska TIDEN som ni alla uttrycker er plötsligt ha fått genom att eliminera två timmar pendling varje dag. Detta är mycket riktigt sant för mig också, har cirka 4 mil enkel väg till jobb, men inte fan har jag fått någon mer tid. Jag jobbar med att tjusa våra ormar till kunder och har i med detta ett ganska stort ansvar att producera flöjtsolon med kort ledtid för komposition (det brinner alltid knutarna på korgen). Om jag inte levererar mina solon i tid kommer ormarna inte köpa våra blandband och då är Ormbo AB snart ett minne blott.

All information som man tidigare lätt samlade ihop genom att nonchalant spatsera mellan avdelningar med en kaffeköpp, ställa en snabb fråga och en finger-pistol senare så var man på väg tillbaka till sitt skrivbord med alla svar. Alla dessa interaktioner är nu uppförstorade till ineffektiva digitala möten. Hela kalendern är smockfull av dem, och om du gud nåde dig vågar vara GRÖN på teams då kan du ge dig tusan på att någon jävel satt dig på "notify when available" och ringer med en krypskytts precision så fort mötet är slut, på den lilla tid du själv bara hade hoppats hinna kissa innan nästa möte. Ingetgörernas datasystem är omöjligt långsamma, 30 minuter för att öppna noter på distans och de bönar och ber om att få vara på kontoret vid deadline. Men likt Gestapo övervakar ledningen och det har gått så långt att medarbetare anger andra medarbetare om de understår sig sätta en fot på kontoret.

Hela arbetsdagen försvinner till möten och samtal, men ansvaret att producera till ormarna finns kvar. Så det enda som nu återstår är att komponera kvällstid, when silence of the teams äntligen infunnit sig. Kort och gott, jag har aldrig någonsin jobbat så många timmar som sedan vi började jobba på distans och för de företag som liksom Ormbo AB inte har det digitala i blodet är vägen LÅNG innan vi är i närheten av något annat än en total skräckfilm med teams klämkäcka ringsignal i bakgrunden.

Med vänliga hälsningar

Bengt-ingrid"

Någon som känner igen sig?

Mvh/
FruEfficientBadass

KGB-bossen

Ibland får jag mail i min inkorg och där framträder nyanser som inte alltid får utrymme i kommentatorsfältet och med personens samtycke publicerar jag här ett anonymiserat vittnesmål från arbetslivet i staten Sverige, andra coronaåret so help me God. Eftersom jag är noga med GDPR har jag upphandlat en AI-genererad personprofil som enligt Dataskyddsdelegationen i Strasbourg endast har 0,000002% risk att likna konturerna vid en idag levande person. Give it away for 20-åriga Kjell-Marianne: en enögd, överviktig astronaut som för tillfället jobbar i en stor industrikoncern utanför Åmål. Så här skriver hin:

"Hello!
Först: så härligt att läsa om ditt förmodade djupa år men jag läser mellan raderna att du är ivrig att ta del av vad som händer inom privat sektor. Jag kan också ha ett uppdämt behov av att skriva av mig. Jag står därför gärna till tjänst:

Inom min privata sektor har vi sedan länge fått direktiv från högsta ort om att arbeta från hemmet så mycket som möjligt. Livet kunde möjligtvis vara härligare som fri men detta med distansarbete är så nära frihet man kan komma som arbetare. Inga 2 h mentalretarderande busspendlingar varje dag utan ett lätt snoozande till kvart i åtta varje morgon. Min chef är en hygglig prick som är mån om sina medarbetare, litar på sina medarbetare och uppmuntrade distansarbete redan innan VIRUSET. Han påtalar det egna ansvaret att uttrycka sitt behov av kontorsanpassning hemmavid och sedan beställa vad vi behöver. Vi har sociala tillställningar varje vecka via Teams.

Idag kom det upp i mitt interna nyhetsflöde på jobb att det pågår en översyn av lokaler som en naturlig följd av att allt färre är på kontoret och att det inte kommer att gå att stoppa den stora massans glädje över hemarbete post pandemi. Denna nyhet får ju inte gå okommenterat förbi hårt arbetande tjänstemän i ledande ställning. Arenan blir på Slack. En chef som illa försöker dölja sitt enorma kontrollbehov av sina medarbetare skriver något i stil med att man inte bara kan förutsätta att populas kan jobba hemma hur som helst. Arbetsplatsen måste säkras ergonomiskt och psykosocialt och vad händer om man behöver skriva ut ett dokumentus? Här behövs kontroller, förslagsvis av folk i ledande ställning på företaget som kan göra hembesök hos de anställda för att säkerställa deras väl och ve. En annan chef lyfter "the group issue", att det ju är nästintill omöjligt att få folk att prestera som ett högpresterande TEAM hemifrån (vi är alltså administratörer). Jag funderar på frågor att ställa till överste kontrollingenjör:

Vad händer när delegationen kommer och ystert knackar på medarbetarens ytterdörr? Skrivs det protokoll? I am dying to know here. Är det inte bättre att man åker till jobb och scannar/skriver ut de få gångerna man faktiskt behöver? Det gör jag när jag behöver skriva ut tipsrundorna till barnkalaset. Riskerar hemmiljön i övrigt att föranleda anmärkningar från arbetsgivaren? Synpunkter på städning, sängens placering enligt Feng Shui etc? Jag tror tyvärr att min psykosociala arbetsmiljö kommer blir sämre av att kontrolleras i KGB-liknande former i mitt hem.

Till andre förnumstige antidistanskommentatorn: Högpresterande team? Vi pratar alltså administrativ personal inom privat sektor som högpresterande, you lost me at hello...

Hur kan man 2021 inte tycka att distansarbete är positivt för medarbetaren? Vi har dessutom ett val, vi får arbeta på kontoret bara inte samtidigt. Jag upplever en större livsglädje än på länge, nästan så att jag känner att mitt hjärta slår.

Så, nu är du uppdaterad, nu kan du gå i frid till hemarbete med god ergonomi och psykosocial anpassning." (Slut på insändare)


Alltså halleluja, vilken underbar beskrivning. Det är liksom Per Albin Hansson-Sverige kraschar in i gig-ekonomin. Hvad? Hur ska vi Chefer kunna säkra administrativ leverans, så som illustrerad i figur 3:5 i §15 av "Organisatorisk processhandbok", om vi inte kan monitorera de anställdas arbete IRL? Enligt våra tretton fackförbund skall varje medarbetare dessutom genomgå 2,3h ergonomisk anpassning (ink. utprövning terminalglasögon) per halvår, hur ska efterlevnad kunna ske från hemmet? Och hur ska de stackars krakarna överleva utan av chef iscensatta kollegiala samkväm? Nej nu, låt oss gemensamt överföra vår beprövade modell in i denna prekära situation och gör det som måste göras: Skyddsronder Hemma Hos Arbetarna om så krävs. Lita på mig Företag Corp, jag tar mitt Ledarskap på allvar!

Klipp till en sleten balkong i Berlin där en giggande systemutvecklare, app-designer, moderedaktör, vad vet jag, sitter och lattjar runt med sin lövtunna dator och dricker espresso macchiato utan att ha en susning om att det i ett land långt i norr brinner i huvudet på en hel generation prudentliga mellanchefer. Nu kanske jag är diskvalificerad att ha en åsikt givet att jag står vid sidlinjen och hojtar, men känns inte det Traditionella Svenska Ledarskapet lika passande i dagens (och framtidens) arbetsliv som en skrivmaskin på ett operationsbord? Ja, det sista är en parafras på Lautréamonts surrealistiska vision eftersom jag just nu har en kurs i modernism. Något jag, fram tills det att Kjell-Marianne mejlade mig tyckte var snarktråkigt. Plötsligt inser jag att det är kul i jämförelse med att utstå pseudo-auktoritärt ledarskap i en administrativ kontext.

Det verkar ju onekligen som om många arbetsplatser i Sverige rustar för att dra ner på de fysiska kontoren och tillåta mer hemarbete framöver, även efter ett eventuellt avslut av pandemin. Det blir som när Kina på prov lät några provinser laborera med marknadsekonomi ett tag. Ett, tu, tre så blev Kina världens största leverantör av allt. På samma sätt kommer folk i gemen inte att acceptera att gå tillbaka till ett ursprungsläge med facetime and shit. Det blir väl som ett sorts grupptryck gentemot landets samlade arbetsgivare kan man tänka. Det är näästan så att jag är lite avundsjuk när jag hör vänner som med vänsterhanden sopar igenom sina arbetsuppgifter på hälften av tiden (eftersom de inte blir störda av kontorsintriger och allehanda jidder) för att sen ha tid att vara i naturen, umgås med familjen eller träna och samtidigt hösta in full lön. Det är väl misstanken om detta som gör KGB-chefen ovan missnöjd. För Arbete Kommer Med Plikt och Lidande, det ska svida TILL lite. In med patrullen!

Känner du att det tär på chefssegmentet så här i coronatider? Det vill säga, att det kan vara svårt med omställningen till en mer uppluckrad struktur? Någon borde göra något, kanske starta ett nätverk för dem. 

Mvh/
FruEfficientBadass

En tandläkarmetafor

En sak jag faktiskt saknar med Stockholm är min tandläkare. Inte för att han var så exceptionellt bra, utan för att han hade ett sådant tjusigt väntrum, mitt på Östermalmstorg, med Svenskt Tenn-textil och jazz. Dessutom sålde han den tandkräm som jag ett tag var beroende av eftersom den smakade exakt som Jenka så man kan säga att han var en sorts pusher. Om du undrar vad det är för tandkräm är det den här och den kostar en bit över 200 kr tuben så inget för den frugale. När jag letade efter den och sökte på "exklusiva tandkrämer" hittade jag emellertid en i ett par prisklasser över, OMG:

Anyhow, sen 20-årsåldern har jag två veckor om året haft värk i en visdomstand. Det var inget fel på den, karies eller så, jag tror att den växte eller gottade runt eller något. Ganska exakt två veckor om året, ungefär vid samma tidpunkt, uppstod alltså värken. Det gjorde inte förlossningsont, men det var klart obehagligt. Under dessa två veckor brukade jag besluta mig för att dra ut tanden. Men när jag väl gick på nästa tandläkarbesök hade värken i regel gått över och jag brydde mig inte längre om det.

En gång sammanföll de två. Jag hade värk OCH hade ett rutinbesök hos tandläkaren. Han gjorde sin grej, röntgade och sålde på mig tandkräm, och precis innan jag skulle resa mig upp och gå nämnde jag att jag eventuellt skulle vara redo att dra ut tanden, förutsatt att han kunde göra det rätt omgående eftersom jag annars skulle fega ur. Han gjorde då något fantastiskt: Han gick ut till sin tandsköterska och sa något i stil med "Rensa min kalender!" och så gjorde han det bara. Antagligen hade han haft ögona på den där tanden under några år (i kombination med ett sadistiskt sinnelag, han är ju trots allt tandläkare) och var glad att få göra upp med den. 

Han bände och drog och när jag efter ett par minuter (eller 20 sekunder) kände livet sippra ur mig satte jag upp en hand för att försöka artikulera "jag vill inte mer". Då höll han triumfatoriskt upp tanden och petade in en sån där enorm bomullstuss i kratern där den tidigare suttit. Sen återstod bara två veckor med värk, föruttnelsestank och blod ur munnen och sen var problemet ur världen, jag har inte haft ont i munnen en dag efter det. 

Efter drygt tio år i yrkeslivet började det skava. Det var inget objektivt fel på mitt jobb, sweat shops eller sexuella trakasserier eller så, jag tror att det handlade mer om känslan av att varje dag komma hem som en urkramad disktrasa. Jag minns särskilt ett jobb vid den här tiden, på Säljbolaget. Huvudkontoret låg på tionde våningen och i hissen fanns en spegel. Jag brukade varje morgon stirra på mig där i spegeln och liksom psyka mig i modus: "Kom Igen Nu För Helvete Nu Kör Vi". Sen gick jag in, loggade in på telefonen (long time ago) och sen började det ringa och slutade inte förrän jag loggade ut klockan 17:00. Vissa dagar hann jag knappt gå och pudra näsan och ofta instjälptes en tragisk färdigrätt till lunch. Inte för att spara pengar, utan för att jag var så stressad. Men idag är jag tacksam, för jag har fått en massa bra material till blögga därifrån. Min poäng varandes: Jag fann mig i det. För vad fanns det för alternativ? 

Men efter Säljbolaget blev jag head-huntad till Förlaget och där tumlade jag in i andra cirkusar. Skillnaden var att jag, jag tror att det var 2011, råkade få Tobias Schildfats "Vägen till din första miljon" i knäet av misstag. Jag läste den, men gjorde inte så mycket åt min situation. Jobbet var stressigt, men funkade. Jag lockades löpande vidare in i labyrinten med morötter av olika slag. Bara en till utmaning, ett till lönehack, ett pinnhål till. Jag hade inte tid för reflektion och hade verkligen inte anledning att klaga. Jag blev till och med handplockad av högsta hönset att sättas i ”vd-träning” i ett exklusivt program som skulle leda fram till en sådan tjänst. 

Efter några år började det emellertid gå söderut. Försäljningen i det bolag jag satt i ledningsgruppen gick knackigt och lönsamheten var en katastrof. Affärsmodeller började tweakas, två år av purgatorium följdes av uppsägningar. Och när jag sagt upp de mina fick jag själv kicken. Där har vi det: En dålig situation (kicken) och vid samma tidpunkt lösningen (boken "bygg din egen pengamaskin”). Tandvärk och vid samma tidpunkt tandläkare. NU var jag redo att ta klivet och börja spara på riktigt. Jag insåg att jag inte kunde hänga upp mitt liv på att extern part, arbetsgivare, alltid skulle stå redo att betala min lön eller förverkliga mig. I slutänden ÄR var man en ö, oavsett vad man tycker om det. Men det var först skiten slog i fläkten som jag verkligen gjorde slag i saken och började spara på riktigt. Tajmingen var oslagbar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för följande saker i mitt liv:

- Att jag 2011 hittade boken "Vägen till din första miljon"

- Att jobbet gradvis blev värre och kulminerade i ett avsked 2013

- Att min visdomstand gjorde ont samma vecka jag hade tandläkartid

Så här sitter jag nu, utan värkande tand och utan ett jobb som äter upp min själ men med ett rejält stash på banken. Jag tänker på det när jag läser en del av era kommentarer och inser hur vanligt det är med exempelvis utbrändhet som katalysator för FIRE-strävan (eller sparsträvan, om man inte är full blown Firee). Upplever du att du fick ordentlig motivation först när en "situation" uppstod, d.v.s. en negativ händelse?

Mvh/
FruEfficientBadass