En tandläkarmetafor

En sak jag faktiskt saknar med Stockholm är min tandläkare. Inte för att han var så exceptionellt bra, utan för att han hade ett sådant tjusigt väntrum, mitt på Östermalmstorg, med Svenskt Tenn-textil och jazz. Dessutom sålde han den tandkräm som jag ett tag var beroende av eftersom den smakade exakt som Jenka så man kan säga att han var en sorts pusher. Om du undrar vad det är för tandkräm är det den här och den kostar en bit över 200 kr tuben så inget för den frugale. När jag letade efter den och sökte på "exklusiva tandkrämer" hittade jag emellertid en i ett par prisklasser över, OMG:


Anyhow, sen 20-årsåldern har jag två veckor om året haft värk i en visdomstand. Det var inget fel på den, karies eller så, jag tror att den växte eller gottade runt eller något. Ganska exakt två veckor om året, ungefär vid samma tidpunkt, uppstod alltså värken. Det gjorde inte förlossningsont, men det var klart obehagligt. Under dessa två veckor brukade jag besluta mig för att dra ut tanden. Men när jag väl gick på nästa tandläkarbesök hade värken i regel gått över och jag brydde mig inte längre om det.

En gång sammanföll de två. Jag hade värk OCH hade ett rutinbesök hos tandläkaren. Han gjorde sin grej, röntgade och sålde på mig tandkräm, och precis innan jag skulle resa mig upp och gå nämnde jag att jag eventuellt skulle vara redo att dra ut tanden, förutsatt att han kunde göra det rätt omgående eftersom jag annars skulle fega ur. Han gjorde då något fantastiskt: Han gick ut till sin tandsköterska och sa något i stil med "Rensa min kalender!" och så gjorde han det bara. Antagligen hade han haft ögona på den där tanden under några år (i kombination med ett sadistiskt sinnelag, han är ju trots allt tandläkare) och var glad att få göra upp med den. 

Han bände och drog och när jag efter ett par minuter (eller 20 sekunder) kände livet sippra ur mig satte jag upp en hand för att försöka artikulera "jag vill inte mer". Då höll han triumfatoriskt upp tanden och petade in en sån där enorm bomullstuss i kratern där den tidigare suttit. Sen återstod bara två veckor med värk, föruttnelsestank och blod ur munnen och sen var problemet ur världen, jag har inte haft ont i munnen en dag efter det. 

Efter drygt tio år i yrkeslivet började det skava. Det var inget objektivt fel på mitt jobb, sweat shops eller sexuella trakasserier eller så, jag tror att det handlade mer om känslan av att varje dag komma hem som en urkramad disktrasa. Jag minns särskilt ett jobb vid den här tiden, på Säljbolaget. Huvudkontoret låg på tionde våningen och i hissen fanns en spegel. Jag brukade varje morgon stirra på mig där i spegeln och liksom psyka mig i modus: "Kom Igen Nu För Helvete Nu Kör Vi". Sen gick jag in, loggade in på telefonen (long time ago) och sen började det ringa och slutade inte förrän jag loggade ut klockan 17:00. Vissa dagar hann jag knappt gå och pudra näsan och ofta instjälptes en tragisk färdigrätt till lunch. Inte för att spara pengar, utan för att jag var så stressad. Men idag är jag tacksam, för jag har fått en massa bra material till blögga därifrån. Min poäng varandes: Jag fann mig i det. För vad fanns det för alternativ? 

Men efter Säljbolaget blev jag head-huntad till Förlaget och där tumlade jag in i andra cirkusar. Skillnaden var att jag, jag tror att det var 2011, råkade få Tobias Schildfats "Vägen till din första miljon" i knäet av misstag. Jag läste den, men gjorde inte så mycket åt min situation. Jobbet var stressigt, men funkade. Jag lockades löpande vidare in i labyrinten med morötter av olika slag. Bara en till utmaning, ett till lönehack, ett pinnhål till. Jag hade inte tid för reflektion och hade verkligen inte anledning att klaga. Jag blev till och med handplockad av högsta hönset att sättas i ”vd-träning” i ett exklusivt program som skulle leda fram till en sådan tjänst. 

Efter några år började det emellertid gå söderut. Försäljningen i det bolag jag satt i ledningsgruppen gick knackigt och lönsamheten var en katastrof. Affärsmodeller började tweakas, två år av purgatorium följdes av uppsägningar. Och när jag sagt upp de mina fick jag själv kicken. Där har vi det: En dålig situation (kicken) och vid samma tidpunkt lösningen (boken "bygg din egen pengamaskin”). Tandvärk och vid samma tidpunkt tandläkare. NU var jag redo att ta klivet och börja spara på riktigt. Jag insåg att jag inte kunde hänga upp mitt liv på att extern part, arbetsgivare, alltid skulle stå redo att betala min lön eller förverkliga mig. I slutänden ÄR var man en ö, oavsett vad man tycker om det. Men det var först skiten slog i fläkten som jag verkligen gjorde slag i saken och började spara på riktigt. Tajmingen var oslagbar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för följande saker i mitt liv:

- Att jag 2011 hittade boken "Vägen till din första miljon"

- Att jobbet gradvis blev värre och kulminerade i ett avsked 2013

- Att min visdomstand gjorde ont samma vecka jag hade tandläkartid

Så här sitter jag nu, utan värkande tand och utan ett jobb som äter upp min själ men med ett rejält stash på banken. Jag tänker på det när jag läser en del av era kommentarer och inser hur vanligt det är med exempelvis utbrändhet som katalysator för FIRE-strävan (eller sparsträvan, om man inte är full blown Firee). Upplever du att du fick ordentlig motivation först när en "situation" uppstod, d.v.s. en negativ händelse?

Mvh/
FruEfficientBadass

23 kommentarer:

  1. Vi fick ett dödsfall i familjen och jag behövde en flykt ut ur sorgen, hittade "miljonär innan 30: s" blogg , började spara och insåg vad mycket mer stimulerande det var att fylla i excelark med hur sparandet utvecklade sig än att gå till frissa. Är tyvärr ingen ungdom längre men skulle klara av att gå på dagen från jobbet ( 10 år kvar till riktig pensionsålder ) om jag inte slösar och använder det jag har placerat. Planen är dock att fortsätta jobba och istället ta pauser på ett halvår eller år när jag har lust. Eller byta jobb. Känslan av att ha alla val öppna är fantastiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "och insåg vad mycket mer stimulerande det var att fylla i excelark med hur sparandet utvecklade sig än att gå till frissa" Fniss.

      Radera
    2. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, slöt han med mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformell som skulle kunna hjälpa mig att ge en trollformel för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformler, jag hade inget annat val än att prova det mailade spell caster, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt 16:00. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att alla jag känner som har ett förhållandeproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla trollformeln som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka honom e-post om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Döden
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här stora mannen om du har några problem för en varaktig lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

      Radera
  2. Det som hände här var att vi fick barn och jag läste en artikel som hade överskriften. ”Måste man spara till sitt barn?” Och en av experterna som tillfrågades svarade: Ja, om du någonsin vill att de ska flytta hemifrån.
    Så vi började spara till vårt barn och i samma veva tog jag också tag i mitt sparande.
    Hade köpt allt jag någonsin velat ha sedan jag tog examen och fick mitt första jobb. Detta var 7 år innan barn.
    Nu 5år senare jobbar både jag och min man 80% och vi är halvmiljonärer på banken. (Ja det gick ganska trögt på sparfronten de första åren)
    Men nu har det steppats upp avsevärt sista halvåret när jag också fick med mannen 100% på spåret.
    För varje 10k som hamnar på sparkontot sover jag bara bättre och bättre.
    Bara det är en frihet i sig. Tänk då den dagen när det är tillräckligt med pengar på kontot att vi båda kan säga att nej vi måste faktiskt inte göra det här längre.
    Det dröjer några år till men vi har i alla fall kommit en del på vägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och tänk på att det går snabbare och snabbare med tiden när ränta-på-räntan kickar in. Jag tyckte också att det var oerhört trögt i början, jag fick liksom dra lasset framåt. Det är en underbar känsla att få uppleva hur pengamaskinen får eget liv och gör take-off (troligen någonstans runt miljonen). Och mer er dedikation (ink. make) kommer det att gå undan.

      Sen håller jag väl inte helt med experten om att man måste spara för att barnen ska flytta hemifrån. Jag tillhör ju inte den delen av föräldraskaran som tänker pynta kontantinsats till lägenhet i Stockholms innerstad. De kommer att få med sig lite pengar hemifrån men jag vill att de likt en annan ska få kämpa en del också. Bo i studentkorridor, i andra hand osv. Vem vet, kanske kommer ränta-på-ränta-tomten med ett stort paket någon gång när de är närmare 30.

      Radera
    2. Ah det låter så tröstande att det tar lite mer fart runt miljonen. I mörka stunder funderar jag ens på om det är värt det när det går så segt. Då är det bra att bloggar som din finns. 😊

      Det är inte helt bestämt än hur eller ens om när hon kommer få tillgång till pengarna. De är ju inte sparade i hennes namn så vi får se vad som sker.
      Det viktigaste är hennes ekonomiska förståelse och ”utbildning”. Att bara få en stor klumpsumma vid x års ålder som en blixt från klar himmel tror vi inte direkt är så hälsosamt.

      Radera
  3. Det där med att jobbet gradvis blev värre och slutade med ett avsked känns mycket bekant, eftersom det hände mig i höstas. Tiden var helt enkelt inne att lämna det Lutherska oket och äga min egen tid istället. Egentligen något år tidigare än planerat, men strunt samma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen, strunt samma. Du hade säkert också lite lutherska hängslen och livrem inbyggda i din kalkyl å.

      Radera
  4. Jag började spara för att jag tyckte mig se hur enkelt det var att tjäna pengar på börsen. När jag många år senare började känna mig sliten var det skönt att redan ha kommit långt med FI-sparandet.

    Vi alla har vår egen historia om hur olika pusselbitar sammanföll till ett beslut om att bygga upp ett sparande. Eller som Steve Jobs uttryckte det i sitt välkända tal "Connecting the dots": https://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc

    /M

    SvaraRadera
  5. "Sen återstod bara två veckor med värk, föruttnelsestank och blod ur munnen och sen var problemet ur världen, jag har inte haft ont i munnen en dag efter det. Efter drygt tio år i yrkeslivet började det skava."

    Alltså, jag trodde en ny tand började växa i den tioåriga kratern och nu skavde = nya problem väntar i berättelsen...

    ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha vilken dramaturgisk TWIST, hela inlägget handlar om mina tänder.

      Radera
  6. Din blogg är fantastisk och förtjänar att få ett väldigt fint pris i min värld.

    SvaraRadera
  7. Jaa, ett väldigt fint pris i min värld också... Oförglömliga "minnen" skänker du mig.

    SvaraRadera
  8. Både ja och nej. Jag hittade som tur var FIRE-rörelsen som student och började spara 50% redan på CSN. Det enda som hände när jag slutade plugga och började jobba var att allting blev dyrare (inga mer studentrabatter eller korridorsboende), och att sparandet ökade markant. Jag tror att jag hade brakat in i väggen oavsett, åtminstone i den arbetsmiljön jag befann mig (jag var på god väg redan under studierna).

    Skillnaden var att jag hade råd att vara sjukskriven utan sjukpenning, jag hade råd att sätta mig själv i första rummet, betala för privat KBT, gå till privatläkare när det krävdes, osv. Hela min ekonomiska tillvaro raserades inte heller när jag så småningom förlorade det jobbet, även om det var sjukt jobbigt av andra anledningar. Vid det laget så bodde jag och Herr Lugn tillsammans, men han behövde aldrig gå in och stötta mig ekonomiskt eftersom jag kunde leva på sparade pengar.

    Summa summarum så blev väggen mitt första reella exempel på vilken frihet man kan uppnå med sparade cash på banken. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om jag hade varit tvungen att klara mig på det vårdcentralen och Försäkringskassan hade att erbjuda. Jag hade inte varit tillräckligt frisk nu för att ha det arbete (och de förmåner) jag har idag i alla fall! Kanske hade jag varit ett vrak resten av livet som aldrig hade kommit tillbaka till ett liknande jobb, om man ska tro andra personer i min närhet som har gått igenom samma sak men utan mina ekonomiska förutsättningar. Jag tycker att det är själva fan att man ska behöva betala ur egen ficka för att få adekvat vård i rätt tid, men det är en separat fråga.

    Varför jag började spara är inte lika tydligt. En längtan efter större ekonomisk frihet än mina föräldrar hade och ett bättre psykiskt mående kanske? "Livet måste kunna vara bättre än äta, sova, jobba, dö", typ? Mr Money Mustache var väldigt övertygande! Oavsett vad mina egentliga motiv var så höll jag med om allt han skrev. Jag mådde förmodligen så pass dåligt redan då (ca 2013) att jag letade efter alla halmstrån jag kunde hitta för att göra framtidsutsikterna bättre.

    SvaraRadera
  9. Thank's for sharing och vilket unikum du måste ha varit i studentkorridoren som sparande 50%...Hoppas du höll tyst om det.

    SvaraRadera
  10. Jag älskar din blogg men lyckas aldrig kommentera, kommentarerna försvinner innan de publiceras och det är inte för att jag skriver otrevliga saker.

    I alla fall: Mitt tandläkar-moment var under en mycket jobbig graviditet när jag knappt kunde röra mig. Fick för mig att en gång för alla lära mig om aktier och pluggade på och började investera på riktigt.

    Kommer tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten varpå chefen uppför sig helt lagvidrigt och jag känner mig tvungen att sluta. Får ett mycket roligare jobb som dock betalar mindre i månaden men tack vare utdelningsaktier och FIRE-förståelse vågar jag hoppa på det nya jobbet som sedan leder in på en mycket roligare yrkesbana och numera även högre lön än om jag stannat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Får ett mycket roligare jobb som dock betalar mindre i månaden men tack vare utdelningsaktier och FIRE-förståelse vågar jag hoppa på det nya jobbet som sedan leder in på en mycket roligare yrkesbana och numera även högre lön än om jag stannat." Låter fantastiskt! Well done! (och inget ont som inte för något gott med sig)

      Radera
  11. alldentidjaghar1 mars 2021 22:19

    Jag har i hela mitt vuxna liv varit ganska sparsam. Tonåring under nittitalskrisen som satte djupa spår, och drabbade min familj rätt hårt, gav mig anledning att tänka efter före.
    Men ja, en kris gav extra skjuts åt sparandet. Jag drabbades av cancer strax innan fyllda 40, för några år sedan. Sjukskriven och därefter utförsäkrad i kölvattnet av den mycket tuffa behandlingen. Tacksam över en sparsam livsstil, möjlighet att jobba deltid och en sjukvård som finansieras av allmänna medel (och som gjorde mig cancerfri, peppar peppar...)
    Ingen lovar mig en fet pension och jag vägrar arbeta mer än jag har lust med, eller behov av. F*CK cancer. Och heltidsnormen.
    Jobbar deltid och sparar ändå nästan halva lönen. Hus, flera barn, deltidsarbetande partner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var också tonåring under 90-talskrisen men jag kan inte minnas att jag så mycket som registrerade den. Kan ha att göra med att min familj inte drabbades av den antar jag. Du har verkligen kämpat hör jag, glad att du kommit ut välbehållen på andra sidan. Och vilken ljuvlig inställning till jobb, att vägra jobba med mer än du har lust med eller BEHOV av (det är väl där de flesta villar bort sig).

      Radera
  12. Vi var mitt uppe i ett högspinnande ekorrhjul med hus som renoverades, utlandsresor, båt, två barn, konsumtion som alltid raderade ut det som fanns på kontot i början av månaden. Fanns det något kvar var det ständigt nya behov. Visst behöver vi nya Grythyttan möbler på framsidan, etc. Jag skötte dessutom både min gamla och nya tjänst, i väntan på att koncernen skulle slutföra rekryteringen av min ersättare. Sjukt tempo. Barnen lämnades på dagis vid 7 och hämtades efter 17 de flesta dagar.

    Då small det med att tvååriga dottern fick diagnos leukemi. Från ultrahögt tempo till fokus på bara det. Under halvåret som jag var hemma på deltid hann jag och vi omvärdera en hel del. Mitt jobb bortrationaliserades av företaget men jag hittade ett bättre direkt. Vi insåg vad som var värt att lägga energi och pengar på. Även om jag fortfarande jobbar mycket är det mycket mer fokus på familjen. Mindre saker som köps. 50 procent sparkvot, eller mer. Vi är nöjda med mindre, fast mer.

    SvaraRadera
  13. Jag har fondsparat under hela yrkeslivet men inte med särskilt hög sparkvot och hade ingen aning om att FIRE ens var möjligt. En första krasch i väggen ledde till att det blev två barn. Medan jag jobbade tänkte jag alltid att jag kanske skulle ha barn "sen", men det var liksom aldrig rätt tidpunkt. När jag ändå hade ramlat ut från arbetslivet var det liksom "nu eller aldrig" eftersom jag var över 35.

    Efter fyra års föräldraledighet jobb igen, trivdes bättre och det rullade på. Några år. Men stressen var massiv, hög arbetsbelastning hela tiden. Barnen fick varsin diagnos. Mamma dog efter några års tilltagande demens (där jag som enda barnet skött allt administrativt på distans) och jag fick samtidigt en stor tumör i magen. Så småningom jobb igen, lära upp nyanställd som visade sig skriva dagbok på jobbdatorn om hur hemska vi var, en kollega råkade se det på skärmen och krisen var ett faktum. Ny krasch i väggen, 17 år efter den första. Då började jag googla "hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba", hittade några bloggar och böcker och satsade stenhårt på att bygga utdelningsportfölj.

    Jobbet blev så småningom värre, konflikt med chef m.fl, skulle lära upp nyanställda som fick högre lön utan erfarenhet. Nytt, sämre datorsystem tvingades på oss. Ständiga utvecklingsprojekt som alltid skulle prioriteras på bekostnad av det löpande arbetet som vi ändå hade lagkrav på att hinna med. Ett lönesamtal där chefen sa att hen höll igen på min lön eftersom jag var så negativ... Till slut stod jag med hjärtklappning i hallen en morgon och kände bara att - nej, jag dör om jag fortsätter. Slutade för ca ett år sedan och har inte ångrat det en sekund. Jag hade väl inte riktigt uppnått de sparbelopp jag egentligen hade som mål men det fick bära eller brista. Hellre fattig och vid liv än rik och död.

    SvaraRadera
  14. Jag uppskattar dig alla dina goda vänliga kommentarer, jag är alltid glad att läsa olika kommentarer här, på samma sätt som jag läste en kommentar som tog tillbaka min ex kärlek man efter vi skilde sig i 2 år återvänder han fortfarande för att älska mig och vi är lever lyckligt gift. Jag läste en kommentar förra veckan om Dr.Oduduwa Love Spell Solution fungerar snabbt och brådskande resultat inom 24 timmar efter aktivering. Jag försökte det, så förvånansvärt fungerar det för mig, jag vet inte om dig .. vill du ha din ex-kärlekspartner tillbaka till äkta kärlekskänslor. det här är intressant, bara skicka ett e-postmeddelande till adressen (dr.oduduwaspellcaster@gmail.com) Dr. Oduduwa svarar på dig och sedan är alla dina problem över inom några timmar kommer du att känna ett positivt kärleksutfall.

    SvaraRadera