Part Time FI

Innan jul hade vi ju en animerad diskussion om detta med tid vs. pengar och in kom många bra åsikter. Jag fastnade särskilt för något Dacke skrev:

"En tanke som är lite spännande där om man tycker att målet med en portfölj som täcker 100% känns ouppnåeligt men att man sparat ihop tillräckligt för att täcka 20% av dina kostnader. Säg att du har en sparkvot på 50% Så kan du gå ner till att jobba 40% på nuvarande jobb eller ta ett mindre betalt jobb med mer frihet och mindre stress men ändå inte jobba så mycket. Hemligheten med FI är inte ränta på ränta utan att inse att man inte behöver så mycket pengar som man tror."

Det många glömmer (jag själv inkluderad) när man lassar in deg i maskinen är att man faktiskt redan nått halvvägs bara i det att man behöver så lite pengar för att gå runt. Det är som MMM säger i sitt [troligtvis mest delade] inlägg: "The shockingly simple math behind early retirement":

If you are spending 100% (or more) of your income, you will never be prepared to retire, unless someone else is doing the saving for you (wealthy parents, social security, pension fund, etc.). So your work career will be Infinite.

If you are spending 0% of your income (you live for free somehow), and can maintain this after retirement, you can retire right now. So your working career can be Zero

Ju närmare du kommer noll, desto friare är du. Självklart. Men det Dacke sedan säger ovan är ju det riktigt spännande: Har man sparat ihop tillräckligt för att täcka, säg 20% av sina kostnader, och därtill har en sparkvot på 50%, kan man ju gå ner till 40%, a.k.a. två (2) dagars arbete per vecka. Det vill säga: Man korskör sina minskade levnadsomkostnadsbehov med sin pengamaskins avkastning och landar då på ett magiskt lågt intjäningsbehov. För att jobba 40% (i den mån det står folk fritt att göra det - kanske måste man byta jobb till en sektor med lägre lön eftersom tjänstemannanormen är heltid?) tror jag inte att FIRE-folk i gemen har något emot. Det är ju inte paraplydrink framför Netflix vi i första hand suktar efter, utan att ha valmöjligheten att ägna oss åt saker i livet som känns mer meningsfulla än att lösa specifika problem av själadödande karaktär åt tredje part fem dagar i veckan för att sedan dråsa ner som urvattnade trasor framför tv:n på fredag kväll.

Jag kanske är lite dum i huvudet (jag gick faktiskt humanistisk och hade svag trea i matte) men jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det på det här sättet. Eller har jag det? Jag vill minnas att jag på CampFI Süd visade en tabell på hur jag ser min försörjning framöver och det tangerar Dackes kommentar något. 

Detta är ju ungefärliga siffror och vissa saker har minskat av ovan, andra har tillkommit. Just nu får jag till exempel studiebidrag, vilket inte kommer att vara för evigt. Inte heller kommer uthyrningen att bestå mer än något år till hélas. Men vem vet, om ett par år kanske jag har lyckats få ordentlig fart på bloggen (klicka på annonserna för h-e!)  alternativt börjat odla en frilandskarriär av något slag. Och vips har barnen flyttat hemifrån och då verkar de flesta eniga om att ens levnadskostnader sjunker som ett maffialik i Nybroviken sent 60-tal. I detta liv av giggande och hustlande finns där ett behagligt skyddsnät i form av min fina lilla pengamaskin som ihärdigt tuggar på i upp- och nedgång (men på lång sikt upp) vilken eliminerar obehagliga känslor i vardagen av typen panik eller stress över sakernas tillstånd. Skulle jag av någon anledning förlora förmågan att dra in ovan små inkomstströmmar och därför behöva kannabalisera rakt av av mitt stash, har jag ändå runt tio [10] år på mig att hitta en lösning. Detta om börsen stagnerat Japan style. Om den fortsätter att tuffa på i genomsnittliga takt (inflationsjusterade 6%, snitt sedan DJ start ink. finanskrascher and such) talar vi snarare 12-13 år. Man hinner vända på många stenar under 12-13 år. Och om jag inte missminner mig är det typ dags att börja plocka ut tjänstepension för min del då så screw that.

Min soft-FI-tillvaro, med minimal kannibalisering av stashet, är möjlig för att jag under flera års tid skalat löken och nu behöver ungefär hälften för att gå runt jämfört med i april 2015 i kombination med små inkomstströmmar, precis som Dacke skriver i kommentaren ovan. Att leva ett liv i soft FI är att leva ett liv med vissa försörjningsincitament, men utan ekonomisk blykula runt vristen. Medaljens baksida är så mörk att jag knappt vågar vända och kolla, men jag tror att den ser ut ungefär som Black Friday på MOS. Laborerar du med tankar på soft FI eller tänker du köra hela vägen in i kaklet med hängslen, livrem och silvertejp på det?

Mvh/

FruEfficientBadass

En himmelsk upplevelse

Herr IGMR skrev för ett tag sedan ett bra inlägg om konsumtion där han också länkade till en av sina filosofiska favoritsajter på vilken fanns ett citat av den gamle romerske kejsaren Marcus Aurelius. MA var rik som ett troll men tillbringade långa perioder på krigsfältet och kunde då inte omge sig med svulstiga druvklasar eller glimrande bägare. Så han tvingades demontera begreppet prylar och konsumtion. Det lät ungefär så här:

"When we have meat before us and other food, we must say to ourselves: “This is the dead body of a fish, and this is the dead body of a bird or of a pig, and again, this Falernian [wine] is only a little grape juice, and this purple robe some sheep’s wool died with the blood of a shellfish” … so that we see what kinds of things they are. This is how we should act throughout life: where there are things that seem worthy of great estimation, we ought to lay them bare and look at their worthlessness and strip them of all the words by which they are exalted. For the outward show [of things] is a wonderful perverter of reason, and when we are certain the things we are dealing with are worth the trouble, that is when it cheats us most." (Marcus Aurelius, Meditations, 6.13)

IGMR skriver så här i sitt inlägg: "Ta till exempel en veckolång resa till Kanarieöarna. Väl där är det bra och trevligt. Hotellet är bra, man känner sig avslappnad och det finns god mat och öl. Hade vi istället analyserat vad det var i denna upplevelse som är kärnan till att vi har det bra. Då kanske man skulle kommit fram till att det är ledigheten i sig, kravlösheten, tiden med familjen eller vännen. Kanske är semesterkänslan egentligen platsoberoende om vi funderade ett varv till?"

När jag läser detta kommer jag att tänka på en upplevelse jag hade i höstas. Jag hade haft morgonföreläsning och eftersom jag tillbringat hela hösten med att frysa i ett alldeles för gammalt hus tänkte jag ta en tur till Himlabadets relax som ligger två minuters cykelväg från skolan i Sundsvall. För 140 kronor (må-fre före 16:00, därefter 220 tror jag) fick jag entré, nyckelarmband, badrock och två handdukar så det enda jag behövde ta med mig var baddräkt. 

Den upplevelse som väntade mig inne på relaxen var helt otippad. Jag såg framför mig en trött kommunal bubbelpool och i bästa fall två sorters bastu. Ack nej. Få se nu om jag gör det här rättvisa: En utomhuspool, en bubbelpool, en kallpool, en ångbastu, en vedeldad bastu, en extra varm torrbastu och en normaltempererad stor torrbastu som jag strax återkommer till. Ett inslag som var helt magiskt var duscharna i den delade relaxavdelningen. En dusch bestod av en stor trätunna full med kallt vatten i taket i vilken en tamp satt fast och ni kan gissa resten. En dusch gav omväxlande varmt och kallt vatten. En dusch hade fyra lägen som gick från "tropiskt regn" (blomduschlätt sval dusch varvat med tunga, stora, varma droppar), "atlantregn" (mer som snålblåst sidledes, mycket härligt efter aufguss se längre ner) och några fler jag inte minns. Därtill restaurang med fullständiga rättigheter och jag fick nypa mig i armen både en och två gånger så fräscht och fint var det, dessutom med fin utsikt från högsta våningen i det stora äventyrsbadet. 

Men alltså aufguss...jag som trott att jag varit med om det mesta i SPA-väg har helt missat detta koncept. Jag kan verkligen inte klä denna upplevelse i ord, den måste upplevas. Men föga hade jag denna fredagsmorgon anat att jag kring lunch skulle sitta och smörja min kropp med honung tillsammans med främmande 60+-män, allt medan en svetting ynglig skulle rotera ett badlakan över våra huvuden. Låt mig säga som så att jag inte har längtat så mycket efter kyla som 14 minuter in i ritualen. 

När jag sedan satt och eftersvettades i min honungskladdiga badrock utanför bastun fick jag eftermiddagssolen rakt i ögonen. Runt mig satt glättiga pensionärer och hinkade i sig öl som om vore de på dussincharter och faktum är att det kändes väldigt mycket som just så. Alltså, den härliga aspekten av dussincharter, efter det att man plockat bort flygskam, resa och transfers med tre barn, trubbel med bagaget, besvikelse över hotellrum och illamående vid buffén. Den där lilla stunden då barnen håller sig sysselsatta med Lollo och Bernie och jag lyckas få till en liten stund i solen, kisande, med en turban på huvudet efter all inclusive-massagen. Den där känslan av total lyx och här och nu. Och när jag satt där och lyssnade på sorlet omkring mig, upplevde fredagsstämningen i luften, kände mig varm ända in i benmärgen...då var det som att jag var i ett annat land, i ett annat tillstånd. Och precis som IGMR skrev: "Kanske är semesterkänslan egentligen platsoberoende om vi funderade ett varv till". 

Min tur till Himlabadet var ett löfte om instant vacation närhelst jag vill. Jag hade utan att blinka kunnat implementera en tur dit varje vecka utan att skapa logistiska problem hemmavid (jag hade inte ens behövt nämna det för resten av familjen)*. Nu kommer jag inte att göra det, eftersom jag tror att jag förtar känslan då, men ni fattar. Det kan vara en frugal vinst att försöka bena ut vad det är man egentligen vill åt. För minns att en bit kött bara är en fisks döda kropp. Den där röda manteln du suktar efter på mellandagsrean är bara lite av musselblod färgad lammull. 

Mvh/

FruEfficientBadass

* Det som toppade upplevelsen var att när de som var mig jämnåriga kastade sig över mobilerna för att dra igång jobbmailen i omklädningsrummet efteråt, kunde jag bara fortsätta tänka mina egna tankar.

En deprimerande insikt?

I mellandagarna hade jag lite långtråkigt och roade mig då med att gå in på Allabolag.se och kolla resultaten för några av mina gamla arbetsgivare. De tre senaste för att vara exakt. Det var fullständigt deprimerande. Med klockren ackuratess finns, med ett undantag (varandes start-upen föga förvånande) följande orsakssamband:

Liksom WOW. Jag har haft den här känslan innan, att när jag äntrar en affär då går det åt skogen. Okej, det är lite grandiost att tro att ett helt affärssegment eller en hel verksamhet står och hänger på en person som inte ens är VD, men det är min känsla och här fick jag den serverad, svart på vitt. Har det hänt disruptiva saker i branschen som gjort att just dessa affärer fått mer vind i seglen sen jag slutat? Nay! Snarare tvärt om! Och även om jag inte varit högsta hönset får man väl ändå säga att säljledning har ett visst ansvar i att ta sakerna dit man vill ha dem eftersom pengar in är en rätt central del av affären.

Detta gick jag och deppade över en stund på juldagens promenad tills jag landade i en helt annan insikt. Om vi nu antar att jag är svarta änkan för Affärssverige, tack gode GUD att jag följde FIRE. Om jag fortfarande sprungit i ekorrhjul och matat in mina "skills" i en säljorganisation, vad mer hade jag kvävt likt Mårran, vars kropp fryser marken till is varhelst hon går? (Här hade ju jag velat lägga in en bild på Mårran för hon är min favoritfigur alla kategorier, men eftersom jag nyss avslutat en kurs i upphovsrätt törs jag ej, ni får bildgoogla). Nu har jag a) befriat affärslivet från en inkompetent säljchef, samtidigt som jag b) begåvat ekonomibloggosfären med en sparbloggare nischad på självömkan. Win-win!

Den här insikten drabbade mig med kraft. Varför? Därför att jag kände en sorts lättnad och glädje. När den här molande känslan av loserness vis-à-vis affärslivet drabbat mig tidigare har jag genast tryckt undan den och hittat en massa ursäkter, så kallade försvarsmekanismer. Att det inte varit mitt fel, att förutsättningarna såg annorlunda ut då etc. Men det jag upptäckte på juldagen var att jag inte längre brydde mig. Prestigen i frågan var helt väck. JA! Jag är en USEL säljare och säljchef. Det var inte min grej. Jag kan faktiskt gå så långt som att säga att jag avskydde det. Genom att abdikera från posten har jag frigjort inte bara mig själv, utan eventuellt också räddat ett antal anställningar i det att firmorna i fråga sluppit ge folk kicken i onödan. Och hög sysselsättning är den grund på vilket samhället vilar så att vi FIRE:s kan få avkastning på sina ISK:ar.

Ja. Det var inte mer än så, behövde bara få det ur systemet. Misstänker du att du borde göra något annat?

Mvh/
FruEfficientBadass