Part Time FI

Innan jul hade vi ju en animerad diskussion om detta med tid vs. pengar och in kom många bra åsikter. Jag fastnade särskilt för något Dacke skrev:

"En tanke som är lite spännande där om man tycker att målet med en portfölj som täcker 100% känns ouppnåeligt men att man sparat ihop tillräckligt för att täcka 20% av dina kostnader. Säg att du har en sparkvot på 50% Så kan du gå ner till att jobba 40% på nuvarande jobb eller ta ett mindre betalt jobb med mer frihet och mindre stress men ändå inte jobba så mycket. Hemligheten med FI är inte ränta på ränta utan att inse att man inte behöver så mycket pengar som man tror."

Det många glömmer (jag själv inkluderad) när man lassar in deg i maskinen är att man faktiskt redan nått halvvägs bara i det att man behöver så lite pengar för att gå runt. Det är som MMM säger i sitt [troligtvis mest delade] inlägg: "The shockingly simple math behind early retirement":

If you are spending 100% (or more) of your income, you will never be prepared to retire, unless someone else is doing the saving for you (wealthy parents, social security, pension fund, etc.). So your work career will be Infinite.

If you are spending 0% of your income (you live for free somehow), and can maintain this after retirement, you can retire right now. So your working career can be Zero

Ju närmare du kommer noll, desto friare är du. Självklart. Men det Dacke sedan säger ovan är ju det riktigt spännande: Har man sparat ihop tillräckligt för att täcka, säg 20% av sina kostnader, och därtill har en sparkvot på 50%, kan man ju gå ner till 40%, a.k.a. två (2) dagars arbete per vecka. Det vill säga: Man korskör sina minskade levnadsomkostnadsbehov med sin pengamaskins avkastning och landar då på ett magiskt lågt intjäningsbehov. För att jobba 40% (i den mån det står folk fritt att göra det - kanske måste man byta jobb till en sektor med lägre lön eftersom tjänstemannanormen är heltid?) tror jag inte att FIRE-folk i gemen har något emot. Det är ju inte paraplydrink framför Netflix vi i första hand suktar efter, utan att ha valmöjligheten att ägna oss åt saker i livet som känns mer meningsfulla än att lösa specifika problem av själadödande karaktär åt tredje part fem dagar i veckan för att sedan dråsa ner som urvattnade trasor framför tv:n på fredag kväll.

Jag kanske är lite dum i huvudet (jag gick faktiskt humanistisk och hade svag trea i matte) men jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det på det här sättet. Eller har jag det? Jag vill minnas att jag på CampFI Süd visade en tabell på hur jag ser min försörjning framöver och det tangerar Dackes kommentar något. 

Detta är ju ungefärliga siffror och vissa saker har minskat av ovan, andra har tillkommit. Just nu får jag till exempel studiebidrag, vilket inte kommer att vara för evigt. Inte heller kommer uthyrningen att bestå mer än något år till hélas. Men vem vet, om ett par år kanske jag har lyckats få ordentlig fart på bloggen (klicka på annonserna för h-e!)  alternativt börjat odla en frilandskarriär av något slag. Och vips har barnen flyttat hemifrån och då verkar de flesta eniga om att ens levnadskostnader sjunker som ett maffialik i Nybroviken sent 60-tal. I detta liv av giggande och hustlande finns där ett behagligt skyddsnät i form av min fina lilla pengamaskin som ihärdigt tuggar på i upp- och nedgång (men på lång sikt upp) vilken eliminerar obehagliga känslor i vardagen av typen panik eller stress över sakernas tillstånd. Skulle jag av någon anledning förlora förmågan att dra in ovan små inkomstströmmar och därför behöva kannabalisera rakt av av mitt stash, har jag ändå runt tio [10] år på mig att hitta en lösning. Detta om börsen stagnerat Japan style. Om den fortsätter att tuffa på i genomsnittliga takt (inflationsjusterade 6%, snitt sedan DJ start ink. finanskrascher and such) talar vi snarare 12-13 år. Man hinner vända på många stenar under 12-13 år. Och om jag inte missminner mig är det typ dags att börja plocka ut tjänstepension för min del då så screw that.

Min soft-FI-tillvaro, med minimal kannibalisering av stashet, är möjlig för att jag under flera års tid skalat löken och nu behöver ungefär hälften för att gå runt jämfört med i april 2015 i kombination med små inkomstströmmar, precis som Dacke skriver i kommentaren ovan. Att leva ett liv i soft FI är att leva ett liv med vissa försörjningsincitament, men utan ekonomisk blykula runt vristen. Medaljens baksida är så mörk att jag knappt vågar vända och kolla, men jag tror att den ser ut ungefär som Black Friday på MOS. Laborerar du med tankar på soft FI eller tänker du köra hela vägen in i kaklet med hängslen, livrem och silvertejp på det?

Mvh/

FruEfficientBadass