Läsarmail: Kreativa barntips sökes!

Tack alla ni som skickat gästinlägg. Jag har nu en hel julimatta (men publicerar från och med nu endast måndag och torsdag) och det känns så bra! Jag kanske sticker in något eget emellanåt också, vi får se. 

Jag tackar på förhand Angela Merkel för dagens bidrag och uppmanar er att vara era allra skarpaste jag i kommentatorsfältet för det här är ett aktuellt ämne för många.

Angelas historia

"Jag bor i Närke. Jag är ensamstående mamma till tvillingar på 7 år. Jag har barnen på heltid förutom varannan helg då de hälsar på sin pappa. Jag jobbar heltid på blabla med projektledning av blabla. Eller gjorde. Sedan tio månader tillbaka är jag sjukskriven för utmattning.

Allt började nog när barnen kom. Helt plötsligt blev det viktigt att de fick ett liv som påminde om ”alla andras”. Kraven inombords snurrade igång. Tidigare hade jag faktiskt inte känt så. När barnen var 3 år separerade jag från barnens pappa. Jag köpte ett hus tio mil bort. Det var inte det hus jag ville ha men bostadsmarknaden var galen och jag var desperat i och med separationen. Det är 83 kvadrat men med en rejäl tomt. Först tänkte jag bygga ut, renovera, fixa... men så fick ena barnet en sjukdom. En sjukdom som kräver omsorg dygnet runt. 

Första halvåret sov jag knappt. Samtidigt fick jag sparken från firman jag tidigare arbetade på, den hade blivit uppköpt och de hade sin egen personal. Inte mig emot. Jag var redan helt slut. Men så ringde en rekryteringsfirma och ville att jag skulle jobba som konsult åt blabla. Ett år senare köpte blabla över mig och jag blev fast anställd. Samtidigt lärde jag mig hantera barnets sjukdom och slogs mot skola så mitt barn fick rätt hjälp så att han ens kan gå i skolan.

Mitt arbete är hektiskt. Vi har nu gjort andra omstruktureringen på tre år. När jag blev sjukskriven ansvarade jag för fem olika projekt samt var mentor. Det var helt galet. Jag jobbade ofta över (fast vi har förtroendearbetstid så det räknas inte som övertid). Jag hade som sagt var planer på hur jag skulle få huset mer likvärdigt alla andras men så ramlade jag över Åsa Axelssons bok. Sen började jag läsa alla andra böcker i ämnet och din blogg. Jag blev intresserad av minimalism, ett enklare liv och nu vill jag inte alls renovera eller bygga ut. Våra 83 kvadrat är alldeles lagom för oss. Mitt huslån är pyttelitet, jag köpte huset för runt miljonen. Tror jag har runt 670 000 i lån. Inget mer. 

Jag har börjat spara och kom snabbt en bit på väg. Indexfonder givetvis. Jag har en begagnad bil, inga lån där heller. Jag tjänar hyfsat. Min enda lyx i livet är mina husdjur, två hundar och en katt (skrattade förresten gott åt meningen i din bok om ”märkeshund” - hur ser en sån ut?). Nu börjar ju jag sikta mot frihet. Kunna jobba mindre. Njuta av livet på ett så där alldeles lagom vis. Förnöjsamhet, du vet. 

Men min dotter är inte riktigt med mig. Nu är ju hon bara 7,5 år så jag har inte diskuterat saken ingående med henne. Vi har inte pratat om saken alls. Men jag ser vartåt det barkar. Hon har varit i djup kris den här veckan då hon insett att en av hennes kompisar har en stor badtunna hemma. Hon var bjuden hem till dem för bad och lek.  Ett annat barn har en lekstuga (fast barnen lekar aldrig i den har barnets mamma avslöjat för mig). Några barn ska till blabla nöjespark nu i helgen. Och min dotter är avundsjuk. Hon tycker inte längre om vårt hus och jag är superdum som inte genast kör henne till nöjesparken (hon har varit där för två år sedan men det räknades tydligen inte). 

Jag känner hur detta fantastiska lilla barn börjar jämföra vår värld med sina vänners. Jag trodde faktiskt det skulle dröja ett par år till. Och jag känner hur nöjd jag är med det lilla vi har. Så min fråga till dig, eller kanske mer förslag på ämne att skriva om, gäller hur man hanterar sådana här situationer? Man vill ju inte att barnen ska känna sig ”utanför” bara för att deras mamma valt en lugnare väg. Hur kan man hjälpa barnen att slippa consumer sucker-lidandet? Hur får man dem att sluta jämföra? Hur långt ska man gå för att gå dem till mötes men ändå kunna fortsätta spara mot målet att bli fri? Vart går gränsen? Jag vill att barnen ska få känna sig som alla andra, men jag vill inte lägga pengar på det, kort sagt. Vore kul om du delade med dig av dina tankar runt detta!

Mvh

AM"

Min respons till Angelas historia

Vilket göttigt mail! Och då menar jag att det innehöll så mycket jag har tankar om. Om du frågar mig, vars yngsta barn är 12 och äldsta 16, skulle jag lite råbarkat säga: Försök att ta dotterns input med ett kilo salt. Hon är så liten än. De saker hon ser och vill ha är impulsdrivna. Vilket barn vill INTE ha en pool, en studsmatta/lekstuga/ponny? ALLA! Tricket är att de är just barn med barnhjärnor. Att låta din - kloka och smarta bör tilläggas - livsstrategi påverkas av en sjuårings hjärna är inte bara kortsiktigt. Det är dessutom verkningslöst. 

För så fort du låtit gräva den där poolen, bygga lekstugan osv. kommer hon att ha blicken på något annat. (Däremot kommer hon som 16-åring vara mäkta nöjd över att hennes indexsparande morsa kan betala för moppekort/språkresa och tror du då att hon kommer att minnas det där uteblivna nöjesparksbesöket? Vad minns du själv från ålder 7?

Man kan också vända på det. Du verkar vara en smart person. Om du klurar lite kan du säkert hitta sätt att kicka parent peer ass. Låna återkommande grannens hund som barnen får gulla med. Köp utklädningskläder på loppis och arrangera en modevisning hemma (de får göra spellistan). Ha picknick på vardagsrumsgolvet. Ta med dem till närmsta storstad en gång om året och bjud på lunch på stans finaste etablissement där de får känna sig som vuxna. Allt medan deras kompisar serveras kina take-away hemma löpande, helt utan finess. Köp ingredienser till roliga bak (=cup cakes, cake pops) och anordna ett ”hela england bakar” hemma där du bjuder in ett par barnkompisar och anordna baktävling.

Tälta i trädgården, ät som sjörövare med händerna, tidningspapper på bordet. Narrativet blir: ”Vi kanske inte hade råd med pool, men vi fick tid, uppmärksamhet och hade roligare än andra barn”. Personligen försöker jag sålla grovt bland mina barns infall och ha blicken på slutmålet: vuxna individer med överlag tillfredsställande uppväxt och ett rejält startkapital på banken. Du har rätt instinkt, odla den. Kreativitet is king."

Vad har du att säga till Angela?

Mvh/
FruEfficientBadass

Mina frugala jeans

Om morgonpigga läsare undrar varför det redan finns tre kommentarer till detta inlägg beror det på att jag i min förvirring lade ut dubbletter i måndags. 

Det perfekta jeansparet

I skiftet till sommargarderob stod det klart att jag hade alldeles för många byxor av chinostyp och inga jeans. I samband med att jag målade om TV-rummet och knäckte ryggen hade jag emellertid hittat två par jeans jag tidigare använt men som jag av någon anledning bedömt inte dög längre, varför de hamnat på hyllan med målarkläder. 

Det hela var obegripligt eftersom det ena paret var perfekt boy friend fit och det andra high waist slim cut perfekt för i princip hela min garderob, eftersom det ofta glipar sig mellan överdel och underdel vilket jag avskyr nästa lika mycket som Kuckelimuck Bank. 

Kanske var det bara ett resultat av Removal Effect, det vill säga den känsla av förtjusning som uppstår när man varit ifrån ett plagg under en längre tid. Jag älskade jeansen! Dessvärre hade jag ju målat i dem, så de till höger hade vita fläckar av linoljefärg på och inte ens i fast fashionindustrin kan jag tänka mig att det i någon av årets 52 cykler kommer att bli trend med linoljefläckade blåjeans. 

Jag besöker skräddaren

Så jag lämnade in de blå jeansen till ortens enda skräddare. Han är en fin liten farbror som aldrig ifrågasätter mina påfund. Inte heller detta - att sy över de vita fläckarna och strecken med bomullstråd. Se så drägligt det blev!

Och kommer man ut i dagsljus syns det nästan inte alls. Ekvationen skevar lite eftersom det kostade 150 kronor att låta honom sy över fläckarna. Jag hade nästan fått ett nytt par jeans av samma märke (HM) för det priset. För att inte tala om hur många brallor jag hade kunnat klicka hem från Sellpy. Men nu har jag förstått att Sellpy är Djäfvulen och dessutom är det inte kronor och ören som är poängen här.

Poängen är att jag tog något som fanns under mitt tak och förädlade det till att matcha mina behov och sofistikerade förväntningar. Och det känns gött i själen. Dessutom gav jag en lokal förmåga lite jobb. 

Har du återupptäckt ett gammalt plagg i gömmorna som tagits i nåder igen?

Mvh/

FruEfficientBadass

Att älska sin matta

Tack snälla ni för alla fina kommentarer i förra inlägget. Jag blev helt varm i hjärtat, var nästan på väg att skapa en emoji här, så ur balans är jag. Ni är så kloka och kärleksfulla, vad har jag gjort för att förtjäna en sådan läsekrets? Drog också på smilbanden för första gången på flera dagar av den kommentator som föreslog Theresa Williams som gästbloggare. Tänk om hon är en riktig person, bara med en rejält seg hang-up?

Jag har nu runt tio (kanske fler?) gästinlägg i inkorgen redo att bakas ut och jag tänkte göra som så att jag från och med nästa vecka postar måndagar och torsdagar. Får se ratio gäst/eget. Kanske varvar jag. 

Anyheuw. Ni kanske undrar hur en städmanisk pedant hanterar livskriser av det slag jag nu befinner mig i. Onlineterapi, meditation, anhöriggrupp? Icke. Man läser om Fumio Sasakis "Hejdå saker" och vid denna genomläsning fastnade jag vid en tanke. Han skriver:

"Det sägs att en ägodel är något man bryr sig väldigt mycket om. (...) Att vara totalt medveten om ett fåtal ägodelar man verkligen uppskattar istället för att vara godtyckligt varse en hel hög med ting kan dubbla, eller tredubbla, känslan inför våra saker."

Mina dyra budgetglasögon

Jag tänker på mitt bruk av solglasögon. Under mina consumer sucker-år hade jag en fem-sex stycken av mellanpris som skrotade runt i olika lådor, i bilen och i väskan. Pö om pö har dessa fasats ut och istället köpte jag ett dyrpar (fortfarande consumer sucker-år) av märket Coach som i skrivande stund har runt sju år på nacken.

Jag minns i ärlighetens namn inte vad de kostade men det var fyrsiffrigt. Poängen är att jag älskar dem. De är tidlösa i sin Jackie O-storlek och ljuset silas behagligt genom dem, utan att för den skull mörka utsikten som är fallet med en del billigare varianter. Jag har fortfarande kvar det otympliga fodralet och det händer att jag packar ner dem i detta inför resor. Den gamla kollektionen av skeva, osköna och fula brillor har med åren gått sönder och hamnat på återvinningscentralen. Tillfredsställelsen när jag tar dem på mig är stor, varje gång. Varje Gång.

Bry dig om din matta

Sasaki: "Den amerikanska poeten Allen Ginsberg sa en gång att om man bryr sig om sin matta dubbelt så mycket är det som att äga två". Trots att jag nu äger runt fem gånger så få solglasögon som fordom upplever jag betydligt större tillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag kan duplicera denna känsla överallt i mitt hem.

1) Min pyjamas, en svart historia med vita kanter jag fyndköpte på Sellpy i vintras. Japanskt märke, oerhört skön passform. Älskar den varje gång jag tar den på mig. Har inga andra nattkläder utan får sova i Chanel #5 den natt den hänger på tork.

2) Vår bil, som jag tidigare skrivit ett inlägg om. Älskar den jäveln.

3) Min sommarclutch av märket Tommy Hilfiger. Den är beige, den är nätt, den rymmer allt man kan tänkas behöva på vift, den går att trä över magen och den kan bli en aftonväska om jag tar av bandet. 

4) Mina två par jeans (inlägg to come). Behöver inte en jeansgarderob där det ligger staplar av mer eller mindre negligerade brallor.

5) Min enkla standardlunch bestående av stekt potatis och ägg, lite sallad på det Just nu växer det dessutom i odlingslådan så jag kan gå och plocka direkt från landet. Den bästa av luncher för den äts när och hur jag vill, d.v.s. i frihet. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

En sann berättelse från den verkliga världen

Jag kan också dra paralleller med andra förhållningssätt runt omkring mig. Min konstnärliga ledares man har fått lite cash på hand och genast börjar han förlänga sin bucket list. Just nu är det en 40 fots båt han vill ha, trots att han redan har en 33a (kan minnas måttet fel här, är inte jättebra på båtar, förväxlar gärna fot med tum exempelvis). Min vän är inte bara frugal utan en dopamin-hacker i det att hon vet att endast lägga pengar på sådant som skänker henne långvarig tillfredsställelse. Av typen bra löparskor för att hon gillar att springa. Hon var måttligt imponerad av mannens båtcraving.

Mannen: "Men jag har velat ha en 40-fotare sedan jag var liten!"

Hon: "Verkligen? Visste du ens var fot var när du var liten? Du visste att du ville ha en segelbåt, det är en sak. Men tror du verkligen att några fot (fötter? min fråga) mer kommer att göra dig lycklig?"

Mannen: "Men den står på min bucket list!"

Hon: "Men din bucket list uppgraderas ju hela tiden. När du väl gått till 40 fot kommer du att vilja ha en ännu större båt. Vilket blir komiskt då barnen inte längre följer med så det är du och jag som ska vara på den där båten. Exakt när tror du att du blir nöjd?"

Mannen: "..."

Till hans försvar ska sägas att han resonerar som merparten av svenne bananas. Uppgradera är en livsstil, ett sätt att hantera tillvaron och, vad vet jag, rädslan för döden. Nej förresten, nu drar jag för stora växlar på det. Han var nog bara båtsugen. Men jag kan ge min vänstra tumme på att ingen i hans bekantskapskrets, förutom hans fru, ifrågasätter hans strävan.

Varför spara över huvud taget?

Nu handlar i och för sig inte det här om att skaffa fler av något, utan om att ersätta ett objekt med ett finare objekt. Vilket ju är precis det jag gjorde med mina solbrillor med gott utfall. Men i exemplet ovan handlar det inte bara om båtar. Det är klockor, bilar, kläder och andra gadgets. 

Vi har återkommande talat om hur vi kan formas av uppväxten. Gissningsvis var det lite småtufft ekonomiskt för hans del. Det var inte tal om att åka på utlandsresor eller förnya bil vart tredje år (buhu), utan denna typ av kapitalvarukarriär är något han ägnat sig åt i vuxen ålder. 

Hans fru hade det inte särskilt extravagant under sin uppväxt heller, men i hennes uppväxtmiljö var det nog inte lika prylfixerat. Eller så är hon bättre på att identifiera samband. Exempelvis har hon sedan några år avsatt så stor del av sin disponibla inkomst att hon nu passerar tvåmiljonersstrecket, med möjlighet att inom snar framtid utforma sitt liv precis som hon vill.

Brinke kommenterade i samband med ett liknande inlägg:

"Så när Ingenjörsutbildningen var genomförd och första jobbet i hamn då rann det ut pengar. Aldrig mer än jag hade råd med men det sparades ju inte direkt någonting heller. I tio år höll det på innan jag började snegla på det här med minimalism. Men det tog några år till innan jag kom på vad jag skulle göra med alla pengarna som nu inte spenderades."

Här närmar vi oss pudelns kärna: Gemene man saknar motivation att spara. Man ser inte poängen. Jag vet precis hur de känner, för det var så jag kände mina första 37 levnadsår. Visst, det var kul att kunna spara ihop till en resa eller ett kapitalinköp av något slag. Framför allt var det kul att sätta sprätt på pengarna vid löning. För vad annat kunde man göra? Att spara till pensionen lät ju så snarktråkigt och dödsnära att det inte fanns på kartan.

Tänk om jag upptäckt FIRE tidigare. Tänk om någon försökt att förklara grunderna i investering, ränta på ränta-effekten till exempel. Tanken svindlar. Men som ni minns finns en oskriven regel i dessa fora och det är att inte gräma sig över förlorad sparslant.

Fördelarna med att älska sina få prylar  

Men åter till minimalismen och att, åtminstone symboliskt, ha en eller ett av saker. Det får flera positiva följdverkningar:

- Du gillar det du har mer = ökad livstillfredsställelse.

- Saken är troligtvis snyggare eftersom du valt den med omsorg och tar hand om den.

- Du spar shitloads of money både för att du slipper att löpande skaffa nytt eller parallell-varor, men också för att du slipper betala för onödig bostads- eller förrådsyta för att härbärgera sakerna. Dessutom kan du sälja överflödiga saker när du väl identifierat din nyckel-item.

Har du några exempel på den symboliska "mattan", en sak du bara har en av men som en svenne banan troligtvis har fem av?

Mvh/

FruEfficientBadass