Att älska sin matta

Tack snälla ni för alla fina kommentarer i förra inlägget. Jag blev helt varm i hjärtat, var nästan på väg att skapa en emoji här, så ur balans är jag. Ni är så kloka och kärleksfulla, vad har jag gjort för att förtjäna en sådan läsekrets? Drog också på smilbanden för första gången på flera dagar av den kommentator som föreslog Theresa Williams som gästbloggare. Tänk om hon är en riktig person, bara med en rejält seg hang-up?

Jag har nu runt tio (kanske fler?) gästinlägg i inkorgen redo att bakas ut och jag tänkte göra som så att jag från och med nästa vecka postar måndagar och torsdagar. Får se ratio gäst/eget. Kanske varvar jag. 

Anyheuw. Ni kanske undrar hur en städmanisk pedant hanterar livskriser av det slag jag nu befinner mig i. Onlineterapi, meditation, anhöriggrupp? Icke. Man läser om Fumio Sasakis "Hejdå saker" och vid denna genomläsning fastnade jag vid en tanke. Han skriver:

"Det sägs att en ägodel är något man bryr sig väldigt mycket om. (...) Att vara totalt medveten om ett fåtal ägodelar man verkligen uppskattar istället för att vara godtyckligt varse en hel hög med ting kan dubbla, eller tredubbla, känslan inför våra saker."

Mina dyra budgetglasögon

Jag tänker på mitt bruk av solglasögon. Under mina consumer sucker-år hade jag en fem-sex stycken av mellanpris som skrotade runt i olika lådor, i bilen och i väskan. Pö om pö har dessa fasats ut och istället köpte jag ett dyrpar (fortfarande consumer sucker-år) av märket Coach som i skrivande stund har runt sju år på nacken.


Jag minns i ärlighetens namn inte vad de kostade men det var fyrsiffrigt. Poängen är att jag älskar dem. De är tidlösa i sin Jackie O-storlek och ljuset silas behagligt genom dem, utan att för den skull mörka utsikten som är fallet med en del billigare varianter. Jag har fortfarande kvar det otympliga fodralet och det händer att jag packar ner dem i detta inför resor. Den gamla kollektionen av skeva, osköna och fula brillor har med åren gått sönder och hamnat på återvinningscentralen. Tillfredsställelsen när jag tar dem på mig är stor, varje gång. Varje Gång.

Bry dig om din matta

Sasaki: "Den amerikanska poeten Allen Ginsberg sa en gång att om man bryr sig om sin matta dubbelt så mycket är det som att äga två". Trots att jag nu äger runt fem gånger så få solglasögon som fordom upplever jag betydligt större tillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag kan duplicera denna känsla överallt i mitt hem.

1) Min pyjamas, en svart historia med vita kanter jag fyndköpte på Sellpy i vintras. Japanskt märke, oerhört skön passform. Älskar den varje gång jag tar den på mig. Har inga andra nattkläder utan får sova i Chanel #5 den natt den hänger på tork.

2) Vår bil, som jag tidigare skrivit ett inlägg om. Älskar den jäveln.

3) Min sommarclutch av märket Tommy Hilfiger. Den är beige, den är nätt, den rymmer allt man kan tänkas behöva på vift, den går att trä över magen och den kan bli en aftonväska om jag tar av bandet. 

4) Mina två par jeans (inlägg to come). Behöver inte en jeansgarderob där det ligger staplar av mer eller mindre negligerade brallor.

5) Min enkla standardlunch bestående av stekt potatis och ägg, lite sallad på det Just nu växer det dessutom i odlingslådan så jag kan gå och plocka direkt från landet. Den bästa av luncher för den äts när och hur jag vill, d.v.s. i frihet. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

En sann berättelse från den verkliga världen

Jag kan också dra paralleller med andra förhållningssätt runt omkring mig. Min konstnärliga ledares man har fått lite cash på hand och genast börjar han förlänga sin bucket list. Just nu är det en 40 fots båt han vill ha, trots att han redan har en 33a (kan minnas måttet fel här, är inte jättebra på båtar, förväxlar gärna fot med tum exempelvis). Min vän är inte bara frugal utan en dopamin-hacker i det att hon vet att endast lägga pengar på sådant som skänker henne långvarig tillfredsställelse. Av typen bra löparskor för att hon gillar att springa. Hon var måttligt imponerad av mannens båtcraving.

Mannen: "Men jag har velat ha en 40-fotare sedan jag var liten!"

Hon: "Verkligen? Visste du ens var fot var när du var liten? Du visste att du ville ha en segelbåt, det är en sak. Men tror du verkligen att några fot (fötter? min fråga) mer kommer att göra dig lycklig?"

Mannen: "Men den står på min bucket list!"

Hon: "Men din bucket list uppgraderas ju hela tiden. När du väl gått till 40 fot kommer du att vilja ha en ännu större båt. Vilket blir komiskt då barnen inte längre följer med så det är du och jag som ska vara på den där båten. Exakt när tror du att du blir nöjd?"

Mannen: "..."

Till hans försvar ska sägas att han resonerar som merparten av svenne bananas. Uppgradera är en livsstil, ett sätt att hantera tillvaron och, vad vet jag, rädslan för döden. Nej förresten, nu drar jag för stora växlar på det. Han var nog bara båtsugen. Men jag kan ge min vänstra tumme på att ingen i hans bekantskapskrets, förutom hans fru, ifrågasätter hans strävan.

Varför spara över huvud taget?

Nu handlar i och för sig inte det här om att skaffa fler av något, utan om att ersätta ett objekt med ett finare objekt. Vilket ju är precis det jag gjorde med mina solbrillor med gott utfall. Men i exemplet ovan handlar det inte bara om båtar. Det är klockor, bilar, kläder och andra gadgets. 

Vi har återkommande talat om hur vi kan formas av uppväxten. Gissningsvis var det lite småtufft ekonomiskt för hans del. Det var inte tal om att åka på utlandsresor eller förnya bil vart tredje år (buhu), utan denna typ av kapitalvarukarriär är något han ägnat sig åt i vuxen ålder. 

Hans fru hade det inte särskilt extravagant under sin uppväxt heller, men i hennes uppväxtmiljö var det nog inte lika prylfixerat. Eller så är hon bättre på att identifiera samband. Exempelvis har hon sedan några år avsatt så stor del av sin disponibla inkomst att hon nu passerar tvåmiljonersstrecket, med möjlighet att inom snar framtid utforma sitt liv precis som hon vill.

Brinke kommenterade i samband med ett liknande inlägg:

"Så när Ingenjörsutbildningen var genomförd och första jobbet i hamn då rann det ut pengar. Aldrig mer än jag hade råd med men det sparades ju inte direkt någonting heller. I tio år höll det på innan jag började snegla på det här med minimalism. Men det tog några år till innan jag kom på vad jag skulle göra med alla pengarna som nu inte spenderades."

Här närmar vi oss pudelns kärna: Gemene man saknar motivation att spara. Man ser inte poängen. Jag vet precis hur de känner, för det var så jag kände mina första 37 levnadsår. Visst, det var kul att kunna spara ihop till en resa eller ett kapitalinköp av något slag. Framför allt var det kul att sätta sprätt på pengarna vid löning. För vad annat kunde man göra? Att spara till pensionen lät ju så snarktråkigt och dödsnära att det inte fanns på kartan.

Tänk om jag upptäckt FIRE tidigare. Tänk om någon försökt att förklara grunderna i investering, ränta på ränta-effekten till exempel. Tanken svindlar. Men som ni minns finns en oskriven regel i dessa fora och det är att inte gräma sig över förlorad sparslant.

Fördelarna med att älska sina få prylar  

Men åter till minimalismen och att, åtminstone symboliskt, ha en eller ett av saker. Det får flera positiva följdverkningar:

- Du gillar det du har mer = ökad livstillfredsställelse.

- Saken är troligtvis snyggare eftersom du valt den med omsorg och tar hand om den.

- Du spar shitloads of money både för att du slipper att löpande skaffa nytt eller parallell-varor, men också för att du slipper betala för onödig bostads- eller förrådsyta för att härbärgera sakerna. Dessutom kan du sälja överflödiga saker när du väl identifierat din nyckel-item.

Har du några exempel på den symboliska "mattan", en sak du bara har en av men som en svenne banan troligtvis har fem av?

Mvh/

FruEfficientBadass


21 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Jag brukar leka med tanken om jag bara skulle få ha en enda kökskniv, vilken skulle jag välja då? (Jag har flera köksknivar, bra allihopa, vägrar ha dåliga knivar) Jo jag har identifierat vilken jag skulle välja som inte är optimal till allt jag använder kniv till men det skulle funka. Jag leker med den tanken med övriga saker som jag äger flera av med tanke på att jag planerar mindre boende i framtiden så då känns det bra att mentalt tänkt ut hur det ska funka.
    Tänker på er och er situation och hoppas ni får den hjälp ni behöver, annars: stå på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör återkommande den tankeexcercisen å. Ett bra tillfälle att verkligen skilja agnarna från vetet är ju vid resor. Bara favoriterna ryms i en kabinväska (favoritkniven exempelvis...).

      Radera
  3. En 40-tums-båt tycker jag gott att han kan unna sig :-)
    Jag tycker själv inte att jag har jättemycket prylar men ändå är huset knökfullt här hemma. Det mesta är arvegods från äldre generationer som jag helt enkelt inte ids sälja/ge bort/slänga. Ibland funderar jag på om det inte vore skönt att vara lite minimalistisk men så faller blicken på den vackra urna som stod på hedersplats i min mormors bokhylla och som nu står i min och med ens blir jag varse att det tyvärr inte är möjligt för mig.

    Det är bara att fortsätta dammtorka och invänta den dag det blir barnens problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En 40-tums-båt tycker jag gott att han kan unna sig :-)" Det kan passera. Tycker du ska fortsätta damma din urna, den verkar ha ett visst affektionsvärde. Jag har en icke-fungerande golvklocka i matsalen men den är a) vacker b) gjord av en släkting så den får stå. Precis som du dammar jag bara av den då och då.

      Radera
  4. Kastruller och stekpannor upplever jag att de flesta har till förbannelse, det bara dräller ut grytlock när man ska laga mat och det är högar med kastruller stapplade i varandra och man ska alltid ha den som är längst ner.
    Jag har en uppsättning kastruller (två stora, en mellan och två till såser). Min plan är att använda dem tills de blir utslitna (hur nu kastruller kan bli det) innan jag köper något nytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillägger också att jag har ett par dyra solglasögon (dessutom slipade) som jag fullkomligt älskar och har haft i 6 år. Blir fortfarande glad när jag sätter på mig dem.

      Radera
    2. Aaargh håller med om kastrullerna. Så unsatisfying att öppna ett kastrullskåp med det innehållet. Jag har samma uppsättnings som du minus en såskastrull. Alla står för sig, med markkontakt och med respektive lock på. Att stapla köksprylar = nej tack.

      Radera
  5. Kul det här, den ständiga strävan efter "större, nyare, snabbare, bättre, snyggare" osv i den enfaldiga tron att det skulle göra oss lyckliga? Jag samlar på klockor, ofta ganska unika modeller ( nej, klockor och unik betyder inte per automatik lots of €) men det är alltid en känsla av antiklimax när just DEN klockan dyker upp hemma efter kanske 14 månaders idogt letande. Jakten är ju egentligen det roliga, strävan efter det där som känns ouppnåeligt.... Någon klok, alltså inte jag, sa vid något tillfälle att vi fokuserar så mycket på att söka efter "vad som gör oss lyckliga". Han kom med tipset om att vända på steken, att ta reda på "vad som gör oss olyckliga" och därefter sortera bort det....;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. " men det är alltid en känsla av antiklimax när just DEN klockan dyker upp hemma efter kanske 14 månaders idogt letande." Eller HUR? Mycket märkligt. Eller kanske inte.

      Radera
  6. Jag har nyss hittat hit efter att läst din bok och nu det här underbara inlägget! Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande! Att du FÖRST läste boken och sen hittade bloggen alltså, det brukar vara tvärt om. Välkommen och låt oss hjärntvätta dig tillsammans.

      Radera
  7. Jag har en jacka för vår sommar höst. En enda. Av märket fjällräven. Svindyr. Men jag älskar den. Har älskat den i flera år nu. Den är en del av mig. Den ser nog inte så märkvärdig ut, alla som läser kan nog föreställa sig den. Men den är en del av min identitet på något vis. Så skönt att känna mig ”klar” på jackfronten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser den framför mig och dig i den. Har samma relation till mina "sommarkappor" av något prestigelöst märke typ Veromoda. När jag kliver in i dem (en beige, en marinblå) är jag liksom mer jag. Den svindyra Burberry-trenchen däremot, ökade inte närvaron av mig.

      Radera
  8. Alla är rädda för döden. Men inte alltid för den egna.
    Robert B.

    SvaraRadera
  9. Jag håller sakta med säkert på att byta ut mina ägodelar till en ultimat av respektive sak, vinterkappa, handväska, solglasögon etc. Du har rätt i att jag uppskattar de så mycket mer än fyra-fem stycken slit-och-släng-varianter jag hade innan.

    Älskar den här typen av inlägg. Jag är för övrigt på kapitlet om det mentala i sin bok som biblioteket äntligen fått in. F*an vad bra den är! Älskar att den har precis samma språk som i bloggen och jag älskar att den är så lång att det känns som att den aldrig kommer att ta slut. Det är som att få börja om på bloggen. Och när jag skriver detta slår det mig, varför inte läsa om bloggen. Det är ändå flera år sedan jag upptäckte den, jag kan omöjligt komma ihåg allt. Det får bli sommarens projekt när barnen ska nattas.

    Styrke kramar till dig och familjen.

    SvaraRadera
  10. Yes! Bra tänk. En bra istället för många halvbra. Man får passa sig så att det inte resulterar i en ändlös jakt på det perfekta. Jag har en tillräckligt bra grej av det mesta jag behöver efter år av långsamt rensande. Ibland har jag spanat in någon "uppdatering" men får oftast vänta år innan nuvarande slitigts ut. Just världens bästa matta har jag faktiskt en av. Den är lagom stor, tjock, mjuk, 100% ull, tidlöst modern, vacker att se på och dessutom arvegods. Den skyms inte av möbler utan tornar i ensam majestät mitt i vardagsrummet. Vi lever mycket på det efter som den är så skön att sitta och ligga på. Barnen bygger lego, plusplus och kepla på den, vi spelar sällskapsspel, styrketränar, yogar och vilar på den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du skriver om din matta slår an en ton hos mig. I min framtida utip-funkis-etta ska rummet (för det finns som ni förstår bara ett) bestå till 50% av omöblerad golvyta på vilken ska ligga en tjock härlig matta av det slag du beskriver. Där ska exakt de aktiviteter du nämner äga rum (och kanske några fler nudge nudge): Vi ska äta där, yoga där, hänga där, det ska vara hemmets pièce de resistence. Jag har alltid varit inne på en orientalisk matta men nu när du säger ull...

      Radera
  11. Jag vill ge ett tops på en film om en man som verkligen älskar sin matta "The big Lebowski"

    SvaraRadera