Semestertankar

Nu har jag varit fri från ekorrhjul i drygt fyra år. Den tjänstemannafria vardagen har så att säga blivit en vana och inte något jag tänker aktivt på när jag vaknar. I början, i juni 2018, var jag ju hög på känslan i åtminstone en månad. Jag studsade ur sängen och kastade mig ut i naturen eller på cykelturer runt om i stan. Jag fläkte mig på kajer för att insupa sol och dagsljus och jag kunde på pin kiv sätta mig på tunnelbanan i rusningstrafik bara för nöjet att känna att jag, till skillnad från merparten i vagnen, inte var på väg till ett jobb. Det var en obeskrivlig tid. Kanske den lyckligaste i mitt liv eftersom den stod i så bjärt kontrast till åratal av jobbångest.

Men nu, fyra år senare, är friheten vardag. Visst njuter jag av den. Men inte på samma sätt som i början, då hade jag bränt ut mig. Jag funderar ibland på om det är som med lottovinster. Forskningen visar ju att man direkt efter storvinsten känner endorfinpåslag, men att känslan efterhand mattas av och sen är allt som innan. 

Jag läser i boken Lycka på fullt allvar: "David Lykken, som ligger bakom de stora tvillingstudierna, har till och med sagt att det är lika fruktlöst att försöka bli lycklig som att försöka bli längre till växten som vuxen". Vi har en "happiness set point" som vi hela tiden återvänder till efter att tillfälligt varit höga på lycka eller låga av problem och elände. 

Jag kan inte uttala mig om min happiness set point. Jag kunde ju även i ekorrhjulet erfara stunder av lycka och välbefinnande (oftast i anslutning till fredag eller dagarna innan semestern). Men jag vet att jag idag erfar betydligt färre perioder av stress, oro och obehag än när jag jobbade. Ett fysiskt manifest av detta är att jag tidigare (enbart under arbetstid) svettades ångestsvett i alla mina kläder. Jag köpte Extra Torr och la in kuddar i kavajens armhålor (ärmhålor?) för att slippa kassera Tigerkavajer efter ett halvår.

Idag behöver jag inte använda deo över huvudtaget. Jag sover bättre och gruvar mig i princip aldrig för något. Däremot erfar jag löpande en småputtrig känsla av förnöjsamhet parat med förundran över sakers tillstånd. Ett intrikat spindelnät mellan trappspjälorna. En synnerligen god kaffe. Ett lojt samtal över densamma med en granne. Doften av höstlöv. Kanske har det med en annan del av lyckoforskningen att göra, att det spartanska livet öppnar upp för mer finkalibrerad perception? 

"Ju mer bortskämd man blir med prylar, lyxiga måltider och exklusiva hotell, desto mer kan man förlora förmågan att njuta av detaljerna i vardagen. Högre inkomst innebär ofta högre förväntningar. Rikare människor jämför sig inte heller med dem som har det sämre utan med dem som är ännu rikare - då uppstår genast en ny anledning till att känna sig mindre lyckligt lottad." (Lycka på fullt allvar, s. 40).

Jag kan ändå ibland bli irriterad över att jag inte förmår uppskatta friheten mer, att jag inte dagligdags kan minnas hur det var och fyllas med våldssam tacksamhet över sakernas tillstånd. 

Som tur är kommer det en gång per år då jag per automatik påminns om det: Industrisemestern. När mina vänner räknar ner dagarna till semesterstart. När de glatt förkunnar att det är ”första dagen” eller när de lycklig suckar att det är ”mer än X veckor kvar” och jag påminns om att det tillstånd jag tar för givet är något som de enbart erfar under denna luftficka varje år. Ännu starkare blir effekten när jag hör pusslande föräldrar: "Jag tar vecka A, B, C och Ronny tar vecka X, Y, Z." Inte för att våra barn behöver pusselschema längre, men jag nästan kroppsminns de där exerciserna.

En vän berättade att hon varit på semester på en isolerad ö och därför ”inte fått mailuppdateringar på fyra dagar” och välsignelsen därutav. OMG jag minns detta, företrädesvis från för tiotalet år sedan när internetutbyggnaden ännu inte nått sin topp och man kunde vara på landet i tron att ingen mailat en under veckan. 

Tillbakakaka när man av oaktsamhet rörde sig mot tätort och mailen bara rasslade in pingpingping det ena obehagligare än det andra och vips var semesterkänslan som bortblåst. Andan i halsen, ångestdrivna åtgärder på i 99 procent av fallen kunders mail, jakt på kollegor i glesbygd för att släcka bränder, kanske ett rödflaggat mail med läskvitto från chefen som undrade över försäljningen under Q2 hur kommer det sig att osv..."Jag vill att du sätter upp en telefonkedja bland säljarna så att de ringer upp kunderna och hör varför de inte köper" som ett ess till chef föreslog i slutet av juli när uppskattningsvis 100 procent av kunderna och säljarna var på semester. 

Jag blir så lycklig när jag hör min vän berätta om sin isolerade ö. Jag ber henne att utveckla.”Exakt vilken typ av mail är det? Är det kommentarer på forecasts? Påminnelser om compliance e-learnings? Vd:s reaktion på EBITA?”

Jag ställer frågorna delvis för tillfredsställelsen i att veta att dessa termer aldrig mer kommer att kontaminera mitt liv. Men också för att jag är på väg att förlora orden, minns knappt vad de betyder. Och jag behöver orden för att kunna raljera över dem på bloggen.

Jag inser också att för varje år som går blir det mer omöjligt att vända och gå tillbaka. Dels för att ingen vill ha en tjänsteman med ett oförklarligt antal tomma år i cv:t. Men också för att jag förlorat förmågan. Orden, beteendet, det fejkade intresset för en extern organisations väl och ve, att säga ”vi” och då mena sin arbetsgivare, de ändlösa timmarna i möten om så än bara på distans. Jag kan bara inte gå tillbaka. Jag funderar en del på det och försöker jaga upp mig själv. Tänk om jag måste gå tillbaka, på grund av massiv lågkonjunktur et al?

Sen funderar jag ett varv till. Vid massiv lågkonjunktur/långvarig recession kommer inte heller jobbtillgången att vara toppen och då hade jag varit rökt även med tidigare cv. Vid massiv lågkonjunktur/långvarig recession hade vi varit tvugna att hitta andra lösningar. 

Andra lösningar: Göra oss av med en fastighet eller två. Sälja ett barn (förslagsvis det uppkäftiga). Ta från sparat kapital i större utsträckning än vi gör idag. Jag hade nog tagit vad som helst i jobbväg. Skolan lär väl behöva timvikarier även vid förnyad 30-talskris? Men jag hade med största sannolikhet inte hoppat upp i sadeln igen och tröskat in i en tjänstemannatillvaro som inneburit högoktanig ångest.

Men i väntan på recessionen tänker jag med förnyad energi njuta av den fantastiska friheten som jag tar för given men som för gemene man är ett villkorat fönster blott några veckor per år. 

Har du fått några uppjagande jobbmail under semestern och om ja, kan du tipsa mig om termer som hör yrkeslivet till?



Mvh/
FruEfficientBadass

31 kommentarer:

  1. För mig är det helt obegripligt att folk läser jobbmejl på semestern. Jag jobbar som IT-ansvarig, men det är helt otänkbart att läsa mejlen på semestern eller utanför arbetstid övriga året. Är jag inte instämplad så gör jag inget jobbrelaterat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Imponerande. Jag försöker minnas hur det var, om det var jag som ställde det kravet på mig själv (att vara tillgänglig) eller om det var jobbet. Jag kan inte ta gift på det, men har för mig att vi hade någon sorts roterande schema i ledningsgruppen så att någon alltid skulle vara tillgänglig i det fall en situation skulle uppstå. Exempelvis kom ju ransomware-viruset under semestertid och då var det bara att inställa sig.

      Sen fanns det säkerligen år innan FU-kapitalet börjat bulka upp som jag gladerligen antog rollen som Oumbärlig semestertid för att det gav någon sorts tillfredsställelse.

      Radera
    2. Det är ju inte så att jag är oanträffbar, om någon av ägarna ringer så svarar jag men då ger det mig mist 3 övertidstimmar direkt.

      Radera
  2. Jag lät både telefonen och datorn ladda ur, såg till att båda var laddade och fungerade på söndag kväll men öppnade mejlen först måndag 8:30 när min arbetstid började igen efter 3 1/2 veckors semester. Där kunde jag konstatera att det synnerligen viktiga samtal som jag hade försökt boka för två VDar angående en potentiell skandal med mutor och samarbete med en terroristorganisation faktiskt hade ägt rum och nu var löst medan jag var borta. Jag tänkte inte på jobbet ett dugg på semestern.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh så spännande! Ett sådant jobb skulle jag hålla hårt om, på riktigt.

      Radera
    2. Jag är jäkligt nöjd nu faktiskt, jag har kysst många grod-jobb innan jag hittade den här prinsen.

      Radera
  3. Intressant det där med jobbångest kopplat till armsvett. Använde ett tag också Extra Torr (Trodde deon från Apoteket hette Absolut Torr men kanske lurade doftminnet av den fräna alkoholen mitt namnminne?) När jag inte jobbar svettas jag knappt alls vid ej fysiskt arbete. Senaste halvåret har jag varit sjukskriven och har inte behövt deo överhuvudtaget och luktar jag? Nej, överraskande inte. Deon är en uppfinning som enbart behövs för moderna arbetslivet? Vad mer används enbart vid modernt liv som annars är totalt överflödigt? Säkert massor av grejer som man i vardagens aldrig tänker på.

    Alltid intressanta blogginlägg att läsa här! :)

    /Deofri

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, det heter Absolut Torr. Har som sagt inte kommit i kontakt med produkten på fyra år och sex veckor.

      Radera
  4. Första gången jag kikar in här hos dig. Mycket intressant inlägg att läsa. Tänk att kunna hoppa av ekorrhjulet, en dröm ju. Samtidigt så älskar jag att jobba på sjukhuset och få ta hand om svårt sjuka människor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen! Man behöver inte vilja sluta med sin meningsfulla arbete för att bygga upp ett frihetskapital inför framtida vintrar.

      Radera
  5. Lever ni på utdelning/sparkapital nu eller täcker ni fortfarande allt från ditt jobb/din mans jobb?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mans och mitt jobb, boken samt utdelningar. Det senare bekostar främst barnens dyra aktiviteter så här i tonåren. Och ska man vara krass är det de som kostar just nu. Jag hade kunnat leva på typ ingenting men nu är det körkort, teknik, tandreglering och språkresor som drar iväg.

      Radera
    2. Språkresor för tonåring låter intressant. Har du tips på någon bra arrangör? Är det dyrt?

      Radera
    3. Mina åkte med EF, en inkompetent researrangör. Jag har förstått att kvaliteten har blivit sämre bara senaste åren, oklart varför. Jag kommer att skriva om mina upplevelser i ett framtida inlägg (en recension, målgrupp föräldrar som vill skicka sina barn på språkresa) men jag vill ge EF möjligheten att bemöta kritiken först (de har augusti på sig).

      När jag var ung åkte jag med STS och Asse, båda var bra. Den förstnämnda får emellertid ungefär samma omdömen som EF på Trustpilot (d.v.s. överlag dåliga) och den andra finns inte längre. Så tyvärr, vet ingen bra arrangör.

      Radera
    4. Tack för "varningen" :) jag gick in på trustpilot - omg!

      Radera
  6. Jag har en mindre fyrkantig syn på saker och ting, antagligen beroende på att jag gick i tidig pension för 20 år sedan, vid 38 års ålder. Då hade ingen hört talas om FIRE, Pete Adeney (MMM), Sparo eller FEB (sorry).

    Så här såg det ut för mig:

    Studier och militärtjänst fram till 26 års ålder.
    Jobb från 26 till 38 med mycket övertid men extremt hög sparkvot. Under denna tid "genomskådade jag systemet" och insåg att jag inte behövde löneslava livet ut.
    Hoppade av vid 38 för att som MMM bli superpappa. Har fortsatt att ta småjobb, men bara sådant som roar mig för intressanta uppdragsgivare. Jobbar hemma sedan 2003 (pandemin gjorde alltså inget avtryck). Uppskattningsvis arbetar jag tre månader om året, ledig resten av tiden.

    Min största vardagslyx: Att sova tills jag vaknar naturligt. (Har en djup aversion mot väckarklockor.)

    Kanske kan det vara ett upplägg för andra att inte vara så kategorisk. FIRE behöver inte vara antingen eller, utan kan lika gärna vara både och.

    I all välmening,

    Max

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med - de fiesta som pratar om fire gör ändå inte det - antigen fortsätter de som frilansare eller deltid eller så för partnern det. Gillar egentligen inte alla de här coast fire osv

      Radera
    2. Det skulle nog vara väldigt uppskattat om du skapade en användare på Rikatillsammas forum och skapa en tråd där folk kan ställa frågor till dig.

      Radera
    3. Ovanstående var riktat till anonym som varit i pension i 20 år.

      Radera
    4. Att vakna naturligt är en helt ofattbar lyx. Som jag ännu inte erfar p g a skolbarn men ser stort fram emot det.

      Radera
    5. Själv gick jag i pension när jag var 20 år. Sen dess har jag studerat i fem år och jobbat i 15 år. Uppskattningsvis jobbar jag 11 månader om året, ledig resten av tiden.

      Radera
  7. Våran växel har varje mån ons fre under min semester kopplat alla inkommande samtal till min mobil. Tackarr!

    SvaraRadera
  8. Känner att jag är himla lyckligt lottad med mitt jobb när jag läser det här inlägget och kommentarer. Kolla jobbmail eller ta jobbsamtal gör man helt enkelt inte på semestern. Min chef har även tagit upp på personalmöte att om man väljer att arbeta utanför normala kontorstider och skickar ett mail så bör man tidsinställa det så att mottagaren inte får det förrän normal kontorstid, så ingen känner sig pressad att kolla jobbmail på fritiden. Möten ska man på mitt jobb helst inte boka in före kl 9 eller efter 15, för att underlätta livspusslet för småbarnsföräldrar.
    Men mitt mål är ju heller inte att sluta jobba så snart som möjligt. Mer att ha friheten att kunna sluta jobba i förtid om jag vill det i framtiden (finns ju heller ingen garanti för att jag kommer ha det så här bra hela yrkeslivet).
    /Lizzy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer ihåg det där med schemalagda mail. Mina två senaste chefer talade sig varma om detta också, särskilt om de kände sig inspirerade från något chefsnätverk de varit på. Men när skiten slog i fläkten alternativt att DE såg det som prioriterat att komma i kontakt med sina medarbetare, fann de sätt att göra det även utanför kontorstid. Grattis till dig som har bättre ledning.

      Radera
  9. Så underbart det låter. Jag har själv industrisemester nu och nästa vecka är ”sista veckan”. Sedan tillbaka till det öppna kontorshelvetet, den lynniga chefen, projektledaren som med uppspärrade ögon knappt hinner avsluta en mening innan han börjar nästa, företagsledningen som ena veckan tar ett beslut för att i nästa ta ett helt annat, utländska kollegor som knappt kan engelska så man får harva sig fram med babyengelska vilket tar ca 5 gånger längre tid osv osv. Fy faen. Jag sparar för fullt och hoppas på att vara någorlunda fri om 5 år.

    SvaraRadera
  10. Hehe, hög igenkänning. Minus att jag hade den "flammiga" chefen (den som fick röda stressmärken på halsen så fort den utländska ledningen eller kunden från helvetet hörde av sig) varefter han var tvungen att kanalisera denna stress på sina undersåtar. Ungefär som en dålig förälder.

    SvaraRadera
  11. Vår ledning bestämde sig några veckor innan semestertider att dra in alla jobbtelefoner på min avdelning i en ”besparingsåtgärd”. Det blev den mest tacknämliga semestern på länge vill jag lova.

    SvaraRadera
  12. Låter fantastiskt. Längtar, även om mina jobbmejl inte varit lika toxiska. Pandemi, krig, inflation - snart måste det väl bli bättre….

    Magnus

    SvaraRadera
  13. Eftersom jag varken är övertidsavlöst eller har förtroendearbetstid så ska det mycket till om jag gör något jobbrelaterat på semestern. Nån gång har det hänt att man behövt ta ett mail eller samtal, men då har det varit planerat sen tidigare. Till exempel upplägg inför vissa tester eller att prata ihop sig inför nån resa som ska ske direkt när man är tillbaka (Minns att högchefen själv påtalade för sina respektive i ett annat land att det inte är så smart att lägga viktigt möte före 20 augusti, eftersom ingen i Sverige kommer att hinna förbereda och ännu mindre vara med. I min bransch håller man hårt på semesterlagar och att ev komp och övertid tas ut just på sommaren när det är lugnare).

    Första dan på jobbet och har precis rensat mailen. Ingen större panik, bara nåt från kollegan som var tillbaka i förra veckan som ska läsas in.
    Nej, jag är inte så värst högavlönad, men jag har stor frihet. Det är värt mycket.

    Tips på ord: attestera faktura, leveransgodkännande, reseräkning, statusuppdatering. Våra egna förkortningar slipper du, för just nu är de förpassade låååångt bak i hjärnan. De kommer nog tillbaka efter lunch.

    Lunch ja! Undrar om standardhaket har öppnat? Ja minsann, det har de :-) Vi kan välja mellan stekt fisk (sej) med remouladsås och fläskkarré med rattarulle (ja, det står så!).

    Spargrisen

    SvaraRadera
  14. Så tacksam för att jag lade in ett antal hundår för att skaffa ett fint papper där det står civilingenjör, och lära mig hur man beter sig som konsult. Ja, jag är även tacksam för braket in i väggen, för det lärde mig att livet inte behöver vara högröda oresonabla chefer, ständig ångest, dagliga gråtattacker på toaletten, stressvett, osv. Nu tillbaka hos samma kund som innan 14 månaders föräldraledighet - jobbar halvtid hemifrån i ett år, de är glada att jag är tillbaka, första veckan gick till att läsa 500+ mejl och installera om dator, behörigheter och annat tjafs (dvs. mjukstart). Jag hade inte ens ett aktivt jobbmobilabonnemang under ledigheten. Semester = helt ledig = stäng av allting som har med jobbet att göra.

    Tänk vad man kan hitta om man vågar (eller som i mitt fall blir tvungen) att leta. Och lycka till den som försöker få in mig i mellanchefssvängen/ångestkaos/heltidsjobb igen. Insåg ganska nyligen att jag inte längre är helt livrädd för att förlora det jag har just nu (dvs. 25 m till kontoret, strosandes med kaffekoppen i handen, i snitt 0.5 möten per dag, osv.), för jag är inte längre fast övertygad om att det är omöjligt att hitta. Går jag tillbaka lite i min egen blogg så är det inte alls längesen jag hade ångest över vad folk skulle tycka om jag gick ned i arbetstid. Nu nosar jag runt i periferin av det som så många mer avancerade FIRE-människor har pratat om i massa år; man är mer värdefull som medarbetare när man inte längre är livrädd för att förlora jobbet. Man vågar vara sig själv, vara ärlig, osv.

    SvaraRadera