Anledningar att fira

Det kanske är svårt för en utomstående att greppa att jag har flera skäl att fira för tillfället. Rent objektivt är jag bara en cancersjuk klimakteriekärring med över snittet god smak. Men i mig bubblar det av glädje över de herrens gåvor som haglat över mig sen mitten av maj. I storleksordning:

1. Avvärjning av en health scare hos yngsta barnet. Finns ingen anledning att gå in på detaljer men hon visade sig vara fullt frisk vilket jag uppskattar då vår familj inte klarar mer än en svår sjukdom åt gången.

2. Nämnda barn klarade med mycket liten marginal det godkända betyget E i sin på estetiskt program sista gymnasiekurs matematik. Jag grät lättnadens tårar när hon ringde och gav mig beskedet för nu har vi bankat högskolebehörighet om inget black swannar upp i svenska och engelska. Bara ni som har F-varnade mattebarn förstår. 

3. Min cancer syns inte längre på magnetröntgen. Jag vet inte exakt vad det betyder men läkaren var glad som en lärka så jag antar att det är bra. Oklart nyttan då de ändå ska ta bort rubbet. Ibland får jag känslan av att de tråkas ut av att ge överflödig information. Hon sa något i stil med att "det är bra av så många andra skäl" och jag valde att inte fördjupa mig mer i ämnet (detta var två dagar efter en cellgiftsbehandling och min hjärna arbetade på 5 procent).

4. Jag hade min sista cellgiftsbehandling per den 8 juni och i skrivande stund en vecka senare har mitt  smaksinne återgått till det normala och jag kan äta bröd utan att det smakar surt och dricka apelsinjuice utan att hulka. Och ja LCHF-gänget, jag har registrerat att dylika livsmedel skickar en raka vägen in i krematoriet så inget behov av repetition. Jag har för övrigt skrivit till Bröstcancerförbundet i ärendet och vill ni läsa svaret kan ni klicka här.

5. Odågan har tagit studenten vilket vi firade på exets lummiga innergård i hjärtat av Stockholm. Det var så fint! 

Jag bröt ihop två gånger när jag försökte fästa barndomsbilder på en tvättlina inför mottagningen och då hade jag inte ens druckit bubbel. Och det är vid studentmottagningen jag vill stanna till en sekund och åtminstone försöka återanknyta till bloggens ursprungstema nämligen ekonomi.

HALLÅ! Ni med småbarn. Strunta i att dra med dem på charter de inte kommer att minnas eller köpa Mini Rodiniplagg. Lägg pengarna i en indexfond så att ni har råd att bekosta deras student.

Jag är nog inte den enda i min generation som tycker att studenten förlorat allt vett och sans. På miiin tid köpte man (jag) kläder ink. mössa på HM för några hundralappar, hade en champagnefrukost på ICA-jordgubbar och Carlifornian White för att sen ha en ganska anspråkslös mottagning med närmaste släkten.

Undantag för skolans hotshots som blev hämtade i hyrda fordon av typen veteranbilar. Själv blev jag hämtad i familjens Volvo kombi med en slokande ballong på antennen och min mest minnesvärda studentpresent (utöver en obegriplig snidad "studentkäpp" med en osmickrande avbildning av mig i toppen) var en bricka av björk. 

Nu läste jag att det genomsnittliga studentfirandet går loss på 23 000 kronor. Och det är ett snitt, ett antal lägger således mer. Jag har inte idts räkna ut vår total då min hjärna fortfarande är härjad av IQ-hämmande cellgift, men några axplock från oss:

- Paviljongtak, campingbord, ståbord, dekorationer till mottagningen: Knappt 4 000 kronor, hälften av vad det hade kostat att hyra. Går dessutom att återanvända till minstingens student om två år. En bekant tipsade också om att hyra ut dessa på Hygglo vilket är en riktigt bra idé om man orkar med folk.

- Catering för 25-30 pers: 7 000 kronor. Vi tog catering från en Kvantum i stockholmsområdet och temat var italiensk buffé. Med facit i hand hade vi kunnat halvera den kostnaden genom att skicka min matvurmande MV till charken på valfri stor livsmedelsbutik och låta honom gå loss för ett par-tre tusen samt komplettera med ugnsrostad potatis, pastasallad och ett par ostar. Det störde mig dessutom mycket att de levererade cateringen fem timmar före mottagningen utan isklampar så det var ett sjå att hålla det fräscht. 

- Alkohol: Vet ej, det var pappan som sprang som en skottspole med dramaten mellan Systemet och lägenheten och handlade, men säg 4 000? Endast en reserv-BIB kvar när festen var slut och anledningen till det var att ungdomarna inte hittade den då den låg i en kylväska.

- Studentklänning. Detta förtjänar ett kapitel i sig för det är så bisarrt. Odågan är i grund och botten rätt enkel. Hon hade valt en billig studentmössa (billig = under 2 000 kr) och köpte en begagnad klänning för 200 kronor. Sen skulle storebror bara sy in den lite med resultatet att den blev obrukbar och storebror fick köpa en ny av samma modell. 

Det var sen det gick fel. Odågan lämnade in nämnda vintagefynd hos en skräddare på Östermalm för justering (Aaargh! Har jag inte lärt henne någonting? Ska man lämna in hos skräddare gör man det i ytterområdena!). Notan: 1 700 kronor. 

Och som om inte det var illa nog visade det sig att klänningen blev alldeles för kort varför vi alla i familjen kvällen före utspringet fick agiterade sms av typen "Jag ser ut som ett FNASK" och i slutänden sprättade hon upp justeringarna varför man kunde skönja en fåll av små trådar i nederkanten på utspringet. Men hon var glad ändå, studsade som en boll.

Sen är det diverse: Plakat, fåniga nallar att hänga om halsen (fethaja att de får ärva sina syskon), tackkort, studentskiva (som numera bekostas av föräldrarna mot att vi "belönas" med att sitta med vilket givet matkvalitén hos dessa studentfestentreprenörer är ett tvivelaktigt nöje), presenter för jag vet inte hur mycket och det här är bara saker som vi släktingar står för. 

Ungdomen lägger sen ut ytterligare pengar på den kommersiella cirkus som pågår non-stop under våren och som kallas "300-dagars", "200-dagars", "100-dagars", mösspåtagning på ett dedikerat kommersiellt festivalområde med inträde, flak, overaller och säkert en massa annat jag har missat. Plus alla andras studentskivor såklart.

Nu låter jag som en gammal stofil men det känns som att man glömt grundtanken med att ta studenten. Det är mycket lite fokus på själva skolprestationen. Jag har ännu inte sett ett betyg. Det är bara en massa ytligt prepp för själva studentdagen vilket skapar stress inte bara för föräldrar utan - upplever jag - även för barnet. Min dotter sa att hon kände sig helt överväldigad redan dagarna innan och att hon hade så stora förväntningar på själva utspringsdagen att hon hade svårt att sova.

Nu hade vi tur på ett antal punkter. Veckans kylslagna moln- och regnväder byttes på fredagen mot strålande sol och 20 grader. Mottagningen blev enligt barnet en succé. Morfar - gammal blåsare - spelade Nobelfanfarer inför tal och uppträdanden, det sjöngs, skrattades och tårades (hos primärt mamman). Ungdomarna (och en handfull boomers) festade fram till ett vilket enligt Odågan var ett gott betyg för en studentmottagning.

Dessutom blev hon väldigt glad över alla presenter och cateringen var bra. Så slutet gott allting gott, men nästa gång det smäller och jag inte är i cellgiftsdimma tänker jag justera om till egen mat.

Däremot kan jag starkt rekommendera konceptet tält eller i vårt fall paviljongtak. Svensk juni är oförutsägbar och även om det är fint väder skapar taket en ram till själva sittningen. Jag kan också tipsa om de camplingbord (180 cm långa) vi köpte på Jula för 400 kronor styck. De svalde många sittande och är lätta att stuva undan. 

Här är för övrigt min införsäljnings-ppt till pappan gällande köp vs. hyr på möbelfronten: 

Tricket är att man måste ha någonstans att förvara grejerna men då är mitt tips att skaffa en MV med förråd och så lägger man sakerna där i väntan på nästa tillfälle. 

Särskilt ståborden blev jag väldigt förtjust i. Med de eleganta vita duköverdragen blev stämningen nästan bröllopslik där i paviljongen. Lite snittblommor på varje bord, ballonger en masse och flaggirlanger och det hela lyfte ordentligt. Framåt kvällen tände vi värmeljus och pappan hade en ljusslinga runt till tältet angränsande mur så det sägs ha varit magiskt (själv drog jag mig tillbaka innan mörkrets inbrott). 

Nu blev jag på ranthumör så om ni är lättkränkta, vi hörs om ett par veckor. Ni andra, som accepterat att jag ser bloggen som en ventil för diverse åsikter, fortsätt läs. 

Executive summary: Plocka fram era finaste prylar när det är fest. Uppstår skador minns att a) det är en del av lifvet och b) det är just prylar, inte levande väsen. Att plocka fram sina finaste grejer, eller åtminstone se till att folk får äta på och dricka ur hårda material, blir en hyllning till såväl festobjekt som till gästerna. 

Ranten: Jag har nu varit på ett antal studentmottagningar i mitt liv och därtill sett en dokumentär på temat. Samtliga mottagningar har förekommit i medelsvenssonmiljöer, det vill säga hos i ett globalt perspektiv rätt välbeställda människor. Överraskande nog förekommer det oftare än önskvärt att mat serveras på papptallrikar och dryck dricks ur plastglas. Inte ens vinglasimiterande plastglas utan bägare av den sort man ser ungdomar i amerikanska collegefilmer spela beer pong med. 

Hvad är det frågan om? Jag fattar att man kanske inte har 50 uppsättningar tallrikar, glas och bestick. Men när jag okulärbesiktigar innehållet i folks köksskåp och lådor är det rätt många som åtminstone tangerar en tredjedel eller hälften i volym. Resterande grejer kan man låna eller köpa på loppis. 

Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa plastbestick i sin mun. Rättelse! Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa bambubestick i sin mun. Jag ryser bara jag tänker på det. 

Samma sak med dukar. Ungen har masat sig igenom tolv års skolgång och uppenbarligen lägger man runt 23 000 kronor på denna final, men man köper pappersduk på rulle från Ica Maxi och tror att det gör någon glad. Spoiler alert men det gör man inte. De ska vara av TYG! 

"Jamen tänk om glasen går i kras och duken får fläckar" wuä wuä. Javisst, det är det som är själva poängen, lex Inget Kalas Utan Kras och i min etikettbok finns få trevligare saker än en rödvinsfläckad duk och det av två skäl: Det visar att det levts med denna duk plus att gästerna inte behöver rädas att själva spilla en droppe eller två. 

Vid sidan av pappersdukar och bambubestick finns det en sak jag har låg tolerans för nämligen värdar som vid spill får panik i blick och rusar efter saltkar. Kanske tvingar man gästerna till förnedrande handlingar såsom lyft av tallrikar och glas för att enlevera duken för omedelbar tvätt. Snark. 

Om fokus vid dylika tillfällen ligger på att vårda sina ägodelar är mitt tips att förlägga sittningen till hyrd lokal. Man får pynta för det, men man kan somna gott på kvällen i trygg förvissning om att ens bohag även fortsatt är utan skavanker. 

Ni som läst mig ett tag vet att jag omhuldar den brittiska inredaren Jane Cumberbatch som bland annat skrivit boken Pure Style (Stilrent). Hon är en stor anhängare av det lite skavda, nötta och eklektiska. Hellre en brokig skara loppisglas än en homogen uppsättning märkesglas.

Man behöver då heller inte rädas att saker går sönder. Fyra glas gick i kras på Odågans student men vad gör det, det var skumpaglas från Ikea inhandlade till vårt bröllop för ett kvarts sekel sedan (ungefär hälften återstår). En vit linneduk var bortom räddning men jag vet att det står mig tusen åter till ingen peng alls på närmaste loppis. 

Tallrikar och bestick lånades från olika håll och jag och pappan hade redan tillsammans majoriteten av det som behövdes. Tårtan serverades på omaka blommiga kaffefat som MV införskaffade som snitt-tallrikar till sin 50-årsfest. 

Detta är min tes och mitt försök till slutsats: Vi är bönder, eller en, max två generationer från att vara det. Konceptet bjudning är ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv ett relativt nytt fenomen för oss varför det ibland slår slint när vi tänker. Axplock av observationer:

En person i min närhet flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan och satte då bo med hängivet engagemang i inredning och köksprylar. Det skulle vara exakt rätt matbord med plats för många, en viss sorts då trendiga (men obekväma) stolar, komplett uppsättning märkesporslin samt vinglas man inte fick pilla bort märkesetiketten på.

Antal gånger jag sedan hennes tillbakaflytt blivit bjuden på stora middagar hemma hos henne: 0. En gång blev jag bjuden på lunch men då åt vi sushi direkt ur tråget. Kanske har hon stora bjudningar men undviker att bjuda mig, vad vet man, men mitt intryck är att hon har en idébild av det kompletta hemmet, men saknar incitament att nyttja grejerna.

En gammal kollega har fetaste huset i fin förort. Alla ytskikt top notch. Men vid festligheter är det absolut skoförbud p.g.a. vid inflytt för två år sen nygjorda golv varför allas festoutfits (där skor, åtminstone sommartid, är ett bärande element) faller platt när man såsar runt barfota eller i strumplästen. Är det inte trevligare att ha ett lite luggslitet golv som har levt en smula? Där man inte behöver få panikångest över tappade objekt eller en damklack? Jag efterfrågar glamour och dekadens!

Hopp till en vän som visserligen bor på en flott adress men i en lägenhet präglad av livet med tre energiska småpojkar. Där finns inga heliga kor. Jag hade fått gå in i broddar om jag så önskat. Porslinet är kantstött och omatchat, glasen likaså. Det är vinringar på alla bord och i köket står sedan ett antal år en kyl och droppar och man har nu vant sig väja för uppsamlingskärlet under. Och där ges middagar: Stora härliga middagar med kort varsel där det mixas och matchas med folk i olika generationer och man går därifrån lätt i själen (och dimmig i synen). 

Prioritera riktiga material (nya eller vintage spelar ingen roll) och otvunget umgänge framför ängslig perfektion (och engångsprylar). Du vill förmedla en känsla, inte samla poäng i intakta Orreforsglas. Inte heller vill du att dina gäster ska stå och vobbla med papperstallrikar och lättsprickande plastglas när du för (nästan) samma peng kan få porslin och glas på loppis. 

En sista åsikt som behöver komma ut är något jag alldeles nyligen lärt mig av MV nämligen att till varje pris undvika BIB på stora fester. Vi hade visserligen en BIB vitt att ta till vid nödsituation, men övrigt vin serverades ur literflaskor. Vi valde nedan två, en riesling för 109 kronor och en pinot noir för 99.

Flaskorna stod dels på ett serveringsbord men även utplacerade på borden så att gästerna slapp böka sig upp för påfyllning. Bubblet låg i ishink och även där fick jag bannor av MV när jag föreslog att göra egen is i ispåsar att lägga flaskorna på. "Det måste vara partyis!". Och ja, det blir mer feststämning med stora, härliga isbitar utan plasthölje. 

På ölsidan undviks påvert formgiven långburk till förmån för klassisk design på glasflaska. Vi körde på Moretti, men det funkar även med Poretti, Brooklyn Lager eller godingar som Leffe eller Hoegaarden. 

Som alkoholfritt fanns stora mängder småflaskor Ramlösa (enkla att plocka med sig från dryckesbordet), läsk på flaska och peach bellini, min nya favorit på systemet.

Så, nu är jag klar. Jag inser att det här inlägget kommer med dålig tajming givet att de av er som har studenter nog redan klarat av ert för den här gången och det gjorde ni säkert bättre än jag. Men jag tänker plocka fram inlägget om två år när det är dags för minstingen.

Lärdomar från i år är att i god tid innan framkalla ev. foton som ska hänga på display, denna gång kom de samma dag efter nästan två veckors ledtid. Lägg också gärna en stund på ett rudimentärt sånghäfte då ingen verkar minnas texten till Studentsången. Vi hade också med en dryckesvisa och lite bilder på barnet, men jag utökar gärna till fler visor nästa gång. Och välj en behaglig spellista (hörde jag jazz?). Tänk ljudkuliss snarare än upbeat partymusik (såvida det inte är en röjfest).

Vilken är din åsikt om förbrukningsartiklar på studenten?

Mvh
EB