1. Min operation
Sedan dryga veckan tillbaka är jag - tada - cancerfri. Tumören, vars uppskattade storlek av vården beskrivits som allt från ”obefintlig” (primärvården), ”möjlig existens” (mammografin) till ”absolut existens men oklar utbredning” och olika heppade måttangivelser, visade sig efter operation och preparatanalys (fun fact: Det kallas ”bröst” så länge det sitter på den tilltalades kropp men ”preparat” när det lämnat kroppen) ha mätt hela fyra centimeter (dubbelt mot vad läkarna trodde). Men eftersom jag insisterade på borttag av hela bröstet togs tumören bort med god marginal.
Man tog även bort lymfkörtlarna på sidan av bröstet eftersom man trodde att en eller flera var cancerogena. Sanningen visade sig ligga någonstans mitt emellan: Analysen visade att två av sju körtlar varit sjuka, men att de botats av cellgifterna. Well well, några lymfkörtlar mer eller mindre. Nu återstår tre veckors strålning med start i augusti och två år av milda cellgifter i tablettform samt tio år hormonhämmande. Hängslen, livrem och silvertejp.
Jag är oerhört lättad av att ha blivit av med tumören och så evinnerligt tacksam över den vård jag fått och får. Vilka människor. Inget daltande eller huven på sned, bara sympatiskt och sakligt bemötande. Jag gillar särskilt den smått aspiga läkaren jag allra först kom i kontakt med och som jag hade uppföljningsmöte med igår. Hon skräder inte orden så jag vet att när hon säger att det ser bra ut, ser det verkligen bra ut.
Några ord om operationen. Jag kan fortfarande inte förstå hur smidigt det var. MV lämnade av mig sju på morgonen. Jag fick lite piller och sen fick jag byta om till operationskläder och lägga mina saker i ett typ gymskåp.
Sen kom min kirurg och ritade lite på mitt bröst och sen var det dags att lägga sig på operationsbritsen och sövas (älskar’t, tror att narkos är min drog). Kirurgen tittade förbi på uppvaket och sa att jag ”skött mig föredömligt på operationsbordet” (humor) och att hon redan hunnit skicka bröstet, förlåt preparatet, på mammografi och att det såg bra ut.
Sen tog jag en kaffe, klädde på mig och var hemma till lunch. Eftermiddagen tillbringade jag tjattrande (jag fick trots allt morfin till frukost) på en väns kolonilott och mådde toppen. Och det har jag egentligen gjort sen dess. Jag tog någon Alvedon under de första dagarna när det stramade i ärret, men det är allt.
Den psykiska bördan av att bara ha ett bröst har ännu inte drabbat mig, vilket kanske beror på att jag aldrig identifierat mig som en bystdrottning. Jag fick en tillfällig protes att stoppa in i bh:n efter operation (funkar även som tryckförband) och trots att de rotade fram minsta i regionsortimentet ser det ut som en bröstförstoring av inte helt blygsamt slag.
2. Ekonomicoaching av Objekt K
Objekt K kom över på middag operationsdagen och det var under den efterföljande fotmassagen (en talang hon har) vi kom att tala om K:s ekonomi. Hon nämnde att hon hade flerdubbelt sexsiffrigt på ett vanligt lönekonto och var skuldfri minus CSN som hon betalade drygt 3 000 i månaden. K visste inte hur mycket studielån hon hade (”men troligtvis massor”) så för att röka ut skiten tvingade jag henne att logga in. Det visade sig att skulden låg på 42 000 kronor så redan samma kväll betalade hon av den och kan nu sålededes avsätta dessa 3 000 kronor till indexfonder varje månad utan att passera CSN-ränta.
K fick ett sådant dopaminpåslag efter denna manöver att jag och MV (som blivit en riktig FIRE-räv och dessutom gör betydligt bättre sparsnurror än jag) fick förtroendet att göra en ekonomisk plan åt henne. Planen är nu tio dagar senare i princip implementerad och kan sammanfattas i nedan punkter:
- ISK:en på Avanza (för sådan fanns redan, om än sällanbesökt) är städad till att innehålla två istället för sex fonder. En global (LF Global Indexfond) respektive en svensk indexfond-isch (Spiltan Aktiefond Investmentbolag).
- ISK:en är rebalanserad så att det ligger ungefär lika mycket i båda fonderna.
- Det icke-förvaltade kapitalet som legat och skvalpat räntefritt på Kuckelimuck är satt i arbete i ovan nämnda fonder. En buffert motsvarande två månadslöner ligger kvar på K-muck.
- En automatisk överföring på 10’ går från lönekontot till ISK varje månad och fördelas 50/50 på ovan nämnda fonder. K tjänar bra så hon kommer troligtvis att kunna spara mer, men det får hon göra ad hoc när buffertkontot börjar svälla över igen.
Den kanske viktigaste delen i vår coaching handlade emellertid om något helt annat än ovan. Det handlade - så som ofta är fallet när man interagerar med Folket - om att bevisa för vederbörande att hen inte kommer att hamna på fattighuset som pensionär.
Vi loggade därför in på minpension.se och simulerade ett par-tre scenarios. Pension vid riktålder respektive pension vid 60 med uttag tjänstepension vid 60 respektive vid 65. Samtliga scenarios kom som positiva överraskningar och vi kunde konstatera att 53-åriga K utan problem skulle kunna gå i pension redan vid 60, förutsatt att hon de kommande sju åren investerar 10’/månad.
Jag kommer osökt att tänka på den gamla elefanten-och-pinnen-historien. Elefantungen kopplas med ett rep till en pinne och orkar inte dra sig loss. Elefanten växer och blir stor, pinnens storlek förändras inte. Men eftersom elefanten redan som liten lärt sig att pinnen håller den fast, gör den heller som fullvuxen inga försök att slå sig loss, trots att den nu med lätthet hade klarat av att rycka upp pinnen.
Vi lär oss genom klickbeten på kattmatsätande pensionärer, kollektiva stånkanden i orangea-kuvertet-perioden (orangea kuvertet, som enbart visar allmän pension, ej den betydande tjänstepension som alla kollektivavtalade har, tål att upprepas i oändlighet) och den kontinuerligt ökande riktåldern (som för övrigt inte innebär att man MÅSTE vänta till nämnda ålder, man blir bara ekonomiskt straffad om man börjar ta ut pensionen några år tidigare än vad staten anser är tillbörligt, år som av spänstskäl är ovärdeliga att använda som fri) att vi a) alla sitter i skiten och b) som pensionärer kommer vi att sitta ännu mer i skiten samt c) lika bra att ställa sig in på ett ekorrhjul fram till 75 och hoppas att man lever så länge.
När sanningen för många kollektivanställda med snittinkomst (eller över) snarare ser ut så här:
- Vid 50+ är barnen troligtvis på väg hemifrån vilket öppnar upp för mer sparutrymme.
- Din pension har hunnit bulka på sig.
- Vid regelbundet sparande under, säg sju år (särskilt om du redan har ett befintligt sparande alt. har möjlighet att sälja ett hus/stor lägenhet för mindre boende eller i idealfallet en hyrd bostad), är chansen överhängande att du lyckas skrapa ihop så mycket att du kan brygga över från ditt 60-åriga jag till ditt pensionsuttagande jag.
Och de alerta 60+åren är inte att förakta. Chanserna är större att du orkar och kan realisera drömmar av olika slag. Visst, du kanske får ut några tusen netto mer i månaden om du biter ihop fram till riktåldern eller senare.
Men vad ska du med dem till om du inte har den fysiska eller mentala kapaciteten att sätta sprätt på dem? För även om du inte drabbas av cancer eller Alzheimer är det mångas erfarenhet (löst baserat på sådant jag läst i FIRE-bloggosfären så tas med en nypa salt) att man med ökad ålder gör av med mindre pengar.
Dels på grund av skröplighet (man undviker kanske längre resor) men också för att hela ens värld, på gott och på ont, krymper. Man är nöjd med sitt korsord i pensionärskuvösen (den inglasade balkongen) och sin kvartalsvisa medicinska fotvård, inget behov av det där guldtandstillägget som kommer av att förvärvsarbeta ända in i kaklet.
Och det var med denna insikt vi lämnade Objekt K efter veckans övningar. Jag såg hur det nästan började lysa i blicken hennes. ”Det är ju bara sju jular kvar!”. Det fina är att hon inte behöver bestämma här och nu hur hon ska ta ut sina olika pensioner. Hon behöver de närmsta åren bara vinnlägga sig om att lassa in 10 papp i månaden på ISK:a.
Mvh
EB
Grattis till lyckad operation och tack för att vi har fått följa med på färden! Spännande också att få ta del av K:s sparglädje!
SvaraRaderaOch jag tycker att det blir svårare och svårare att göra av med pengar redan nu när jag är 46 år så skulle nästan behöva en plan för att göra av med "extra" pengar per år. Blir liksom för sparsam. Vad är det jag vill göra innan jag fyller 50 år, innan jag fyller 55 år och innan jag fyller 60 år och vad vill jag föra sedan? När jag väl slagit in på sparspåret känns det lättare än att investera i drömmar. Är ju rätt nöjd med hur jag har det utan att göra av med för mycket pengar. Några tips?
Mina förslag: Bästa ”saken” som pengar kan köpa är fri tid. Och har man både fri tid och pengar (+ hälsa och intresse) så är resor med jämna mellanrum ett härligt sätt att sätta sprätt på bådadera.
Radera/Mme A
Bucket list?! Jag har en lista med 5 större saker jag vill göra och i vilken ordning eftersom de kräver både mycket tid och pengar. Samtidigt låter det som att du är nöjd med ditt liv och det är väl egentligen det som är det viktigaste.
RaderaJag upplever som du att jag inte har så stora behov av att spendera. Kanske en följd av att ha vant sig vid att alltid leva sparsamt? Nu när jag har all tid i världen att göra vad jag vill så "investerar" jag i min hälsa. En frisk ålderdom är värd mer än det mesta man kan köpa för pengar.
RaderaSätt av x antal kronor i månaden för att " slösa " och är de inte spenderade innan den 15 månaden därpå så ska de gå till välgörande :)
RaderaGott att höra att allt gått bra. Och fint att du sprider kunskapen om att fler än man tror har chans att slippa ut ur ekorrhjulet före riktåldern. Hälsningar från glad panschis som gjort precis det, och nu är ute på vift.
SvaraRadera/Mme A
Så skönt att operationen gick bra!!
SvaraRaderaGällande fonder förstår jag inte riktigt varför du insisterar på en Sverigefond med investmentbolag istället för en riktigt bred Sverigefond. Typ Plus Allabolag Sverige Index. Även om man vill ha lite ”home bias” så vill man ju enligt forskningen även där ha en så bred fond som möjligt.
EB: Historisk prestation investmentbolag + substansrabatten.
RaderaMen hallå! Man går alltså hem samma dag efter en mastektomi?! Låter hur som skönt att allt gått bra.
SvaraRaderaEB: Tydligen.
RaderaFörst! Härligt att operationen gått bra!
SvaraRaderaAng FIRE: Jag funderar mkt på uttagsfasen av FIRE just nu. Är 50 och i en slags baristaFIRE-situation, dvs har slutat jobba och investera i ISK och hankar mig fram på roliga ”smågig” tills ISK vuxit till sig lite till innan jag drar proppen helt. Normalt är det lättare att planera en femårsperiod men resten av livet känns lite långt eftersom man ju vet av erfarenhet att saker händer i livet. Det som slår mig mest nu är, att jag nu när jag har tid inte vill göra det jag trodde. Livet krymper och jag älskar att vara hemma och vissa lyxsaker som att ha bil mm har inte gett mig någon större utdelning (annat än besvär). Jag lutar åt att man nog ofta överskattar sina FIREkostnader. Jag läste en kommentar av Bolmesson på Rika Tillsammans om att när man har sin vardag som man vill så minskar behovet av att resa bort. När man mår bra och trivs hemma minskar behovet av att gå ut och äta mm. Det tror jag stämmer. Den största rädsla med pension är att man i hamsterhjulet springer på oreflekterat och tror att mer är bättre. Det viktigaste med FIRE är inte i första hand pengasiffrorna utan att veta vad man faktiskt vill göra med sin tid. Jag har full respekt för att alla är olika, vill olika saker och drivs av olika saker. Jag tror också att jag själv kan sälla mig till dem som tänker livrem och hjälm-marginaler men jag har börjat försöka hitta brytpunkten mellan när man har för lite och onödigt mycket. Jag tror att både jag och troligtvis även din väninna egentligen är närmare normal FIRE än vi tror.
EB: Kunde inte formulerat det bättre. Sätskilt biten om att man inte känner behov av att resa bort när man trivs i sin vardag.
Raderajag då som är 60 + och insett att mitt isk ökat enormt sen jag började investera för 8 år sen , har börjat lyxa mig. Åker till fina hotell, dricker champagne och har börjat åka taxi ! så från att ha haft det så himla knapert som ensamstående med deltidsjobb så har jag råd att unna mig och njuter enormt av det. Har tom börjat kika på business klass biljetter på flyget :D det är ju så att som äldre så orkar man inte riktigt att sitta och knö i ett fullt flyg . så nej...jag blir def inte billigare med åren. Tvärtom. O jag njuter av känslan att vill jag åka business någon gång...så har jag råd.
RaderaSkönt att höra att det gått så bra!
SvaraRaderaTycker det är otroligt svårt att bedöma hur mycket man behöver som äldre. Jag inser att jag vill ha en rejäl slant sparat, för jag kommer att behöva köpa alla tjänster och några till. Jag har inga barn (eller andra yngre släktingar) som kan hjälpa till och jag törs inte hoppas att jag har pigga vänner kvar när jag är 80-90 år. Just nu får jag erfarenheter av hemtjänst och sjukvård å en äldre släkting vägnar och jag är INTE imponerad. De håller en i bästa fall vid liv. Vill du tex ha städning oftare än var 14 dag - eller dammtork, de gör bara golv + badrum - så behöver du kunna betala själv. Allt över yttersta basala nivå godkänns icke av kommunen. Och vården nedrustas ju I rasande takt och allt fler mediciner försvinner ur högkostnadsskyddet. Så jag lär nog gneta på till rek ålder 68 år. Blir det så att jag trillar av pinn tidigt (eller sent) med fet isk finns ett testamente där några organisationer som gör världen bättre får ett tillskott.
SvaraRaderaNä, ingen partner heller att hoppas på.
RaderaOch nä igen, jag kommer inte att få några arv. Släktingarna är luspanka och äger inget av värde.
RaderaTänker samma, vill ha råd med hjälp om ja kommer behöva det. Heller inga barn, som i o f s inte är någon garanti.
RaderaSkönt att operationen gick bra, men utskriven samma dag? Jag har också gjort en mastektomi för ca 25 år sedan. Min tumör var 43 mm. Gjorde en rekonstruktion ett par år senare och är så nöjd med mitt silikonbröst. Lycka till med rehabiliteringen, kommer att gå bra. Är pensionär sedan många år. Hade förmånen att få gå vid 62 år. Fortsatte spara i aktier och fonder varje månad och har bjudit barn och barnbarn på resor var 5:e år och älskar att resa långt bort, gå ut och äta och känna att jag kan köpa vad jag vill. Just nu funderar jag på att ge bort en större summa till mina barn. Vet inte hur länge jag lever och de kanske är i större behov av pengar nu om det ev. dröjer till de får ärva. Att vara ekonomiskt oberoende är nog en av de största glädjeämnena som pensionär och hyfsat frisk såklart.
SvaraRaderaEB: Så fint du lever med barn och barnbarn. Generöst att bjuda på resor och att överväga att ge med varm snarare än med kall hand.
RaderaSå härligt att höra att operationen och allt rumtomkring själva ingreppet har gått bra!!! Och håller med dig om sjukvårdspersonal! De lindar inte in besked, de är mycket bra på att kommunicera tuffa saker! Plus omvårdande före och efter. (Har upplevt onkologivård på nära håll i familjen.) Hoppas på god bättring framöver!
SvaraRaderaHej! Tack för en bra blogg som jag följt och uppskattat i åratal. Extra tack för dina inlägg om cancer. Jag har tyvärr också drabbats och upplever just nu det du så väl beskrivit. Mycket stärkande och informativt att ta del av dina erfarenheter om stort och smått. Önskar dig fortsatt god bättring. /G
SvaraRaderaDet där att man gör av med mindre pengar som pensionär och att det räcker med korsord på inglasade balkongen är en seglivad myt, Nä, tvärtom vill man passa på att uppleva så mycket som möjligt under den tid man har kvar. Och då behövs ett fett bankkonto. Hälsar 75-årig kulturtant som åker Europa runt och helst sover på femstjärniga hotell!
SvaraRaderaEB: Haha ok jag ger mig. Men har jag rätt i att du givet din frihet kan åka långsamt (billigare alternativ) och undvika peakarna i övriga européers (stavning?) industrisemestrar?
RaderaPrecis ! Jag har också börjat bo på 5 stjärnor ohc älskar resor. Sen kan jag lösa korsord också men varför inte göra det på 30 våningen med fantastisk utsikt i New YOrk eller nåt :)
RaderaFörst och främst så otroligt skönt att operationen gick så bra. ❤️
SvaraRaderaJag skulle vilja höra hur du och andra i kommentarsfältet hade resonerat kring ett FIRE-dilemma.
Efter min skilsmässa downsizade jag rejält för att få låga fasta kostnader. Idag bor jag och mina två barn (tidiga tonåringar) på ca 50 kvm. Barnen har egna rum och jag sover i en bäddsoffa i vardagsrummet. Det låter kanske trångt, men sanningen är att vi trivs väldigt bra och att vi umgås väldigt mycket mer när vi bor så här nära inpå. Jag älskar lägenheten som jag renoverat själv, vi har balkong och en liten uteplats som nästan känns som ett miniradhus. Framför allt älskar jag känslan av att vara självständig och kunna försörja mina barn utan att vara beroende av någon och att samtidigt kunna spara.
Den låga boendekostnaden gör också att jag kan spara ungefär 40 % av min lön på ISK varje månad samtidigt som vi har råd att resa och göra upplevelser tillsammans, vilket vi verkligen prioriterar. Jag äger hela min lägenhet (värde ca 2,5), har inga lån och har ca 1,5 på ISK.
Samtidigt finns det en del av mig som längtar efter något lite större. Ett eget sovrum hade varit skönt, ett förråd likaså, och kanske en carport till sommarbilen. Men ett större boende innebär också högre fasta kostnader, mindre FIRE-sparande och sannolikt färre resor och upplevelser.
Hur hade ni tänkt? Är det värt att öka boendestandarden några år medan barnen fortfarande bor hemma, eller är det klokare att fortsätta prioritera frihet, låga kostnader och möjligheten att investera mer för framtiden? Barnen klagar inte idag, men jag funderar förstås på om de egentligen skulle uppskatta mer utrymme, även om de aldrig säger det.
Jag är nyfiken på hur andra hade resonerat i den här avvägningen.
Hej, oj vad jag känner igen mig. Gjorde en liknande resa för ca. 10 år sedan och jag och barnen pratar om den tiden som den mysigaste. Vi tittade på större boenden men landade hela tiden i att vår lilla lägenhet var bättre och blev därför kvar. Det äldsta barnet har flyttat ut sedan några år och den yngsta är nu på väg att lämna boet. Jag har under åren haft en del livsstilsinflationsrelaterade saker som jag trodde skulle göra livet bättre eftersom de ingick i samtidens narrativ om konsumtion men nu vill jag snarare skala ner igen och funderar på sikt att flytta till något mindre och ännu enklare. Jag nådde mitt initiala FIRE-nummer för ett tag sedan, men skalade sen upp det pga några feltänk angående ISK-skatten samt inflation (som jag inte tänkte så mkt på under uppbyggnadsfasen) men har också justerat ner det något igen med tanke på tjänstepension och betald lägenhet. Jag har slutat mitt vanliga lönearbete men har lite småinkomster, dvs är baristaFIRE, ett tag till innan jag drar proppen helt. På så sätt testkör jag lite vad jag faktiskt vill göra, hur jag vill leva och vad jag tycker är viktigt. Redan har jag upptäckt att det inte är det jag trodde innan (”om jag hade haft mer tid skulle jag göra x” osv). På något sätt är det bra att man kan få bli lite överraskad av livet.
RaderaTack snälla för att du delade med dig ❤️ Det var väldigt värdefullt för mig att läsa.
RaderaDet som verkligen fastnade var att du och barnen pratar om den tiden som den mysigaste. Så fint! Jag tror att det är lätt som förälder att fastna i tanken att vi borde kunna erbjuda fler kvadratmeter, när det kanske egentligen är tryggheten, närvaron och upplevelserna tillsammans som blir de starkaste minnena.
Jag känner också igen mig i det du skriver om livsstilsinflation. Det är så lätt att tänka att "lite större", "lite bättre" eller "lite bekvämare" automatiskt leder till ett bättre liv. Samtidigt älskar jag min lilla lägenhet och friheten den ger mig och möjligheten att spara mycket, resa med barnen och känna ekonomisk trygghet.
Får jag fråga om det någon gång under barnens tonår fanns en period då du ändå önskade att ni hade flyttat större, eller har du känt hela vägen att ni gjorde rätt som stannade kvar? Det vore väldigt intressant att höra med facit i hand.
Nej, med facit i hand har vi klarat oss jättebra. De har aldrig velat flytta, utan det var mest jag som tidigare tänkte att man ”borde”, eftersom man som förälder alltid vill ge sina barn det bästa (och felaktigt tror att det alltid innebär mer konsumtion). Under alla år har jag dock värdesatt lyxen av att sova gott pga att vi inte haft några lån och att vi har haft en rejäl buffert i stället. Som en synergieffekt har jag också uppskattat känslan av att känna mig kreativ vid vissa compact living-lösningar. Ett mindre boende innebär även mindre saker att städa och ta hand om! Jag har också njutit av känslan att veta att jag tack vare mitt sparande, baserat på min livsstil, alltid kan köpa det vi behöver, och har liksom du prioriterat och prioriterar fortfarande roliga resor tillsammans.
RaderaTack, det här träffade verkligen mitt i prick
RaderaJag tror att du satte fingret på något viktigt med ordet "borde". Jag funderar nog mer på vad jag tycker att jag borde erbjuda mina barn än på vad de faktiskt verkar behöva eller önska. De klagar aldrig, trivs hemma och vi har det väldigt mysigt tillsammans så det är ju ett svar i sig.
Jag känner också igen mig i det du skriver om tryggheten. För mig är det en enorm frihetskänsla att veta att de låga fasta kostnaderna gör att jag kan spara mycket, prioritera upplevelser och samtidigt sova gott om natten. Det är lätt att stirra sig blind på kvadratmeter och glömma allt man faktiskt får i utbyte.
Och du har helt rätt mindre boende innebär faktiskt mindre att städa också😊 Tack för att du delade med dig av ditt facit. Det gav mig verkligen perspektiv och att vi faktiskt har det bra där vi är
Skönt att höra att operationen gick bra
SvaraRaderaVilket underbart inlägg ! Så glad att allt gick bra med operationen och allt och så himla härligt att kolla igenom din bekants ekonomi och få lite ordning. Tänk vad det betyder när man vet och inte tror.
SvaraRaderaGrattis! Fantastiskt bra beslut och lyckat resultat! Som jag sa till en bekant som nyss fått bägge brösten bortskurna, att "dina ungar hade ju ändå ammat klart" (hennes barn är 30+).
SvaraRaderaSå till "väsentligheterna", för alla vet ju att i slutändan är ekonomi viktigare än hälsa och sån skit:
"Dels på grund av skröplighet (man undviker kanske längre resor) men också för att hela ens värld, på gott och på ont, krymper."
Jag skulle inte säga att den krymper (min värld var kanske inte så stor till att börja med), men med ökad ålder har man väl också hunnit skaffa sig det man vill ha av materiella ting. När man skaffat drömhuset, drömbilen och drömbåten finns kanske inte så mycket mer att uppgradera, jämfört med när man som artonåring bodde i en andrahandslägenhet och inte ens hade körkort.
EB: Sant. Man är inte längre i nybyggarfasen, mer i förvaltningsfasen.
RaderaSåg nyligen en fråga i ett reseforum; "Spara eller resa?". Det är förstås inte antingen eller (de flesta svarade båda), men med tanke på forumets karaktär var det en majoritet för att resa. Detta fick mig att fundera.
SvaraRaderaÄr själv straxt efter 50 med numera hyfsat vuxna och självständiga barn och jag och maken diskuterar en hel del vad man vill framåt och hur man ska tänka kring pengar.
Vi har bra löner och en del investerat (plus ett hus i bra läge, som vi just nu iof sig känner att vi vill bo kvar i), men absoluta merparten av pengar har vi rest och upplevt för genom åren (och i ärlighetens namn slösat en del också). Sparar också ff en del till unga vuxna barnen och bjuder dem på resor och annan hjälp.
Vi har dock lite olika inställning till pengar. Maken vill spara mer och han har inte behov att det ska vara till något särskilt, mer bra att ha. Jag försöker tänka "frugalt" (älskar begreppet), men vill inte göra avkall på saker jag tycker är värt att lägga pengar på för att spara utan särskilt mål (förutom en sund buffert förstås). Just nu kan och vill jag göra saker, ingen vet hur det ser ut sen (kanske tänker man annorlunda om man är kärnfrisk vid 75, men då har dåligt med pengar).
Detta har också fått mig att fundera på vad jag vill, vad är viktigt för mig. Och det var väl egentligen det jag ville få fram med mitt flummiga inlägg. Vi är alla olika och får utgå från oss själva!
Jag tycker att vi reser och gör saker på en lagom nivå. Vill inte resa mer även om pengar finns, blir stressad av för mycket flängande och trivs även väldigt bra på hemmaplan och med min familj och nära vänner. Älskar Sverige april-oktober! Åker hellre på få, längre resor än många korta (tycker packande etc är jobbigt och vill hellre vara iväg längre när man ändå åkt).
Vi har husbil. Skulle kanske på sikt vilja ha en sommarstuga, men då måste huset säljas, har så pass bra självinsikt att jag inser att vi inte skulle orka med att sköta två ställen.
Däremot skulle jag vilja jobba mindre, inte löpande, men att kunna vara ledig längre perioder när det även passar för jobbet. Ex på sommaren, i november för att fly Svedala och för skidåkning på våren. Så det är mot det mål jag jobbar nu! Och då handlar det ju inte bara om att spara pengar till det, utan också att få det att fungera med jobbet (då jag varken vill eller kan sluta jobba helt)!