Skaffa ett frugalt mindset

I somras bytte vi familjeabonnemang från Tele2 till Telia. Tele2 var en bra operatör, minus att det inte gick att ringa med dem. Försämringen skedde gradvis ungefär från det att min man blev dålig och fram tills det att vi gjorde slut med dem i slutet av juli. Då var täckningen så usel att jag överhuvud taget inte kunde ta emot samtal inuti huset utan fick rusa ut på vägen i hopp om kvarvarande ringsignal för att därefter slutföra samtalet på grannens tomt. Jag ställde till och med ut en campingstol där så att jag kunde föra de timslånga anhörigsamtalen utan att behöva få fästingbett. 

Tele2:s kundtjänst hade med stor sannolikhet gått kurs i att visa förståelse för kundens frustration. De mätte och testade och bekräftade utan knussel att vår täckning var obefintlig, för att därefter smidigt sortera ner ärendet i malpåse i hopp om att...jag vet inte...problemet skulle upphöra. Vilket det inte gjorde och efter att ha väntat i veckor och stått i telefonkö en timme gånger tre, i kombination med att campingstolen gick sönder, flyttade vi över abonnemangen till Telia. 

Eftersom vi inte har wifi utan är helt beroende av bra mobil uppkoppling för allt internetbaserat var det här ett lyckodrag. Inte bara kunde vi använda våra mobiltelefoner till att telefonera med, vi fick betydligt bättre uppkoppling med TV och datorer OCH med i paketet låg dessutom fri Netflix och C-more. Totalkostnad 1 400 kronor eller däromkring per månad, för fem abonnemang med obegränsad surf. Eftersom vi då kunde stryka Netflix kan man säga att vi betalar 1 300 kronor per månad eller 260 kronor per person för allt surfrelaterat. 

Enda smolket var att Telia försökte låsa abonnemanget i två år, trots att vi i samband med abonnemangsuppstart inte fallit för bondfångeriet ”mobiler på köpet". Och eftersom jag dagarna innan varit i kontakt med en annan medarbetare på samma firma som INTE försökte binda abonnemanget i två år, var det en lätt sak att hustla sig ur. Tips till Telia: Blås enbart kunderna konsekvent, ad hoc-tricks kan misslyckas. 

Omständlig inledning på dagens tema som är "skaffa ett frugalt mindset" med tillägget "genom att ta del av proletära skildringar". För på C-more låg en hel svensk filmskatt inklusive Elvira Madigan, Fanny & Alexander, Utvandrarna och Nybyggarna. Det var i mitten av december som jag och min man avsatte två heldagar de sistnämnda. 

Vi har precis som alla andra sett dem, det var väl det som gick på SVT när man var liten. Men det enda vi mindes var "Jag tyar inte längre Karl-Oskar" och maskar i en biff. Jag var inställd på sex timmars tristess, men fann till min förvåning att jag blev helt fängslad. Jan Troell 4 president, vilka filmer! Låt gå att det inte är högoktanig action, men det är heller inte långtråkigt (möjligen tappar Nybyggarna lite på slutet). Och vilka skådespelare! 

Det som slog mig under pågående tittning var hur bisarrt det är. Vi snackar 170 år tillbaka i tiden och Sverige var ett U-land. Om man bortser från uppenbart besvärande omständigheter av typen religionstvång, att det var legio att prygla sina anställda med gärdsgårdsstörar och att en rumsren beteckning på en bybo var "idiot", var vardagen så oerhört erbarmelig. Bara maten. I den mån det fanns någon mat. Saltad sill, potatis, korngröt.

Men sen kom torkan och då kunde man hälsa hem. Eller överdrivet regn eller köld eller ett blixtnedslag i "ängahuset" och då var det adjöss med kreaturen. Ett livslångt lidande, med den sälla evigheten som enda morot. Och det är här jag blir knäpp på riktigt. För när vi i pausen mellan Utvandrarna och Nybyggarna skulle hämta ett barn på skolan kom jag på mig själv med att på nytt bli förälskad i vår 13 år gamla Toyota. OMG! Tänk att få färdas i detta bekväma, varma färdmedel på asfalterad plogad väg istället för som K-O och Kristina skumpa fram på hästdragen skjuts över gropig leråker, utan någon som helst stötdämpning. Och jag har ultralätta kängor med fleecefoder istället för spetsiga träskor fyllda med halm. Jag skulle gå så långt som att säga att fleece ensamt ökar livskvaliteten då vs. nu med runt 100 procent. 

Och tänk att, trots att kylskåpet gapar halvtomt, ha tre-fyra lunchalternativ och till och med möjligheten att åka ner på stan och köpa restaurangmat, istället för att skrapa ihop gamla sillabitar från botten av en tunna. För att inte tala om att när som helst kunna få tillgång till adekvat sjukvård om ens barn skulle få för sig att sätta i sig en balja med svällande korn. Istället för att sända efter en glosögd gumma i grannbyn vars huvudnummer är att lägga huvet på sned och uppmana till bön. 

Jag har ett annat exempel från våren, nämligen Aino Trosells Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda som på 1860-talet vandrar till Stockholm för att ta tjänst som tvätterska. Fiktion förvisso, men det känns som att Trosell vet vad hon pratar om när det kommer till levnadsvillkoren. Och efter att tidigare ha läst Magnus Västerbros Svälten - om hungeråren som formade Sverige, känns beskrivningarna riktiga. Det var ont om mat, ont om tyg, prylar, värme, kärlek, ont om allt. Utvecklingsmöjligheterna var ytterst begränsade såklart, du var en produkt av din familj och gick i dennes fotspår. Om man inte likt Hulda lyckades snärja mannen i det hus man jobbar och bli fint gift, men den chansen var väl ungefär lika stor som att skrapa fram >50 kronor på Triss. 

Jag inser att det låter såväl självklart som förnumstigt att uppmana till att "försöka uppskatta det du har". Det vet vi ju alla att vi ska. Vi vet också att vi ska försöka vara goda människor och att vi ska röra på oss mer och så vidare, men tricket är att verkligen göra det. Och då behöver man hjälp på vägen. Det här är hjälpen: Se filmer om livet förr. Läs Trosell, Ivar Lo och andra proletärförfattare. Läs Svälten. Det ger i sanning en extra dimension på tillvaron och du kommer i dagar, veckor, ja kanske månader, att på riktigt njuta av ditt luxuösa liv. 

Nu ligger ju inte en USA-resa i planeringen för oss än på ett tag. Men tanken är kittlande. Den dagen min man mår bra och vi känner oss redo, kan vi sätta oss på ett flyg som tar oss över Atlanten på sju-åtta timmar (? har dålig koll). Vi behöver inte spy oss halvdöda i tio veckor och få löss på köpet. 

Vi kan elda huset varmt och läsa jordens alla böcker och få hjälp när vi behöver och sova i varma rena sängar och äta god och näringsrik mat, oavsett hur väderleken ser ut en viss sommar. Vi behöver inte oroa oss nämnvärt för att barnen ska dö i banala sjukdomar och skulle nya sjukdomar uppstå kan vi räkna med att ett antal snillen runt om i världen slår sina kloka huvuden ihop för att lösa problemet. Och allt detta, knappt två hundra år efter helvetet. 

Och jag skäms en smula över att jag beklagat mig över att "Tele2 är sååå dåliga på kundreklamationer". Om det finns en högre makt vill jag tacka hen för att så lägligt ha placerat mitt födelseår så sent. Och på denna plats, ett Sverige som gått från bonde/klassamhälle med sockenstuga och sexårig skolgång till ett ingenjörsland på rekordtid. Så om du till äventyrs går runt med gnagande känslor av depravation och "varför-får-inte-jag"; se filmerna. Det är som att gjuta olja på nextopiavågorna. Du blir lugn, du blir fin, du blir tacksam och törs jag ens lova detta - mer lycklig?

Har du några film- eller boktips på temat?

Mvh/

FruEfficientBadass

Börsdepp och filmyra

Tråkig börs. Jag har Avanzavägrat i flera veckor nu. Brad skriver i veckans The FI Weekly: "It’s remarkably easy to get caught up in the doom and gloom of seeing 10%+ of your net worth evaporate (on paper at least) in one month. It obviously never feels good, but we know from listening to JL Collins, that stock market corrections (10% drops from recent peaks), bear markets and even crashes are perfectly normal and expected over an investing lifetime. And while it’s impossible to know where the markets go from here, my belief in the FI Fundamentals of having a significant savings rate and continuing to purchase new shares of the Total Stock Market Index Fund at a "discount" in bad times will play out as my best bet over the long-term. Now is a good time though to take 10 minutes to listen to JL’s Guided Mediation for When the Stock Market is Dropping, which never fails to make me feel calmer and more at ease."

Jag skulle, vid sidan av Collins-meditationen, vilja flika in att Göteborgs filmfestival börjar idag vilket känns extra välgörande efter veckans Guldbaggegala där lejonparten av nomineringarna i vanlig ordning gick till barnfilm. Inget håller dig borta från säljknappen lika effektivt som kvalitetsfilm. Precis som förra året kan du streama rubbet och det till en mycket billig peng: 350 kronor. Vi loggar in från tv:n och kan se hela familjen. Och vilket program! Jag har i skrivande stund favoritmarkerat följande:

Nobody has to know (27/1)

Festivalfavoriten Bouli Lanners och Michelle Fairley (Game of Thrones) övertygar stort i bitterljuvt kärleksdrama om överraskande möte mellan två outsiders på en isolerad skotsk ö. 

The Beta Test (28/1)

Jordan Hines är snygg, framgångsrik, rejält driven och ska snart gifta sig. När han får ett stiligt, purpurfärgat, kort med en mystisk inbjudan till ett exklusivt hotellrum kan han inte motstå. Snart krackelerar både hans egen fasad och den tillrättalagda världen runtomkring – och paranoian växer.

Kupé nr 6 (29/1)

Studenten Laura har en krisande relation med den världsvana akademikern Irina, som ställer in deras planerade järnvägsresa till hällristningarna i Murmansk. Laura åker ändå, men tvingas istället dela kupé med den råbarkade och dyngrake gruvarbetaren Ljoha. Kupé nr. 6 är Finlands Oscarsbidrag och tilldelades Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes.

Hit The Road (30/1)

Panahi den yngre levererar en cineastisk pärla och ett levande porträtt av en familj på en ovanlig utflykt genom ett vackert och bergigt iranskt landskap. Det är äldste sonen som sitter tyst vid ratten i denna originella roadmovie som framkallar både skratt och tårar och är både enkel och komplex. Hit the Road premiärvisades på festivalen i Cannes och vann priset för bästa film på London Film Festival.

What Do We See When We Look at the Sky (31/1)

Det slår gnistor när fotbollsspelaren Giorgi och farmaceuten Lisa stöter ihop på gatan i Kutaisi. Men fortsättningen kompliceras av förbannelsen som innebär att de nästa morgon vaknar upp förändrade och inte längre kan känna igen varann. Vann kritikerpriset på filmfestivalen i Berlin. 

Private Desert (1/2)

Machopolis med relationsproblem ger sig ut på en resa genom Brasilien för att söka upp sin nätflirt – och tvingas omvärdera både sina konservativa värderingar och sig själv. Private Desert är en välspelad, finstämd berättelse om ett oväntat möte som startar med chock, ilska och aggression men landar i ett känslomässigt uppvaknande och den revolutionerande insikten att kärleken kan vara gränslös.

Tillfälligheter och fantasier (2/2)

Ett oväntat triangeldrama, en misslyckad honey trap och ett möte som börjar med ett missförstånd och slutar med rollspel. Hamaguchi (Happy Hour, GFF, 2016) visar på livets stökiga oberäknelighet i tre både ljuvliga och melankoliskt cyniska små berättelser om ånger och felaktiga val, i sin tur rytmiskt indelade i tre partier vardera. Sista delen är dessutom inget mindre än en smart science fiction-artad tolkning av pandemin.

My Night (3/2)

Det är årsdagen för systerns dödsdag och Marion vet att minnet kommer att plåga henne. Mamman vill samla familjens vänner, men Marion orkar inte utan drar ut på stan med kompisgänget för att skingra tankarna och mildra den stundande sömnlösheten. Det blir ett dygn av samtal, filosoferande, klubbande och nattliga möten. Lou Lampros bär filmen på sina axlar och spås en lysande karriär – men hon understöds också av romantikens huvudstad Paris som imponerar stort i en vital biroll.

Boiling Point (4/2)

Andy är den lovande kocken vars restaurang utgör hela hans liv. Det är också hans adrenalinstinna energi som ledsagar oss i denna fantastiska kameraåkning, helt utav avbrott, mellan fine dining och personliga problem. Och till råga på allt skall hans gamla chef och en upphöjd matskribent komma och dinera. Underbara skådespelarinsatser i ett drama där skratt och allvar blir ett.

Souad (5/2)

Unga flickor hålls i schack av både religiös konservatism och sexuell objektifiering, förvärrad av sociala medier. När Souad fantiserar livfullt om Ahmed, en influencer från miljonstaden Alexandria, är det hennes självsäkra men sårbara lillasyster som, efter en chockerande händelse, söker upp honom och etablerar en diffus relation med den äldre och världsvana idolen.

Köp festivalpass här!

Om jag inte minns fel kan man som festivalpassköpare få fortsatt tillgång till filmerna ett tag framöver. Det är ju massor av filmer som jag inte nämner ovan i festivalutbudet. Dessutom har jag för mig att man fick halva priset (d.v.s. drygt 40 kr/mån) på Draken Film efter att ha köpt festivalpass. Men det kanske var en engångsgrej vad vet jag. 

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag hittar en bok med text

Under åren som följde på mitt finansiella uppvaknande 2015 kunde jag inte sluta att skriva. Jag skrev dagbok, jag började med bloggen och dessutom pyste frustrationen ut lite varstans. Bland annat i ett gammalt block från tidigt 1900-tal som jag hittade på gården. Syftet med blocket var att föra bok över gårdens omkostnader. Men jag upptäckte vid en genombläddring att jag även använde det som terapi. På en sida en beskrivning av hur det kändes att lämna stället efter en julvistelse:

"Post-Hudik-depp. Ljuvlig julhelg med brasor, julmiddag i varm matsal, egenhuggen gran och rimfrost på fönstern. Det känns artvidrigt att lämna och som grädde på ångestmoset sura/anklagande/problematiska mail från kollegor och kunder. Och efter att ha dumpat granen bakom härbret slår det mig: 'Jobb handlar bara om att lösa problem'. Aldrig att det går bra, att man har flyt, saker rullar på, man har kul. Det är bara och enbart problem, vilket är skumt då vi lever i världens bästa land med världens bästa förutsättningar. Vi borde high-fivea oss igenom tillvaron och njuta av spektaklet. Men istället ska det pekas finger, tillrättavisas, gnällas och kravställas. Sucks! När man kan få se solen gå upp över frostiga täkter och höra stormarna vina runt knuten medan man tänder dagens andra brasa. Nio år kvar! (det här var på den tiden jag räknade med exit 2025). Nyår om nio år är det adjöss med skiten."

Vid nästa besök under påsken gör jag en ny notering:

"Saker jag inte kommer att sakna. OBS! Dessa minnen kommer att blekna. På samma sätt som jag i skrivande stund inte riktigt kan erinra mig hur vidrigt det var att jobba med [tysk chef på ett av mina första jobb] eller [vd på efterföljande dysfunktionella arbetsplats], kommer jag inte att minnas den vidriga känslan av att öppna ett mail från [kunden från helvetet], en osannolikt vidrig människa. Jag kommer heller INTE att sakna följande upplevelser: Att känna mig jagad, att känna mig kränkt och känslan av att man kan ha gjort fel och att felet kan få massiva konsekvenser. Lika lite kommer jag att sakna omöjliga arbetsuppgifter, uppfylla allt enligt intern audit, fatta compliance-mailen från [kollegan från helvetet, för övrigt bipolär och det var ju inte hans fel men det påverkade de kollegiala relationerna], få rätt accesser i SAP och kunna jobba i SAP. Överlag kommer jag inte att sakna att jobba för någon annans mål - alls! Jag kommer, de dagar jag av någon anledning känner mig jobbnostalgisk och bara minns stundtals trevliga jobbresor och projekt som vid enstaka tillfällen genererade lite adrenalin/dopaminpåslag, att påminna mig följande: Jobbet sög! Så utomordentligt mycket. Och när [fancy kollega på fancy bolag] närmar sig sin flådiga pensionsavtackning, fortfarande fylld av bristande självkänsla parat med prestationsångest, då gräver jag ner vårlökar i Hudik och planerar sommarens tågluff. Och när [kunden från helvetet] kämpar på för att utstråla pondus och intelligens under det sista decenniet av djävelskap, håller jag kanske om min strävhåriga tax och sniffar i hennes nacke för att till fullo dra in den där taxdoften som bara taxar har, utan att för en sekund låta upplevelsen kontamineras av något av ovan."

Några brottstycken ur min bokföringsbok. Jag hittade också ett avsnitt om drömmar, men det får bli nästa gång. För du bok?

Mvh/

FruEfficientBadass