Skaffa ett frugalt mindset

I somras bytte vi familjeabonnemang från Tele2 till Telia. Tele2 var en bra operatör, minus att det inte gick att ringa med dem. Försämringen skedde gradvis ungefär från det att min man blev dålig och fram tills det att vi gjorde slut med dem i slutet av juli. Då var täckningen så usel att jag överhuvud taget inte kunde ta emot samtal inuti huset utan fick rusa ut på vägen i hopp om kvarvarande ringsignal för att därefter slutföra samtalet på grannens tomt. Jag ställde till och med ut en campingstol där så att jag kunde föra de timslånga anhörigsamtalen utan att behöva få fästingbett. 

Tele2:s kundtjänst hade med stor sannolikhet gått kurs i att visa förståelse för kundens frustration. De mätte och testade och bekräftade utan knussel att vår täckning var obefintlig, för att därefter smidigt sortera ner ärendet i malpåse i hopp om att...jag vet inte...problemet skulle upphöra. Vilket det inte gjorde och efter att ha väntat i veckor och stått i telefonkö en timme gånger tre, i kombination med att campingstolen gick sönder, flyttade vi över abonnemangen till Telia. 

Eftersom vi inte har wifi utan är helt beroende av bra mobil uppkoppling för allt internetbaserat var det här ett lyckodrag. Inte bara kunde vi använda våra mobiltelefoner till att telefonera med, vi fick betydligt bättre uppkoppling med TV och datorer OCH med i paketet låg dessutom fri Netflix och C-more. Totalkostnad 1 400 kronor eller däromkring per månad, för fem abonnemang med obegränsad surf. Eftersom vi då kunde stryka Netflix kan man säga att vi betalar 1 300 kronor per månad eller 260 kronor per person för allt surfrelaterat. 

Enda smolket var att Telia försökte låsa abonnemanget i två år, trots att vi i samband med abonnemangsuppstart inte fallit för bondfångeriet ”mobiler på köpet". Och eftersom jag dagarna innan varit i kontakt med en annan medarbetare på samma firma som INTE försökte binda abonnemanget i två år, var det en lätt sak att hustla sig ur. Tips till Telia: Blås enbart kunderna konsekvent, ad hoc-tricks kan misslyckas. 

Omständlig inledning på dagens tema som är "skaffa ett frugalt mindset" med tillägget "genom att ta del av proletära skildringar". För på C-more låg en hel svensk filmskatt inklusive Elvira Madigan, Fanny & Alexander, Utvandrarna och Nybyggarna. Det var i mitten av december som jag och min man avsatte två heldagar de sistnämnda. 

Vi har precis som alla andra sett dem, det var väl det som gick på SVT när man var liten. Men det enda vi mindes var "Jag tyar inte längre Karl-Oskar" och maskar i en biff. Jag var inställd på sex timmars tristess, men fann till min förvåning att jag blev helt fängslad. Jan Troell 4 president, vilka filmer! Låt gå att det inte är högoktanig action, men det är heller inte långtråkigt (möjligen tappar Nybyggarna lite på slutet). Och vilka skådespelare! 

Det som slog mig under pågående tittning var hur bisarrt det är. Vi snackar 170 år tillbaka i tiden och Sverige var ett U-land. Om man bortser från uppenbart besvärande omständigheter av typen religionstvång, att det var legio att prygla sina anställda med gärdsgårdsstörar och att en rumsren beteckning på en bybo var "idiot", var vardagen så oerhört erbarmelig. Bara maten. I den mån det fanns någon mat. Saltad sill, potatis, korngröt.

Men sen kom torkan och då kunde man hälsa hem. Eller överdrivet regn eller köld eller ett blixtnedslag i "ängahuset" och då var det adjöss med kreaturen. Ett livslångt lidande, med den sälla evigheten som enda morot. Och det är här jag blir knäpp på riktigt. För när vi i pausen mellan Utvandrarna och Nybyggarna skulle hämta ett barn på skolan kom jag på mig själv med att på nytt bli förälskad i vår 13 år gamla Toyota. OMG! Tänk att få färdas i detta bekväma, varma färdmedel på asfalterad plogad väg istället för som K-O och Kristina skumpa fram på hästdragen skjuts över gropig leråker, utan någon som helst stötdämpning. Och jag har ultralätta kängor med fleecefoder istället för spetsiga träskor fyllda med halm. Jag skulle gå så långt som att säga att fleece ensamt ökar livskvaliteten då vs. nu med runt 100 procent. 

Och tänk att, trots att kylskåpet gapar halvtomt, ha tre-fyra lunchalternativ och till och med möjligheten att åka ner på stan och köpa restaurangmat, istället för att skrapa ihop gamla sillabitar från botten av en tunna. För att inte tala om att när som helst kunna få tillgång till adekvat sjukvård om ens barn skulle få för sig att sätta i sig en balja med svällande korn. Istället för att sända efter en glosögd gumma i grannbyn vars huvudnummer är att lägga huvet på sned och uppmana till bön. 

Jag har ett annat exempel från våren, nämligen Aino Trosells Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda som på 1860-talet vandrar till Stockholm för att ta tjänst som tvätterska. Fiktion förvisso, men det känns som att Trosell vet vad hon pratar om när det kommer till levnadsvillkoren. Och efter att tidigare ha läst Magnus Västerbros Svälten - om hungeråren som formade Sverige, känns beskrivningarna riktiga. Det var ont om mat, ont om tyg, prylar, värme, kärlek, ont om allt. Utvecklingsmöjligheterna var ytterst begränsade såklart, du var en produkt av din familj och gick i dennes fotspår. Om man inte likt Hulda lyckades snärja mannen i det hus man jobbar och bli fint gift, men den chansen var väl ungefär lika stor som att skrapa fram >50 kronor på Triss. 

Jag inser att det låter såväl självklart som förnumstigt att uppmana till att "försöka uppskatta det du har". Det vet vi ju alla att vi ska. Vi vet också att vi ska försöka vara goda människor och att vi ska röra på oss mer och så vidare, men tricket är att verkligen göra det. Och då behöver man hjälp på vägen. Det här är hjälpen: Se filmer om livet förr. Läs Trosell, Ivar Lo och andra proletärförfattare. Läs Svälten. Det ger i sanning en extra dimension på tillvaron och du kommer i dagar, veckor, ja kanske månader, att på riktigt njuta av ditt luxuösa liv. 

Nu ligger ju inte en USA-resa i planeringen för oss än på ett tag. Men tanken är kittlande. Den dagen min man mår bra och vi känner oss redo, kan vi sätta oss på ett flyg som tar oss över Atlanten på sju-åtta timmar (? har dålig koll). Vi behöver inte spy oss halvdöda i tio veckor och få löss på köpet. 

Vi kan elda huset varmt och läsa jordens alla böcker och få hjälp när vi behöver och sova i varma rena sängar och äta god och näringsrik mat, oavsett hur väderleken ser ut en viss sommar. Vi behöver inte oroa oss nämnvärt för att barnen ska dö i banala sjukdomar och skulle nya sjukdomar uppstå kan vi räkna med att ett antal snillen runt om i världen slår sina kloka huvuden ihop för att lösa problemet. Och allt detta, knappt två hundra år efter helvetet. 

Och jag skäms en smula över att jag beklagat mig över att "Tele2 är sååå dåliga på kundreklamationer". Om det finns en högre makt vill jag tacka hen för att så lägligt ha placerat mitt födelseår så sent. Och på denna plats, ett Sverige som gått från bonde/klassamhälle med sockenstuga och sexårig skolgång till ett ingenjörsland på rekordtid. Så om du till äventyrs går runt med gnagande känslor av depravation och "varför-får-inte-jag"; se filmerna. Det är som att gjuta olja på nextopiavågorna. Du blir lugn, du blir fin, du blir tacksam och törs jag ens lova detta - mer lycklig?

Har du några film- eller boktips på temat?

Mvh/

FruEfficientBadass