Sammanfattning vecka 8

Låt oss börja med väsentligheterna. Jag träffade min stora idol Bengt af Klintberg, mannen bakom Råttan i Pizzan. 

Om man ska vara petig skedde detta i slutet av vecka sju, men eftersom jag befunnit mig på resande fot har jag inte haft tid att sätta samman mina humble brags. Var, när, hur utspelade sig ovan undrar kanske ni? Jag blev helt enkelt bjuden på filmpremiär av en av bloggens allra vackraste läsare, tillika följare av sparåret. Tack för en underbar kväll! Är det för övrigt någon som känner igen mannen till vänster? 

Anyheuw, jag började vecka åtta på ett klädsamt plus om 256 kronor. Sen gick det snabbt utför vilket egentligen var en bokföringsteknisk miss då de kostnaderna härrörde från min Stockholmshelg vecka sju men drogs först under måndagen och tisdagen. Inte bara var det utgång på bar och restaurang, jag gick också loss och köpte den ovala blåvita kruka (syns på Insta) jag spanat på i Sjöhistoriskas presentbutik under uppskattningsvis sju år. Det var en jäkla tur att jag köpte den, sina 400 kronor till trots, eftersom de var en rest från en ostindisk utställning och de exemplar som stod på hyllan var de enda som var kvar. Hade jag grämt mig om de tagit slut medan jag låtit åren av snålande rinna på? Svar ja. 

Hur mycket hade jag kvar att leva loppan för i fredags? Tjugotvå kronor. Inte mycket att hänga i julgran. Man kan köpa lösgodis om man är lagd åt det hållet, men det är inte jag. Man kan köpa en Leffe. Funderar starkt på det och låta den stå och götta till sig i det fortfarande iskalla skafferiet tills på fredag. 

Ingen lönecava blev det, glömde helt bort det. Det blir inte heller samma sak när jag övergått till autogiro som dras några dagar efter lön än tidigare då jag manuellt satt och knappade in räkningar och gjorde överföring till Avanza den 25:e.

Mars ser ut att bli en lysande månad med närmare 9 000 i sparutrymme (estimat -4 500 kr) efter att månadspengen är avräknad. Hur är det möjligt? Jag har el- och slamräkningar för tio tusen och därtill övriga räkningar inklusive avgiften för lägenheten i Stockholm. Kanske beror det på att min man köper i princip all mat. Och att korta februari gör att behovet av månadspengen minskar. I vilket fall är jag mycket optimistisk, 20' sparade i år och nu är det snart vår. 

Veckans uppgifter då? Jag har slarvat, ska jag erkänna. Skor är liksom ingen stor vara för mig. Jag har inga att rensa ut eftersom jag använder i princip samma två-tre par hela tiden vintertid. Sommarskorna rensade jag bland när jag ställde upp dem i höstas. Jag är ingen skokvinna, en sån som går igång på att plocka upp nya skor i tid och otid. Tvärt om, det är ett nödvändigt ont. Jag har också stora fötter vilket omöjliggör nätta historier att trippa runt i, mina fötter kräver rejäl (gärna foträt av det slag man hittar hos exempelvis Tamaris) markkontakt och har jag väl hittat en modell som funkar kör jag vidare på den i ny tappning år efter år. Just nu går jag bara i mina Icebugs och de går inte ens att putsa så där får ni klara er själva.

Det jag däremot tog tag i var "Smycken & övrigt". Jag har en liten träkista för ändamålet vid sidan av klädstången. Jag besöker den mycket sällan. Jag är heller ingen smyckesmänniska och jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på min vän från Stocksund som kritiskt granskade mina fingrar och frågade var jag "förvarade mina ädelstenar". Själv förvarade hon merparten i ett bankfack. Nix, jag bär det jag har det vill säga vigselring på vänster och min farmors turmalinring i 20-talssnitt på höger. Halsband ger mig klaustrofobi och mina örsnibbar har tydligen bestämt sig för att jag är allergisk mot allt utom Blomdahls örhängen av plast så jag har två uppsättningar med någon form av vit kristall. Ett par små och ett par ännu mindre. Perfekt. 

Smyckeskistan visade sig fylld med konstiga saker. Fula träningsband, min mans tennisbollar, psykofarmaka i en Hermèslåda (dekadent va?) och random smycken jag inte använt på år och dar förutom det stora kedjeliknande närmast "handen" som jag hade på en julfest. 

Jag la ungefär hälften i en plastpåse som jag la under trappen i väntan på nästa loppistur. Därefter torkade jag ur lådan och petade tillbaka resten. Jag behöll några av de dysfunktionella örhängena, bland annat ett par Chanel som jag tänker mig att jag nog ska klara att bära en kväll i alla fall. De tar ju inte orimligt mycket plats och om ni går in på slumpvis vald Youtube-kvinna från USA och ser henne rensa bland sina smycken inser ni att mina innehav närmast är att beskriva som spartanska. Klockan är min morfars Jaeger LeCoultre som behöver lagas. Sist gick det på fem tusen, så jag samlar kraft och mod. Men den ska åter i bruk. 

Jag vill också inflika ett tips: Sälj oanvänt guld och silver via Guldbrev. Jag är inte sponsrad, bara nöjd kund. Det var i början av sparprocessen jag tog tag i gamla vigselringar från släkten, barnens dophalsband som aldrig användes på grund av barnsliga motiv (hoppas inte den äldre generationen läser detta) och det inbringade bra med stålars som gick rakt in på ISK:en. Och skulle du få för dig att du vill köpa nya smycken, gå till Kaplans webbutik och köp patinerade smycken för hälften av nypris. Du kan även sälja via Kaplans, men som du säkert redan gissat är andrahandsvärdet lågt. Jag har behandlat ämnet smycken på bloggen tidigare och ni vet vad jag tycker: Det är i mångt och mycket överflödigt eftersom ingen lägger märke till dem. Satsa på enstaka grundsmycken du verkligen älskar och skippa resten.

Då återstår bara att redovisa veckans pyssel, att rita två festutstyrslar. En för sommar och en för vinter:

Ja vad kan man säga. Jag saknar fantasi. Inga färgglada tubtoppar eller glittriga fodral. Ej heller meterhöga klackar. Jag kör på basen. Pennkjol och vit clownblus på sommaren, svarta byxor och tröja (notera att jag lagt till ett armband) med välputsade stövlar på vintern. Lägg krut på hår, smink och en vinnande personlighet istället för att bulka upp med obrukbara festplagg. 

Jag citerar några rader från boktextens avslutande pekpinnar för månad två: 

Med en fungerande garderob kommer du inte att känna samma behov av shopping. Det blir också roligare att klä sig. Du har troligtvis tänkt till så att du har klädkombinationer för de flesta sammanhang, inklusive fest. Detta bidrar till minskad vardagsstress.

Du kommer kanske också att börja uppskatta lyxen i att ha en garderob där plaggen hänger luftigt. Du behöver varken bända fram plaggen eller sträcka dig för att nå dem. Inte sällan kan en enkel garderob kännas mer exklusiv. Särskilt om du jämte dina plagg har dina accessoarer och skor.

Hur gick din klädmånad?

Mvh
FruEfficientBadass

Några tankar från jobblivet

När jag skriver det här har jag jobbat i ett kvartal. Jag minns att jag i somras pratade med en kompis om det här med jobbets vara eller icke vara och jag sa som jag kände, att jag trodde att jag inte hade det i mig längre. Att även om jag hade velat hade haft svårt att rätta mig i leden. Att jag bara skulle zooma ut och kanske resa mig upp mitt i möten om jag fick panik. 

Döm därför om min förvåning när jag med lätthet gled in i gamla mönster. Med raska steg erövrar jag kontoret, småsnackar med kreti och pleti, skrattar på rätt ställen och mina fingrar minns kortkommandona i Excel. Det enda jag känner viss osäkerhet kring är Teams, eftersom det inte fanns när jag jobbade sist. Inte för att det är svårt, men det är lite trix, särskilt om man som jag byter mellan mobilversion och dataversion under pågående möten på grund av resor till kund.

Jag hade också svårt att hantera konceptet dubbla skärmar som är standard här men som jag aldrig haft förut. Jag var tvungen att smyg-googla "Hur få över innehåll från en skärm till en annan” för att inte göra mig själv till åtlöje. IT-support hade tillräckligt roligt åt mig som det var.

Bara för ett par veckor sen var jag tvungen att skicka in ett ärende jag bara vet att de kommer att spara i fredagsmappen. Jag satt och jobbade i baksätet på kollegans bil och råkade vid ett vägbupp komma åt någon inställning i outlook som förminskade brödtexten till myrskrift. Teckenstorleken i formateringslisten var satt till standard, men på min skärm var det teckenstorlek 2p. och zoomknappen i nedre högra hörnet gjorde ingen skillnad.

Efter googling utan svar var jag tvungen att maila dem och då förstora till 40p för rimlig storlek för att se vad jag skrev plus att jag trodde att skriften skulle se liten ut även för mottagaren. Naturligtvis var det inte så, det var bara hos mig det var myrskrift (jag hade kommit åt en obskyr ond Outlook-egen zoomknapp, dold uppe i en flik till höger i verktygsfältet) och supporten fick mail där jag likt en dåre skrek i gigantiska gemener. 

En sak som faktiskt förvånar mig är hur lätt jag har att navigera i olika system. Jag trodde att 4½ år av trädgårdsskötsel (nåja) och Netflixande hade förslappat min hjärna. Istället verkar det ha blivit tvärt om. Jag har oändligt med lagringsutrymme och min hjärna suger åt sig som en svamp. Inom loppet av två veckor behärskade jag vårt affärssystem på en nivå som vissa av de mer seniora kollegorna inte gjorde. 

Företaget jag jobbar med har oändligt med artiklar, leveransmetoder och affärsområden. Jag bedömer att det kommer att ta minst ett år innan jag kommer att behärska det. Men jag har snälla, tillmötesgående kollegor och bra support varför jag inte behöver lära mig precis allt. Min taktik är att lägga in en hög växel första halvåret för att a) Ge ett kompetent intryck b) Säkra min anställning (6 månaders provanställning) för att c) Sedan kunna lägga in trean framåt sommaren. 

Det där med provanställningen tar jag på allvar, särskilt eftersom jag tidigt blev varse att de avblåste min rekrytering på grund av rädsla för sämre tider. Tanken var att en kollega som gått vidare inom organisationen skulle ha såväl min som sin nya tjänst. Man bara glömde att stämma av detta med honom och när han tvärvägrade tog man tag i rekryteringen igen vilket förklarar det tre veckor långa glappet mellan intervju ett och två. Men blir det tufft framåt våren är det inget som hindrar att de inom koncernen säger upp alla provanställningar.

Jag har ett 60-tal kunder och ingen är stor. Alltså, ingen är central, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Jag råkade vara med vid ett storkundsmöte för ett tag sedan och det var som en madeleinekaka till mitt tidigare yrkesliv. Generiskt gnäll från verksamhetsfrånvända tjänstemän vars input var omöjlig att vidta åtgärder från ("Alla upplever jämt problem ...") och en del anchoringtekniker de lärt sig på förhandlingskurs (exempelvis att i fasett begära helt orimliga saker som ingen tror kommer att ske). Suck. Kan folk inte bara chilla på en frilla? 

Veckorna går så fort när man jobbar. Som fri var veckorna som böljande hav av tid. En tisdag kunde vara en vecka lång. Jag hade tid att märka upp färgburkar och sortera skruvar. Nu hinner jag knappt få måndagskänsla (observera att jag inte använder ordet ångest för det har jag inte på det här jobbet. Men måndag är måndag) innan veckan är över. Jag vet inte om det är en bra sak. Man vill ju gärna njuta av livet, inte se det swisha förbi som landskapet utanför ett X2000 (dålig liknelse). 

Samtidigt har jag rätt kul. Jag gillar att vara på mitt jobb eftersom det finns noll backstabbing och det är rätt mysiga människor som jobbar där.

Framför allt känner jag stor tacksamhet. Att jag fick det här jobbet när jag verkligen behövde det. Att de vågade anställa en snart 50-årig kvinna med en krater i cv:t. Jag känner också tacksamhet över jobbets fria karaktär och noll krav på face time. När det nu trillar in obehagliga elräkningar, räntekrav och nyheter om ökad ISK-skatt är det så oerhört najs att ha en vanlig heltidslön. 

Med det sagt: Inte en chans att jag kommer att fortsätta på det här viset till ordinarie pensionsålder. Livet levs bäst med slack och andrum och även om mitt jobb inte är så krävande så är jag varje dag medveten om att jag följer tredje parts agenda. Jag behöver infinna mig på platser och jag kan inte spontanleva som under de fria åren. Jag återkommer på temat, rest assured.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s.: Bild till kommentator Linda längst ner:

Sammanfattning vecka sju

I veckan skulle vi gå igenom ytterplagg och vinteraccessoarer av typen mössor, halsdukar och handskar. Jag har en bekännelse. Jag smygstartade detta moment redan under hösten 2022 under en manisk utrensning i det så kallade "vinterklädesrummet" på plan två. Jag insåg att jag varje år sparade på jackor som aldrig såg dagens ljus vintertid och även om de var i gott skick skulle inget få dem in i värmen igen. Dessutom kan det ju vara schysst att lämna in vinterkläder till välgörenhetsorganisationer under just vinterhalvåret, inte ett halvår senare varför jag fick mitt ryck. Metoden var enkel:

1) Jag la jackorna på soffan

2) Jan informerade övriga familjemedlemmar om att jackorna skulle gå vidare till nya ägare innan veckans slut.

3) De som kände sig manade norpade åt sig ett plagg. Endast ett plagg norpades. Resten tvättade jag och torkade på vår iskalla torkvind i typ två månader.

När det sen var dags för denna veckas uppgifter passade jag dessutom på att reda ordning i övriga plagg som förpassats till skamvrån under trappan. Det vill säga det ställe dit barnen tar de plagg de tröttnat på. Det första jag gör när de hamnar där är att tvätta dem, oavsett om barnen säger att de är tvättade eller ej. Jag använder som alltid parfymfritt tvättmedel. Sen lägger jag tillbaka dem i skamvrån och när antalet kassar börjar välla ut ur nämnda utrymme ordnar jag mig en liten arbetshörna i matsalen ink. strykjärn på en handduk. 

Sen pluggar jag in in ljudbok från [kostnadsfria] Biblio och sen stryker jag. Jag stryker för kung och fosterland. Aldrig blir plagg så prudentligt strukna i vårt hem som när jag sätter samman en loppisbatch. Varför? För att det ger mig gott samvete. Jag vill att volontärarbetarna som vittjar mina kassar ska tänka att jag är en fin människa. Se bara vilket vackert kluster:

Från vänster till höger: Rad med ytterplagg. Rad med hoodies, linnen och blåjeans. Rad med T-shirts/skjortor, kjolar och svarta jeans. Sen lägger jag dem kategorivis i papperskassar med förklarande post-its på varje hög. "Tröjor vuxenstorlek", "Jeans 13-15 år" etc. 

Redan samma dag (detta är viktigt) ställer jag in kassarna i bilen. Jag funderar också på vilka inrättningar jag passerar de kommande dagarna och bestämmer vart de ska gå. Den här gången hade jag tänkt sprida mina gracer till en loppis i kommunens regi, en så kallad dagverksamhet. De hade emellertid strikta krav kring inlämning. Endast under ett visst tidsintervall i veckan och bara en påse åt gången (?!). Det hade tagit mig närmare ett kvartal att bli av med alla kassar så jag åkte till min vanliga loppis. 

Det som inte syns på bilden ovan är en sopsäck till två tredjedelar full med återvinningstextil. Det rör sig företrädesvis om sådant som är permanent fläckat eller 15-åringens syprojekt där hon tror sig kunna sy in ett par jeans eller förkorta en tröja med hjälp av nål, tråd och en 15-årings hjärna. Även min mans gamla sletna tofflor åkte med där.

Med ovan känner jag mig rätt nöjd med min vintergarderob av ytterkläder. Jag har ingalunda ett överflöd av mössor/vantar/halsduk utan kör på samma uppsättning varje år. Nyhet för i år är att jag verkligen börjat använda den kashmirblandade beiga halsduk jag fått av min vän och som av obegriplig orsak legat oanvänd under förra vintern. Den har ju allt. 

Vad gäller övriga uppgifter från veckan finns inte så mycket för mig att göra. Så fort något går sönder lämnar jag in det hos vår lokale skräddare. Jag har inte mer än två ytterplagg per säsong och de hänger snällt och väntar uppe på plan två. Två tunna kappor för vår/försommar och sensommar/tidig höst. En oljerock och en lite tjockare jacka för vår/höst. Täckkappa och kamelfärgad rock till vinter.

Nu återstår bara för mig att dela med mig av min skiss från sidan 47: "Rita ett par kombinationer ytterplagg/mössa/halsduk":

Mvh/

FruEfficientBadass