Tankar kring FIRE när liemannen knackar på

Tack för alla fina kommentarer till förra inlägget. Jag har läst dem alla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag har de vettigaste, raraste läsarna. 

Som jag nämnde i förra inlägget hann jag tänka många tankar innan jag fick lugnande besked av vårdapparaten. Den värsta tiden var dagarna efter den nämnda skiktröntgen och min övertygelse om att jag hade levercancer, något en avlägsen kvinnlig släkting dog av i relativt ung ålder (och hon var till skillnad från mig nykterist). 

Det var intressant att observera hur jag hanterade denna "insikt". Hade någon sagt till mig för ett par månader sedan att jag skulle befinna mig i dylik limbo, hade jag föreställt mig mig själv som ett sömnlöst vrak, liggandes i fosterställning med sugrör direkt från bag-in-boxen. Så blev det inte.

Istället drabbades jag av ett märkligt lugn (kanske för att jag i princip hade sugrör till bag-in-boxen). Kvällen efter att vi fick det oroväckande första beskedet om att jag kunde ha spridd cancer, efter det att jag åkt över till exet och berättat för barnen (som tog det som barn bör ta det, med tårar men också rätt snart en acceptans och förtröstan, kanske för att jag vid tillfället var så lugn), åkte jag och MV:n hem till honom och hade en otippat trevlig middag. 

Vi pratade om livet och döden och jag kunde konstatera att jag trots allt är rätt nöjd med mitt liv, även om det skulle sluta inom kort. 

Jag har rest, bott utomlands, erfarit det som allmänheten kallar "karriär", flyttat runt, testat olika sätt att leva (Lex Hudikåren med hönsen), jag har haft ett bra äktenskap med den bästa pappan till mina helt objektivt betraktat underbara barn. Barn som kan bära vidare mina defekta gener och populera släktgården sommartid. Jag såg så tydligt att jag bara var en länk i denna kedja. 

I andra halvlek har jag träffat en tvillingsjäl, en person som är som en förlängning av min sjuka hjärna och som skrattar åt mina skämt. Jag har fått upptäcka FIRE och erfarit den kittlande metamorfos det innebär att påbörja (till och med avsluta) resan mot frihet. Därtill har jag genom denna blogg och diverse publikationer lyckats frälsa några av er, vilket jag tycker kan få räknas på mitt pluskonto när jag står vid pärleporten. 

Jag kunde ganska snabbt konstatera att döden inte är det värsta (förutsatt att man får bra med morfin på slutet). Det värsta skulle vara om man hade känt att man missat saker i livet man redan levt. Och naturligtvis för dem som blir kvar. 

Barnen står på randen till vuxenlivet och kommer att klara sig bra, fullt med action och relationer som är viktigare än föräldrarna. Och de har ju kvar en stark förälder. Det som oroade mig mest var min MV som tidigt förkunnade att jag var hans sista relation. Han är därtill en envis typ och han fick denna kväll lova mig att ompröva det beslutet om skiten skulle slå i fläkten. Det gjorde han, vem nekar en cancersjuk hennes önskan (för övrigt en stor fördel med att ha cancer, ingen säger nej till någonting). 

Därtill förde vi mörkt galghumoristiska diskussioner som inte lämpar sig i skrift. Kanske var jag fortfarande i chock, oklart, men stämningen första dagarna var vibrerande dekadent på det sätt jag föreställer mig att man festade i nassarnas högkvarter dagarna innan andra världskrigets slut. Fast i vårt fall i form av smörrebröd i saluhallen, spontant teaterbesök, Mozarts Requiem (the irony) med vänner och efterföljande drinkbonanza på Stureplan. 

Sen vidtog aktivitet. Dels hade jag i princip varje dag ett möte på sjukhuset för någon obehaglig undersökning, men jag jobbade också på i det privata. Jag kollade upp alla mina tjänstepensioner och vad som händer med dem om jag dör. Lyckligtvis hade jag valt till återbetalningsskydd på samtliga (d.v.s. barnen får ett månatligt belopp i 10-20 år beroende på pensionsbolag). 

Vidare kollade jag upp de försäkringar jag har via jobbet och det visade sig att jag via kollektivavtalet hade såväl stärkt sjukpenning som efterlevandeskydd till barnen i form av en klumpsumma. 

Jag blev mycket tillfreds av att göra dessa kalkyler. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det har med mitt kontrollbehov att göra. Jag kunde på intet vis styra utfallet av de undersökningar som gjordes av min kropp, men jag kunde räkna på eftermatten. 

Mest glad var jag över den av mig tidigare bespottade privata pensionsförsäkring jag i mina sus-och-dus-dagar tecknat med SEB som då lockade med sju nummer av Sköna Hem om man började pensionsspara. Jag tror att jag pytsade in runt tjugo-trettio tusen i det sparandet innan jag stängde kranen. Det här var i början av 2000-talet och dessa pengar har vuxit till 150 000 kronor, numera överflyttade till Kuckelimuck bank. 

Swedbanksnubben sa att mina barn tar över fonden, men med samma villkor d.v.s. utbetalning först då de fyller 65. Jag excelsnurrade lite och kom fram till att de då skulle ha en nätt summa om cirka 1,4 mkr var att stärka sin pension med. Och nu närmar jag mig pudelns kärna, nämligen knäckfrågan: "Är det inte bättre att leva nu yo man kan bli överkörd av en buss imorgon!?"

Mitt svar på frågan är som följer: Jag ansåg vid denna tidpunkt (då jag såg tidig död som ett rätt troligt scenario) fortfarande inte att ett extensivt sparande behöver ske på bekostnad av sänkt livskvalitet. Det är inte de med flest prylar och restaurangbesök under västen som mår bäst. 

Min övertygelse var alltjämt att sparandet, åtminstone för mig och en stor del av er, är en intellektuellt stimulerande utmaning som ofta föder kreativitet. Det är mer tillfredsställande att vårda en noggrant utvald, mestadels vintagefyndad uppsättning kläder och skor än att glupa i sig fast fashion som slammar igen garderoben tills du måste bända ut dina plagg, etc och så vidare läs bakåt i bloggen för rants på detta tema in eternum. 

Sparandet har givit mig många lyckliga stunder sedan jag upptäckte Mr Money Mustache 2015 och jag skulle inte vilja vara utan varesig de erfarenheter och färdigheter jag tillskansat mig eller de relationer jag byggd inom ramen för FIRE. 

Och som Paula Pant säger: You can afford anything, but not everything. Jag har aldrig kompromissat på de saker som betyder något för mig på riktigt, bara skalat av bekvämlighetsfluffet. Att leva ett sparsamt liv är att leva ett resurssmart liv med avsikt. Där du dessutom kalibrerar om dina sinnen att uppskatta sådant som du tidigare slentriankonsumerade, som den där utelunchen på jobbet en gång i månaden om du övriga dagar har med dig matlåda. 

Vidare anser jag med bestämdhet, och gjorde så även dagarna mellan mitt första och andra läkarbesök, att det aldrig skadar att ha ett stash. Nu verkar jag ju ha goda chanser till överlevnad, och då kommer pengarna att köpa mig frihet. 

Det är nämligen helt uteslutet att jag går tillbaka till jobbet efter detta. Inte för att jag tror att jag bara har några år kvar och måste maxa livet, utan för att det obehagliga beskedet följdes av en klockren insikt: Jag vill aldrig mer jobba med det jag gör nu. 

Det vill säga storkundsförsäljning inom industrin (eller annan försäljning heller för den delen, det suger). Jag kan tänka mig en småputtrig karriär som museiguide eller liknande. Jag hade börjat gräva mig den flykttunneln redan innan det medicinska debaclet, i form av en distanskurs konstvetenskap på halvfart. Men dagarna som överflödig tjänsteman med appar som Teams och Outlook är förbi. 

Jag har ju som ni stackare fått höra ältas senaste året (åren?) kämpat med one more year syndrome och lyxproblematiken "Jobba ett-två år till och maxa ISKen på ett jobb som inte kräver särskilt mycket eller dra ur pluggen och leva ett mer harmoniskt liv". Den mentala kampen upphörde i samma ögonblick jag satt hos läkaren. 

Jag är nu sjukskriven på heltid i ett halvår (förstärkt sjukpenning från arbetsgivaren, förutsatt att F-kassan anser att cancer är giltigt skäl till frånvaro) och dagen efter beskedet kontaktade jag min arbetsgivare, förklarade läget, gjorde en halvdassig handover till vd och satte på mitt out of office på obestämd tid. 

Sedan i skrivande stund fem veckor är jag frånkopplad skiten. Jag är helt övertygad om att denna frånvaro av tjänstemannadebacle bidrar till att jag, trots att jag har en tung diagnos, känner mig mer levande och tillfreds än på länge. Det är precis som förra gången jag drog ur pluggen (fick sparken) 2018, livet har gått från sepiafärgat till technicolor! 

Det är då stashet kommer in. Den lön jag fick i slutet av februari var stympad på grund av sjukskrivningen. Vem vet när F-kassan orkar ta tag i mitt ärende, än så länge ser jag bara att de mottagit mitt sjukintyg och det finns inga planerade utbetalningar. 

Om jag ens kommer att få ersättning, det finns gott om exempel på att detta inte är självklart. Behöver jag bry mig om det? Icke, i skrivande stund har jag ett års omkostnader på ett fasträntekonto. Trillar det in sjukpenning framöver ser jag det som en bonus. 

Skulle det värsta inträffa, att min behandling av någon anledning inte biter och jag lämnar jordelivet, är det med vetskap om att a) Jag kommer att kunna skapa en Hudikfond till barnen så att släktgården kan förpassas till nästa generation utan att barnen behöver gräla om vem som ska bekosta vilken renovering b) Barnen kommer att ha pengar nog att skaffa sig såväl första boende som annat uppbyggligt (jag hoppas verkligen att jag drillat dem nog i hur de ska hantera sin ekonomi).

Hade jag som snittsvensken haft 330 000 kronor i sparande hade jag kunnat glömma att skapa en buffert för släktgården. Kanske hade den behövt säljas. Då hade alla pengar, det vill säga de som inte behövts för att bekosta begravning och röjning lägenhet, gått direkt till barnen och de hade inte skrattat hela vägen till banken. Såklart hade de föredragit en levande mamma, men om alternativen står mellan en död fattig mamma och en död rik mamma, hade åtminstone jag valt det senare. 

Så på ett sätt var mitt cancerbesked en förklädd välsignelse. Jag fick äntligen tummen ur. Och jag menar det gott folk. Jag har redan köpt och börjat använda en privat dator på vilken detta inlägg är skrivet. Tjänstebilen har jag redan ditchat. Jag använde den minimalt och den ska fortfarande förmånsbeskattas, sjukskriven eller ej. Det enda som återstår att göra är att efter semestern slå firman en pling för att därefter baxa dit dator, mobil och den omotiverat stora skrivare jag av någon anledning tilldelats och på vilken enbart privata dokument skrivits ut.

Jag blev också stort inspirerad av senaste Mad FIentist som numera lär ut hur man ska börja använda sina pengar efter ett liv av sparande. Andemeningen är att pengar är till för att spenderas, och det gör du bäst under åren 50-60 när du fortfarande har lust att göra saker. 

Han förespråkar också att försöka släppa den granulära kontrollen många inom FIRE-rörelsen är vana att ha, budgetar per kategori etc. "Titta bara på de stora dragen, d.v.s. nettovärdet, när du är i uttagsfasen."

Så detta är mitt liv från och med nu. Jag kommer inte att börja spendera som en tok bara för att jag fått ett cancerbesked. Helt enkelt för att jag inte ser någon vits med det. Jag gillar att laga mat hemma och ägna mig åt billiga nöjen som att hänga med familj och vänner. Jag är helt nöjd med min basgarderob av Sellpyköp (och enstaka nyköp av kashmir). 

Låt gå att det kanske blir mer frekventa vinluncher efter behandlingen, kanske fler resor med barnen medan de fortfarande vill. Och jag köpte ett Chanelläppstift för 640 kronor helgen efter det initiala katastrofbeskedet, en helt underbar investering i mitt välbefinnande då det sitter hela dagen utan att kladda. Kommer väl till pass när jag ska tappa allt ansiktshår och behöver något som livar upp. Men i övrigt kommer jag att lägga mina pengar på det som betyder allra mest för mig, nämligen frihet. 

Mvh
EB