The Convenience Fallacy

Jag är för tillfället starkt influerad av Joshua Beckers bok The Minimalist Home som jag lånade på bibblan. Man kan tycka att det inte finns så mycket att tillägga på temat minimalism. Det är ju bara att rensa ut och dra ner. Men författaren har en förmåga att sätta så eleganta ord på allting och knyta handlingarna till en övergripande filosofi kring vad som utgör ett hem. Mer om det framöver, men en liten informationsskärva jag trillade över tidigt i boken och som jag inte kan släppa är begreppet Convenience Fallacy.

"There are certain places in our homes where we tend to leave items out because we think it is easier for us to grab them when we want them".

Tänk: Häftapparat och hålslagare uppe på skrivbordet, schampon, balsam och duschkrämer på badkarskanten och alla typer av skor uppradade i hallen. Men är det egentligen så bekvämt? Han skriver:

"Consider those old CD:s you’ve held on to for years in a CD tower in your family room. Sure, by leaving them out, you save a couple of seconds when you want to grab one of them. But for the other 99.9 percent of the time, they're sitting out where they create visual distraction. Since it would take very little time to pull a CD out of a storage cabinet and put it back when you're done, wouldn't it be better to keep it out of sight instead of where it's contributing to clutter and acting as nothing more than a visual distraction in your space?"

Jag kom osökt att tänka på ett urval av våra DVD-filmer som ligger bredvid tv:n, i en stor trälåda som samlar damm och fnul. 

Trots att vi har en massiv kollektion uppe i det så kallade "minnesrummet" på plan två; ett litet förråd med fotoalbum, barnens teckningar och pyssel samt också våra favorit-DVD-skivor. Varför denna dubblettplats? För att vi ser dessa ett par gånger per år (hallå, Cocktail) och då "orkar" vi inte gå upp en våning och hämta dem. Så slött. Vips var lådan borta och ett städmoment mindre (och en finare hörna).

Köksbänkar. Handen upp den som här förvarar en bytta för stekspadar, slevar och vispar. Eller en gruppering av olivolja, vinäger och andra smaksättare. Kanske en tre-fyra köksmaskiner för mycket. I min värld ska man kunna dra ner på sitt köksbestånd så pass mycket att det finns skåp- och lådutrymme att härbärgera ALLT du kan behöva i ett kök. Undantag för den mest använda köksmaskinen. 

Oljor, kryddor etc får plats i köksskåp, jag har sett det själv. Man måste emellertid planera en smula och omallokera. Kanske bara ha de mest frekvent använda tallrikarna, glasen och bunkarna på kökshyllornas A-lägen medan sällanprodukter flyttas upp i överskåpen.

Vispar, slevar et al har vi sedan länge förpassat till en av två kökslådor. Det krävdes naturligtvis en utsållning där saker som inte användes samt dubbletter rök. Men idag funkar det perfekt. Det tar inte jättelång tid att böja sig tre centimeter, dra ut en låda och ta fram det redskap man behöver. Belöningen kommer efter matlagningen. När disken är inplockad i maskinen och kastrullerna är diskade och tillbakaställda är det bara att spraya av arbetsytor och diskbänk och svepa av med en trasa. Ingenting i vägen. True bliss.

Som ni ser står fortfarande diskmedel och tvål framme. Fundamentalister skulle nog säga att diskmedlet ska stå under diskhon men där går gränsen för mig. Tvålen skulle kunna ligga på en vägghängd tvålkopp. Eller stå i skåpet precis ovanför diskhon. Får grunna på det. 

Här vill jag passa på att inflika ett tips från boken Städa hållbart med ekotipset. "Fönsterputs/mirakelmedel". Häll 2 dl ättiksprit, 3 dl vatten och fem droppar diskmedel i en blomspruta och använd till allt. 

Allt? Ja. Fönster, badrumsporslin, diskbänkar, trätrall, sneakers, rutschkanor, duschkabiner, stråhattar, pennskrin, mikroskop, båtar och växthus. Ellinor Sirén (författaren) tipsar om att ha "stråle" snarare än "moln" på sprutan så slipper man få ättiksdoften i näsan. Mig gör det inget, jag tycker det är fränt (fattar ni, fränt). Nedan fulfotat från boken om ni liksom jag älskar före/efter-bilder:

Andra ytor som gärna får vara rensade är nattduksbord. Min sida är förhållandevis ren medan min man ser ut att härbärgera ett landsortsbibliotek. 

Hans & Hennes

Joshua Becker kör stringens: Han har INGET nattduksbord. Den bok han för tillfället läser lägger han under sängen. 

En fånig detalj från vårt hem är att jag gillar att ha soffbordet rent. Fjärrkontrollerna petar jag in lite vid tv:n. Vi tänder ibland ett värmeljus kvällstid. Men den ljuslyktan har jag stående på en sidobänk jämte en korg med värmeljus. På så vis blir det en trevlig liten ritual kvällstid att ta fram och tända ljuset. Dagtid är bordet en tom yta på vilken man kan lägga böcker, sina fötter eller en katt.

Kan du komma på några ytor som lider av The Convenience Fallacy i ditt hem (eller andras, här tjallar vi)?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag har fått jobb

Som trogna bloggläsare vet jobbade jag under 2020 deltid som reporter på en redaktion i regionen. Det var en lärorik och bitvis danande upplevelse men jag var rätt nöjd när mitt vikariat löpte ut. Det var dessutom rätt mycket stök i familjen då med ett barn som mådde dåligt och det passade utmärkt att få lite mer familjetid i början av 2021. Strax efter att barnet börjat må bättre kraschade min man så man kan säga att 2021 var anhörigvårdens år. I slutet av året, d.v.s. för runt ett kvartal sedan, började jag emellertid få klaustrofobiska skov då jag och min man bokstavligen gick på varandra hemma 24/7.

Jag behövde med andra ord lämna huset ibland och vad bättre skäl än en liten anställning, med betoning på liten (jag är inte så desperat). I början av december påbörjade jag så en timanställning på en detaljhandelskedja. Hudik är stort som en ärta så jag kan dessvärre inte ge mer detaljer än så. Men gissningsvis har du besökt denna rikstäckande kedja vid något tillfälle. Jobbet var precis som vilket jobb som helst inom detaljhandeln med upplock, kassatjänst, varuvård etc. 

Jag hann emellertid bara med fyra pass innan ryggen sa ifrån. Det var nog kombinationen av att stå och gå i 7-8-timmarspass i kombination med uppacket som, trots att det rörde sig om ganska lätta varor, ändå frestade på ryggslutet. Jag sjukskrev mig ett par veckor, men när ryggen fortfarande kändes ansträngd efter jul kastade jag in handduken. Vår familjelogistik pallar helt enkelt inte att jag får ryggskott. 

I ett anfall av optimism mailade jag därför en vårdorganisation och frågade om de hade behov av ledsagare. Det visade sig att de hade det. Så nu är jag igång! En ledsagare är som en hybrid mellan personlig assistent och sällskapsdam. Rollen inbegriper ingen omvårdnad, utan det handlar om att lotsa folk med funktionsnedsättningar (eller ålderdom) ut på stan för att uträtta ärenden eller gå promenader. Låt mig säga att min gamla chef från den tiden jag var försäljningschef lät lite förbryllad när jag hörde av mig till honom för att be honom vara referens. "Så du ska typ...fika på arbetstid?" (eeh ja, ungefär så som vi under våra ändlösa ledningsgruppsmöten du minns?)

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag gillar detta uppdrag. Cheferna är trevliga och tacksamma eftersom det är svårt att rekrytera till tjänster med så få timmar. Anställningsprocessen var föredömligt kort (de frågade om jag drogade på vilket jag svarade nej). Kollegorna (i den mån man alls stöter på dem) och kunderna är störtsköna. Upplägget är flexibelt, jag får ett sms i början av veckan med förslag på pass till vilka jag kan tacka ja eller nej. Jag går in och gör min grej, under ett pass som ligger på mellan två till fyra timmar och sen åker jag hem utan någon som helst möjlighet att hetsa upp mig över jobbet på fritiden. Vissa av passen är dessutom på kvällstid eller helg vilket ger lite OB-katching. Helt enkelt en toppenlösning. 

Har du planer på timvik vid eventuell FIRE? Var skulle du i så fall då vilja jobba?

Mvh/
FruEfficientBadass

Barnens konstnärsfond får jobba

När barnen var små och vi bodde i dussinförorten minns jag att vi brukade släppa ut dem i närområdet utrustade med en äggklocka. I början satte vi (jag, kontrollfreaket) klockan på 20 minuter för att se att de kom tillbaka som utlovat. Tiden utökades successivt och snart skippade vi klockan helt och hållet. Nu, en blinkning senare, har jag övergått till digital övervakning (Life 360, världens bästa app). Det största barnet, som blir myndigt i år, har på eget bevåg kapat möjligheterna till motherhood stalking så även denna snuttefilt sjunger på sista refrängen.

Det är som småbarnsförälder så oändligt svårt att föreställa sig att man en dag ska släppa dem fria. Eller rättare sagt: Att de en dag gör sig fria. Det är både härligt och lite vemodigt. Men när jag kommer på mig med ledsna tankar försöker jag föreställa mig motsatsen: Barn som aldrig vidgar sina cirklar och som vill bo hemma resten av livet hu. 

Vi är nu inne i en tydlig brytningsperiod. Ett snart myndigt barn som sagt och ett som trots sina 14 år är mer frihetslängtande än 17-åringen. Endast 12-åringen är sådär hemkär och trygghetstörstande än och det bara i korta stunder. Det är med andra ord dags att börja slakta konstnärsfond.

Konstnärsfonden

Jag har ju tidigare nämnt att vi har lite kosing i en ISK som ursprungligen bestod av runt åtta års sparande av barnbidrag. Vi slutade tillföra pengar när jag klev ur ekorrhjulet, men pengarna har fortsatt att växa och det rätt bra. Jag hade kunnat ge er den procentuella avkastningen om det inte varit för att jag sedan mitten av januari har Avanza-ban. 

Tanken med fonden var från början något diffust i stil med "kontantinsats till första lägenhet", men den ambitionen har vi strykt. På sin höjd räcker den till kontantinsats för ett av barnen om hen vill flytta till en etta i Iggesund.

Däremot tänker vi att den ska täcka tonårsomkostnader av typen språkresor och körkort. Jag inser nu en bit in i föräldraskapets andra halvlek att småbarnsåren, säg fram till och med mellanstadiet, är en finansiell promenad i parken. Visst, det är dyrt att skaffa barnvagn och bilbarnsstol. Men inte lika dyrt som att ett barn ska ha King Cab epa (iofs bara en issue om man likt oss bor på vischan). Eller som i vårt fall: Två barn som ska på språkresa samma sommar, parallellt med att vi strösslar iväg pengar på körlektioner som kostar i paritet med lösnaglar, fast en gång i veckan istället för en gång i månaden.

Så här tänker jag. Var sak har sin tid och plats. Visst hade vi kunnat låta pengarna ligga och jäsa några år till. Vi hade kunnat skjuta på äldsta barnets körkort till våren 2023, men då med risk att det dragit ut på det så att uppkörningen skulle ske på barnets eget initiativ efter hemifrånflytt, vilket inneburit en svag länk i processen. Nu kan vi (jag, kontrollfreaket) detaljövervaka att körskolandet har sin gilla gång och om lappen inte är ett faktum till jul har vi våren på oss till försök två och tre. 

Vi hade också kunnat skippa språkresor och istället stuckit till dem några tusenlappar till egen resa efter studenten. Men då hade de inte fått uppleva själva språkreseupplägget. Boende i värdfamilj, ihoptotade med jämnåriga från hela världen. Kanske skaffar de internationella vänner för livet, på ett sätt som är svårt om du stöter ihop som snabbast på ett hostel i Amsterdam. Språkresefönstret stänger nu, liksom körkortsfönstret (looking at you vän 46 år som helt nyligen tog automatkörkort efter 40 lektioner).

För mig är språkresa det utlimata sättet att ta ett första kliv ut i världen. Att under förhållandevis trygga former få testa sina vingar och upptäcka att man är kapabel att resa utan föräldrarna. Dessutom hoppas jag att mellanbarnet både jackar upp sitt betyg i franska och får blodad tand för Frankrike eftersom min ambition är att bära fram åtminstone en frankofil ur detta hem. Hon vet ännu inte om att jag bokat in henne på en intensivkurs och när hon väl upptäcker det ("Va? Ska jag plugga sju timmar om dan!?") tänker jag spela dum i huvudet vilket, bara som en parentes, jag är rätt bra på.

Det äldsta barnet ska till England. Inte primärt för att engelskabetyget behöver bearbetas (de går i regel om mina av högskola frammejslade engelskakunskaper i åk 5) utan mer som en erfarenhet. Det här barnet har haft det tufft och tidvis haft social fobi, varför jag blev otroligt glad när jag förstod att det fanns intresse för att åka utomlands själv. Inte en dag för tidigt, ett år kvar till studenten och det fria livet.

Var sak har sin tid

Min poäng varandes att de saker vi nu häller iväg pengar på vinner på att genomföras nu och inte senare. Därför tycker jag att det är värt att offra avkastning. Jag får tvinga mig att minnas att det likaväl hade kunnat vara så att vi överhuvudtaget inte avsatt pengar i en barnfond (som för övrigt består mestadels av avkastning) och inget av ovan hade kunnat realiseras. 

Jag minns att jag någon gång gjorde en lista på saker jag tycker att barnen ska få med sig hemifrån. Typ bordsskick (semi-fail på den), kunna grundläggande hemmafix (fetcheck), åka skidor etc. Vad mer tycker du att ett barn ska ha med sig hemifrån? Jag är på riktigt intresserad, har bara 1½ år kvar nu med äldsta.

Mvh/
FruEfficientBadass