Min mamma är likt de flesta boomers rädd för börsen. Inget konstigt med det. Genom åren har hon med framgång sparat i fasträntekonton hos Akelius och det är först de senaste 7-8 åren den avkastningen känts riktigt klen jämfört med en genomsnittlig börsavkastning (kanske för att jämförelsemåttet a.k.a. börsen gått så bra). I vilket fall har det grämt mig att hon/de inte avsatt så mycket som en procent av sitt sparande i värdepapper. Därför blev jag mycket uppspelt när hon för någon månad sedan öppnade upp för en "laboration": Att investera 50 000 kronor.
Mina föräldrars datormognad är så att säga aspirerande varför det var mer att betrakta som en vild chansning att smsa: "Kontakta banken och be dem öppna en ISK". Jag såg framför mig ett mer hands-on-scenario där jag, så som jag fått göra med vissa jämnåriga (vi är för övrigt också boomers, åtminstone om du frågar mina barn), behövt sitta och hålla hand vid bankringning. Döm därför om min förvåning när jag Redan Samma Dag fick besked om att hon lyckats starta ISK.
Inte bara hade kvinnan lyckats starta kontot, hon hade dessutom helt själv lyckats föra över pengar dit. Jag måste säga att jag är imponerad. Och det säger jag inte bara för att jag vet att mamma läser blögga, utan för att jag är det.
Nu gällde det att curla så att första mötet med börsen skulle bli en positiv upplevelse. Och som ni alla vet är det lättare sagt än gjort eftersom börsen är en nyckfull jäkel som inte alltid väntar på att gå upp eller ner när dagligmedia eller experter säger att den ska göra det. Den kan bete sig hur som helst när som helst. Det enda vi vet är att börsen som helhet över tid gått upp.
Min första köprekommendation: Spiltan Aktiefond Investmentbolag 5 000 kronor. Veckan efter en svensk indexfond samma belopp. Därefter en global indexfond samma belopp osv. tills allt investerats. Tio veckor totalt.
För er kan det tyckas vansinnigt att dra ut ett köp i 50 000-kronorsklassen på tio veckor eftersom ni vet att time in the market >timing the market. Bär då med er att jag hanterar känsliga psyken här. Mina föräldrar tror att investering i aktier eller fonder är ungefär som att satsa på en häst på Solvalla. Antingen satsar man på rätt häst och vinner eller så satsar man på fel häst och förlorar. Observera att denna bedömning lämpligen görs runt en vecka efter köp.
Jag har genom åren behövt höra mer än en anekdot om hur pappa vågat sig ut på marknaden med något i hans tycke våghalsigt (nu senast: Avanza Zero) för att, så fort börsen dippat en smula (och således även deras innehav) sälja. "Hu, det där gör vi inte om" kind of thing. Eller som jag fick det förklarat för mig sist det begav sig: "Men den gick ju ner!?" (med en viss indignation i rösten). Jag kommer osökt att tänka på Buffets citat "The stock market is a device for transferring money from the impatient to the patient".
 |
| Fig. 1: Pappahandel |
Därför gäller det att inför dem försöka skapa en åtminstone initial illusion av stabilitet (vilket är lättare sagt än gjort under rådande omständigheter). Genom att investera under tio veckor mjukas kurvan ut och det är först drygt halvvägs in i köpen som eventuella nedgångar kommer att börja upplevas som besvärande eftersom kontantdelen väger så tungt.
Nu har det ju varit nedåt ända sen hon började köpa i mitten av februari. Hade jag rått dem till det enligt forskningen mest effektiva sättet att approchera marknaden - gå all in dag ett - hade det funnits en överhängande risk att de fallit in i den gamla ryggmärgsreflexen att sälja av så fort "det inte går bra" (särskilt som det verkligen inte gått bra sen mitten av februari).
Jag har vid ett par femton tillfällen försökt att förklara börsmekanismerna för mina föräldrar. Att börsen går upp och ner men att den på lång sikt går upp. Att man inte förlorar några pengar så länge man a) undviker att investera allt i en och samma aktie och det bolaget går i kånken och b) sitter still i båten. Så länge man har breda innehav av typen indexfonder förlorar man inga pengar. Fondandelarna minskar tillfälligt i värde. Men så fort börsen återhämtar sig, återgår även fonderna till sina forna värden. Och fortsätter på sikt uppåt även därifrån.
Mamma tycker ju att hon är för gammal för börsen, att hon skulle gått in för länge sen. Vilket ju är sant, åtminstone det sistnämnda. Men så värst gammal är hon inte, knappt 70, och med gener som gör gällande att hon nog har en sparhorisont på 20-30 år. Jag är därför mycket nöjd över att hon sent omsider tagit steget ut och att hon får möjlighet att köpa fonder på rea ett tag framöver så att det första mötet blir ett, om inte positivt, så åtminstone ett okej sådant. Nästa steg i det börspsykologiska dramat: Få henne att avstå från att gå in och titta på sina innehav de närmaste åren.
Har du lyckats mota in pärona på börsen?
Mvh/FruEfficientBadass