Vikten av att tänka med sin hjärna

Jag lyckades knäcka ryggen för inte så länge sedan. Fattar inte hur jag bär mig åt, jag bar inte ens på något tungt. Jag hade gått igång på boken "Städa hållbart med ekotipset" och storstädat badrummet. Dagen efter stod jag framåtlutad och skrubbade med en dåres frenesi spishällen ren med sockerbitar, även det ett tips från boken. Återkommer till det, eftersom jag i skrivande stund är sängliggande med en svullen rygg (ser rätt bisarrt ut, jag saknar liksom svank). 

Hur som haver, mitt lealösa tillstånd ledde i vanlig ordning till viss reflektion. Det var ju under min maraton-lunginflammation i april-maj 2015 jag upptäckte FIRE. Den här gången upptäckte jag, via ett avsnitt hos Tim Ferris, Cal Newports blogg med det något missvisande namnet "Study Hacks". OMG, bloggen handlar om så mycket mer (även om den ursprungligen kom till för att lära amerikanska ungdomar att hacka sig in på college).

Ett av de inlägg jag fastnade för var In Defense of Thinking. Inlägget inleds med ett Hemingway-citat: “My working habits are simple: long periods of thinking, short periods of writing.” Inlägget handlar kort och gott om att prioritera tänkande i långa perioder, exempelvis under promenader eller i passiv miljö (tänk: ligga på sängen i en timme och låta tanken vandra). Lyssna inåt. Ur detta föds idéer som eventuellt kan omsättas i produktiv handling. 

Ett konkret exempel kan vara att du som doktorand, istället för att stirra dig blind på ett antal ord som ska plitas ner på avhandlingen varje dag, istället avrundar varje dag med en timslång promenad i natur. Utan att prata i telefon eller lyssna på ljudbok, musik eller podcast. De reflektioner, tankar och idéer som då uppstår noterar du hastigt vid hemkomst och låter bli grund för nästa dags arbete. 

En vän fungerar på precis det sättet. Han är högt uppsatt chef på ett multinationellt företag och rattar rätt komplexa projekt, utan att själv vara specialist. En generisk chef med andra ord, vars uppgift är att se till att rätt kugghjul rattas i rätt tid och av rätt person. På pappret ett ansvarskrävande jobb. Ändå har han varje dag tid att träna, vara i naturen och läsa skönlitt. Han hävdar själv att det är just detta som är nyckeln till framgång. Genom att ständigt lyfta blicken och bara under korta stunder interagera med kontorsbruset, förmår han se vad som är rätt sak att göra. 

Att lyssna inåt är något Newport även lyfter i inlägget On Beethoven and the Gifts of Silence. Många tror felaktigt att Beethoven var stendöv hela livet. I verkligheten fick han gradvis försämrad hörsel, för att först vid 45 bli mer eller mindre döv. Det intressanta är att hans musik blev mer originell efter det att han förlorade hörseln helt.

Beethoven’s diminished hearing limited the influence of “prevailing compositional fashions.” Whereas his earlier work was “pleasantly reminiscent” of his instructor, Josef Haydn, his later work was spectacularly innovative. “Deafness freed Beethoven as a composer because he no longer had society’s soundtrack in his ears.”

Läsningen av detta blogginlägg sammanföll med att jag såg Who Killed the KLF på Göteborgs filmfestival. KLF var ju ofattbart stora under tidigt 90-tal, kända för såväl sin musik som sina spektakulära scenframträdanden och musikvideos. Gruppen, bestående av Jimmy Cauty och Bill Drummond, såg sig själva som en hybrid av musikgrupp och konstnärsduo och ibland ballade det ur rejält. Som när de inför galan på Brit Awards (då de delade bästa-band-plats med Simply Red) hade långt gångna planer på att Drummond skulle skära av sig sin ena hand och kasta ut den i publiken. Nu nöjde de sig med att skjuta lösa skott med maskingevär för att därefter lämna scenen med frasen ”The KLF have left the building" för att därefter aldrig mer producera något (förutom då de brände upp en miljon pund och gjorde en amatörfilm om det). 

Poängen varandes: KLF blev enorma, kanske inte trots utan just på grund av deras galenskap och konstnärliga...ska vi kalla det integritet? En integritet som troligtvis gått helt förlorad om de haft ett skivbolag i ryggen, eller en eller flera managers som bett dem hålla sig inom ramarna för vad som ansågs vara lämpligt. Nu var de bara två frirejsande kreatörer och som Jimmy Cauty uttryckte det i en gammal intervju: "Vi bara tog dagen som den kom och följde de infall vi fick". 

Tänk om människor lite mer till vardags kunde få tid att tänka och verka i fred, utan att pådyvlas regelverk kring var, när och hur de ska tänka och verka. Föreställ er den enorma intellektuella, konstnärliga och kreativa kraft som skulle frisättas. Och då menar jag inte till extremer, som att på KLF-vis lämna döda får på trottoarer med texten "I died for you", utan snarare att sondera inåt, i sina hufvuden. Vad händer om du under överskådlig framtid får umgås på heltid (eller deltid) med din hjärna?

Inom FIRE-communityn uttrycks ofta en oro för vad som kan komma att hända om vardagens alla strukturer (läs: jobbet) rycks undan. Tänk om jag tappar fotfästet? Sällan hör jag någon se fram emot möjligheten att kratta banan för kreativitet och uppfinningsrikedom. Det är ju liksom ett kännetecken för den mänskliga arten att ha ett visst mått av dessa varor så helt otänkbart är det ju inte att gemene man sitter på något. Om än så futtigt som att skriva inlägg om trasiga strumpor. 

Jag kan själv inte stoltsera med några storverk under min tid efter ekorrhjulet förutom en ziljon små mikroprojekt på hemmaplan (se mitt Insta). Å andra sidan har jag giggat en del och därutöver haft en del anhörigarbete hemmavid, skyller på det. Men den känsla som genomsyrar mitt liv post-jobb är att jag har en ren tankeverksamhet, om ni fattar vad jag menar. Inboxen är tom, inga nattliga anteckningar på block vid nattduksbordet, ingen stress över glömda saker. När en idé dyker upp - och det kan röra allt från en artist jag vill djuplyssna på eller att jag måste hjälpa ett barn att böja franska verb - kan jag ägna mig åt den omedelbart, utan att behöva pussla om i schemat.

Jag kan därför verkligen inte klaga på brist på umgänge med min hjärna. I princip dagliga långpromenader föder tankar och idéer om stort som smått som ibland blir till handling i det privata och ibland till innehåll på bloggen. Bloggen tar för övrigt mycket lite tid eftersom inläggen ofta föds och formuleras ute på fältet, jag behöver bara avsätta tid till att hamra på tangenterna. 

Men jag är nyfiken: 

1) Lyckas du kombinera jobb och hjärnumgänge?

2) Upplever du fler kreativa ryck under semester/föräldraledighet än under jobbperioder?

Mvh/
FruEfficientBadass