Sammanfattning av vecka tre

Som ni kanske minns hade jag goda förhoppningar om att jag denna vecka skulle knappa in på mitt minus och hamna på plus. Redan på måndagen spelade mig emellertid Fru Fortuna ett spratt. När jag lite slentrianmässigt loggar in på Kuckelimuck har jag bara 188 kronor kvar. För resten av månaden. Och till skillnad från er andra har jag inte tre kronor i dagspeng varför jag kostade på mig ett höjt ögonbryn.

Döm om min förvåning när jag kollar historiken och ser att lymmeln ADOBE dragit 2 850 kronor från kontot! Detta trots att jag med vilje inte uppdaterat mina nya kortuppgifter eftersom jag är klar med önskad bokutgivning och inte önskar ytterligare ett år InDesign (dessutom har ett av barnen ett kostnadsfritt abonnemang från skolan). HUR detta har gått till är en gåta men jag hann gråta en fiktiv tår innan jag tog mod till mig och ringde Adobes support. 

Samtalet var som en Monty Pythonsketch. Ett call-center, av brytningen och den skräniga väntmusiken att döma, i Indien. En artig ung man svarar och jag framför mitt ärende: Min rebelliska handling att vägra uppdatera mina kortuppgifter var en tydlig anti-köpsignal (och hur fick ni mina nya kortuppgifter egentligen?) om att INTE förnya paketet ytterligare ett år varför jag ville ha pengarna tillbaka.

Han säger att han ska kolla upp det och ber mig vänta i två minuter. Därefter vrids volymen på den dysfunktionella väntmusiken upp till 115 db och jag tvingas rycka airpodsen ur öronen för att inte få tinnitus. 

Han återvänder och informerar mig om att det rör sig om en förskottsbetalning. Och att jag har rätt att nyttja Adobepaketet under hela 2023. Utan att betala mer. "Jag är medveten om det", säger jag (och blir lite förvirrad för hur kan det vara en USP att få det man betalat för?). ”Men jag vill inte HA Adobepaketet under 2023, jag vill avsluta min prenumeration och få pengarna tillbaka". 

Den unge mannen säger: "Okej. Vänta en minut så återkommer jag med ett annat svar". Say what? Behöver han en minut för att ändra sitt nej till ett ja? Och hur vet han redan innan minuten påbörjats att han kommer att återkomma med ett annat svar? Kan han då inte lika gärna ändra sitt svar direkt, utan att passera pausmusiken? Eller är pausmusiken en sorts filtreringsprocess där icke-motiverade reklamatorer sållas bort? Två minuter och de flesta försvinner. Ytterligare en minut och även de ståndaktiga dryper av. Men inte jag, tralala.

Det visade sig vara exakt så. En minuts skränmusik och inte en sekund mer eller mindre (jag klockade) och sen återkom han och sa att pengarna skulle komma in på mitt konto senast fem bankdagar senare. Dagen efter var de inne. Underbart. Fadäs undviken. Våga ta fighten folks! Det gjorde jag! Med ett indiskt call center! I säkert sju minuter (det blir förresten en besparing på 400 kronor/minut vilket motsvarar en timlön på 24 000 kronor vilket gör mig mest välbetald av er alla).

Dagspengen då. I snigelfart har jag kravlat mig upp ur den svacka Stockholms Trafikkontor medelst böter petade ner mig i dag tre på mitt sparår. För övrigt drömmer jag fortfarande mardrömmar på temat. Natten till i lördags drömde jag att jag parkerade mot trafikriktningen i en enkelriktad rondell i Paris (konstig detalj, alla rondeller är ju enkelriktade) och fick böter 360 Euro på varje sida: En lapp på framrutan och en på bakrutan. Se vad ni gjort med mig Trafikkontor, jag är ett nervvrak nu. Jag går i alla fall in på sista veckans första dag med 460 plus och det trots att jag swishat ett barn 450 kronor i helgen på grund av ensamresa till Stockholm men den posten trollade jag bort genom att ta från en slatt som blivit över på konto "Barnbidrag".

Veckans uppgifter då. Gick sisådär. För det första tog jag fel på vecka och gick direkt på vecka fyra. Ni som följer mig på Instagram måste undrat över måndagens bilder på vinbeställningar på Systembolaget: De ska ju ske först idag! Men artiga som ni är sa ni inget. För övrigt tänkte jag nu skriva och, vad är det kidsen säger, hata på Systembolaget för att mina beställningar ännu en vecka senare inte kommit till butik. Men när jag gjorde morgonronden in på systembolaget.se såg jag att de fortfarande låg kvar i varukorgen. Skit bakom spakarna i skribentens hufvud. Under helgen fick jag för övrigt ett MMS av en vän som tipsade om nedan fynd.

För er som förnekar ålderssyn står det: "Artikel 2792: Imponerande vin för den här pengen med tydliga mognadstoner i form av torkad frukt bla bla bla 71 kronor". Den går inte att beställa online till Hudik (hata på Systembolaget) men finns i 25 butiker företrädesvis i storstadsregionerna (ni ser vilka om ni går in på systembolagets hemsida och söker på vinet). 

Gällande veckoförvirringen var det först på torsdagen jag insåg mitt misstag och då hade jag missat att skaffa snackslåda, göra isvatten och göra nyttiga mellanmål att ha i kylen och då fick jag brått må ni tro. Inte för att jag agerade, men jag blev väldigt stressad för jag gillar inte att släpa med uppgifter av något slag, inte ens banaliteter sprungna ur min egen hjärna.

Torsdagens uppgift - att förenkla alternativt skippa frukost - klarade jag emellertid galant eftersom jag aldrig äter frukost. 

Fredagen var ledig från uppgifter så där hann jag ta igen en del. Exempelvis fyllde jag en [redan existerande] liten matlåda med Digestivekex som jag numera har i bilen. Jag skalade också halvhjärtat lite morötter som jag stavade och la i vatten i en glasslåda i kylen. Jag ser att barnen gnaskar i sig då och då. Själv glömde jag bort dem. Man borde kanske hitta en snygg glaslåda på loppis att förvara dylikt i så att man ser dem. Allt som döljs i vit plast försvinner från mitt medvetande.

På helgen var det dags att göra råbollar. Av en märklig slump kom dessa upp som ett samtalsämne tidigare under veckan. Barnen refererade nostalgiskt till dem som "mammas naturbollar" och jag gjorde dem flitigt när vi bodde i Stockholm. De låg i frysen och var man sugen på något sött fick man snällt vänta de fem minuter det tog att i rumstemperatur tina en boll till tuggbart skick. 

Men nu hade jag inte gjort dem på fyra år varför jag var lite orolig när jag gläntade på locket till den skafferilåda som innehåller ingredienser till råbollar. I vanlig ordning struntar jag rebelliskt i bäst-före-datum utan okulärbesiktigar, sniffar och i tveksamma fall, provsmakar. 

Allt höll måttet. Det enda som saknades var kokosfett och lite krossade nötter till att rulla dem i vilket kostade 70kr på Lidl. Då uppenbarade sig min mamma i kassalinjen och erbjöd sig betala för kalaset vilket för övrigt är ett klassiskt sparknep.

Det vackra med råbollar är att man kan ha i lite vad som helst. Ett basrecept för ängsliga finnes här. Så länge man har en bra bas såsom havregryn, kokosfett och kakao, kan man hiva i allt mellan himmel och jord. Russin, dadlar, kallt kaffe, kokosflingor, torkade tranbär, mandelmjöl, nötter, solrosfrön, pumpafrön, vaniljsocker, you name it. Jag gjorde lite urstarkt pulverkaffe fredag kväll så att det skulle hinna kallna till lördag förmiddag då jag tillverkade dem.

Steg ett var att köra hasselnötterna i matberedare med knivblads-grejen. Det låter hemskt men går fort. Sen la jag dem åt sidan och hivade i resten. Idag blev det ovan, d.v.s. en påse med blandfrön, hasselnötsmjöl, torkade tranbär, kaffe, kakao, vaniljsocker och honung. Fråga mig inte om volymer, jag bara höstade i.

Efter en tio sekunder med knivtillägget så var det bara att börja rulla i hasselnötskrosset och sen la jag dem i en fin låda (med bakplåtspapper emellan) och dumpade dem i frysen. Jag skulle tro att de klarar sig ett bra tag i kylskåp också men jag gillar att de fryser till så att de inte klibbar ihop.

Den bokförda kostnaden för ovan var ju noll eftersom ingredienserna fanns hemma utom ett par som mamma betalade. Den potentiella vinsten är dock medelhög. Jag tänker nog ha ett litet förråd i bilen att ta av när andan faller på om jag är på resande fot framåt eftermiddagen. Istället för att svänga in på Cörcle Käj och köpa kexchoklad och cola light trycker jag i mig ett par bollar och dricker av mitt fjällbäckskalla isvatten och känner mig nyttig till på köpet. 

Jag har ju tidigare om åren talat om Reitansvinn, det vill säga hur förödande det är att bli tagen på sängen av plötslig hunger alternativt sug på stan (eller vägen). Reitan = Pressbyrån och Seven Eleven. Det luriga med Reitansvinn är att det känns så oskyldigt i stunden. En tjuga här, en femtiolapp där. Men jag har vistats tillräckligt länge i Stockholms lokaltrafik för att se hur folk (ibland jag) regelmässigt svänger förbi Pressbyrån på eftermiddagen för att köpa deras otroligt fantastiska chokladcroissanter och en kaffe, eller på morgonen köpa en Läkerol (för tre gånger Willyspriset) och en energidryck. Det blir pengar det med.

Nu hittar jag inga dagsaktuella priser på deras hemsida, men säg att kaffe och croissant kostar 25 kronor. Detta unnar du dig två gånger i veckan enligt Pressbyråns egna devis "Unna dig något gott" (btw mitt hatord i svenskan vid sidan av börs (som i plånbok), riklig och vårtgård). Lägg till två Ramlösa Citrus vid två ytterligare tillfällen (eftersom du glömt frysa vatten hemma och ta med) och du bränner fyra hundra kronor i månaden på att inte använda din hjärna. Lite råbollar och vatten i väskan och du är hemma. Och sparar på tio års sikt 68 000 kronor.

Än viktigare är att du signalerar för eventuella barn i hushållet att detta är görbart. Är det någon demografisk grupp som frekventerar butiker av serviceslag så är det lata tonåringar vilket tragiskt nog korrelerar med låg inkomst. De har heller ingen benchmark mot Willys och Lidl som vi andra och tycker att det är rimligt att betala 25 kronor för en flaska kolsyrat vatten. Eller 38 kronor för energidryck. Energidryck är värdelöst, men ska du promt köpa så köp den för under en tia på Lidl. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarberättelse sex: En downsifting-historia

I det inlägg där jag sågade rekryteringsbranschen med fotknölarna dök det upp en kommentar från en Max som av kommentatorsfältet uppmanades att skicka in sin historia. Inte bara fick vi rull på kvinnor är si män är så-debatten, jag fick med rätta mothugg kring rubrik och ingress. Jag har nu ersatt ”FIRE” med ”downshifting”.

En downshifting-historia

Jag föddes i mitten av 1960-talet. Växte upp i en av Stockholms mer välbärgade förorter, men trots den ”fina” adressen hade mina föräldrar (båda kulturarbetare) det ganska knapert. Började sitta barnvakt som trettonåring. Möjligheten att tjäna pengar samtidigt som jag gjorde mina läxor var oemotståndlig. Under gymnasietiden jobbade jag extra på helger och sommarlov. En del av pengarna gick till skivor och konserter, jag har alltid haft ett stort musikintresse, men det mesta sparades. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen, sedan började jag studera. 24 år gammal köpte jag min första bostad, en minitvåa på 35 kvm på Östermalm, min sämsta investering någonsin. 18 månader senare drabbades Sverige av den stora bostadskraschen, på ett år halverades priserna.

Under studietiden hade jag träffat en kvinna, vi kom ut i arbetslivet i samband med 90-talskrisen. Jag hade tur och hittade snabbt ett statligt jobb (tryggt och ganska välbetalt), för henne tog det längre tid. Men med en månadsavgift på 375:- kunde vi spara mycket. Vi förlovade oss, gifte oss, köpte en trea i samma område (90 kvm för under miljonen, min bästa investering någonsin – lånade hälften, betalade hälften kontant) och fick två barn. När minsta barnet var ett blev vi skuldfria. Ungefär samtidigt fick min fru för sig att hon inte ville vara mamma längre, så hon checkade ut. Plötsligt var jag ensamstående pappa med två barn och en ny skuld på lägenheten (jag bodde kvar och löste ut mitt ex, ett lyckokast då den idag är värd mer än tio gånger så mycket som då). 

(Här kommer en liten parentes till de manliga läsarna. Enligt amerikansk statistik initieras 75% av alla skilsmässor av kvinnan. Det kan vara värt att ha med i beräkningarna när ni gör upp era livsplaner.) 

Sedan följde ett par riktiga hundår när jag jobbade nästan dygnet runt, men efter fyra år var jag skuldfri igen. Värsta året jobbade jag heltid (och slog i taket med 300 timmar övertid) samtidigt som jag hade barnen på heltid och pluggade på halvtid. Samtidigt började jag fundera på om det här verkligen var meningen med livet. Svaret blev nej. Frågan var bara hur jag skulle komma bort från ekorrhjulet. (Det här var långt före Jacob Lund Fisker och Pete Adeney.)

På jobbet hade jag vid det laget sett till att göra mig oumbärlig. Jag förklarade för min arbetsgivare att jag ville tillbringa mer tid med mina barn och föreslog att jag skulle fortsätta som konsult. Det fick jag göra så år 2003 sade jag upp mig, gick i ”pension” och började jobba hemifrån. Därefter uppskattar jag att jag arbetade ungefär tre månader om året under återstoden av barnens uppväxt, resten av tiden var jag pappa. Trots det behövde jag inte gå ner särskilt mycket i lön.

Jag hade alltid varit bra på att spara. Nu såg jag till att bli bra på att investera, till en början i fonder men med tiden i aktier. Efter några år upptäckte jag Lundaluppen och kopierade hans koncept (ett stort tack till dig om du läser det här!). En klok person har sagt: Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, utan de små utgifterna. I mitt fall visade sig det stämma. Mitt ISK ger mig nu 250 000 i årliga utdelningar, dubbelt så mycket som jag behöver för att gå runt, så jag måste inte jobba längre, men ibland rycker jag in och tjänar lite extra. Barnen är numera vuxna och utflugna.

Min mamma ärvde ett hus vid havet i Bohuslän (hennes barndomshem). Där tillbringade vi sommarloven under min och mina barns uppväxt. Hon och pappa är numera för gamla och skröpliga för att åka dit så jag tar hand om det, väl medveten om att jag en dag kommer att ärva det. Där är jag mellan mars och oktober, övriga tiden i Stockholm. Jag fotvandrar, läser mycket och odlar min köksträdgård. Om våren, när jag sitter på en klippa vid havet med fåglarna sjungande i skogen bakom mig, brukar jag säga till mina vänner: ”Tänk. I det här ögonblicket finns det människor som sitter på ett kontor.” Med ett par år kvar till 60-årsdagen kan jag konstatera att livet visserligen inte blev som jag hade planerat (exet och jag hade långt gångna planer på att köpa en liten vingård i Frankrike) men det har varit, och är, ett bra liv.

Mitt bästa råd till alla som längtar efter att hoppa av arbetslivet är att det inte behöver vara antingen eller utan kan lika gärna vara både och. Jag tror inte att jag skulle ha mått bra av att gå från att ha jobbat så mycket som jag gjorde till en sysslolös tillvaro. Var flexibla, men se framför allt till att njuta – er tid är utmätt, och på dödsbädden lär ni inte ångra att ni inte tillbringade mer tid på jobbet. 

/Max

Lärdomar från helgens matlagning

När jag satt och skrev gårdagens inlägg i lördags började snålvattnet rinna när jag läste om den vegetariska bourguignonen. Döm om min förvåning när jag insåg att i princip alla ingredienser redan fanns hemma och eftersom jag hade runt fem timmar att slå ihjäl innan resten av familjen vaknade bestämde jag mig för att köra medan jag hade andan uppe. Här kommer pedagogisk poäng ett.

Pedagogisk poäng ett: Det mesta finns redan hemma

Nedan behövs enligt detta recept för att göra en vegetarisk bourguignon för fyra personer:

- 300 gram svamp
- 1 stor rödlök

- Rapsolja

- 1½ dl torkade belugalinser

- Grönsaksbuljong

- Timjan, svartpeppar, salt, strösocker, lagerblad

- 2 morötter

- 1 vitlöksklyfta

- 4 dl rödvin

- 1 dl färsk timjan

- Svampbuljong

Nu kanske vän av ordning undrar om jag verkligen har torkade belugalinser hemma, med tanke på att jag i gårdagens inlägg sa att de enda baljväxterna som går åt hos oss är ärter och svaret är nej, jag har inte dylika delikatesser (kostar 40 spänn paketet och har för mig att IGMR kallar dessa linser för linsernas ryska kaviar). 

Men ni känner mig, jag är ju vildhjärna så jag skövlade friskt i listan. Jag saknade dessutom svampbuljong, rödlök och färsk timjan men det struntade jag i och överkompenserade istället med mer morötter, en överbliven zuccini, mer vitlök, vanlig grönsaksbuljong och torkad timjan. #sparadkrona och #bli av med rester.

Dessutom petade jag i lite egna favoriter, baserat på vad som fanns till hands. Lite oxfond, dijonsenap version rôtisseur (den med grova korn i) och lite rödvinsvinäger. Jag kokade lite potatis till och använde då överbliven klyftpotatis som - nota bene - gick utmärkt att koka. Jag är inte ens säker på att potatisen själv vet om att den var klyft, den såg helt clueless ut när jag tippade i den i kastrullen. 

Notis gällande rödvinet. Låt gå för att vi inte köper finvin i glasflaska med etikett från Umbrien men öfver min döda kropp att jag plöjer ner 4 dl rödvin i en gryta som ska bli Findus-ersättning i lunchrummet. Det blev max en deciliter och det gav smak det med.

Pedagogisk poäng två: Rensning och inventering är nyckel

Eftersom jag för dryga veckan sedan städat ur och organiserat mitt skafferi hade jag örnkoll på vad jag hade. Exempelvis en burk torkade trattkantareller från mamma. Vi hade redan använt halva burken men ni känner ju trattisarna, de sväller till fyrdubbel storlek så det fanns mer än tillräckligt för att genomföra denna rätt. 

Och linserna! Jag hittade en tetra svarta linser vid skafferirensningen som jag en stund övervägde att slänga eftersom datumet gått ut och vi aldrig äter svarta linser. Tills jag nöjde mig med en kompromiss nämligen att lägga tetran i mitt prepperförråd, enligt Lex Nöden har ingen lag. 

Nu plockade jag fram tetran igen och de svarta linserna gifte sig perfekt med grytan. Att den med råge passerat ”bäst före” var inget som märktes (f ö vet ni ju redan att man ska förhålla sig skeptisk till såna riktlinjer, till syvende och sist är det dina sinnen som tillsammans gör en bedömning).

När jag sen började följa receptet bedömde jag det som lite i överkant jobbigt. Exempelvis skulle svampen ugnsrostas med sojamarinaden och orka, så jag lät den ligga och småputtra i sojan i en liten kastrull i 20 minuter istället, parallellt med att jag stekte grönsakerna. Vilket leder mig till pedagogisk poäng tre:

Pedagogisk poäng tre: Det är du som bestämmer i ditt kök

Se recept som riktlinjer. Det slutgiltiga utförandet har du fullständigt mandat att styra över. Jag lärde mig någonstans att man ska vara väldigt noggrann vid bakning när det kommer till mått och temperaturer. Det är som kemi, man måste nå en precis effekt där ingredienserna samverkar i sin stipulerade mängd till slutresultatet. Med matlagning däremot kan man bete sig nästan hur som helst. Är inte det en befriande tanke? Särskilt om man gör grytor av det här slaget. 

När jag var liten, runt 43, var jag väldigt förtjust i den gamla amsagan Koka soppa på en spik. Jag tänker inte berätta den här för det är inte läggdags, men du kan själv läsa på länken. Kontentan är att man höstar i lite vad som helst, kryddar och sen äter man. Jag kände mig som luffaren i berättelsen när jag stod där i köket i lördags förmiddag, men en Anne Holt-deckare [från kostnadsbefriade Biblio] i öronen och hackade och fräste på saker som annars hade gått i komposten. Lite oxfond och rödvin på det, i med ett lagerblad och voilà: En rätt! Kanske inte enligt receptförfattarens standards, men enligt min måttstock.

Ett bra sätt är ju att kylskåpsgoogla. Okulärbesiktiga innehållet i kylen och mata in två-tre ingredienser på datan och se vad som poppar ut. Det resulterar alltid i något. Kanske behöver du kompletteringshandla lite, men det rör sig i regel inte om några belopp att tala om.

Grytan ovan bokförs till kostnad noll eftersom alla ingredienser redan fanns hemma, inte var ämnade för något specifikt ändamål och vissa av dem var på väg att avskrivas. Det var dessutom väldigt trevligt och kul att laborera med en egen version av grytan vilket för mig fram mot min slutgiltiga pedagogiska poäng.

Pedagogisk poäng fyra: Det är tillfredsställande och spareffektivt att laga mat

Nu kanske ni tror att jag ska älta sparsnurran kring utelunch igen men det ska jag inte. Jag tänker tala om hur mat som hobby skär i din utgiftsmassa på ett helt annat plan. En återkommande sägning i Mitt sparår är att "en nöjd konsument är en dålig konsument". Det vill säga: Upplever du att ditt liv är meningsfullt och kanske rentutav småputtrigt gemytligt, känner du inte samma behov av att driva runt i köpcentra eller på köpsajter för att få förströelse och dopaminkickar.

Tvärt om tror jag att långsam matlagning triggar utsöndring av det lugnande hormonet oxytocin. I skrivande stund sitter jag och insuper doften av sakta puttrande gryta i croc poten som jag av utrymmesskäl har ställt i matsalen. När barnen vaknar kommer det att lukta viltgryta i hela huset och de kommer att minnas sin barndom som en veritabel Astrid Lindgren-novell (och då inte de traumatiserande som Östergök eller Gull-Pian).

En annan dag i ett annat liv hade jag kanske rastlöst vankat av och an här hemma och funderat på att ta en sväng till Medskog (Hudiks bleka motsvarighet till Euforia eller vad det nu heter) för att köpa tvättmedel vilket genererat andra inköp som inte stått på listan vilket urgröpt veckopengen även för denna vecka vilket potentiellt hade kunnat leda till motivatoriskt haveri. 

Att laga mat är roligt, snudd på en hobby för vissa. Om det inte är det för dig föreslår jag att du genast gör det till en hobby eftersom ringarna-på-vattnet-effekten är så många och av så benign art. Det är kreativt, miljövänligt, lugnande, nyttigt och lönsamt. Som ett...jag kan inte låta bli att säga det och då klippa in det otäcka barnet...KINDERÄGG!

Har du lagat mat i helgen?

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Tack ni som börjat posta på #fruebsparår. Det är sååå kuuul att se läsarbilder!