Läsarberättelse sex: En downsifting-historia

I det inlägg där jag sågade rekryteringsbranschen med fotknölarna dök det upp en kommentar från en Max som av kommentatorsfältet uppmanades att skicka in sin historia. Inte bara fick vi rull på kvinnor är si män är så-debatten, jag fick med rätta mothugg kring rubrik och ingress. Jag har nu ersatt ”FIRE” med ”downshifting”.

En downshifting-historia

Jag föddes i mitten av 1960-talet. Växte upp i en av Stockholms mer välbärgade förorter, men trots den ”fina” adressen hade mina föräldrar (båda kulturarbetare) det ganska knapert. Började sitta barnvakt som trettonåring. Möjligheten att tjäna pengar samtidigt som jag gjorde mina läxor var oemotståndlig. Under gymnasietiden jobbade jag extra på helger och sommarlov. En del av pengarna gick till skivor och konserter, jag har alltid haft ett stort musikintresse, men det mesta sparades. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen, sedan började jag studera. 24 år gammal köpte jag min första bostad, en minitvåa på 35 kvm på Östermalm, min sämsta investering någonsin. 18 månader senare drabbades Sverige av den stora bostadskraschen, på ett år halverades priserna.

Under studietiden hade jag träffat en kvinna, vi kom ut i arbetslivet i samband med 90-talskrisen. Jag hade tur och hittade snabbt ett statligt jobb (tryggt och ganska välbetalt), för henne tog det längre tid. Men med en månadsavgift på 375:- kunde vi spara mycket. Vi förlovade oss, gifte oss, köpte en trea i samma område (90 kvm för under miljonen, min bästa investering någonsin – lånade hälften, betalade hälften kontant) och fick två barn. När minsta barnet var ett blev vi skuldfria. Ungefär samtidigt fick min fru för sig att hon inte ville vara mamma längre, så hon checkade ut. Plötsligt var jag ensamstående pappa med två barn och en ny skuld på lägenheten (jag bodde kvar och löste ut mitt ex, ett lyckokast då den idag är värd mer än tio gånger så mycket som då). 

(Här kommer en liten parentes till de manliga läsarna. Enligt amerikansk statistik initieras 75% av alla skilsmässor av kvinnan. Det kan vara värt att ha med i beräkningarna när ni gör upp era livsplaner.) 

Sedan följde ett par riktiga hundår när jag jobbade nästan dygnet runt, men efter fyra år var jag skuldfri igen. Värsta året jobbade jag heltid (och slog i taket med 300 timmar övertid) samtidigt som jag hade barnen på heltid och pluggade på halvtid. Samtidigt började jag fundera på om det här verkligen var meningen med livet. Svaret blev nej. Frågan var bara hur jag skulle komma bort från ekorrhjulet. (Det här var långt före Jacob Lund Fisker och Pete Adeney.)

På jobbet hade jag vid det laget sett till att göra mig oumbärlig. Jag förklarade för min arbetsgivare att jag ville tillbringa mer tid med mina barn och föreslog att jag skulle fortsätta som konsult. Det fick jag göra så år 2003 sade jag upp mig, gick i ”pension” och började jobba hemifrån. Därefter uppskattar jag att jag arbetade ungefär tre månader om året under återstoden av barnens uppväxt, resten av tiden var jag pappa. Trots det behövde jag inte gå ner särskilt mycket i lön.

Jag hade alltid varit bra på att spara. Nu såg jag till att bli bra på att investera, till en början i fonder men med tiden i aktier. Efter några år upptäckte jag Lundaluppen och kopierade hans koncept (ett stort tack till dig om du läser det här!). En klok person har sagt: Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, utan de små utgifterna. I mitt fall visade sig det stämma. Mitt ISK ger mig nu 250 000 i årliga utdelningar, dubbelt så mycket som jag behöver för att gå runt, så jag måste inte jobba längre, men ibland rycker jag in och tjänar lite extra. Barnen är numera vuxna och utflugna.

Min mamma ärvde ett hus vid havet i Bohuslän (hennes barndomshem). Där tillbringade vi sommarloven under min och mina barns uppväxt. Hon och pappa är numera för gamla och skröpliga för att åka dit så jag tar hand om det, väl medveten om att jag en dag kommer att ärva det. Där är jag mellan mars och oktober, övriga tiden i Stockholm. Jag fotvandrar, läser mycket och odlar min köksträdgård. Om våren, när jag sitter på en klippa vid havet med fåglarna sjungande i skogen bakom mig, brukar jag säga till mina vänner: ”Tänk. I det här ögonblicket finns det människor som sitter på ett kontor.” Med ett par år kvar till 60-årsdagen kan jag konstatera att livet visserligen inte blev som jag hade planerat (exet och jag hade långt gångna planer på att köpa en liten vingård i Frankrike) men det har varit, och är, ett bra liv.

Mitt bästa råd till alla som längtar efter att hoppa av arbetslivet är att det inte behöver vara antingen eller utan kan lika gärna vara både och. Jag tror inte att jag skulle ha mått bra av att gå från att ha jobbat så mycket som jag gjorde till en sysslolös tillvaro. Var flexibla, men se framför allt till att njuta – er tid är utmätt, och på dödsbädden lär ni inte ångra att ni inte tillbringade mer tid på jobbet. 

/Max