Jag blir kund hos Svea Ekonomi

Det var junis sista dag jag kom hem och fann ett brev från Svea Ekonomi på köksbordet. "Uhuh, this can't be gouuud" hann jag tänka innan min man sa "Det är nog bara reklam". Men jag har en mycket väl utvecklad magkänsla och jag hade rätt: Det var ett otrevligt brev avseende mina affärer med "Mr CHOW, Deira Dubai".

"Hej. Din försändelse från Förenade Arabemiraten, som skickades med FedEx, är belagd med tull och/eller importmoms enligt nedan. Tullverket beslutar i varje enskilt ärende om tull och/eller importmoms ska betalas. För info, se bla bla bla. Importmoms: 53 kr. Administrationsavgift: 116 kr. Moms 25%: 29 kr. Summa att betala: 198 kr."

Min första tanke var att det var ett bedrägeri. Sådana sker ju sommartid. Och vintertid. Mr Chow liksom. Och jag handlar i princip aldrig och ingenting, särskilt inte från Förenade Arabemiraten. Då föll min blick på en rad i dokumentet och den löd: "50 COTTON 50 FIBER BIKINI SET". Då föll polletten ned. Hade jag varit Ture Sventon hade jag väst: "Ständigt denna vessla", men nu väste jag "Ständigt denna tweenie". 

Jag backar bandet. Cirka tre veckor innan hade min tweenie, på sitt lealösa tweenievis med slängande armar och ben som aldrig tar slut, släntrat fram till mig med den där minen som påminner om gamla hötorgsmålningar på barn som skitiga i ansiktet fäller tårar, troligtvis över att deras båda föräldrar dött och de nu är hänvisade till träldom. Men min tweenies problem stavades bikini. "Mamaaaaaaaa, jag behöver en bikiniiii, alla andra har en bikiniiiii, jag har ingen bikiniiiii, vad ska jag baaaada i, jag har inget att baaada i mamaaaaaAAAAAAAAAAAA", ja you know the drill. Eyelinern smetade av alla drama queen-tårar och hvad är jag för mor att förvägra en tweenie hennes bikini så vi satte oss vid datan och surfade runt. Det var tydligen bara en som höll tweeniemått och det var denna:

Zaful? Aldrig hört talas om. Jag har mycket dåliga erfarenheter av att köpa saker från leverantörer vars namn jag aldrig hört talas om. Särskilt om de verkar vara utländska och således troligtvis inte har samma regler för reklamation och retur som svenska. Men nej, intygade min tweenie på det påstridiga och besserwissriga sätt endast tweenies förmår, priset angavs i kronor och de skeppade till Sverige (lite oklart varifrån men ni i efterhand vet jag ju att det var från Förenade Arabemiraten). Jag låter mig övertygas och vi klickar en bikini i varukorgen. SEK 137,71, rätt billigt va? "Rek. pris": 271 kr (enligt vem? FN:s organ för rekommenderade priser?). Lustigt nog visar det sig, när vi studerar fraktinformationen, att vi behöver addera just 271 kronor för fri frakt. En slump eller ett illmarigt skämt? Vem har 408,71 kronor som fri frakt-gräns? 

Men jag fortsatte ändå, villig att betala för frakten, för den var lägre. "Bara" 80 kronor. Med reservation att det då skulle kunna ta 4-8 veckor att få den. Det vill säga när sommaren är slut och bikinibehovet över. MEN - tada - det fanns ytterligare ett fraktalternativ nämligen "express" som skulle ge oss produkten inom 10 arbetsdagar så gentilt. Och för det alternativet hostade jag upp 188,9 kronor. Nu blir det löjligt, tycker kanske du, att betala mer för frakten än för själva bikinin. Jag antar att du som tänker så inte har en tweenie hemma, än mindre en bikinilös sådan. För det är ungefär lika behagligt som att ha ett varande munsår. Man vill bara bli av med problemet och gå vidare med sitt liv. Så jag drog iväg ordern. Jag menar, 326,61 kronor är ungefär vad jag hade fått betala för en mer kvalitativ bikini hemma och en sådan vill ju tweenien inte ha så...

Bikinin kom som utlovat, exakt tio arbetsdagar efter beställning, hela vägen fram till dörren, levererad av en man från Postnord. Rätt snyggt. Jag var nöjd. Hon var nöjd. Alla var nöjda. Tills brevet från Svea Ekonomi dök upp. Jag summerar talen för er för jag utgår från att ni är asintresserade:

Vad jag erfar är alltså en prisdiff mot utgångsläget på drygt 280%. Jag mindes då vagt en matris från Kotlers grundbok i marknadsföring, The Tweenie Positioning Target Matrix, och fann en viss tröst i att det faktiskt är en naturlag att det måste bli på det här viset, se då bara:

Jason, Lutz & Kalowski: The Tweenie Positioning Target Matrix (Kotler, The Fundamentals of Marketing, Benson Publ, 2013)

Varför är det så? Eller är det bara min tweenie som med exakthet väljer bort all rekorderlig svensk e-handel för skumma utländska aktörer med tveksam design och mycket tveksamma fraktsätt? Vad är det för fel på HM, Lindex, Intersport, whatever (när det kommer till att tillfredsställa en tweenies bikinibehov är jag beredd att dynga ner mig i fast fashion, dra av plåstet bara, men gör det fort!). 

Om du har en tweenie, hur ser konsumtionsmönstret ut? Har du själv motats in i obehagliga köpsituationer du sedan fått tulla dig ur?

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Hon fick betala tullen. D.s.

P.s. 2. Nej, jag ljög, hon fick betala halva tullen. Jag är blott en tweenie motha sucka. D.s.2

The Power of Being Nice

I juni pajade vårt knappt ett år gamla kylskåp. Eller pajade...det höll konstant 15 grader vilket inte gjorde någon glad. Efter kontakt med Elgiganten (och då menar jag inte telefonkontakt för det visade sig vara omöjligt, min man åkte dit) fick vi ett nummer till skåptillverkarens serviceorganisation. Efter nästan två veckors nödlösningar med frysklampar in och ut ur kylskåpet kom han så då äntligen: Servicemannen. 

Han var en glad tjomme och efter hans cirka 15 sekunder långa konsultation och dödförklaring av kylen serverade jag honom kaffe och vi hade en liten pratstund. Jag tycker ju att den här typen av yrken är så intressanta. Den här typen av yrken = alla slags hantverkare, servicetekniker, sotare, VVS-fölk, eftersom de kommer i kontakt med ett tvärsnitt av den mänskliga materian och därmed ofta har roliga och/eller makabra historier att bjuda på. Mannen var onekligen ett riktigt kap. Inte bara hade han jobbat med allt mellan himmel och jord (bland annat varit roddare för stora rockband vars namn jag nu inte minns). Han hade betat sig igenom ett antal olika servicejobb under sin gissningsvis 30 år långa karriär och hade därför en massa bakom-kulisserna-info att bjuda på vilket han gladeligen gjorde.

Exempelvis fick jag veta vilka städer i mellersta Norrland som är trevliga (Hudik, comes without sayin') och vilka som inte är det (my lips are sealed host Sundsvall), om mannen som lät så trevlig på telefon men när servicemannen kommer dit visar det sig att han är tvångsmässig samlare med tidningshögar som blockerade entrédörren vilket omöjliggjorde inleverans. Eller IT-chefen som på förhand hade gillrat honom en fälla i att inte låtsas om en golvskada som hon sedan yrkade skadestånd för. Men han, som varit med förr, hade redan på plats förstått upplägget och därför tagit foton innan han baxade in skåpet och kontrade istället med bedrägeriåtal. Ja, det var i sanning en trevlig pratstund, så till den grad att barnen (som låg och sov, hélas, klockan var ju bara elva) undrade vad som hände där i köket eftersom vi tjöt av skratt. 

Direkt efter hans möte åkte jag tillbaka till Elgiganten och där väntade ännu en överraskning: Superservice. När kylskåpet väl fått sin dom dröjde det fyra (4) timmar innan ett nytt stod på plats i vårt kök och det gamla var borttaget (det handlade om något irreparabelt fabrikationsfel). De tog till och med bort de små tejpbitarna som håller fast hyllor och lådor samt tog med sig allt emballage. Jag höll på riktigt på att svimma. Vad är det som händer? Heja Elgiganten!

Och när allt nu var tipp topp och livet lekte hände det riktigt magiska: Servicemannen ringer. Vår business var ju egentligen avslutad eftersom det var återförsäljaren, inte tillverkaren, som stod som ansvarig. Trots detta erbjuder han sig att trixa fram ett nytt kylskåp från den egna organisationen. Hade jag haft hufvudet med mig hade jag ju utan darr på rösten tackat ja och fått ytterligare ett nytt kylskåp att sälja på blocket. Men nu har jag ju varit ihop med min man i snart tjugo år och det sitter i kroppsminnet att jag hamnar hos rektorn med sådana tilltag så det blev ett nej tack. Men detta att en serviceperson ringer och på riktigt vill lösa mitt problem, utan att det var hans skyldighet, var stort. "Vi löser det där e". Varför gjorde han det? 

Min teori: Jag bjöd på kaffe och visade lite genuint intresse för hans jobb och därmed honom. Och det fick mig att fundera. Hur stor andel av kakan "dålig service" har med KUNDENS beteende att göra? För även om det finns regelverk och praxis kring hur en reklamation ska skötas så är servicefolk och företagsrepresentanter till syvende och sist bara vanliga människor som tar dagliga beslut kring olika saker. Har man lust att göra det där lilla extra för en gnällspik? Vill man hjälpa en person man fattar tycke för? Svaren, i det fall du är socialt handikappad, är nej respektive ja.

Jag har själv aldrig jobbat i kundservice annat än ett kort inhopp en sommar för tretton år sedan. Att jag minns det exakta årtalet är för att det var ett trauma för livet. Vad är det med folk? Det är som att kundserviceportaler drar till sig nut cases. Människor som höjer rösten, kverulerar, svär, blir personliga och beter sig allmänt ohyfsat. Inte undra på att man skickar kundservicepersonal på kurs. Terapi och de-briefing är vad de skulle ha. Och massage. Om man då som kundservicemedarbetare, servicetekniker e d kommer i kontakt med någon som inte bara ser dig som en representant för Det Hemska och Otrevliga Produktfelet, utan visar att du förmår göra skillnad på reklamation och person, då är du in for a win baby. 

Jag har för övrigt en rätt rolig kundservicehistoria (moaaa cringe, jag ryser varje gång jag tänker på den). På ett företag jag jobbade på fanns det en kund som dagligen ringde in sina ordrar. Mannen i fråga hade en mycket karaktäristisk röst. Dels stammade han, men det var främst röstläget som var speciellt. Givet att det var tung industri och de flesta kunderna var lite av...grova karlar med tondörstämmor, stack han ut med sin gälla lilla stackatosopran. Han lät som en älva på besök i människovärlden. Fast en inte helt trevlig sådan, ska tilläggas, mycket gnäll där. Anyheuw, en dag ringer det till logistikchefen (som är chef över kundservicekillarna) och det nummer som syns på displayen är det interna kundservicenumret. När logistikchefen lyfter på luren hör han den gnälliga älvrösten och eftersom kunder sällan tog kontakt med logistikchefen, i kombination med att samtalet kom från kundservice där företagets practical joker jobbade, utgick logistikchefen från att det var ett PRÄNK. Han kontrar därför med att själv imitera "kunden" tillbaka: "Jaså jahaaaa, har du ett p-p-p-problem alltsååå, berätta meeer?" tills han inser att...det faktiskt är kunden i fråga. Som hade blivit inkopplad via kundservice, därav numret. Liiite svårt att tala sig ur den situationen.

Andra konstiga saker jag varit med om var på säljbolaget där vi hade ett brett sortiment av andra tillverkares produkter i portföljen och det kommer in en burk honung med ett finger i. Trodde kunden, tills vi (efter viss tvekan och äcklat petande med en gaffel) ser att det är honungen som stelnat i en nästan perfekt avbildning av ett finger. Eller mannen som ringde och tjöt efter överdriven användning av ett hårborttagningsvax på sina privata delar med ruskigt resultat och nu undrade vad han skulle göra (eeh, åk in till akuten?). Eller mannen i 50-årsåldern som upptog runt 50% av min tid genom att ringa in och klaga på att han inte hittade distribution av ett visst aknemedel i sin kommun. Tips från coachen: Har du tonårsakne vid 50+ kanske det är en hudläkare du behöver? 

Det var efter den här vändan för 13 år sen jag började sätta i system att vara trevlig när jag ringde all form av kundservice. Lägga mig platt: "Jag vet att det här inte har med dig att göra och jag kanske har viss skuld i att det blev så här...men jag skulle verkligen uppskatta din hjälp i frågan..." (observera att jag funnit stor framgång i blottande av strupen på detta kontra-intuitiva vis, många tror nog att det gäller att vara offensiv till 100% för att nå framgång med reklamationer). Exempelvis tabbade jag mig stort för några veckor sedan då jag bokade ej avbokningsbara biljetter på SJ som jag sen behövde avboka. Ringer in, är trevlig och lite ångerfull, adresserar medarbetaren med förnamn --> får pengarna tillbaka. Summa summarum: Var trevlig så får du bättre service. Har du några erfarenheter på området?

Mvh/

FruEfficientBadass

Att introducera FI för barnen

Vi har ju pratat om detta både länge och väl: Hur gör man för att lära barnen principerna kring FI? Jag skriver med avsikt FI och inte FIRE, för jag tycker att det kan vara väl defensivt att redan från början tuta i barna att arbetslifvet suger och att de bör ta sig ut a.s.a.p. Med det sagt vill jag verkligen skicka med dem de grundläggande ekonomiska principer som gör att de kan leva livet med lite svängrum utan att likt 90% av den övriga befolkningen gå runt och oroa sig för exempelvis avsked. Under en vit natt i juni (jag drack inte på hela natten) satte jag mig vid datorn och började författa ett epos med arbetsnamnet "Mammas tips till barna". 

Jag kom då fram till 44 tips jag vill att de ska få med sig hemifrån och jag är långt ifrån klar. Låt oss säga att tipsen, liksom mina blogginlägg, spänner från högt till lågt. Från "Bädda din säng varje dag" till "Var dig själv" (jag vet, klyscha, men sant). Det slog mig nämligen att jag och min man genomlevt ett och annat, inte bara kontorslivets abrovinker utan mycket mer. Lärdomar från livet, så att säga. Men det är rätt sällan vi sitter och delar med oss av dessa vid middagsbordet, eftersom det rör sig om det man i affärslivet brukar kalla "tacit knowledge", sånt man liksom inte lägger någon vikt vid. 

I familjelivet har man ju dessutom fullt med en massa operativa frågor kring världsliga ting. Vilket ju är helt fel fokus. Vi har nu, under några fjuttiga år mellan det att de har tillräcklig intellektuell mognad och det att de flyttar hemifrån, möjligheten att proppa barnen fulla med vår input, sen är fönstret stängt. Och ja, jag fattar att det enda riktiga sättet att lära sig om livet är att själv leva det. Men det ena utesluter inte det andra och ämnen på agendan är: Bör jag skaffa en akademisk examen? Ska jag bo utomlands? Hur genomskådar jag energitjuvar, härskartekniker, illasinnad marknadsföring, sekter, kosttillskott, charlataner? Vad säger forskningen om lycka? Och centralt: Hur och VARFÖR bygga en pengamaskin?  

Det är naturligtvis om den senare punkten detta inlägg kommer att handla. För i kommentatorsfältet har frågan dykt upp ibland ("Hur lär man barna?") och vissa har ambitioner av att själva skriva böcker eller manualer till sina barn. Jag har emellertid insett en viktig sak med att vara förälder och det är lägga ribban lågt. Riktigt lågt. Så man kan säga att vi kör en tvåstegsraket:

1) Walk the talk. Barnen har ju varit med på vår resa och har åtminstone någon form av luddig uppfattning om att vi kan leva det liv vi lever tillsammans med dem idag på grund av att vi på förhand sparat pengar. 

2) Plocka ut en riktigt "lågt hängande frukt" till dem. Det har, tror åtminstone jag, en direkt avtändande effekt på de små livet att smacka upp en avkastningsgraf och uppmana dem att spara 50% av sin nettolön i tolv år i syfte att bli helt ekonomiskt oberoende. De fattar ju inte ens varför de ska bli ekonomiskt oberoende, de är blott barn. Så här har ni min FI-punkt i min skrivelse, rakt av:

"Tips # 13: Skaffa omgående FU-kapital

Under de första fyra åren i ditt yrkesliv, spara en tredjedel av lönen i billiga indexfonder. Det innebär att du efter dessa fyra år har cirka två årslöner på kontot. Låter det tråkigt att spara? Jämför nedan två levnadsbeskrivningar:

1: ”Jag har ingen buffert. Därför måste jag stanna kvar på mitt tråkiga jobb och göra det min chef säger till mig att göra, annars kan jag inte betala räkningarna och måste flytta hem till mamma och pappa igen.”

2: ”Jag har två årslöner på kontot. Därför kan jag när som helst resa mig upp ur min kontorsstol och ge fräcka fingret åt chefen för att därefter ta en sista minuten-resa till Bali där jag kommer att ägna mig åt akvarellmålning i ett par månader medan jag funderar på nästa steg i mitt liv.”

Det smarta är att när du väl har de två årslönerna på kontot kan du kosta på dig att sätta sprätt på hela lönen igen. De två årslönerna ligger ju där och växer till sig (börspengar fördubblar sitt värde vart tionde år), helt utan din inblandning. Så du kommer alltid att ha ett frihetskapital redo som kan hjälpa dig om du behöver kasta loss från ett trist jobb eller en dålig relation. Ditt liv kommer att kännas helt underbart när dina beslut tas utifrån lust och glädje snarare än din ekonomi. Och om man ägnar sig åt det man har lust till gör man ofta ett bättre jobb vilket på sikt ger dig större framgång i allt du företar dig."

Som ni ser är jag inte alltför ambitiös. Jag säger inte att de måste bli ekonomiskt oberoende. Jag säger inte att de måste spara supermycket ("bara" 30%). Jag säger heller inte att de måste spara för resten av sina liv. Fyra år. Det är som mellanstadiet plus ett år. Greppbart. Efter den här tiden kan de sätta sprätt på hela lönen, för resten av livet om de så skulle önska. Men de fyra åren köper dem den fallskärm de när som helst kan lösa ut om de hamnar i en prekär situation. Och har jag tur kommer de fyra åren att ge blodad tand och de fortsätter att lassa in pengar löpande även framgent.

Jag insåg också snabbt att mina barn aldrig skulle läsa en skrivelse från mig. Den skulle hamna längst ner i högen av yoghurttallrikar, sytråd och oljefärg bredvid sängen. Så jag har börjat tvinga in den, under middagssittningarna. Där är de fast utan möjlighet att fly. Och om de inte är så förtjusta i att läsa så är de desto mer förtjusta i att prata så det här har blivit en magisk formel. Jag läser upp en punkt från Datan och sen får de prata. Bla bla bla. Och just den här dagen, när vi pratade FU-kapital, hade vi lyckligtvis ett litet besök som berättade att hon på 18-årsdagen skulle lösa ut en sorts trust fund (lugn, inte några stora summor, blott några miljoner) och att hon för de pengarna tänkte gå på college i USA. 

Aaargh, jag var tvungen att sidsteppa min passiva "mamma-till-en-kompis"-roll och å det starkaste rekommendera henne att istället göra ett enklare utbytesår, potentiellt med studiestöd från CSN, snarare än att själv köpa sig en kanske-inte-helt-hundra men asdyr college-examen och istället sätta av minst (MINST) hälften av pengarna i indexfonder. Jag hörde mig själv använda ord som "bolagsrisk" och "självrengörande" men såg då hur flickebarnet zoomade ut så jag återgick till Balimetaforen.

Well. Jag tror att de två olika scenarierna tog skruv. Trust-fund-barnet medgav, så himla moget faktiskt, att hon gärna skulle vilja vara nummer två, men nog hade agerat enligt punkt ett. Det ville de för övrigt alla, mohihahe... Det var så rart måste jag säga, för när minstingen förvirrat frågade vad "en tredjedel" var, illustrerade ett av de andra barnet (inte helt utan komisk finess) det hela med tre stycken chips, av vilka hon glupade i sig två och sparade ett. Fånigt kanske. Men en dag sitter minstingen där med första lönechecken och minns vagt de där chipsen. "Hur många var det man fick glupa i sig?"

Nu är fröet sått och det är bara att med jämna mellanrum vattna lite så ska det nog ta sig. För som Katrine Marçal sa: Barn är som våt cement, allt som passerar lämnar ett avtryck. Kanske kommer de inte att spara 30% av sin lön de första fyra åren i fångenskap. Men de kanske sparar en smula. Och de vet att möjligheten finns och vad den ger för potentiellt resultat. Och det är mer än de flesta får med sig hemifrån skulle jag tro.

Hur pratar du ev. FI med ev. barn?

Mvh/

FruEfficientBadass