Att ha bjudning

När jag skrev inlägget om vår matsalsrenovering stod vi ju i begrepp att bjuda hem ett antal boomers i vår närhet (föräldrar, grannar etc) och det blev en synnerligen lyckad kväll. Det fick mig att tänka på konceptet bjuda på middag. Eller, som en läsare uttryckte det i kommentatorsfältet på frågan "vad ska man skicka med barnen hemifrån": "Att kunna ha bjudning". Vilket underbart och underanvänt uttryck. Jag ser för mitt inre ett gäng ulliga små kaniner som bjuder varandra på te och muffins. 

Nåväl. Vi hade som sagt vår första post-pandemimiddag en lördag i februari. Det var ett enkelt upplägg. Ostar och chark från Lidl som mellanbarnet (med hjälp av TikTok naturligtvis) arrangerade på det mest inbjudande vis. 


Ost & chark till förrätt? Absolut. Till det bubbel (klicka här för min budgetfavorit, den vi drack på CampFI). En av gästerna hade med sig finbubbel och där ser ni min mamma sitta och sörpla André Clouet bakom en orkidé.

Varför satt hon bakom en orkidé? För att vi i samband med matsalsrenoveringen skapade en liten sittgrupp med två fåtöljer och bord vid fönstret i samma rum vilket gjorde att det var lätt att dela upp sällskapet i två diskussionsforum där det ena avhandlade Ukraina medan den andra pratade katter. 

En liten parentes kring själva bordet, jag behöver gå igenom ett par detaljer.

Allt, och jag menar allt i blickfånget är antingen sådant som stått på gården i alla år, saker som folk tröttnat på att ha i stan och därefter lämpat hit (exempelvis mattorna) eller loppisfynd. Icke En Ny Pryl. Bordet är dukat med en vit damastduk som fanns här när vi tog över. Tallrikar och glas är en brokig loppisblandning. 

Bordsdekorationerna är sådant jag hittat när jag strövat runt i huset, exempelvis en växt jag fått som stickling av mamma eller en snäcka jag och min man hittade på stranden i Marocko. Linneservetterna är gamla vita linnehanddukar som jag strykt och vikt (besticken läggs på). Ljusen fick jag av mamma i julklapp. 

De vägghängda ljuslampetterna för värmeljus (skymtar ovanför fåtöljen) ropade jag förvisso hem för en nätt summa på Tradera. Men i gengäld hittade mamma två identiska på Röda Korset för en tia styck, så nu har vi fyra stycken till en låg snittkostnad. Det syns inte på den här bilden, men när kvällningen så kom och vi tände ljusen på bord och väggar och dimmade taklampan, spred sig ett nästan magiskt varmt sken i rummet och alla såg lite bättre ut än vanligt.

Huvudrätt: Palak paneer, indisk vegogryta, kostar typ ingenting. Vin? Billigaste BIB:en på systemet, ingen brydde sig eftersom de hade för fullt upp att prata öronen av varandra. Därtill tvingade jag dem till min tvångsmässiga frågelek, ni vet "pest-eller-kolera" som vi nu köpt som riktigt spel. Spelet (eller frågekorten) har inte bara pest-eller-kolera utan också öppna frågor som förgyller såväl våra vardagsmiddagar som sådana här tillfällen. Låt mig säga att jag nu vet helt nya saker om mina grannar.

Efterrätten: Hemgjord kaffeglass och en överjordiskt god brownie som mellanbarnet bakat. Kaffe och diverse götter som gästerna tagit med sig (och macarons från Lidl). Summerat liiite dyrare än en vanlig middag för hela familjen men inte mycket. Och en över snittet trevlig kväll.

Varför denna omständliga utvikning om vår middag? Tror jag att jag är någon form av festproffs eller vad? Tvärt om. Och jag tror att det är just det som är poängen. För min erfarenhet är att just mindre pretentiösa sammankomster kan bli extra trevliga. Kanske för att de inte dras med onödiga förväntningar. Men viktigast av allt: De Blir Av.

För några år sedan gästade vi en familj i en av Stockholms finare förorter. De hade de senaste fem åren kanaliserat sin tid och energi (och sina tjänstemannalöner) till att återställa sitt redan beboerliga 20-talshus i ursprungsskick. Allt fackmannamässigt utfört med stor omsorg lagd på val av dörrhandtag, golvbehandlingar och möblemang. Det var en helt sagolik villa. 

Efter middagen satt vi i den i fil med matsalen sammanbundna salongen och intog vårt kaffe i någon form av matchad märkesservis. Omgiven av Malmsten och Josef Frank kunde jag blicka säkert trettio meter framåt och se det auktionsinropade matsalsbordet i skenet från de tidstypiska [insert svindyrt märke] lamporna. Jag sa något i stil med att det var underbart att sitta där i soffan och kunna ta in hela scenen därifrån varpå kvinnan i huset genmälde: "Jaa...jag tror faktiskt aldrig att vi har suttit här." De hade alltså haft så fullt upp med sin, om jag får vara så fräck att jag säger det, tvångsmässiga renovering att de varken haft tid att bjuda hem folk ELLER för den delen själva sitta i sitt pietetsfulla paradis. På fem år?!

Klipp till: En kär vän som nyligen hade inflyttningsfest i en hyresrätt i en närförort till Stockholm. På grund av skilsmässa har hon mycket få möbler. Väggarna bar spår av tidigare hyresgäster och golven likaså. Allt är original 50-tal och då menar jag inte "hemklickat från fancy sida på nätet" utan "ingen har haft lust att pröjsa för uppdatering". Denna middag var magisk. Det tiotalet inbjudna satt bokstavligt talat på golvet kring hennes soffbord. 


Naturligtvis ballade det ur med sanning och kånka, folk låg på golvet och fnittrade och det enda som fattades var väl någon form av spontanstripp eller karaoke men dit kom vi aldrig. Det var en av de där sammankomsterna man kommer att minnas 4ever, så trevligt var det. Minns jag vilket porslin maten serverades på? Vilket vin som bjöds? Ha, jag minns på min höjd att det serverades mat och vin. Och att jag hade skrattvärk i magen dagen efter. 

Och nu undrar ni när jag ska komma till poängen med detta inlägg. Poängen ligger mycket nära en passage jag läste i Joshua Beckers Minimalist Home:

"Sitting down with others at a meal is a beautiful thing. But we don't need a bunch of stuff to make the occasion memorable. Remember what you're trying to accomplish in your dining room. I assume it's to create a comfortable, intimate, peaceful eating area for your family and any guests you may have over from time to time. You could be going beyond this purpose if you hold on to all your dining room items. For exemple, are you trying to impress others with all the fancy stuff you drag out only once or twice per year? Tim Chester said, 'The focus of entertaining is impressing others; the focus of true hospitality is serving others'."
Hur många gånger har jag inte varit hemma hos folk (företrädesvis kvinnor av någon anledning) som vid inflytt dragit upp stora kravspecar på sällskapsytor och deras tillbehör. De ska ha ett stort matbord med plats för många. Det ska finnas finporslin och finglas och tillhörande textil et cetera. Men nästan undantagslöst blir det aldrig middag, fest eller bjudning. När det i deras tycke blir dags att ”bjuda tillbaka” efter middag hos oss (ni vet den där jämvikten som måste hållas) föreslår de nästan undantagslöst ett bjudbesök på lokal. Inte mig emot (jag är frugal weirdo), men a) så onödigt dyrt och b) så onödigt i största allmänhet. De har ju redan kök och matplats? 

Min erfarenhet är att det finns ett visst orsakssamband mellan bjudningsperfektionism och låg invitationsgrad på samma sätt som det finns en korrelation mellan hepparna och hög social genomströmning. Att med en dåres envishet skjuta på inbjudningar tills det att man har den i eget tycke kompletta gästrekvisitan är bara ledsamt. 

Strunta i perfekt, bara kör! Ingen kommer att stämma dig för att du bjuder på mat som är enkel, eller att maten serveras på fat du köpt på Myrorna. Folk bryr sig i regel inte om att vinet är billigt eller att duken har gamla rödvinsfläckar. Tvärt om! Det skapar en jovial och anspråkslös atmosfär, långt borta från finkrogens uppsträcka miljöer. Vill man ha en Michelinupplevelse går man på Michelinkrog (och betalar Michelinpengar).

Och nu kommer poängen: Bjud in mera. Gör det ofta, både med folk du känner och folk du inte känner så bra. Blanda och mixa. Det är livskvalité till betydligt mindre peng än att ränna på krogen för att umgås. Bjud på vardagliga rätter, sitt på golvet, spela töntiga spel, turas om med spellistan, dela hemligheter, skratta åt dåliga skämt, låt barnen fixa efterrätt, låt gästerna hjälpa till i köket etc. 

En annan sak: Strunta i disken under pågående umgänge. Det har hänt mig flera gånger att företrädesvis kvinnan, men ibland båda två, börjar ställa in i maskinen och diska kastruller mellan varmrätt och efterrätt. Eller direkt efter. Alltså? Nog för att jag är vän av ordning, men finns det något mer obekvämt? Det är ju i slutet av huvudrätten som samtalen på riktigt börjar ta fart, man har dragit i sig några glas vin och förtroendena är redo att delas. Och då dryper värdparet av? 

Avslutningsvis några tips på vägen mot den i mitt tycke perfekta frugala kvällen:

- Bara gör't. Bjud in med kort varsel så slipper det bli så dramatiskt.
- Levande ljus.
- Om du inte har brasa och det är vinter: Testa tv-brasan. Låter fånigt men funkar.
- Musik! Förbered en lista men var öppen för gästernas önskemål. Att diskutera musik och spela den är bland det bästa som finns under en middag. En grej även barnen kan vara med på.
- Duk och linneservetter från loppis.
- Vintageporslin. Det behöver inte matcha!
- Något botaniskt på bordet. En låg växt, kvistar eller ris från naturen.
- Stora isbitar i vattenkaraffen (frys in 1/3-del vatten i gamla crème fraîche-burkar exempelvis).
- Namnskyltar! Jag gjorde nedan av tjockt papper och pressade sommarblommor till ovan beskrivna kväll. Det kan tyckas snobbigt att ha bordsplacering när man är tio pers, men faktum är att det underlättar. Vissa gäster (läs: våra barn), har mycket starka preferenser kring bordsplats och då undviker man jidder ifall någon släkting satt sin bak på en av ”deras” stolar. Andra gäster behöver lite mer stabila sittdon och ytterligare någon (den som serverar mat) behöver sitta närmast köket. Därtill är det bra att kunna duka korrekt med vinglas på vuxenplatserna och vanliga glas för barnen. Idel fördelar. 


Vilka är dina bästa bjudningstips/stämningshöjare?

Mvh/
FruEfficientBadass

13 kommentarer:

  1. Genomtänkt bordsplacering är guld. Speciellt i blandade sällskap. Annars sätter sig folk bara bland dem de redan känner och ensamma och blyga gäster får tråkigt.

    Också enkelt men rikligt och gott trumfar alltid dyrt och snålt. Hemtrevligt är bättre än fiiint. Där vi kan skratta åt en tappad tallrik eller utvält vinglas snarare än gråta.

    Håller helt med om disken. Låt den stå eller tag snabb hjälp av barn eller hemtama gäster för att fylla en diskmaskin och bringa något slags ordning i det kökskaos som annars uppstår när artiga gäster lassar in sina kladdiga tallrikar och bestick på diskbänken. Sen fyller man snabbt sitt vinglas och sätter sig hos gästerna igen.

    SvaraRadera
  2. Som småbarnsförälder och med många småbarnsfamiljer i vänskapsktetsen gillar jag att bjuda på lunch hellre än på kvällen. Känns som kraven på vad som serveras blir lite lägre, alla är pigga fortfarande och det är lättare spontant eftersom folk inte lika ofta är uppbokade. Har man väldigt trevligt går det ju också fortsätta till kvällen 😀

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja håller med, minns att vi också brukade göra så. Dessutom är min erfarenhet att småbarnsföräldrar i regel är 1-2 timmar sena, så har man sagt ett kommer de vid tre, man börjar äta vid fyra och vips är det tidig kväll = middag (minus alltför griniga barn).

      Radera
    2. Kemiläraren28 mars 2022 10:28

      Vi hade nyårsmiddag för några månader sedan och jag löste bordsdekorationer med att klippa av några grenar längst ner från granen och sedan klippa en bit av glittret från granen i småbitar som "konfetti".

      När vi haft midsommarfest brukar jag plocka lite ängsblommor och sätta i vaser.

      Annars är mitt bästa bjudtips för efterrätt att baka bärpaj, oftast gör vi denna: https://www.koket.se/mitt-kok/roy-fares/blueberry-bars-med-citron, det är nämligen en smulpaj med en botten - så skär vi i portionsbitar och fryser in i en glasslåda. När gäster kommer (eller en vanlig kväll) kan man ta ut en bit, värma i micron lite och sen på med vaniljglass! Voila - nybakad smulpaj!

      Radera
    3. Tack för tips, både vad gäller dekorationer och paj. Vi älskar bärpaj, så det här blir gjort.

      Radera
    4. Trevliga placeringskort, sånna skulle nog tagits med hem och sparats i en låda hos oss :) gillar också att kemiläraren specificerar att det var några månader sedan de hade nyårsmiddag, men så är jag rätt trött nu också. Jag längtar tills vi kan ha middagsgäster, våra små barn sitter inte still vid bordet och yngsta ska klättra på allt så en måste hålla koll och så får vi turas om med att äta...

      Radera
  3. Bästa kalaset ever; vinskördarfest med ett anarkistiskt kollektiv i mellersta Italien i somras.

    Ett par av medlemmarna har ett stort byhus vid ett minimalt "torg" eller vad man nu skall kalla de där små ytorna som uppstår mellan husen längs de labyrintiska gränderna. Husets alla bord och stolar flyttades helt sonika ut på detta minitorg utanför köksdörren, maten lagades på en stor industrigasspis, i köket som garanterat inte städats de senaste 10 åren, och bars ut på stora fat och i grytor till borden utanför. Och vilken mat, herregud!

    Tidigare på dagen hade man skördat vindruvor till årets vinframställning och förra årets sista flaskor dracks upp till denna lunch.

    Musik på hög volym i köket och plötsligt spelades min 3-årings favoritlåt "Bella ciao" varpå han gick in och dansade järnet i köket som ju var ett enda stort dansgolv eftersom alla möbler var utburna. Några damer hakade på mitt i matlagningen, liksom jag förstås, och succén var ett faktum.

    3-åringen somnade strax därefter på en jacka på marken utanför entrén och vaknade inte trots skrålande födelsedagssånger (det var visst nån som fyllde år också) och något slags larm som gick.

    Ett par timmar senare trampade vi vindruvorna och pressade dem till det som skulle bli årets vin.
    Alla jobbade, ungen var engagerad i att spola ur plastbackarna med vattenslang och passade på att spola några av de vuxna också (jo, de behövde en avkylning vissa av dem).

    Framåt kvällen rostades kastanjer och bröd i den stora öppna spisen i köket.

    Jag bär med mig städnivån på köket och toaletterna i det huset som en referens när jag tror att jag måste städa för att någon skall komma över och äta. Det var på allvar mer som en byggarbetsplats eller ett sedan 30 år övergivet renoveringsobjekt än som en bostad (ingen bodde heller där mer än tillfälligt). Det räcker med att det finns en spis i köket och gärna toalettpapper och tvål och rinnande vatten på toaletten.

    En mycket bra referens!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gud så underbart det låter! Akut Italienlängtan. Ja det är just detta - den totala obryddheten kring "stil" som gör ovan beskrivna koncept så oemotståndligt. Skrev något som angränsar till tankarna efter en Italienresa för ett par år sedan.

      https://efficientbadass.blogspot.com/2018/07/mobili-italiani.html

      Radera
    2. 😂 läste inlägget, dagens asgarv, det är ju på pricken!! Sambon min är från Italien och har ett minimalt byhus där, där vi är endel. Svampmålade väggar check! 1990-talskakel på toaletten check! Diagonnallagda terrakottaklinker på köksgolvet check! Arkitekt som jag är, det kliar i målarfingrarna när jag ser hur fint det SKULLE kunna vara. Allt annat du skriver om känner jag igen från vänner och släktingar där 😬

      Radera
  4. Ha, tänkte först nu blir det väl något snobbigt inlägg inom att ha bjudningkategorin men där hade jag fel. Brukar bli så stressad, men det borde jag inte för jag är hyfsad duktig på matlagning, men cool, nä. Tror att det är halva grejen att vara lite avslappnad inte att maten är den mest perfekta och påkostade eller omgivningen totalrenoverad. /Elsa

    SvaraRadera
  5. Att få främmande, som man sa förr ;-)

    SvaraRadera
  6. Haha! Bjudning var det ja!
    Jag har vänner som fortfarande inte riktigt har fattat det där med bjudning, att det är många små saker som gör det - inte bara maten som sådan.
    Jag anstränger mig alltid lite extra för de små gästerna också. Långt innan vi själv blev föräldrar ordnade vi lekrum med lego och tv-spel. Det mest motvilliga introverta barnet kunde utbrista att det var så kul hos oss när de skulle gå. Barn ska få ha kul, äta mat som de gillar och få glass i stora lass. Sakta men säkert blir det folk av dem också.

    SvaraRadera
  7. Hur jag fick ett lån från Christy Walton Finance, har hamnat i händerna på bedrägerier tills jag träffar denna trogna långivare som gav mig ett lån på $50 000 dollar nu tror jag att det fortfarande finns riktiga långivare online, här är e-postmeddelandet (christywalton355@ gmail.com) hos långivaren om du är i behov av ekonomisk hjälp kan du kontakta honom för hjälp: christywalton@gmail.com

    SvaraRadera