Jag är en hoardermissbrukare

Det vill säga: Jag missbrukar hoarderproduktioner av nedan slag:

Det hela urartade efter att jag i ett försök att bli en bättre människa strypte gamla lyxfällanklipp, till och med mina absoluta favoriter ("Hästarna rörs inte!"). Det kändes som alltför mycket självgodhetstittande och därtill fick jag förhöjd puls och ibland dubbelslag. 

När jag började konsumera hoardingproduktioner var det med de såtaste av intentioner. Jag hade några timmar att slå ihjäl en sömnlös natt och varför då inte kolla in hur en kvinna belamrat halva sitt McMansion med säsongsdekorationer (primärt Halloween, i ouppackade Amazonlådor) eller hur en man med epitetet "The Cobra" sitter i soffan mellan sina döda föräldrar (deras aska förvisso, det hade blivit snäppet bättre om han helt enkelt hade sparat liken). Om du själv är sugen på att skjuta hoarding ska du på Youtube söka upp klipp relaterade till kanalen "A&E" som förutom hoarding även producerar innehåll på temat true crime och real life interventions. 

Men sedan inträffade det som förr eller senare sker med över snittet trevliga vanor. Det blev ett missbruk. Jag Kunde Inte Sluta Kolla. "Bara en till. Bara en till. Bara en till." Nu har jag avslutat min A&E-prenumeration och får endast gå in och se om en favorit i repris om jag gjort något dygdigt, som att stryka min mans skjortor. Tro det eller ej, det finns en frugal poäng även med detta inlägg (du började undra). 

ETY genom att götta ner mig i dessa psykiskt sjuka människors hem och leverne blir jag så oerhört nöjd med mina egna diton. För betänk att vi dagligen bombarderas med inredningsfoto via reklam, sociala medier och glossiga magasin där norrgavlar står som spön i backen och där det anses fullkomligt naturligt att ha ett sovrum i klass med det på ett femstjärnigt hotell. Enter: Hoardingvideos. För med ytterst få undantag (exempelvis det klipp jag lade in överst) blir ju hoarderhemmen inte superfräscha ens efter. Decennier av sopsamlande sätter sina spår i form av mögel och fläckar som inte går bort.

Parentes: Ett genomgående tema är att hoarderserna vid någon tidpunkt blir av med vattnet utan att som vanligt fölk ringa rörmokare. Istället hittar de egna hoarderlösningar (dricka läsk och rengöra sig med våtservetter och fråga mig inte hur de gör med toaletten men jag har en gissning) för att fortsätta sitt kokongliknande liv där de inte sällan sittsover i en fåtölj eftersom husets alla sängar är inbäddade i sopor. Min poäng varandes: Om ett badkar rymt en grötaktig brun sörja i åtta år är det inte helt lätt att få till den där je ne sais quoi, Stonefactory-fräschören i detsamma.

Ej.

Och det är med hoarderfilmerna i färskt minne jag vaknar på morgonen och ser mitt i tidigare blogginlägg bespottade badrumsgolv. Ha, jag SER i alla fall mitt golv. Och det har varken mögel eller ingrott kräks i sig. Jag älskar dig golv, förlåt för mina onda tankar!

Jag glider in i sovrummet och rycker en mundering från vår sparsmakade klädstång. WOHA! Alla våra kläder, på 2,2 meter, vik hädan tre sovrum med kläder från golv till tak. 

Köket ska vi bara inte tala om. Det är gammalt och slitet och när vårsolen kastar sina obarmhärtiga strålar in på de av mig fulmålade "vita" skåpsluckorna finns där övrigt att önska. Men det är avtorkat, prylfritt och funktionellt. Vi kan laga mat i vårt kök, vilket inte är fallet för uppskattningsvis 100 procent av deltagarna i A&E:s program. 

Mitt tips för dagen. Sluta leta inredning på nätet eller i butik. Kolla hoarderfilmer. Titta ansvarsfullt. 

Mvh/

FruEfficientBadass