Badhuset - en frugal glädje

Jag har tidigare, i anslutning till listan på mina favoritsaker, flaggat för min kärleksrelation till klor, bassängbottnar och att ligga på sidan i bastun och känna hur vattenproppen löses upp i örat. Till min stora lycka har denna kärlek nedärvts till mina barn och vi har tillbringat timmar, dygn, säkert veckor i klor tillsammans*. Nu är det mest yngsta barnet som är entusiastisk inför badhusbesöken och vi går inte alls lika ofta som förr. Dels för att barnen inte behöver minut-för-minutaktivering som i förskoleåldern**, men också för att Stockholms Stad valt att evighetsrenovera typ alla sina innerstadsbadhus samtidigt. Utom då Eriksdalsbadet där jag nyligen fått ett 10-kort av mamma och tog mig dit med småttingen en söndag vid öppning klockan 08:00. Några reflektioner:

1/ Det är oerhört lite folk där en söndag klockan 08:00 och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är en A-människa som på grund av morgonpigghet kan glida in med mitt barn när det inte är en kotte i syne istället för att 2½ timme senare behövt trängas med nedan population i kassalinjen:



2/ Det är otroligt att för 120 kronor (80 för mig om jag hade betalat och 40 för barnet) få ta del av denna kommunala prakt. Vattenrutschbanor, tre bubbelpooler, två sorters bastu, olympiska bassänger. Och bäst av allt, jag slipper bekymra mig över hur sakerna ska städas, underhållas, vilka kemiska produkter som behöver tillsättas och med vilken frekvens och mängd. Jag slipper bry mig om begynnande mögel och missfärgad kakelfog. Jag slipper införskaffa pooldammsugare för tusentals, kanske tiotusentals kronor. Jag slipper också den massiva elräkning som torde komma med bastu/bubbelpool/badtunna eller andra hemmabyggen.

Om vi bortser från de olympiska bassängerna och bara alternativestimerar själva bubbeldelen. Vad kostar ett hemmaspa? Villalivet. se hävdar att "ett spabad kostar allt från runt tiotusen kronor och uppåt. De mer avancerade alternativen kan kosta mångdubbelt mer. Till det kommer kostnader för installation och eventuell kakling runt badkaret." Låt oss säga 20 000 kronor. Står bubblet utomhus vilket varit en trend i villaförorterna sedan millenieskiftet, går driften på runt 300 kronor per månad exklusive rengöringstabletter. Om jag dristar mig till en flummig hybridberäkning med dessa två variabler landar vi på fem års sikt på en kostnad på 38 000 kronor***. Jag och min dotter skulle kunna gå och bada en gång i månaden i 26 år för de pengarna. Eller kanske inte, då har hon gått över på vuxentaxa så säg 17 år. För jag lär väl gå över på pensionärsinträde där någon gång också. MMM skrev ett relaterat inlägg om detta med "The Twenty Dollar Swim" innan sommaren.

Och då har jag inte gått in på det utrymme i min hjärna som lämnas obefläckat av att jag slipper ha med skiten att göra mer än i exakt den stund jag sitter i själva bubbelbadet vilket brukar snitta cirka sju minuter per tillfälle. Jag minns framför allt den ständigt närvarande oron hos en kompis som skaffat hus som redan hade pool när de flyttade in som berättade hur nervösa de var för att deras småbarn i ett obevakat ögonblick skulle ta sig in under poolduken och drunkna. Eller en vän till en vän som på ett mingel nyligen berättade om hushållsuppdelningen: "Mannen tar hand om badtunnan och jag tar hand om inomhuspoolen." Enligt henne var det en liten vetenskap att mäta halter av A och B i bassängen och anpassa användningen av medel X och Y därefter. I mina öron lät det som att de skaffat två olönsamma deltidsjobb därhemma.

En annan sak jag gillar med badhuset är att se lite vanliga människor. De enda jag ser nakna annars är ju familjemedlemmar och då och då en av yoga och PT frammejslad affischkropp till väninna. Men här på badhuset trängs de: De äldre damerna med dragspel i midjorna, kanske ett bröst ner till naveln men med det andra bröstet borttaget, celluliter stora som...jag vet inte men stora. Jag säger inte att min kropp är perfekt eller att jag göttar mig i andras kroppsliga brister. Men i en värld där man hela tiden bombarderas med bilder av retuscherade kroppar är det uppfriskande att se detta lapptäcke av verklighet****.

Summerat: Mängder med USP:ar till blygsam peng och inget vidhängande ansvar. Ställt mot alternativet att pytsa in massivt med pengar i eget vattenland samt huvudbry avseende underhåll och meck, är detta rena paradiset. Dessutom kommer du normalt sett inte i närheten av en olympisk längd på villatomten. Med ovan sagt var det inte lika smärtsamt att pröjsa 55 kronor per "portion" (eller hur man nu benämner en anrättning av slaget nedan) i badhusets "restaurang" (eller hur man nu benämner en yta i en lokal där det står en tonåring och mikrar storkökskorv).


Har du en pool eller ett hemma-spa och använder du den/det?

Mvh/
FruEfficientBadass
*Tänk på att klor fastnar i även små mängder smuts och fett, så det räcker inte med att pliktskyldigt ställa sig under duschen i en minut innan du hoppar i. Du måste schamponera ditt hår och tvätta hela kroppen med tvål innan. Du hjälper till att hålla bassängen ren och dessutm slipper du lukta klor efter. Detta att även tvätta håret ordentligt innan tipsade en anställd på ett badhus om en gång och jag kan för mitt liv inte förstå varför man inte sätter upp information om detta inne i omklädningsrummen? Det är ju detta som är nudging - att med små medel och incitament få folk att ändra sitt beteende till det bättre. Och för din info: Om bassängen luktar starkt av klor betyder det att den är smutsig.
** Hur härligt var det inte att komma hem från badhuset med tre trötta barn? Då kunde man med gott samvete låta dem se vad skit som helst på Cartoon Network och själv ta sig en liten lur.
*** Exklusive rengöringsmaterial. Biltema säljer ett kit för förmånliga 99 kronor och den i mina öron otrevliga uppmaningen att "Det är nödvändigt att rengöra bubbelbadets alla delar, inkl rörsystemet som finns i badet, för att kunna bada säkert." Rörsystem? Nej, jag vill bara bubbla tack.
****För ett tag sedan var jag på badhuset mitt i veckan och förutom jag och några enstaka i min ålder blandades där skolungdomar, dementa (tror jag det var), vuxna som lärde sig simma, handikappade med sina assistenter och så några som verkade vara i 80+ åldern. Kort sagt - de som antingen ännu inte är satta i produktion, de som i nuläget inte kvalar in och de som gått ur produktion. Solen sken in genom de stora fönstren och snön gnistrade utanför, bastun var varm och det klingade av skratt melan kakelväggarna (okej det medges blandat med ett och annat demensvrål). Det kändes rätt gött att vara i detta gäng istället för att sitta i ändlöst möte i ett konferensrum med lamellgardiner och diskutera kartläggning av random processer.

Saker jag inte fattar #19: Badrumsprylar relaterade till #2

För nytillkomna läsare är detta en serie där jag profiterar på det faktum att jag fått lite trafik till bloggen och således kan utnyttja denna trafik till att få svar på saker jag, i brist på intellektuell stimulans, går runt och grunnar på. Eftersom jag är anonym ids jag inte ens skämmas över frågornas art och natur.

Jag har funderat länge på om jag ska skriva det här inlägget. Inte bara har det noll med ekonomi att göra men det riskerar även att sänka bloggens nivå ytterligare, när inte ens den mest vidsynte av er trodde att det var möjligt (nuvarande lägstanivå varandes inlägget där jag tvättar håret med hundschampo). Men det var då jag insåg att jag var tvungen att skriva det, för var annars kommer jag ju aldrig att få svar.

Det handlar om prylar kopplade till #2. Jag tänker inte benämna det mer explicit än så eftersom jag är pryd men för er som talar franska heter det merde. Jag är pryd till den grad att jag skruvar obekvämt på mig om någon av mina familjemedlemmar påtalar att de har "ont i magen" och jag skulle hellre offra den fula av mina lillår än att ens göra #1 med öppen dörr (när ingen är hemma). Men alla är inte lika störda som jag och jag har noterat genom åren att andra familjer och även människor helt ogenerat lägger ut hintar om både det ena och det andra i det rum man förvarar "Bad & toalett"-rullarna. Några observationer:

1. Tändstickor i badrummet
Första gången jag såg detta var tidigt 80-tal i miljonprogrammet. Min vän C förklarade för mig vad de användes till. Alltså aliens, hear: För att ta bort en obehaglig lukt åstadkommer man än ännu mer obehaglig lukt. Svavel! Jag är inte bibliskt lagd, men är inte det lukten som....




2. "Luftrenare"
Ett tag jobbade jag på ett företag som var väldigt förtjusta i dessa produkter. Ni vet vilka jag menar: AirWick, Glade, dofter som "Magnolia" och "Äpple" d.v.s. dofter som sällan görs syntetisk rättvisa. De är vidriga när du är nykter men ännu värre när du är gravid, särskilt för någon som undertecknad som under graviditeterna blivit allergisk mot dofter som "parfymfri". Jag satt ett stenkast från toaletterna och varje gång någon (jag vill inte peka finger här men särskilt en viss säljare) varit på WC i #2-relaterat ärende, spred sig en tung, artificiell stinkbombsmatta i hela korridoren och min näsa svullnade omedelbart igen. Ett tag testade jag att gömma undan flaskorna men eftersom det var mitt företag som distribuerade dem kom det nya hela tiden. Till slut tog jag ett snack med säljrummet och förklarade att jag helt enkelt inte klarade av lukten varpå de la upp manliga bullerskratt och sa "Ja men dårå lilla gumman får du klara av alternativstanken." Hell yeah! Jag har två barn redan vad tror du, att #2-lukt kommer som en överraskning (för själv ägnar jag mig ju inte åt sådant, jag är för pryd)? Hellre det än den här sliskversionen av "Peach"?

3. Tidningshögar
Vad signalerar man med en hög tidningar på badrumsgolvet? "Jorå s'att här sitter man och s****r dagarna i ända, jäklar asså. Jag har lagt k****r längre än E4:an medan jag plöjt dessa Golf Digest och Sköna Hems." Detta må väl vara hänt, men droppen var när jag i en mäklarannons för några år sedan hur man aktivt stylat ett badrum med tidningar i en korg. Va? Jag som spekulant går ju dit med den fromma självbedrägeriinstinkten att ingen tidigare satt sin fot i det där badrummet (förutom en sylfidformad florist som arrangerat sticklingen i svenskt tenn-vasen på handfatet Kondo style), än mindre låtit sitt avfall vistas i WC-porslinet? Men om jag tycker att det här är smaklöst så är det ändå ingenting jämfört med...


4. ...dassboken...
Detta var en stor chock när jag började i förlagsbranschen, att den här typen av trycksaker faktiskt sålde och det en masse. Nytryck till varje bokrea: Bort med Augustvinnarna, in med dassböckerna! Ni vet typen: En pocketstor bok fast i fyrkantigt format som hänger i ett snöre på handgripligt avstånd från toalettsitsen, ofta med ett omslag tecknat av Cecilia Torudd. Vad är det frågan om? Boken innehåller alltså skämt på temat blondiner, norrmän, snusk eller en kombination därav. Bara tanken på att ta i en sådan bok ger mig kväljningar. Man vet ju liksom inte exakt när den förre läsaren "hängde ifrån" sig boken om du förstår vad jag menar. Rent logiskt borde hen ju slutat läsa innan det greppats om toalettpappret men helt säker kan man ju inte vara.

5. Avsaknad lås
Okej det här är då snarare avsaknad av en pryl men jag klämmer in den ändå. Huuur kommer det sig att så många människor saknar lås eller hasp på sina toaletter? Mitt mellanbarn vittnar om ett antal klasskamrater från välsituerade familjer som saknar låsningsmöjligheter i sina respektive badrum. Även hos mina medelålders vänner händer det att man kör låsfritt. Är det ett tecken på att man är hej och bror med varandra och sina gäster och hantverkare eller vad? Häromsistens frågade jag en och fick svaret: "Det fanns ingen hasp när vi flyttade in och vi har inte hunnit skaffa en". Men ni flyttade in för fyra år sedan? Hur svårt kan det vara, en sjuåring kan montera en hasp? Så slipper de neurotiska av era gäster, i.e. jag, sitta och hålla i handtaget med ena handen medan man försöker manövrera krinolinerna med den andra. Det värsta uppstår när man är där på mingelparty och så hör man bråda, eventuellt onyktra vuxensteg i trappan och tvingas då välja mellan tre lika oattraktiva alterantiv:

a) Fortsätta att krampaktigt hålla i handtaget så att personen kommer att rycka upp dörren ett par decimeter (jag är inte så stark i armarna) och få en glimt av mig där jag sitter och försöker hålla emot. Minst sagt obehagligt för en som inte ens snyter sig inför främlingar.

b) Hojta något klämkäckt av typen "Snart klar!" (Precis som i en Alfons Åberg-film, fast på riktigt och med en vuxen person vilket inte alls är charmigt).

c) Slamra till med något eller hosta, i hopp om att personen ännu är nykter nog att förstå vinken. Om hen inte gör det så...ånej nu svartnar det för ögonen...

Det jag söker svaret på i detta inlägg är:
1) Är det bara jag som tycker att ovan inredningsdetaljer (dassböcker, tidningar och "luftrenare" är för mycket?
2) Bör jag gå i KBT för att övervinna min låsfri-fobi?

Mvh/
FruEfficientBadass

Smärta är bra

Innan jag börjar. Sen jag klev in på FI-banan har jag blivit mindre och mindre intresserad av gränsdragningen mellan mitt och ditt, så till den grad att jag idag stjäl från främlingar på bussen på riktigt överväger att donera en njure till för mig okänd mottagare. Tänk vilken grandios känsla, att kanske ha räddat någons liv!? Sedan jag slutade jobba har jag vid ett par tillfällen lämnat blod för första gången i mitt liv och det är väl det som givit mersmak. När det där sms:et trillar in ("Ditt blod har nu använts till en patient"), då känner man sig som en miljon dollar. Det enda som avhåller mig på njurfronten är att jag har tre barn som kan komma att behöva framöver, men så fort de skaffat avkomma blir det njure ut. Däremot har jag förnyat min registrering i donationsregistret och det gäller såväl organdonation som donation till forskning (jag menar, kan man med rent samvete beröva vetenskapen ett sådan praktexemplar?). Jag vet att jag anmälde mig någon gång på 90-talet, men när jag loggade in på Socialstyrelsens hemsida hade jag ingen anmälan. Den försvann väl i någon servermigration kan en anta. Men nu finns jag där i alla fall och jag skulle verkligen uppmuntra dig att göra detsamma. Förutom karma-aspekten - hur skönt vore det inte för dina anhöriga att slippa ta traumatiska beslut vid din dödsbädd? Klicka HÄR, det tar femton sekunder med Bank-ID. 

Nej, det är inte ett inlägg om stoicism och jag har [ännu] ej skräddat mig en tagelskjorta. Jag lyssnade för ett tag sedan på när Dr Phil gästade Joe Rogan podcast och det var en upplevelse. Dr Phil är en sån där person jag skulle gilla att ogilla, ni vet, den typiske amerikanen med släpig sydstatsdialekt och Oprahkompatibel framgång. MEN varje gång jag lyssnar på honom misslyckas jag. Podden är dryga timmen lång och jag kan verkligen rekommendera en genomlyssning. Det som diskuterats mest efter avsnittet och de bitar som lagts ut på YouTube rör Dr. Phils syn på det amerikanska förhållningssättet till medicin (apropå opioid-jiddret i USA) och i viss mån även psykofarmaka. Jag ska inte gå in i detalj på det resonemanget utan du får lyssna själv, men han drog under programmets gång en liknelse som gick något åt det här hållet: "Om du är ute och går barfota en stekhet sommardag och ska korsa en bred asfalterad väg kommer det att bränna rejält under fötterna. När du kommit nästan halvvägs och knappt står ut längre har du två val. Antingen vänder du och springer tillbaka. Eller så springer du framåt. Men smärtan tvingar dig åt något av dessa håll. Du står inte stilla kvar. Smärtan tvingar fram ett beslut. Pain is good."



Hade jag varit nykter alkoholist hade jag säkert börjat tänka på något tillfälle då jag pinkat ner mig in public e d som lett till en vändpunkt.* Men eftersom mitt liv i mångt och mycket kretsar kring tankegodset från en amerikansk rörelse som kallas FIRE - Financial Independence Retire Early, kanske känner ni också till den, kom jag genast att dra en parallell till den. För hade mina erfarenheter från yrkeslivet varit genomgående mer tillfredsställande snarare än långtråkiga och stundom ångestframkallande, hade jag nog inte halkat in på FIRE-spåret. Det var efter att jag inom loppet av fem år erfarit två avskedanden** och efter två på varandra följande fall av lunginflammation, troligtvis förvärrade av stress och allmänt dåligt mående på jobbet, som jag insåg att något behövde göras och det omgående. Sense of freakin' urgency. Lyckligtvis var det under den här två månader långa sjukfrånvaron (jag var riktigt risig ska tilläggas så jag var rätt ödmjuk inför livets gåva om en så siger) jag trillade in på MMM för första gången och utsattheten i kombination med att jag kände mig inmålad i ett hörn gjorde mig oerhört mottaglig.

"If you wake up everyday and there is nothing in your life that you're excited to do, man, you need to go back to the drawing board. If all you're doing is just grinding it out, you get up every day, go to a job you don't like, do tasks you don't care to do [...] what kind of existence is that? Find something you love. It's out there somewhere. Something healthy that will keep you excited."



Nu kanske ett enkelt jobb- eller karriärbyte räcker för den stora massan för att återigen känna att de har ett raison d'être***. Men du tillhör inte stora massan eftersom du då hade hängt på en annan sajt vid denna tidpunkt på dygnet så jag frågar: Var det vid något givet tillfälle du så att säga tog beslutet att pursue? Och var detta i ett tillfälle av styrka eller svaghet?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Prisa Herren att detta ännu inte skett så att man kan fortsätta att vara hobbyalkis.
** Hahaa det är nu ni upptäcker att jag blott är en slirig rättshaverist som inte klarar att behålla ett jobb, därav min besatthet vid FIRE.
*** Det är åtminstone vad mina vänner brukade säga till mig när jag efter ytterligare ett jobbyte började få myror i benen. "Du måste hitta vad du brinner för!". Jag HAR hittat det jag brinner för och det är frihet, dessvärre betalar det inte så bra!?