Smärta är bra

Innan jag börjar. Sen jag klev in på FI-banan har jag blivit mindre och mindre intresserad av gränsdragningen mellan mitt och ditt, så till den grad att jag idag stjäl från främlingar på bussen på riktigt överväger att donera en njure till för mig okänd mottagare. Tänk vilken grandios känsla, att kanske ha räddat någons liv!? Sedan jag slutade jobba har jag vid ett par tillfällen lämnat blod för första gången i mitt liv och det är väl det som givit mersmak. När det där sms:et trillar in ("Ditt blod har nu använts till en patient"), då känner man sig som en miljon dollar. Det enda som avhåller mig på njurfronten är att jag har tre barn som kan komma att behöva framöver, men så fort de skaffat avkomma blir det njure ut. Däremot har jag förnyat min registrering i donationsregistret och det gäller såväl organdonation som donation till forskning (jag menar, kan man med rent samvete beröva vetenskapen ett sådan praktexemplar?). Jag vet att jag anmälde mig någon gång på 90-talet, men när jag loggade in på Socialstyrelsens hemsida hade jag ingen anmälan. Den försvann väl i någon servermigration kan en anta. Men nu finns jag där i alla fall och jag skulle verkligen uppmuntra dig att göra detsamma. Förutom karma-aspekten - hur skönt vore det inte för dina anhöriga att slippa ta traumatiska beslut vid din dödsbädd? Klicka HÄR, det tar femton sekunder med Bank-ID. 

Nej, det är inte ett inlägg om stoicism och jag har [ännu] ej skräddat mig en tagelskjorta. Jag lyssnade för ett tag sedan på när Dr Phil gästade Joe Rogan podcast och det var en upplevelse. Dr Phil är en sån där person jag skulle gilla att ogilla, ni vet, den typiske amerikanen med släpig sydstatsdialekt och Oprahkompatibel framgång. MEN varje gång jag lyssnar på honom misslyckas jag. Podden är dryga timmen lång och jag kan verkligen rekommendera en genomlyssning. Det som diskuterats mest efter avsnittet och de bitar som lagts ut på YouTube rör Dr. Phils syn på det amerikanska förhållningssättet till medicin (apropå opioid-jiddret i USA) och i viss mån även psykofarmaka. Jag ska inte gå in i detalj på det resonemanget utan du får lyssna själv, men han drog under programmets gång en liknelse som gick något åt det här hållet: "Om du är ute och går barfota en stekhet sommardag och ska korsa en bred asfalterad väg kommer det att bränna rejält under fötterna. När du kommit nästan halvvägs och knappt står ut längre har du två val. Antingen vänder du och springer tillbaka. Eller så springer du framåt. Men smärtan tvingar dig åt något av dessa håll. Du står inte stilla kvar. Smärtan tvingar fram ett beslut. Pain is good."



Hade jag varit nykter alkoholist hade jag säkert börjat tänka på något tillfälle då jag pinkat ner mig in public e d som lett till en vändpunkt.* Men eftersom mitt liv i mångt och mycket kretsar kring tankegodset från en amerikansk rörelse som kallas FIRE - Financial Independence Retire Early, kanske känner ni också till den, kom jag genast att dra en parallell till den. För hade mina erfarenheter från yrkeslivet varit genomgående mer tillfredsställande snarare än långtråkiga och stundom ångestframkallande, hade jag nog inte halkat in på FIRE-spåret. Det var efter att jag inom loppet av fem år erfarit två avskedanden** och efter två på varandra följande fall av lunginflammation, troligtvis förvärrade av stress och allmänt dåligt mående på jobbet, som jag insåg att något behövde göras och det omgående. Sense of freakin' urgency. Lyckligtvis var det under den här två månader långa sjukfrånvaron (jag var riktigt risig ska tilläggas så jag var rätt ödmjuk inför livets gåva om en så siger) jag trillade in på MMM för första gången och utsattheten i kombination med att jag kände mig inmålad i ett hörn gjorde mig oerhört mottaglig.

"If you wake up everyday and there is nothing in your life that you're excited to do, man, you need to go back to the drawing board. If all you're doing is just grinding it out, you get up every day, go to a job you don't like, do tasks you don't care to do [...] what kind of existence is that? Find something you love. It's out there somewhere. Something healthy that will keep you excited."



Nu kanske ett enkelt jobb- eller karriärbyte räcker för den stora massan för att återigen känna att de har ett raison d'être***. Men du tillhör inte stora massan eftersom du då hade hängt på en annan sajt vid denna tidpunkt på dygnet så jag frågar: Var det vid något givet tillfälle du så att säga tog beslutet att pursue? Och var detta i ett tillfälle av styrka eller svaghet?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Prisa Herren att detta ännu inte skett så att man kan fortsätta att vara hobbyalkis.
** Hahaa det är nu ni upptäcker att jag blott är en slirig rättshaverist som inte klarar att behålla ett jobb, därav min besatthet vid FIRE.
*** Det är åtminstone vad mina vänner brukade säga till mig när jag efter ytterligare ett jobbyte började få myror i benen. "Du måste hitta vad du brinner för!". Jag HAR hittat det jag brinner för och det är frihet, dessvärre betalar det inte så bra!?

37 kommentarer:

  1. Den långsamma skribenten16 mars 2019 07:58

    "Jag har hittat det jag brinner för och det är frihet", jaaa, det är verkligen så! Tyvärr. Helt rätt, men jag har aldrig tänkt på att formulera det så :)

    SvaraRadera
  2. Långsamt grodde det fram och i samband med en planerad sjukskrivning så fanns tiden för reflektion. Jag följde flödet på jobbet och tyckte mest synd om min vikarie och kände verkligen att det inte flög förbi en enda uppgift som jag verkligen ville ta tag i. Jag har bestämt mig och genomför små förändringar i en bestämd riktning. Konstruktivt har jag det väldigt bra så det behövs inget radikalt. Det får väl sägas vara ett givet tillfälle men om det var av styrka eller svaghet vet jag inte. Kanske en sällsam kombination. Just nu utstrålar du så enormt mycket styrka! Kul att åka med i vinddraget litegrann!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag har bestämt mig och genomför små förändringar i en bestämd riktning." Det IGMR skulle benämna "aggregation of marginal gains" - en underskattat taktik till att förändra sitt liv oavsett vad man har för mål.

      Radera
  3. Haha! Inledningen till detta inlägg kunde jag nästan ha skrivit själv. Går själv i njurdonator-tankar men ingen fattar varför man skulle vilja göra det! Hade fler donerat sina njurar anonymt hade vi haft enormt mycket mindre lidande tänker jag och vi behöver ju bara en :)

    Jag var sjukskriven från mitt sjuksköterskejobb pga mådde dåligt, läkaren gav diagnosen spänningshuvudvärk och skrev ut Naproxen. Så då vart jag botad. Not. Förstår ju nu att det var in i väggen jag var på väg. Trillade som en skänk från ovan in på Frihetsmaskinens sida, det var en out-of-body upplevelse när jag greppade det här med utdelningsaktier, hur coolt!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte Naproxen en hostmedicin? Tur att det inte är jag som är sjuksköterska..."det var en out-of-body upplevelse när jag greppade det här med utdelningsaktier," Ja och samma för mig när jag förstod ränta-på-ränta-effekten. 36 år, civilekonom och bara "Det finns något som heter avkastning alltså?". Som sagt, mina poletter tar lite tid på sig men ahr de väl trillat ner ligger de.

      Radera
  4. I vårt fall var det i samband med en långledighet för hela familjen. När yngste sonen föddes bestämde vi oss för att utnyttja delar av föräldraledigheten till en långresa, så hela familjen var ledig tillsammans under 6.5 månader, då vi reste jorden runt. Själv var jag föräldraledig i nästan 2 år.

    Under den gemensamma ledigheten insåg vi att vår tid kan spenderas på ett otroligt mycket bättre sätt än med lönearbete, så när vi kom hem drog vi igång projektet FIRE. Vi var ganska sparsamma redan innan och trots resan började vi sparandet med ett kapital på ca 700 kkr och inga andra skulder än bostad och CSN.

    För att sammanfatta det hela kort föddes alltså vårt beslut i en positiv situation.

    /Tinga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Det var ju samma för FFF - en längre utlandsresa och mersmak på hur livet skulle kunna se ut om ekorrhjulet var borttaget ur ekvationen. Faktum är att det ju är detta som förenar oavsett om man börjar få frihetstankar i dålig eller bra situation: Att man av någon anledning (frivillig ledighet av typen långresa eller ofrivillig ledighet på grund av exempelvis sjukdom) har tid att fundera utan att behöva gå upp 06:45 för att hasta till jobbet.

      Radera
  5. Har samma inställning till Dr Phil haha! Ska definitivt lyssna på poddavsnittet med andra ord.

    Jag hittade typ FIRE (bl.a. miljonär innan 30 och ERE) redan i gymnasieåldern för drygt 10 år sedan. Jag köpte några böcker om det också, men det tog aldrig riktigt fart. Inkomsten i gymnasieålder var i och för sig inget att hurra för, men ändå. Att jag hade verktygen redan 2007-2008 grämer mig med tanke på vad som hänt med börsen sedan! Spola till år 2 in i heltidsarbetande (2017) då infann sig någon form av depressivitet och det fanns ingen mening med något. Gå till jobbet, tjäna pengar, gå hem från jobbet, ingen energi till annat. Ingen energi till träning heller så en ond spiral. Då dök tankarna kring möjligheten att bli fri med hjälp av sparande upp igen från där de legat och grott. Jag hade redan Your money or your life-boken hemma, började läsa, läste ut den på en gång och sedan dess har det rullat på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får bokstavligt talat rysningar när jag läser din kommentar. "Everything happens for a reason" - du hade verktygen och kunskapen, sen låg de och grodde där i ditt undermedvetna som sovande terrorceller och så bara BAM drog du ur säkringen. Tänk att vara så ung och så klok! Lycka till Minigal!

      Radera
    2. Tack! Ja det är något man får påminna sig om ibland precis som folk skrivit här nedan att ibland tar det tid för ett frö att gro till sig :)

      Radera
  6. Jag anmälde mig nyligen till Tobiasregistret (donation av stamceller), rekommenderas som ytterligare ett kompliment till din altrustiska donationsportfölj!

    Nyfiken på vad du väljer för gåva när du ger blod? Själv har jag valt trisslotter som använts till julklappsspelet och kaffemugg som jag dricker mitt morgonkaffe ur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips! Jag adderar till min altruistiska portfölj att jag väljer gåvokort till Läkare utan gränser. The smugness of miself de dagar jag ger blod.

      Radera
    2. Jag är tydligen för gammal för Tobiasregistret, men för den som är intresserad är dessa kraven: "Genom registret finner svårt sjuka människor passande givare av blodstamceller. Det kostar inget att gå med i registret men för att bli godkänd krävs att du är mellan 18–35 år. Läs mer om anledning till åldersbegränsning här. Du ska också vara fullt frisk, väger minst 50 kg, inte ha ett BMI över 40 samt att du är villig att donera till alla patienter oavsett vart i världen de befinner sig."

      Radera
    3. Jag var precis 35 när jag registrerade mig. Äldre personer än så fick vara med men bekosta provet själv, ca 500kr då. Hälsningar från Mia

      Radera
  7. På väg in i väggen så började jag fundera på om det fanns någon väg ut ur min gyllene bur. Väl inne i väggen så fick jag min dos av FK och insåg att jag aldrig nånsin vill vara beroende av ett bidrag från en myndighet igen. Nu sparar jag 60% av lönen och bör kunna kliva av i mina mid-40-ies. I min bransch förväntas man vara arbetsnarkoman och att arbeta deltid finns inte. Frågade chefen om jag inte kunde få gå ned till 80% eftersom jag klarar mig utan heltidslön men svaret blev att jag får skaffa barn om jag vill arbeta deltid. Och det vill jag ju inte. Så att trappa ned går inte, då får jag byta bransch och kasta en lång och prestigefylld utbildning i sjön. Då känns FIRE som det enda alternativet, jobba kvar tills pengafråga är löst och sen kan jag göra vad jag vill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. " men svaret blev att jag får skaffa barn om jag vill arbeta deltid." Hur sjukt svar...Men dessvärre är detta normen och vi har ju talat om det många gånger tidigare på bloggen hur man med barn har carte blanche på arbetsplatsen medan de barnlösa förväntas vara A-barn och kompensera för VAB- och deltidstapp.

      Att bita ihop och knega järnet för att sedan hoppa eller hoppa först och hitta en mer hållbar livsstil är den eviga knäckfrågan. Ingenting är ju värt att må psykiskt dåligt varje dag och hälsan framför allt. Med detta sagt tycker jag att du gör rätt i att kräma ur din prestigefyllda utbildning så länge du bara orkar. Du kanske inte når ända fram, men det verkar på din livssituation som att varje år borde kunna generera väsentlig input till pengamaskinen.

      Radera
    2. Tanken på att hoppa av tidigare och göra nåt annat finns definitivt men tills jag vet mer exakt vad jag vill så hänger jag mig kvar. Som du skriver så ger ju varje år ett rejält lyft ekonomiskt till pengamaskinen. Just nu är läget iaf under kontroll och jag aktar mig noga för väggen.

      Radera
  8. Mitt beslut kom när jag insåg att jag trots sjukskrivning kunde klara mig bra ekonomiskt. Nu var det förvisso i eget hus, med boendekostnad runt 1800 kr/månad, stallhyra + foder till hästarna för 1400 kr/månad och väldigt låga kostnader för mat och bensin. Läget är lite annorlunda nu, men känslan av att det faktiskt går, bara man göra vissa justeringar/uppoffringar (som sällan egentligen är uppoffringar), det var en riktig aha-upplevelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur kan du ha boendekostnader på 1 800kr med eget hus? https://www.hemnet.se/bostad/villa-3rum-standaren-hofors-kommun-faltgatan-11-15771817?

      Radera
    2. Samma fråga flög genom mitt huvud också! Hur bor man då? Bara min elräkning är ju i den nivån ��

      Radera
    3. 1) Köp ett litet hus. 2) Ha kamin som du kan elda med. 3) Se till att säljaren lämnar ved för x års förbrukning, alternativt fäll en tall på tomten och fixa ved.

      1800 kr är ett snitt, på sommaren är det såklart billigare och vintern är dyrare. I 1800 kr ingår el, sophämtning och slamtömning.

      Just ja, glömde punkt 4) Köp ett så pass billigt hus att du inte behöver ta lån.

      Radera
    4. Du är en sådan förebild Ellis. Gillar särskilt punkt 3 "fäll en tall på tomten och fixa ved", det är rena Walden-Thoreau på dig.

      Radera
  9. Jag var sjukskriven för drygt ett år sedan efter att ha gått in i väggen för andra gången i mitt liv, och kände då desperat att jag måste ta mig ifrån det där jobbet och helst inte behöva skaffa ett nytt. Googlade på "hur mycket pengar behöver man för att säga upp sig" och ramlade in på diverse bloggar. Fastnade för utdelningsaktier via Marcus Hernhags bok om sådana, det var verkligen ett halleluja-ögonblick när jag insåg möjligheterna. Men jag gillar också Greenblatts "magiska formel" så jag har nu en portfölj med vardera strategin. Tiden får utvisa vilket som går bäst (f.n. leder utdelningsaktierna). Har börjat med matlåda, dagar utan låda har jag plan B i form av havregryn på jobbet som jag gör gröt av. Kör också 5:2-fasta så två dagar i veckan dricker jag bara kaffe på lunchen (och då är det inte köpelatte som tidigare!). Har nästan köpstopp på kläder för jag har egentligen mer än jag behöver. Försöker att bara köpa vid behov och inte impulsshoppa, och har ett excelblad där jag ser hur månadens möjliga sparkvot minskar för varje köp jag gjort, vilket för mig är ett jättebra sätt att hålla igen. Sparar nu 50-80% av lönen men det ska tilläggas att det delvis är makens förtjänst som tar en större del av utgifterna för att han tjänar mer. Han är ok med det och har också ett eget sparande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var tvungen att googla Greenblatt och för den som är för lat: "The formula first sorts all companies with a high return on capital (RoC) and then the lowest valuation using EBIT/EV-%.
      By adding the points of the two ratios, you find the best stocks at the lowest valuation at the top of the list."

      Gillar din lunch-approach. Att köra 5:2 av delvis inveesteringsdrivna skäl är värt respekt. Gryn i lådan likaså. Just dessa saker är ju lättfnissade från populas, men lagom kul för populas när de sitter med skägget i brevlådan efter psykopatchef och inte har pengar nog att hålla sig flytande under de 45 dagarna av A-kassekarens för att de intagit 110-kronorslunch 20 dagar av 20 per månad.

      Radera
    2. Nja, 5:2 kör jag bara av hälsoskäl och det började jag med innan jag kom in på FIRE-tankar. Men det gör ju inget att det också blir billigare luncher! ;)

      Radera
    3. Intressant när jag tänker efter är att båda mina stora livsförändringar har skett i samband med sjukskrivning pga utmattning. Första gången kom jag fram till att det var "nu eller aldrig" om vi skulle skaffa barn. Det blev två stycken, utan sjukskrivningen hade jag nog bara jobbat på och aldrig tyckt att det var dags.
      Och nu vid andra sjukskrivningen såg jag ljuset i tunneln när jag insåg att jag skulle bygga mig en pengamaskin så att jag slipper jobba till 65+. Så i mitt fall stämmer det nog att det är svåra situationer som tvingat fram något nytt. Annars hade jag bara harvat på ända in i kaklet och stupat på min post.

      Radera
    4. Efter att chefen sa upp sig i januari kom jag på att nu kan jag äta inne i stället för att gå ut och spendera 85-100 sek per lunch. Har sedan en månad tillbaka kört sopplunch för 6 till 15 sek per lunch. Blev så peppad av detta att jag efter några dagar även kör soppa på kvällen. Nya trevliga lunchkompisar samt att den sammanlagda månadskostnaden för frukost, lunch och middag landar på max 1200 sek per månad. Blir jag sugen finns det mängder med frukt på jobbet under hela veckan./frivilligpensionär

      Radera
  10. De gånger i mitt liv när jag ändrat på något, kommit in på annat spår och gått in i något nytt har det alltid varit en konsekvens att att någon visat mig kärlek. Låter lite flummigt, men det är det enda som jag kan se varit en kraft stark nog att rubba min egenmäktighet. De flesta gångerna har det varit människor som visat på detta för mig sällsynta engagemang men det har också skett till synes övernaturligt vid några tillfällen. Har detta skett i läge av svaghet? Vid de övernaturliga tillfällena absolut, vid de andra ser jag ingen direkt koppling. Jag har inte agerat utifrån så mycket upplevd smärta egentligen, sådant verkar jag ha varit förskonad ifrån. Det har snarare handlat om att erkänna att jag inte klarar mig utan hjälp utifrån, en insikt om nödvändigheten av att ödmjuka mig alltså.

    Just denna grej har dock blivit ett problem när jag sedan fått utstå visst lidande inför föreställningen att jag plötsligt inte är självständig nog. Så då kör jag återigen med min gamla stil för att bli socialt accepterad (som är nödvändigt för att vardagen ska fungera), dvs stilen att aldrig visa behov och önskemål om andras hjälp med något. Ju starkare och mer oberoende jag är, desto mer gillas jag. Något jag redan var övertygad om i femårsåldern. Det funkar utmärkt i denna värld tills ett akut behov uppstår, så jag ser till att akuta problem inte uppstår eftersom jag nu lärt mig att beroende och hjälpbehov är ett spel med livet och ekonomin som insats.

    Men samtidigt vet jag är kärleken finns, men den är sällsynt och dyker inte upp på beställning. På det mänskliga planet har den dessutom skarpa gränser och är aldrig någonsin ovillkorlig. Att söka det jag behöver hos en annan människa kommer inte på fråga. Att vara klar över detta har styrkt mig och frigjort mig till att uppskatta det lilla. Det har jag visserligen alltid gjort ändå, men nu uppskattar jag det ännu mer och inte enbart utifrån ett försvar för omedvetna besvikelser och låga förväntningar, utan utifrån vetskapen att det är en glimt av fullheten som jag fått smaka på.

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu när du säger det...Jag blev frankofil tack vare en stöttande och galet uppmuntrande franskfröken. Min [åtminstone inledningsvis stora] frankofili har fört mig i famnen på bra jobb och min man. Så visst, kärlek och omtanke kan verkligen leda in en på andra spår. Och jag håller med dig om att det är en vansklig väg att vänta sig att någon annan ska fixa kärlek, det är lika bra att börja med sig själv. Jag är ensambarn och har lärt mig att ha kul i eget sällskap. Jag har inga som helst problem att resa själv, gå på bio själv. Möjligen svårt att gå på krogen själv eller att sitta i en bar själv, det känns så tragiskt. Såvida jag inte sitter och skriver, då går det bra.

      Radera
    2. Så fint och nyanserat och uppriktigt du beskriver det.
      "Att söka det jag behöver hos en annan människa kommer inte på fråga. Att vara klar över detta har styrkt mig och frigjort mig till att uppskatta det lilla." Blir berörd av det du skriver.

      Radera
  11. Första gången i modern tid jag kände att det kanske fanns en kruka med guld åt mej vid rengbågens fot (pension innan 65 år) var när jag arbetade på det multinationella företaget och omstruktureringarna startade på 2000-talet. Då erbjöds de som fyllt 58 år arbetsbefriad pension med 65% av lönen samt 100% av pensionsinbetalningen till de fyllde 65 år. Hade man fyllt 60 år var det ännu generösare erbjudanden (70-90% av tidigare lön). Jag hade förstås en tio femton år kvar innan det var dags för mej att dra mej tillbaka vid 58. Men det var då tänket började kring att göra något annat än att jobba som anställd tills jag fyllde 65 år.

    Senare kom verkligheten i kapp i form av nedläggning av verksamheter över hela Sverige och dags att söka ny branch.

    Efter några år i servicebranchen på jordglobens fjärde största privata serviceföretag insåg jag hur enkelt ledningen i Danmark håller personalen i ett hårt grepp. När ledningen tyckte att vinstmarginalen var för låg löstes detta genom att alla blev uppsagda. 70% av medarbetarna och 50% av cheferna fick ett erbjudande om en ny anställning till sänkt lön. Det var förstås samma omfattning på arbetet som tidigare. Något måste göras... Hur vaccinerar jag mej mot arbetsgivarens godtycke?

    Lite senare blev jag "headhuntad" och tillbaka i sadeln på ett synnerligen välbetalt jobb utan chefsansvar i den
    offentliga sektorn. Delar av den höjda lönen gick till att maximera den totala pensionsavsättningen via bruttolöneavdrag samt uppstart av en aktiefond. Lite senare blev jag ombedd att åter bli chef och hamnade då i verksamhetens ledning (ur askan i elden visade det sig) med ett ytterligare påslag på lön. Rent arbetsmässigt var denna tid den mest olyckliga i mitt liv med ständiga inflammationer i kroppen. Efter lite trasslande tog jag mej ur detta med oförändrade förmåner.

    Sen dess har min chef fått nya arbetsuppgifter vilket gjorde att chefen sa upp sig.

    Jag har följt ett antal FI-bloggare sedan 2016. Först FFF och MI30. Numer inleds varje dag med FruEB och sen rullar det på.

    Just nu befinner jag mej i en planerad sjukskrivning pga en fysisk arbetsskada (godkänd arbetsskada) med tillhörande
    utförd operation. Vad jag förstår så går AFA-försäkringen (arbetsskadeförsäkring) in och täcker upp där inte försäkringskassan betalar (fyller upp till 100% av bruttolön). Det jag har läst mej till är att AFA även kan täcka kostnader som normalt försäkringskassan står för (om tex fk säger nej till ersättning för fortsatt sjukskrivning). AFA kan visst också ge ersättning för sveda&värk, operationsärr samt om rörelseapparaten inte blir 100% ok.

    Detta låter nästan för bra för att vara sant. Har jag hittat en skärva från den kruka med guld som står vid regnbågens
    fot?/frivilligpensionär

    Ps. anmälde mej till donationsregistret 2003-05-27, lappen ligger framme om det skulle vara bråttom Ds.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow vilken resa. Man blir ju så nyfiken på vilka de här företagen var. Men dansken måste vara Maersk? Nej, utan egen krockkudde är man i arbetsgivarens våld. Och de generösa avgångsvederlagens tid är nog generellt sett förbi.

      Allt det du nämner om godkänd arbetsskada är som greikiska för mig. Men jag behöver inte veta, eftersom jag numera har privilegiet att skada mig hur mycket som helst utan att behöva bry mig om huruvida skadan är godkänd. Bonus!

      Radera
    2. ISS = Integrated Service Solutions./frivilligpensionär

      Radera
    3. Just detta företag rekommenderas inte om man ska hålla sig borta från utmattningssyndrom.

      / Been there and got out alive

      Radera
  12. För mig var utmattningssyndromet vändpunkten. Jag hade gjort våld på mig själv under så många år och anpassat mig till andra och någon slags bild om hur det borde vara. Efter närkontakten med väggen insåg jag att jag inte kan fortsätta som jag gjort. Det är ju det där med att göra likadant och förvänta sig ett annat resultat - går ej.

    Något öppnades inom mig och jag blev mer öppen för andra idéer. Sakta men säkert började något gro...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Något öppnades inom mig och jag blev mer öppen för andra idéer. Sakta men säkert började något gro..." Det är ju så intressant detta att det vi diskuterar ovan (företrädesvis FI/RE) måste GRO fram. För mig tog det runt fyra år från det att jag hittade Schildfats bok "Bygg din egen pengamaskin" tills det att jag verkligen började stasha. Jag tycker ju liksom att det är helt normalt att förvänta sig att en person som exponeras för tankarna kring FI, exempelvis i någon av dessa bloggar, bör resa sig upp och göra vågen och ändra livsstil omedelbart. Men nej, det är en process och det tar tid. Och man måste uppenbarligen ha ett mycket starkt incitament för att ta sig ur det allmänna "håll-hjulen-rullande-maxa-allt"-narrativet.

      Radera
  13. Lyssnade på Joe Rogans samtal med Dr Phil igår. Väldigt intressant och blev förvånad över den sistnämnde. Hade inte väntat mig det där riktigt. Hade bara bilden av honom som en amerikansk showgubbe, visserligen med mycket psykologikunskap och allmän människokännedom, men som ändå mest var en dryg och lite bufflig megastar inom sitt område. /Eva

    SvaraRadera