Hur bibehålla låga matomkostnader när man flyttar från konkurrensansatt storstad till landsbygd? I mitt fall - ha tur. En Lidl ligger nämligen som närmsta butik på cykelavstånd och jag har efter ett antal år med Maxihandlande make konverterat alla i hushållet till att handla där.* En veckohandling går på runt tusingen och får plats i lådcykeln, endast fåtalet kompletteringar görs på intilliggande Coop.
Vi kör sedan en tid tillbaka på varannan-veckas-principen, d.v.s. att jag planerar, handlar och lagar mat i en vecka och sen tar min man över. Jag skulle vilja tipsa om en hyfsat frugal sommarrätt som min konstnärliga ledare bjöd på för ett par år sedan. Det är vietnamesiska vårrullar med sojadip. Jag tror emellertid att du behöver ta en tur till annan butik än Lidl för att hitta rispapper, sesamolja och eventuellt risnudlar.
Nedan ser du på ett ungefär vad man kan lägga in men ärligt talat kan du ha i vad som helst.
Jag har i avsvalnade kokta risnudlar som jag blandat med lite sesamolja, hackad röd chili och hackad koriander samt tunna stavar morot, paprika och gurka, tunt skivat kycklingbröst och skivad avocado. Du kan också ha i asiatiska böngroddar (tror att du ska koka dem/förvälla dem först men är inte säker).
Blötlägg ett rispapper i taget och när det är mjukt och genomskinligt lägger du upp det på en skärbräda och packar det lagom fullt med göttigheter, rullar ihop och viker in kanterna på vägen.
Såsen gör du genom att blanda merparten japansk soja, en skvätt rapsolja, lika mycket sesamolja, lite hackad röd chili, en pressad vitlök och hackad koriander samt svartpeppar. Riven ingefära kan du också ha i. Alltså OMG den här såsen är så god. Blir det grönsaker över när du fyllt bladen dippar du dem direkt i såsen. Jag skulle kunna dricka såsen. Kostnad per person cirka 20 kronor vilket är ungefär 100 kronor under vad hen skulle betalt på krogen för samma rätt. Vi blev mätta på runt 2 rullar var så det blev lunchrullar kvar till dagen efter - perfekta för en utflykt.
Mvh/
FruEfficientBadass
* Till och med barnen har gjort den sofistikerade analysen att de får cirka 6 gånger så mycket Magnum för pengarna om de köper dem [fast till annat namn] på Lidl istället för i kiosken.
De praktiska fördelarna med obotlig optimism
För nästan två månader sedan sändes ett - jag hatar uttrycket men nu måste jag använda det - episkt avsnitt av ChooseFI podcast som gästades av FI-giganterna Carl Jensen (Mr.1500) och Pete Adeney (Mr Money Mustache). Lyssna på avsnittet här. Det var ju med rätta mycket prat om den eviga favoriten "The shockingly simple math..."-inlägget, men MMM:s personliga favorit var detta:
Jag har ju läst det förut, men eftersom det höjdes upp till MMM-favorit var jag tvungen att läsa det igen. Nu är jag förvisso inte lika ängslig, hypokondrisk och domedagskatastrofisk som jag var under mina dagar i bur, men det händer väl den bästa att man trillar tillbaka i vårt default stenåldersläge att tänka värsta-scenarios varför reprisen var välgörande. Några axplock:
There are even people who make whole careers of this. Fear-mongering in general tends to make you sound smart, and fearful people get a quirky sort of reassurance by snuggling up to a fearful leader, and confidently predicting the worst possible outcome.
Här kan man tänka sig att han alluderar på Trump, men inlägget är från oktober 2012. Inlägget listar ett antal positiva bieffekter av att vara optimist varav en leder raka vägen till FIRE:
If you believe success is almost guaranteed, you’re going to try some pretty fun ventures. In reality, sure, you fail at some things, but what do they always tell us is the best teacher? That’s right, it’s failure. So you end up racking up much more hard-earned experience and knowledge than the non-optimist.Then what do you do with all that extra knowledge? You succeed. Meanwhile, everyone else is still hesitating to try the first thing.
Känns det bekant? Kanske har du någon omkring dig som med bekymmersrynka mellan ögonen åser ditt fåfänga projekt att kreta dig en tunnel ut ur cellen? Som, i det fall du hållt på ett par år med att laborera med olika investeringsalternativ och veckomenyer, fortfarande inte kommit sig för med att öppna en ISK "eftersom börsen nog snart kommer att krascha och då ska du få se på klipp!". Så vad gör då den obotlige optimisten medan hens medmänniskor är fullt upptagna med att klicka på beten och lajka:
Som exempel tar han debaclet kring ett val. Han varken följer partiledardebatter eller valbarometrar utan läser i god tid innan valdagen in sig på kandidaterna, skickar in poströst så snart han kan och kan för att sedan släppa skiten. Vips har han tiotals timmar han kan ägna åt familj och konstruktiva projekt.
Vidare rör han vid placeboeffekten och dess enorma inflytande på vår kropp och vårt psyke. Jag gillar hans inställning att han ser varje form av sjukdom som ett högst temporärt avbrott från status quo som är järnhälsa.
Jag har ju läst det förut, men eftersom det höjdes upp till MMM-favorit var jag tvungen att läsa det igen. Nu är jag förvisso inte lika ängslig, hypokondrisk och domedagskatastrofisk som jag var under mina dagar i bur, men det händer väl den bästa att man trillar tillbaka i vårt default stenåldersläge att tänka värsta-scenarios varför reprisen var välgörande. Några axplock:
There are even people who make whole careers of this. Fear-mongering in general tends to make you sound smart, and fearful people get a quirky sort of reassurance by snuggling up to a fearful leader, and confidently predicting the worst possible outcome.
Här kan man tänka sig att han alluderar på Trump, men inlägget är från oktober 2012. Inlägget listar ett antal positiva bieffekter av att vara optimist varav en leder raka vägen till FIRE:
If you believe success is almost guaranteed, you’re going to try some pretty fun ventures. In reality, sure, you fail at some things, but what do they always tell us is the best teacher? That’s right, it’s failure. So you end up racking up much more hard-earned experience and knowledge than the non-optimist.Then what do you do with all that extra knowledge? You succeed. Meanwhile, everyone else is still hesitating to try the first thing.
Känns det bekant? Kanske har du någon omkring dig som med bekymmersrynka mellan ögonen åser ditt fåfänga projekt att kreta dig en tunnel ut ur cellen? Som, i det fall du hållt på ett par år med att laborera med olika investeringsalternativ och veckomenyer, fortfarande inte kommit sig för med att öppna en ISK "eftersom börsen nog snart kommer att krascha och då ska du få se på klipp!". Så vad gör då den obotlige optimisten medan hens medmänniskor är fullt upptagna med att klicka på beten och lajka:
One of the most useful lessons of “The Seven Habits of Highly Effective People” is that you never worry about stuff you cannot control. You just work on the things you can.
Som exempel tar han debaclet kring ett val. Han varken följer partiledardebatter eller valbarometrar utan läser i god tid innan valdagen in sig på kandidaterna, skickar in poströst så snart han kan och kan för att sedan släppa skiten. Vips har han tiotals timmar han kan ägna åt familj och konstruktiva projekt.
The less you worry about health, the healthier you become.
Slutligen talar han om hur man på en arbetsplats kan nå nya nivåer genom att vara optimist. "Optimism is rare, and deadly when combined with competence". Och visst är det så, att en person som ständigt klankar ner på än det ena och än det andra, och om bara X gjorde Y eller Y fattade Z, skulle allt bli bra. Intressant tes är att negativitet av många uppfattas som "smarthet", vilken antas vara en av anledningarna till att det blivit så populärt.
Tror du att man med positiv tankekraft kan förändra sitt beteende och till och med sitt välmående?
Tror du att man med positiv tankekraft kan förändra sitt beteende och till och med sitt välmående?
Mvh/
FruEfficientBadass
FIRE-kommentar från Our Next Life som fick mig att fundera
Ni som läser den här bloggen vet ju att jag är stort fan av Tanya Hester på Our Next Life och har du inte redan bekantat dig med bloggen föreslår jag att du gör det. Jag hittade en checklista för ett tag sedan med "10 frågor du bör ställa dig innan du går i tidig pension" som var intressant av företrädesvis två skäl:
1. Att det faktiskt diffar rätt mycket från att sluta förvärvsarbeta i USA och...övriga länder med ett brett medelklassegment? Det är mycket oro kring sjukvårdsförsäkring, som ju är nära knuten till din arbetsgivare. Det kan tyckas vara en liten sak, men det är det inte. Att bli bara medelmåttigt sjuk utan sjukförsäkring i USA (tänk: galloperation) kan, beroende på förutsättningar, resultera i personlig konkurs om du saknar försäkring och att skaffa den billigaste sortens privata försäkring går på, vad jag fattat, runt 5 000 kronor per månad. Det är nästan hälften av vad mitt liv kostar. Vi har det så sjukt bra som slipper detta korrupta (och med korrupt menar jag att bolag kopplade till vårdindustrin har allt för stor inverkan på systemets utformning) och ineffektiva system (och med ineffektivt syftar jag dels på att alla sköter sin egen upphandling istället för att dra fördel av de stordriftsfördelar ett samlat samhälleligt sjukvårdssystem åtminstone i teori borde kunna upphandla sin sjukvård). Samt det faktum att patienterna stämmer brallan av utföraren i tid och otid, ofta i frustration över en felbehandling där läkarna av skadeståndsmässiga skäl inte vågat erkänna felet eller ge något så enkelt som en ursäkt (vilket enligt vissa studier skulle avvärjt själva stämningen) vilket tvingar läkarna att ha dyra rättsförsäkringar vilket i slutänden betalas av vårdtagaren på försäkringspremien. I vilket fall, skönt att åtminstone slippa detta och kanske något vi borde ha i åtanke i Sverige innan vi trycker igång klaga-på-vården-knappen som verkar ha levererats i oss default på våra värdelösa svenska BB-kliniker som är typ lika dåliga som de i Rwanda.
2. Läsarna av Tanyas blogg är så bra och jag fastnar för en kommentar längst upp i inlägget, av en Ree Klein och jag översätter så att jag inte blir anklagad för copyscam:
Jag antar att detta borde vara självklart för de flesta som söker sig mog FIRE och det är väl av denna anledning jag fastnade för de visdomsord någon av er gav mig för ett tag sen: "a) Ha ingen chef, b) var ingens chef och c) gå 6 km om dagen." Dessa tre parametrar kan tyckas banala, men fundera ett varv till. Jag har i sanning tänkt jättemycket på dem och även pratat med andra om dem, så du läsare som lämnade den kommentaren: Tack! Dessa tre punkter kräver a) att du hoppar av det corporata hamsterhjulet eftersom du alltid, oavsett hur högt upp du kommer, kommer att ha en chef. Marknadschef? VD. VD? Styrelse. Styrelse? Aktieägare. Privatägt familjeföretag? Mannen/frugan/barnen. Egen företagare med bara dig själv i firman? Now we're talking. b) Säger sig självt c) Att du disponerar din egen tid, för om du är någons bitch är det inte helt självklart att du kan hacka loss 6 km promenadtid en vardag. Och är du egen kräver 6 km-regeln att du också har ett verksamhetsområde som tillåter dig att lägga upp dagen som du vill vilket är en trigger för välbefinnande, åtminstone enligt de studier jag sett.
Jag tänker en del på de här sakerna just nu eftersom jag troligtvis kommer att börja gigga lite framöver. Under förra året fick vi ju en del inkomst av uthyrning sommarhus. Men i år bor vi ju i själva huset så det blir svårt. Lägenheten drar in deg, åtminstone under ett år, men nu har ju inte min man någon inkomst längre. Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade honom att han aldrig mer behövde jobba (han är så söt när han är ledig), samt att han ju gav mig ett år av slack då jag åtminstone delvis profiterade på hans lönecheck, är det min tur att ge mig ut i djungeln.* Jag har ju detekterat vård som en framkomlig väg här på obygden och det verkar inte alls svårt att få timgigg. Kommunen har en speciellt framtagen hemsida för ändamålet och de kollar av den varje dag för att matcha ansökningar mot sporadiska vakanser (som enligt min bygranne som jobbat på denna rekryteringsenhet inom kommunen menar är snarare regel än undantag).
Genom att börja jobba för kommunen - om än i små doser - blir jag ju ånyo någon form av anställd. Jag kommer att ha en chef. Om än bara korta stunder i taget, eftersom jag kanske bara stannar på ett ställe ett par dagar eller i någon vecka. Jag kommer med cirka 100% sannolikhet emellertid inte att vara chef. Jag ville helt enkelt bolla med er hur ni skulle ställa er till detta, d.v.s. tror ni att det blir en mental skillnad att jobba med den här typen av dagsverks-påhugg jämfört med tjänstemanna-uppsättningen? Jag minns ju mitt vårdgigg från studietiden i någon form av rosa skimmer, men det var ju nästan 20 år sedan och det meesta då var ju ett rosa skimmer.
Mvh/
FruEfficientBadass
* Vi har, som jag skrev om exempelvis här, alltså inte tillräckligt med stash för att bli FIRE enligt 4%-regeln i detta nu och skulle behövt jobba åtminstone 5-6 år till för att nå dit vilket enligt mitt estimat hade lett till åtminstone en skilsmässa och tre utbrändheter. Å andra sidan tycker jag inte att man - bland annat givet punkt 1 i brödtext ovan, behöver förhålla sig till en sådan tuff procentsats i Sverige, särskilt om man jobbat in lite pension under några år. 4%-regeln gör gällande att du inte ska få in en dollar till under åtminstone 30 år framöver och att du dessutom ska ha hela din pengamaskin intakt därefter oklart varför, man får ju inte ta med sin pengamaskin till helvetet.** Har du någon mille enligt minpension.se samt eventuellt en bostad du kan tänka dig att downsizea på ålderns höst behöver du enligt mig inte vara så stringent. Dessutom är det ett anektdotiskt faktum att FIRE-fölk tenderar att dra in en spänn eller två i hobbyrelaterade projekt även efter det att de dragit ur badproppen.
1. Att det faktiskt diffar rätt mycket från att sluta förvärvsarbeta i USA och...övriga länder med ett brett medelklassegment? Det är mycket oro kring sjukvårdsförsäkring, som ju är nära knuten till din arbetsgivare. Det kan tyckas vara en liten sak, men det är det inte. Att bli bara medelmåttigt sjuk utan sjukförsäkring i USA (tänk: galloperation) kan, beroende på förutsättningar, resultera i personlig konkurs om du saknar försäkring och att skaffa den billigaste sortens privata försäkring går på, vad jag fattat, runt 5 000 kronor per månad. Det är nästan hälften av vad mitt liv kostar. Vi har det så sjukt bra som slipper detta korrupta (och med korrupt menar jag att bolag kopplade till vårdindustrin har allt för stor inverkan på systemets utformning) och ineffektiva system (och med ineffektivt syftar jag dels på att alla sköter sin egen upphandling istället för att dra fördel av de stordriftsfördelar ett samlat samhälleligt sjukvårdssystem åtminstone i teori borde kunna upphandla sin sjukvård). Samt det faktum att patienterna stämmer brallan av utföraren i tid och otid, ofta i frustration över en felbehandling där läkarna av skadeståndsmässiga skäl inte vågat erkänna felet eller ge något så enkelt som en ursäkt (vilket enligt vissa studier skulle avvärjt själva stämningen) vilket tvingar läkarna att ha dyra rättsförsäkringar vilket i slutänden betalas av vårdtagaren på försäkringspremien. I vilket fall, skönt att åtminstone slippa detta och kanske något vi borde ha i åtanke i Sverige innan vi trycker igång klaga-på-vården-knappen som verkar ha levererats i oss default på våra värdelösa svenska BB-kliniker som är typ lika dåliga som de i Rwanda.
2. Läsarna av Tanyas blogg är så bra och jag fastnar för en kommentar längst upp i inlägget, av en Ree Klein och jag översätter så att jag inte blir anklagad för copyscam:
"Jag har aldrig tänkt på 'pension' som att 'inte jobba'. För mig handlar det mest om att 'Inte jobba för någon annan'."
Jag tänker en del på de här sakerna just nu eftersom jag troligtvis kommer att börja gigga lite framöver. Under förra året fick vi ju en del inkomst av uthyrning sommarhus. Men i år bor vi ju i själva huset så det blir svårt. Lägenheten drar in deg, åtminstone under ett år, men nu har ju inte min man någon inkomst längre. Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade honom att han aldrig mer behövde jobba (han är så söt när han är ledig), samt att han ju gav mig ett år av slack då jag åtminstone delvis profiterade på hans lönecheck, är det min tur att ge mig ut i djungeln.* Jag har ju detekterat vård som en framkomlig väg här på obygden och det verkar inte alls svårt att få timgigg. Kommunen har en speciellt framtagen hemsida för ändamålet och de kollar av den varje dag för att matcha ansökningar mot sporadiska vakanser (som enligt min bygranne som jobbat på denna rekryteringsenhet inom kommunen menar är snarare regel än undantag).
Genom att börja jobba för kommunen - om än i små doser - blir jag ju ånyo någon form av anställd. Jag kommer att ha en chef. Om än bara korta stunder i taget, eftersom jag kanske bara stannar på ett ställe ett par dagar eller i någon vecka. Jag kommer med cirka 100% sannolikhet emellertid inte att vara chef. Jag ville helt enkelt bolla med er hur ni skulle ställa er till detta, d.v.s. tror ni att det blir en mental skillnad att jobba med den här typen av dagsverks-påhugg jämfört med tjänstemanna-uppsättningen? Jag minns ju mitt vårdgigg från studietiden i någon form av rosa skimmer, men det var ju nästan 20 år sedan och det meesta då var ju ett rosa skimmer.
Mvh/
FruEfficientBadass
* Vi har, som jag skrev om exempelvis här, alltså inte tillräckligt med stash för att bli FIRE enligt 4%-regeln i detta nu och skulle behövt jobba åtminstone 5-6 år till för att nå dit vilket enligt mitt estimat hade lett till åtminstone en skilsmässa och tre utbrändheter. Å andra sidan tycker jag inte att man - bland annat givet punkt 1 i brödtext ovan, behöver förhålla sig till en sådan tuff procentsats i Sverige, särskilt om man jobbat in lite pension under några år. 4%-regeln gör gällande att du inte ska få in en dollar till under åtminstone 30 år framöver och att du dessutom ska ha hela din pengamaskin intakt därefter oklart varför, man får ju inte ta med sin pengamaskin till helvetet.** Har du någon mille enligt minpension.se samt eventuellt en bostad du kan tänka dig att downsizea på ålderns höst behöver du enligt mig inte vara så stringent. Dessutom är det ett anektdotiskt faktum att FIRE-fölk tenderar att dra in en spänn eller två i hobbyrelaterade projekt även efter det att de dragit ur badproppen.
** För övrigt har jag på sistone funderat en del på det där med himmel och helvete. Om man för ett ögonblick antar att det existerar sådana - det ena historiskt mer visuellt väldokumenterat än det andra - betänk vilka som kommer att befolka respektive ställe en stund. Just det ja, nu var det inte så kul längre va? För Himmelen borde rimligtvis befolkas av de som levt enligt Guds ord a.k.a. Bibeln i dess olika former (ink. Koranen). Skrifter som, lite beroende på uttolkning, uppmanar till både det ena och det andra varav knappt hälften är lagligt i ett civilicerat samhälle per idag och vars kölvatten det givits livsluft åt skenheliga bigotter av typen Moder Teresa. Visa mig porten till Helvetet och jag ska gladeligen steppa in. Kanske serveras där även en GT (och jag menar då inte Gamla Testamentet) i baren kring Skärselden där jag kan sitta och hänga med minnuvarande crowd (för glöm vänner att NI kommer till himlen och inte JAG gör det).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





