Frugal wins färga håret själv

Som uppmärksamma läsare noterat genom åren färgar jag mitt hår själv. Alternativet hade varit att låta någon annan färga det för 20 gånger pengen vilket är 20 gånger för mycket. Ibland stöter jag på dygdemönster som föreslår att jag ska sluta färga mitt hår men de förstår inte problematiken. Om jag slutar färga mitt hår kommer jag att addera 20 år till min ålder vilket är 20 år för mycket. 

Det är oklart hur mycket gråa hår jag har, men min gissning är att det ligger inom spannet 60-80 procent vilket, som du säkert förstår, är 50-70 procent för mycket. Jag hade kunnat leva med lite grå strimmor i det råttfärgade, men allt >50 går bort. 

Grått hår ligger i familjen och därtill kommer de i ung ålder. Jag vill minnas att min farmor började få grå hår redan i 25-årsåldern och detsamma var det för mig. Jag minns det väl, det första grå håret. Jag var nyss hemkommen från bröllopsresa och stod i hissen på väg upp till mitt dåvarande kontor. 

Hissen hade en stor spegel och därtill gott om naturligt ljus från stora fönster. Plötsligt ser jag det - ett liksom genomskinligt hårstrå som sticker rakt ut från tinningen. Jag begrundar hårstråt och ber min kvinnliga kollega, som också står i hissen, om en second opinion.

Hon säger då att "det där är bara ett pigmentfritt hårstrå, oroa dig inte". Jag drar en lättnadens suck och det är först i korridoren på väg ner mot kaffemaskinen insikten slår mig: Grått hår är hår som saknar pigment. Det är det som definierar ett grått hår. Damn.

Sen har det taktat på. I vilken takt vet jag inte eftersom jag färgar vid ungefär 1,5 cm utväxt. Det betyder att jag färgar ungefär var sjätte vecka eller åtta gånger per år. 

Att färga hos frisör i Hudik kostar runt två tusen och uppåt, jag skojar inte. Något har gått fel i tillgång/efterfrågan-mekanismen på frisörfronten däruppe. 

I Stockholm kan du få en färgning för runt tusingen. Jag har inte jättebra koll på prisbilden men i Fältans mindre pretentiösa salong Max kostar det 1 490 kronor. Jag antar att the sky is the limit här, du kan nog med lätthet hitta salonger i Stockholm som tar mer än Hudik.

Om jag skulle färga i samma utsträckning på salong skulle jag alltså behöva betala i runda slängar 12 000 kronor per år. Motsvarande siffra om jag köper eget och fixar i badrummet blir någonstans kring 600 kronor. Diffen, lagd i en indexfond i 30 år, blir nästan ofattbara 1,2 miljoner. Varför 30 år? För att jag räknar med att läggas in på demensboende vid 80 och då kommer ingen orka färga mitt hår. Inte bryr jag mig då heller. Frågan är vad jag ska med 1,2 miljoner när jag blir dement, kom gärna med förslag i kommentatorsfältet.

Jag använder lite olika märken och nyanser. Mest använder jag Garnier Nutrisse, den liggande damen nederst (76 kr om jag ser rätt med mina åldersskumma ögon). På somrarna händer det att jag väljer en ljusare nyans, alternativt gör jag några tunna slingor för att boosta sommarlooken. Jag försöker att bara färga själva utväxten så att håret inte blir för slitet. 

Det krävs emellertid en investering innan du kör igång. Du behöver en slabbedabbtröja. En tröja du kan ha på dig medan du färgar ditt hår för att skydda eventuellt linne och/eller underkläder. Såvida du inte vill gå omkring naken hemma, som en galen människa. Min ser ut som nedan:

Man kan tro att den tillhör en fransk Hannibal Lector, men den är min, fyndad på loppis för några tior. Sen vill jag slå ett slag för frisrösaxen så att du med axellångt hår i icke-frisyr kan passa på att klippa topparna i samband med färgningen och på så vis addera ytterligare någon mille till ISK:en.

Min är från Tweezerman och kostar runt 400 kronor, vilket du sparar in på gissningsvis en klippning. Fördelen med att fixa sitt eget hår är att det går snabbt. När jag väl tagit beslut går det på 45 minuter från a till ö. Om jag bara ska klippa går det på två minuter.

Hur klipper man sitt eget hår? Konsultera YouTube. Jag har inte kontrollkollat dessa filmer, men se här, här eller här för inspiration. Att döma av tumnaglarna är det den sista videon som närmast liknar min metod. Jag delar håret i mittbena och fäster det i två tighta råttsvansar precis bakom öronen. Sen drar jag ut en svans mellan pek- och långfinger så att det blir som en platta av hår och sen klipper jag någon centimeter. Det går på en sekund. Sen gör jag likadant på andra sidan.

När jag torkat håret och fönat det i min vanliga frisyr kollar jag i backspegeln om det sticker ut någon tåt någonstans. Det gör det i regel. Så även efter ett frisörbesök, är min erfarenhet. Då efterklipper jag, tjopp tjopp. 

Nuförtiden får jag också hjälp av 15-åringen som är skicklig på dylikt. Då kammar jag håret bak på ryggen och så klipper hon rakt av. Nu går hon dessutom frisörprogrammet på gymnasiet så om ett par-tre år kommer jag att få en riktig salongsupplevelse, inklusive obekvämt småprat och försök att sälja på mig dyra hårprodukter. Man säger att det kostar två miljoner att föda upp ett barn. Det här blir lite av Return On Investment. 

Ja, så mycket mer att säga i frågan har jag inte. Färgar du ditt hår?

Mvh
FruEfficientBadass

Återgång till arbetslivet - skillnad nu och då

”Berätta om återgången till arbetslivet, skillnad nu och då?”. Så lät önskemålet kring ämne från en kommentator i "Önskeinläggs-inlägget". Jag har ju tangerat ämnet i ett tidigare inlägg, men eftersom jag nu närmar mig årsdagen kan jag brodera ut lite mer.

Om jag ska sammanfatta det i en mening kan jag säga att det inte rör sig så mycket om att arbetslivet förändrats, utan att jag valde en annan typ av jobb. På vilket sätt var detta en framgångsfaktor?

1. Jag valde ett jobb på landsorten, ej i Stockholm. Detta gör stor skillnad för stressnivå och fladder. Med ”fladder” menar jag det stockholmssyndrom som gör att företrädesvis tjänstemän tar jobbet på blodigt allvar vilket resulterar i onödiga arbetsplatskonflikter, rödflammande chefer som kräver krismöten i tid och otid samt diverse backstabbing. Jag har inget av detta i min nuvarande tjänst. Däremot skrattar jag på jobbet nästan varje dag, ibland flera gånger.

2. Jag valde ett prestigelöst jobb. Jag gick från att vara marknads- och försäljningschef i ett börsnoterat, internationellt industriföretag till att bli fältsäljare i ett svenskt onoterat bolag i en oglamourös bransch. Min bransch drar inte till sig strebrar. Det gör att fladdret minskar. Jag tror till och med att det finns en graf som förklarar detta orsakssamband:

3. Jag valde ett jobb utan krav på facetime. Så länge jag når mina mål får jag inga följdfrågor på var/när/hur. Det innebär att jag någon gång ibland går in och tillbringar lördag förmiddag på jobbet för att få några surdegar ur händerna. Men det innebär också att jag någon gång har checkat ut tidigare en fredag för att vegetera i bubbelpoolen på Centralbadet. Jag har inget emot att jobba mycket och intensivt i perioder. Men det bygger på att jag i perioder INTE behöver jobba mycket och intensivt. Det jag tycker är helt själadödande däremot, är uttalade eller outtalade krav på att sitta av tid i ett kontorslandskap, oavsett om det finns saker att göra eller inte. 

4. Jag har ett jobb med stor variation. Ingen dag är den andra lik. Jag får utlopp för mitt sociala behov i kundkontakt med folk på alla nivåer inom regionens företag. Jag får också se unika och stundtals spännande miljöer ute hos kund. Så sent som för en vecka sedan var jag på en anläggning med högsta säkerhetsklassning där jag fick se stora coola maskiner manövrerade av Riktiga Män i varselkläder och skit under naglarna.

5. Jag har trevliga och hjälpsamma kollegor. Se punkt 1.

6. Jag har en bra chef. Se punkt 1.

7. Jag har bra lön. Jag vet inte hur det gått till, men jag ligger på en lön som i min värld är 10 lakan för hög för det jobb jag gör. Och jag tror inte att det beror på att företaget vid min anställning gjorde [den korrekta] bedömningen att jag var en fixstjärna. Utan det är där lönerna för den här tjänsten ligger. Så antingen har jag under åren i ekorrhjulet bara blåst mig själv genom att tro att en chefstjänst genererar väsentligt högre lön. Eller så har lönerna ökat markant under de år jag inte jobbade. Oavsett vilket tackar jag och tar emot.

Så summerat. Jag är rimligt nöjd över att jobba. Trots att jag inte hinner gå hemma på gården och skrota. Jag är glad över skrotåren och jag kommer inte att jobba fram till ordinarie pension, rest assured. Men som jag tidigare missionerat: Det är bra mycket roligare att jobba när man har ett rejält stash på banken. 

Måste jag jobba för att klara av min Flamingo-FI? I själva begreppet Flamingo-FI ligger ju att man helt eller delvis jobbar i perioder så svaret är ja, särskilt om jag vill göra extravaganta saker som att ibland ta ett glas rosé på Negresco. 

Tanken den här rundan var ju att jag skulle jobba tills det lugnat ner sig på världshaven kring vuxensaker som inflation, höga räntor etc. Och dessa saker har ju inte löst sig sist jag kollade, vi måste tydligen ta en ekonomisk smäll ink. ökad arbetslöshet först om jag förstått saken rätt. Rätt tajming för uppsägning blir således tidigast om 1,5-2 år. 

Det enda jag vet är att det just nu sitter som en smäck att få in en heltidslön och jag kommer nog att känna så under ett bra tag framöver. Särskilt eftersom barnen för tillfället kostar skjortan och halva ärmen. Vi bekostar ju äldsta barnets hyra samt bidrar till övriga omkostnader under studierna. Detta kommer att pågå i nästan två år till, eftersom den folkhögskoleutbildning han valt ger studielån först ett halvår efter att han fyllt 20. 

Flytten till Stockholm var också ett slukhål av utgifter. En vägg var tvungen att byggas, loftsängarna bytas mot golvsängar, mannen vill ha ny tv (orkar inte gå in på det men jag är beredd att hålla med då samtliga inblandade riskerar stroke varje gång vi försöker göra något avancerat med åbäket, som att streama), barnen blev i ett mammasvagt ögonblick lovade en rejäl hacka till nya kläder inför skolstarten och minstingen fick gå till frisör för "lager" vad nu det betyder men det inbegriper inte klippning med min hobbysax i badrummet. 

Den ljuvligt kostnadsfria kulturskolan i Hudik byts mot privatlektioner eftersom Stockholm har eonlånga köer och därtill den dåliga smaken att förlägga musikundervisningen till kransförorterna vilket inte är ett alternativ med ett barn som knappt hittar till närmaste T-banestation.

Det formligen rinner stålars ur min privatekonomi just nu och räntorna...nej, jag vill inte ens prata om det, det är för jobbigt. Dessutom orkar jag inte med förnumstiga kommentarer från er som lyckats hacka boende på liten ort och saknar lån. Vi har lån, ok? STORA lån. Vilket fram tills helt nyligen var en icke-fråga, men nu har det blivit en fråga. 

Så summerat: Arbetslivet har nog inte förändrats, men mitt val av arbetsplats/ort samt min egen inställning till jobb har förändrats. Familjen vill gärna se att jag omallokerar till Stockholm men det sitter långt inne att släppa den här gobiten. Det känns som att jag hittat en glipa i systemet. De får kicka ut mig helt enkelt.

Mvh
FruEfficientBadass

Västkustveckan

Det kom ju några önskemål om att redogöra för västkustveckan i kommentatorsfältet till "Önskeinlägg". Någon refererade till en "reseguide" som verkade ha utlovats. Inte av mig i alla fall, för min västkustvecka var allt annat än heltäckande. Men jag kan ju ta tillfället i akt att visa lite bilder. För fint är det, måste tillstås, även om jag som Stockholmare föredrar de lite grönare kobbarna på östsidan (GBG shitstorm coming up).

Utsikt från huset

Vi hyrde ett hus i Stockevik tillsammans med min svägerska med familj. Det var lite lustigt, för min svägerska - trots att hon är västkustare - hade tagit fel på ort så bara någon timme innan incheck trodde vi alla att vi skulle till Stockevik på Orust. Men det var alltså Stockevik mellan Fiskebäckskil och...andra ställen. 

Dagen vi kom dit visade sig västkusten från sin bästa sida. Glittrande vatten, goa gôbbar, krabbor och maneter (hua). Huset var fantastiskt. En stor vit villa med gott om utrymme för oss nio. Själv sov jag i en utbyggnation med ateljétak, säkert fem meter i höjd. Två rymliga badrum, varav det ena var nere i källaren men där spökade det enligt 15-åringen, som gråtande ringde mig vid dusch och krävde eskort upp (hur ska de klara sig i livet barna?).

Enligt väderprognosen skulle det vara fint i två dagar och därefter regn varför vi ägnade de första dagarna åt bad. Naturligtvis Lysekil med dopp från klippor men också i Stockevik. En tidig morgon cyklade jag ner till Fiskebäckskil och chillade med överklassen som hasade runt parvis i vita morgonrockar längs med strandpromenaden.

Inte mitt barn tyvärr, de dyker inte sådär.

Sen gick vi mycket i närområdet. Naturen är överjordiskt vacker och promenadslingorna väl ingådda (ord?). En favorittur var upp för en närliggande kulle och ner i en vik där vi hittade allsköns vattendjur till småkusinernas förtjusning. 

Jag tog också en dygnslång tur till min vän Blottaren i Dalsland. Nedan exponerar hon sig för en stackars man som hamnat på avvägar. Vi spelade 20-frågor-i-bastun, badade näck och fick egenskjuten älg i den möraste bourgignon jag någonsin ätit.

Jag fick också en guidad rundtur i området inklusive Dalslands konstmuseum och ingenjörshistoria i en avancerad akvedukt. Ni kanske tror att jag driver med er nu, men det var en snudd på livsomvälvande upplevelse. Akvedukten i Håverud alltså. 

Jag besökte också köpcentret i Mellerud, men det var lite läskigt. Folk dekorerade sina cowboyhattar med hajtänder och jag svär att jag såg en banjo i baksätet på en Cheva på Coops parkering. (Hoppas nu inte att jag har läsare i Mellerud).

Övrig tid la vi på att besöka sevärdheter som Ikea i Uddevalla samt en stor mängd loppisar. Resan sammanföll med att äldsta barnet precis fått erbjudande om bostad, så fokus var på att hitta lämplig säng inför e-order samt diverse köksrekvisita. 

Skotterud är tydligen nya Sultan.

Jag har säkert berättat att jag under consumer sucker years hängde på Ikea så gott som varje månad, kanske flera gånger faktiskt. Jag älskade Ikea. Nu avskyr jag Ikea. Jag får nästan kvävningskänslor där inne och hatar att de lyckas skjutsa mig igenom köpvarvet, som om vore jag en labbråtta (vad hände med genvägarna?)

Men barnen ÄLSKADE stället och då inte enbart barnavdelningen. Nej, alla soffor skulle provsittas, alla gardiner skulle kännas på. Så går det när man ägnar sig åt avhållsamhet, det blir exotiskt. Ni må tro att de skämdes när jag lekte OS vid utgången (sprang ut med händerna höjda mot skyn i en segergest). 

En annan köpupplevelse var Erikshjälpen i Uddevalla. Det var folkfest. När vi kom dit stod folk och köade. Inne var det typ 1,90 i takhöjd och sååå varmt, sååå trångt. Hemifrån-flyttaren hittade en del grejer men jag satt mest i cafét och tittade på klockan. Men jag lyckades få med mig ett par buntar linneservetter till ingen peng alls.

Vi rådfrågade också en granne om vad man kunde hitta på en regnig dag. Hon rekommenderade en sorts outlet någon timme bort. Där skulle också finnas en helt "fantastisk lekplats", och eftersom småkusinerna har mycket energi tyckte vi att det lät värt att pröva. Jag kan för mitt liv inte minnas vad stället hette, men den läsare som på Insta sa att hon hade ställe i Grundsund kan säkert fylla i luckan. Tror det låg på Orust eller Tjörn. 

Det var i alla fall ett inferno. Jag begriper inte hur folk frivilligt åker dit. Det var som en sorts miniatyr av Ullared med en massa skit och hur mycket folk som helst. Huvudattraktionen var tydligen "restaurangen" där man kunde äta billiga räkmackor. 

Restaurangen kändes mer som matsalen på ett ålderdomshem (reviderat efter kommentar) och jag drabbades av akut olust. Det gjorde övriga familjemedlemmar också, så vi lämnade rätt snabbt. Men det var fin väg till och från, man åkte färja vid flera tillfällen.

Den kanske bästa dagen så som jag minns det var när alla drog iväg på utflykt utom jag som fick huset för mig själv. Min man tog barnen på Liseberg och resten drog tillbaka till Lysekil för att besöka Havets Hus. Jag låg inomhus och läste hela dagen. 

Nu låter jag som en världsfrånvänd och asocial person men det stämmer bara delvis. Vi hade härligt umgänge under resten av tiden, stora middagar med sammanlagt fem barn, ibland gäster från Göteborg, och det gladde oss mycket att kusinerna fick så mycket tid tillsammans. Tid för vad? Att spela in TikTok-videos såklart. 

Extra dimension blev det ju av att äldsta barnet nu flyttar hemifrån, så det var lite "sista-sommaren-med-gänget"-känsla. En annan USP var att jag fick mycket tid med min svägerska och hon är alltid rolig att hänga med. Hon gav mig rejält med input till mitt nästa bokprojekt som tangerar ämnen som estetik.

Ja som ni ser har jag inte så mycket att bistå med i västkustfrågan. Jag kan absolut rekommendera det. Västkusten alltså. Man kanske inte måste hyra ett så dyrt hus som vi gjorde (jag törs inte ens skriva ut siffran) utan ta hjälp av STF för tidig bokning (de lär gå åt snabbt). Det vi gjorde bra ur frugalt perspektiv var att vi i princip bara åt hemma. Folk vaknade sent så det blev frukost och middag, på sin höjd en glass på stan. 

Veckan avslutades i Göteborg och min svärfars 80-årsdag. Se så stilig han är i sin 2nd hand-fyndade smoking.

Mvh
FruEfficientBadass