Återgång till arbetslivet - skillnad nu och då

”Berätta om återgången till arbetslivet, skillnad nu och då?”. Så lät önskemålet kring ämne från en kommentator i "Önskeinläggs-inlägget". Jag har ju tangerat ämnet i ett tidigare inlägg, men eftersom jag nu närmar mig årsdagen kan jag brodera ut lite mer.

Om jag ska sammanfatta det i en mening kan jag säga att det inte rör sig så mycket om att arbetslivet förändrats, utan att jag valde en annan typ av jobb. På vilket sätt var detta en framgångsfaktor?

1. Jag valde ett jobb på landsorten, ej i Stockholm. Detta gör stor skillnad för stressnivå och fladder. Med ”fladder” menar jag det stockholmssyndrom som gör att företrädesvis tjänstemän tar jobbet på blodigt allvar vilket resulterar i onödiga arbetsplatskonflikter, rödflammande chefer som kräver krismöten i tid och otid samt diverse backstabbing. Jag har inget av detta i min nuvarande tjänst. Däremot skrattar jag på jobbet nästan varje dag, ibland flera gånger.

2. Jag valde ett prestigelöst jobb. Jag gick från att vara marknads- och försäljningschef i ett börsnoterat, internationellt industriföretag till att bli fältsäljare i ett svenskt onoterat bolag i en oglamourös bransch. Min bransch drar inte till sig strebrar. Det gör att fladdret minskar. Jag tror till och med att det finns en graf som förklarar detta orsakssamband:

3. Jag valde ett jobb utan krav på facetime. Så länge jag når mina mål får jag inga följdfrågor på var/när/hur. Det innebär att jag någon gång ibland går in och tillbringar lördag förmiddag på jobbet för att få några surdegar ur händerna. Men det innebär också att jag någon gång har checkat ut tidigare en fredag för att vegetera i bubbelpoolen på Centralbadet. Jag har inget emot att jobba mycket och intensivt i perioder. Men det bygger på att jag i perioder INTE behöver jobba mycket och intensivt. Det jag tycker är helt själadödande däremot, är uttalade eller outtalade krav på att sitta av tid i ett kontorslandskap, oavsett om det finns saker att göra eller inte. 

4. Jag har ett jobb med stor variation. Ingen dag är den andra lik. Jag får utlopp för mitt sociala behov i kundkontakt med folk på alla nivåer inom regionens företag. Jag får också se unika och stundtals spännande miljöer ute hos kund. Så sent som för en vecka sedan var jag på en anläggning med högsta säkerhetsklassning där jag fick se stora coola maskiner manövrerade av Riktiga Män i varselkläder och skit under naglarna.

5. Jag har trevliga och hjälpsamma kollegor. Se punkt 1.

6. Jag har en bra chef. Se punkt 1.

7. Jag har bra lön. Jag vet inte hur det gått till, men jag ligger på en lön som i min värld är 10 lakan för hög för det jobb jag gör. Och jag tror inte att det beror på att företaget vid min anställning gjorde [den korrekta] bedömningen att jag var en fixstjärna. Utan det är där lönerna för den här tjänsten ligger. Så antingen har jag under åren i ekorrhjulet bara blåst mig själv genom att tro att en chefstjänst genererar väsentligt högre lön. Eller så har lönerna ökat markant under de år jag inte jobbade. Oavsett vilket tackar jag och tar emot.

Så summerat. Jag är rimligt nöjd över att jobba. Trots att jag inte hinner gå hemma på gården och skrota. Jag är glad över skrotåren och jag kommer inte att jobba fram till ordinarie pension, rest assured. Men som jag tidigare missionerat: Det är bra mycket roligare att jobba när man har ett rejält stash på banken. 

Måste jag jobba för att klara av min Flamingo-FI? I själva begreppet Flamingo-FI ligger ju att man helt eller delvis jobbar i perioder så svaret är ja, särskilt om jag vill göra extravaganta saker som att ibland ta ett glas rosé på Negresco. 

Tanken den här rundan var ju att jag skulle jobba tills det lugnat ner sig på världshaven kring vuxensaker som inflation, höga räntor etc. Och dessa saker har ju inte löst sig sist jag kollade, vi måste tydligen ta en ekonomisk smäll ink. ökad arbetslöshet först om jag förstått saken rätt. Rätt tajming för uppsägning blir således tidigast om 1,5-2 år. 

Det enda jag vet är att det just nu sitter som en smäck att få in en heltidslön och jag kommer nog att känna så under ett bra tag framöver. Särskilt eftersom barnen för tillfället kostar skjortan och halva ärmen. Vi bekostar ju äldsta barnets hyra samt bidrar till övriga omkostnader under studierna. Detta kommer att pågå i nästan två år till, eftersom den folkhögskoleutbildning han valt ger studielån först ett halvår efter att han fyllt 20. 

Flytten till Stockholm var också ett slukhål av utgifter. En vägg var tvungen att byggas, loftsängarna bytas mot golvsängar, mannen vill ha ny tv (orkar inte gå in på det men jag är beredd att hålla med då samtliga inblandade riskerar stroke varje gång vi försöker göra något avancerat med åbäket, som att streama), barnen blev i ett mammasvagt ögonblick lovade en rejäl hacka till nya kläder inför skolstarten och minstingen fick gå till frisör för "lager" vad nu det betyder men det inbegriper inte klippning med min hobbysax i badrummet. 

Den ljuvligt kostnadsfria kulturskolan i Hudik byts mot privatlektioner eftersom Stockholm har eonlånga köer och därtill den dåliga smaken att förlägga musikundervisningen till kransförorterna vilket inte är ett alternativ med ett barn som knappt hittar till närmaste T-banestation.

Det formligen rinner stålars ur min privatekonomi just nu och räntorna...nej, jag vill inte ens prata om det, det är för jobbigt. Dessutom orkar jag inte med förnumstiga kommentarer från er som lyckats hacka boende på liten ort och saknar lån. Vi har lån, ok? STORA lån. Vilket fram tills helt nyligen var en icke-fråga, men nu har det blivit en fråga. 

Så summerat: Arbetslivet har nog inte förändrats, men mitt val av arbetsplats/ort samt min egen inställning till jobb har förändrats. Familjen vill gärna se att jag omallokerar till Stockholm men det sitter långt inne att släppa den här gobiten. Det känns som att jag hittat en glipa i systemet. De får kicka ut mig helt enkelt.

Mvh
FruEfficientBadass