Mindful shopping (eller bara patetiskt?)

Tanken har varit med mig en tid nu. Vi behöver en ny tvål till badrummet, en flytande tvål att späda ut och ha i min Mujibehållare.* Jag har kikat lite i hyllorna på de ställen jag vanligtvis handlar på, det vill säga Lidl och Coop, men inte hittat något som fallit mig i smaken. Så en dag i juni tog jag och minstingen cykeln iväg till meckat på området: ICA Maxi. Säga vad man vill om konceptet ICA Maxi, men de har ett enormt sortiment finkem. Jag hade också behov av att köpa en ny batch av min enda hudkräm, Nivea Soft, och eftersom jag har egen erfarenhet av hur jävliga skickliga ICA:s finkemsinköpare är vet jag att jag nästan garanterat får bäst pris just där. 

Det var ett äfventyr. Vi är ju inte så ofta på Maxi, av såväl logistiska som ideologiska skäl.** Men djeeeesus vad mycket prylar. Det är som ett varuhus! Uppskattningsvis 40% av butiksytan krängde annat än mat: minigrillar, doftljus, färgglada plastmuggar specifikt framtagna för att tas med på picknick. En maximalists våta dröm. "Ea!" som min dotter brukade skrika som liten när hon ville ha ”mera” av något, företrädesvis saft. 

Väl inne i finkemshyllan, eller ska jag säga; finkemshyllorna, tog det mig några minuter att navigera rätt. Om jag minns rätt talar vi fyra hyllängder uppdelade på säkert ett tjugotal sektioner, vidhörande gavlar och därtill separata bordsexponeringar med schampoon, balsam, krämer, smink, hårfärg, ja till och med hårfärg specifikt riktad mot män, ja SKÄGGFÄRG omg visste inte att det fanns. Den dagen jag kommer på min man med att färga skägget då vet jag att han har en affär. 

Så till slut hittade jag rätt hylla och började botanisera och efter en tio minuters sniffande på alla tvålar beslöt jag mig så för nedan artikel. Varumärket heter "Gunry" och klingar bekant. Var inte det de där tantiga tvålarna man kunde hitta i mormors badrum med doft av äpple, liljekonvalj och annat damigt? Uppenbarligen har de haft en varumärkeskonsult inne för den här mörkbruna flaskan med typsnitt artisanale känns väldigt trendig, som att den försöker att vara "Lilla Bruket"-ish minus en nolla på priset. För den kostade bara 19 kronooor (på kampanj, någon på Gunry hade fått The ICA Treatement i Solna).


Flaskans utseende hade emellertid ingenting med mitt köpbeslut att göra eftersom jag häller över innehållet i min eminenta Muji-refill-mousseflaska (25% tvål, 50% vatten, resten skakutrymme för maximalt skum) som inte bara är barmhärtigt befriad från varumärken (minus Muji då) utan också bjuder på lyxigt skum varje gång man pumpar. Du hittar den om du googlar på Muji PET Foam Pump Bottle 250 ml och den är genomskinlig, inte vit. Har för mig att den var hyfsat dyr, kanske 100 kr, men värt det för du gör av med mindre än hälften så mycket tvål. Och skulle tvålen vara på upphällningen adderar du bara lite vatten och skakar om och vips har du full behållare igen, tada (funkar bara ett begränsat antal gånger dock, sen tvättar du händerna på icke-FHM-compliant vis med bara vatten). Nej, det var doften jag gillade, en lite rustik blandning av rosmarin och bergamott. Den kändes unisex, fräsch och natuuuuurlig liksom.



Var vill jag komma med denna poänglösa historia undrar kanske vän av ordning (du)? Jo, mitt liv är så decluttrat på allt vad konsumtion och blingbling heter -  även på extraordinära upplevelser som att salongsberusad shoppa bort 10 lakan under en eftermiddag i London eller casha upp detsamma för en Burberrytrench på La Fayette i Berlin (bitterljuva minnen), men även småputtriga kickar som att dra hem HM-kläder till kidsen inför skolstart för 3 000 kronor eller för den delen "unna sig" ett par nya vinterstövlar eller två för att de var på rea, trots att man redan har en fungerande uppsättning i garderoben - att en så enkel sak som att köpa pumptvål till badrummet blir lite av ett äfventyr. Ett äfventyr som kom att kosta mig 19 kronor. Men själva förarbetet (att sondera övriga butiker) och själva genomförandet (besöket med minstingen på Maxi) omgärdades av viss förväntan, en känsla av spänning (ja patetiskt) och också en förnöjsam kick när jag lyckats smussla ut flaskan i min rymliga handväska utan att betala. 

Jag skojar, skulle aldrig snatta med barnen i släptåg, kan ge trauman för livet. Är det inte mäktigt? Att jag kan få ut samma - om inte en bättre - "köpupplevelse" som Klarna säger -  på att köpa en flaska pumptvål som att gå loss på höstmodet i fjärran land? 

Och och och! Det handlar även om något annat. Jag kan inte komma på något bättre ord än just "mindfulness". Mitt schema är så rent, min hjärna så luftad, att jag faktiskt kan tillåta mig att göra en hel utflykt kring detta banala inköp. "Mindful shopping"? Lite som man tänker sig att pensionärerna i Provence går och handlar lördagslunch på torget: Man cruisar, man diskuterar, man provsmakar...man klickar INTE hem bulimiska mängder mat på Instacart eller vad de nu har i Frankrike - säkert någon retarderad variant som involverar Minitel. Är det någon därute som fattar vad jag menar? Hohooo? 

Och om ja, har du själv någon frugal shoppingupplevelse att bjuda på? 

Mvh/
FruEfficientBadass


* Jag har p g a slemkonsistens givit upp försöken att göra egen tvål. Synd för det var roligt.
** Ideologiska i det att jag ogärna betalar mycket för min mat när jag kan köpa den billigare och lägga diffen i indexfonden. Undantaget kött där jag mer börjat handlat från Reko-ring. Annat inlägg.

Corporate cringe

Anonym 10:05 tipsade mig i ett tidigare inlägg om en YouTuber vid namn Joshua Fluke. Jag hade aldrig hört talas om karln (pojken?), än mindre om hela den subkategori av "corporate cringe" han företräder. Men jag hade en riktigt underhållande kväll där jag kollade igenom ett antal av hans videos och för dig som fortfarande tuggar kontorslandskap kan jag här presentera några favoriter till din nästa maratonsittning i Zoo[m].

"The Cult in Corporate Culture"


OMG så många minnen...Med ett förflutet företrädesvis inom sälj är ju den här typen av events vardagsmat. Av någon anledning anses säljare inte funka om de inte får fåna sig i grupp åtminstone två gånger per år. Klättra på ölbackar, trilla ur kanot, bygga jätte-plocke-pinn, spela in filmparodier, lösa deckargåtor, been there done that. Minns särskilt ett tillfälle i slutet av min karriär där jag och den nordeuropeiska delen av mitt affärsområde stängdes in på en herrgård utanför Paris där vi under en hel dag skulle repetera en sorts ursprungsbefolkningsdans (haka?) fast med ord tagna ur företagets värdegrund. Hua. Tror skiten filmade också, total förnedring. När vi bara hade kunnat få åka in till Paris och strosa runt och umgås som människor!?

"Employee Stockholm Syndrome"


Det här är något jag faktiskt funderat en del på. Varför talar folk så bra som sina forna arbetsgivare, även om de fått kicken? Jag fattar också att man vill spela stoisk och cool inför framtida "utmaningar" i syfte att säkerställa sitt långsiktiga consumer suckerae. Men man har ju också ett ganska harmlöst alternativ nämligen att inte säga någonting. Det är ju inte någon som sitter och för övergripande bok över vilka som tar ett avsked bra. Rekryterare kan ju inte bry sig mindre. Får de cahsa in skiter väl de i huruvida du postat positiva exklamationer på nätet eller ej. Ytterligare ett mysterium är fölket som med någon form av tourettes återkommande postar inlägg på temat den egna arbetsgivarens förträfflighet i någon form av pluralis majestatis: "Vi på Corporate Bullshit är stolta över att kunna presentera den kundundersökning som visar att vi är bäst i landet på att leverera seamless beaver solutions world-wide. Utan våra fantastiska medarbetare är vi ingenting!". Eeh förlåt, jag har helt missat att du köpt in dig i företaget? Men det är en annan cuppa.

"HR Word Vomit"


Jag skrattar bara jag ser försättsbilden. OMG OMG. Så mycket HR-bullshit jag tvingats lyssna på genom åren. Både på utbildningar, i möten och på olika konferenser. Som mellanchef antas man också vara någon form av HR-person med vidhörande uppsättning vokabulär och det kröp i mig varenda gång jag gick in i ett utvecklingssamtal med en bunt intetsägande bullshit under armen. HUUUR ska vi kunna slå hål på en och en halv timme med denna sörja? Riktigt spännande minns jag på industriföretaget där alla mellanchefer, inklusive logistikchefen, var beordrade att använda samma av internationella HK framtagna utvecklingssamtalsmall. "Asså, hur ska jag kunna ha ett givande samtal med truck-Berra om  'passion for innovation', han vill ju bara prata om längden på fikarasten!?".

Har du några corporate cringe-historier att bjucka på?

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt köksprojekt

Som jag nämnde i onsdagens inlägg höll jag på att trilla dit big time i Mujis webbshop. När jag rycktes loss ur mitt katatoniska tillstånd kände jag att jag var tvungen att åtgärda ett störomoment i köket nämligen klädhängaren. Det är ju ett bonnakök som förr hade någon form av grovingång i ladugården där man också hängde sina...ladugårdskläder. Idag går vi ju rätt in i köket och det finns varken garderob eller annan ytterklädesförvaring än en kroklist. Eftersom vi är fem pers med i vissa fall flera vinterjackor var överlastas dessa krokar och en krok föll under vintern av. Jättekonstigt, eftersom det var en kvalitetshängare från IKEA. Det var när jag joxade runt med den här hängaren som jag kom till insikt: Jag måste måla köksdörrarna.


Köket gjordes om från gammalt bonnakök till "modernt" på 50-talet och inreddes därefter: Mellanbrun panel och gul småblommig tapet. Rätt fint egentligen, men på 90-talet fick mitt tonåriga jag för sig att måla hela köket blått. Hur jag fick släktens tillåtelse att göra detta (huset var då fortfarande i min morfars ägo) är än idag en gåta. Jag minns min morfars tappra min när han tog del av resultatet. Han var så glad att jag intresserade mig för stället och ville så gärna ge mig beröm (vilket han också gjorde), men det sken ändå igenom att han tyckte att det var...väldigt blått.



Tidigare var även panelen och köksluckorna som skymtar till höger på bilden ovan blå, samma blå som hörnskåpet. Men för kanske sju år sedan fick jag ett ryck och målade dessa vita, eftersom jag inte stod ut. Det var för mörkt, för 90-tal och var en konstant reminder om min parhäst i uppdraget som var min bodybuilder-boyfriend från Bromma. Jag orkade vid detta tillfälle emellertid inte ta mig an hela köket och vi har väl liksom vant oss att leva med det. Men när jag nu adderade ytterligare en klädhängare (se gul kroklist på ytterdörren) blev det bara för mycket. Olika nyanser av blått, lite gult, svarta krokar...som ett sammelsurium av "orkar-inte"-projekt av det slag som är så inkompatibelt med alla de minimalistvideos jag sett nyligen, exempelvis den här.

Om ni minns mitt gästrumprojekt från maj så blev det en halv dunk vit linoljefärg över och efter att ha köpt till en liter för runt 350 spänn blev det måla av. Ni kanske blir chockade nu men jag arbetade inte fackmannamässigt utan torkade av bara av allt som skulle målas med linoljesåpa och sen körde jag. Ett tunt grundlager utblandat med terpentin och ett par dagar efter ännu ett lager koncentrerad linoljefärg. BAM vitt vitt vitt. Jag målade även krokarna så att de liksom skulle smälta in och inte utgöra visuellt skräp.



Är vitt tråkigt? Kanske. Är vitt opraktiskt? Kenske det kenske. Är vitt störande? Nay! Vitt är vitt, en icke-färg och det är enligt mina studier snudd på omöjligt att tröttna på vitt. Dessutom behöver det här köket allt ljus det kan få, givet att det bara har ett fönster, ett fönster som på grund av hörnläge inte släpper in särskilt mycket ljus. 

Jag är mycket nöjd med det hela och tror att min morfar hade varit hyfsat ok med resultatet. Helst hade han velat ha det som på förr med mellanbrunt och blommigt, men det varken vill eller kan jag återskapa. 

Har du några inredningsprojekt i sommar?

Mvh/
FruEfficientBadass