Går in på tredje året som fri

Jag har inte stenkoll på datumen, men det var nu runt två år sedan jag plockade ihop mina få pinaler från start-up-skrivbordet och checkade ut ur gängse yrkesliv. Jag skrev ju ett inlägg om det då, den nästan höga känsla jag erfor första dagarna och veckorna, när jag yster som en kalv på vårsläpp cyklade runt i Stockholm, badade i whatever vatten jag hittade och liksom snortade livet.

År ett i frihet var som en enda lång djurgårdspromenad. Jag och mitt side hustle, sida vid sida, varje dag. Det var som att jag gick av mig 18 år av kontor. Jag kan nästan inte beskriva vilket underbart år det var. Det var ett år då jag förstod att det inte var en del av min personlighet att vara konstant orolig för att ha cancer och ALS (ok hypokondrin gör sig påmind då och då även idag men betyyydligt mer sällan). Det var året jag nästan dagligen skrattade högt, flera gånger, utan att låtsas att de holländska chefernas skämt var roliga (ok de var rätt roliga, men fransmännen...). Det var också ett år då jag liksom vande mig vid att välbefinnande och brist på ångest var mitt nya liv. Det var ett underbart år, med grand finale för knappt ett år sedan. Jag tror att det var veckan före midsommar som vi packade ett sista lass i bilen, tog en frukost på Riche och sedan drog norröver. Och sen kom år två.

År två har varit snudd på surrealistiskt. Min ursprungliga dröm, som jag väldigt löst skisserade där i kontorslandskapet, var att få vara på landet och se årstidernas skiftningar. Oh boy, har jag sett årstider skifta. Inte alltid av positivt slag. November på landet går väl an - man tänder brasor, sätter långkok och kan fortfarande baka paj på vinteräpplen. Julen var fantastisk, med spontana turer till Hassela som nu låg en timme bort, inte 4 timmar livsfarlig knökfull E4. Men sen...Januari, februari, mars. Corona på det. April, maj, hagel som aldrig tog slut. Lövsprickningen började på riktigt för typ tre veckor sen. Men sen, i slutet av maj, första veckan av juni: Vilken ynnest! Vi är ju aldrig här den här tiden på året och att se syrenen i blom, liljekonvaljerna bakom härbret, vitsipporna vid kvarnen...alltså, catch-ing i samtliga belöningssystem. Och att leva coronaliv i öppet landskap är troligtvis en helt annan sak än att göra det i Stockholms innerstad. Vi har överlag upplevt väldigt liten skillnad i våra liv, minus att mina studier plötsligt blev på distans vilket bara var ett plus.

Jag och min man satt i våra folkdräkter på nationaldagen och pratade:
Jag: "Minns du hur det var förr om åren? Den här tiden var som värst med skolpicknickar, avslutningar på olika aktiviteter och därtill vår absoluta jobbpeak innan semestern."
Han: "Ja och sen jobbade vi ytterligare några veckor innan vi kunde åka upp för 3-4 veckors semester. Då hade trädgården vuxit igen så att vi var tvungna att dra igång röjsågen och meja ner det värsta för att sen snabbt sätta igång med något renoveringsprojekt så att vi skulle hinna klart under tiden här. Nu är allt redan på bana."
Jag: "Jag brukade alltid få ryggskott då. Och vi kunde inte ta in allt det härliga eftersom vi var så stressade, både över jobbet som varit, mail som kunde dyka upp under semestern och över att vi hade så kort tid att göra allt vi ville hinna med."
Han: "En helt galen prioritering."

En Helt Galen Prioritering. Vi jobbade som djur för att ha råd att bo i stan med allt vad det innebar och hade bara några ynka veckor om året till det liv vi ville leva. Men eftersom vårt övriga liv tog så mycket tid förminskades även dessa veckor till ett stressmoment. Mot nu - visserligen extra lugnt skolavslutningsmässigt på grund av corona - när vi bara glider runt och giggar lite, pysslar med hus och trädgård i godan ro. Visserligen var våra sista års jobb en förutsättning för det liv vi lever nu på grund av stashbygge, men de åren representerar ju bara en bråkdel av våra yrkesliv.

Och nu går jag in på år tre. Förhoppningsvis får jag någon form av gig-samarbete med den redaktion jag praktiserade på under våren. Parallellt med det kommer jag att läsa en distanskurs till hösten för att motivera uthyrning och få den sista batchen studiebidrag. Sen vet jag inte. Livet är som en tomt A4 och det enda jag vet är att jag inte kommer att fylla det med TPS-reports. Jag tog alltså i måndags tag i mitt tvåårsjubileum på det enda sätt som kändes rimligt: Jag drog ner gardinerna i TV-rummet, tände en brasa och såg om en av världens bästa filmer på temat "corporate life sucks" nämligen "Min pappa Toni Erdmann".

Eftersom jag själv jobbat en del i östeuropeisk kontext slår den an en alldeles särskild sträng av komisk ångest - powerpointpresentationer i plastiga konferensrum med fläckiga heltäckningsmattor, konstant tjat om feedback och affärspolitisk lingo med spelregler som kräver en livstid att förstå. Den karriärlystna unga kvinnan och hennes urballade pappa. Hon får representera det jag var och han det jag är på väg att bli. Jag ger mig inte förrän jag har på mig en likadan karnevalskostym som skymtar på bilden ovan. För övrigt en av de roligaste scener på film jag någonsin har sett, när han dyker upp på hennes teambuidling-lunch. "Es ist vielleicht gut für das Team?"

I en ChooseFI nyligen hörde jag en förrymd corporate-man vid namn Fritz försöka förklara hur det känns att bli fri. Han uttryckte det någonting i stil med att "Det är som att förklara för någon hur det är att vara gift. Man kan läsa om andra som är det och försöka föreställa sig det, men det är först när man är det som man förstår hur det är." Som ni kanske anar är det alltså inte bara glossy magazine swell happiness hela tiden och det är säkerligen olika för alla (mycket märkligt annars), men det är precis lika mångfacetterat, komplext och i grunden härligt som man tänker sig det. Han betonade också vikten av att förbereda sig mentalt så att man inte bara flåsar i mål mot sitt FI-tal och sen abrupt klipper allt på en gång, utan plan för hur man kommer att tillbringa sina dagar. Jag hade i och med barn och side hustle (och bloggen för den delen) ett ramverk, och det tror jag är a och o för att inte drabbas av post-traumatisk stress (4real!). Så min uppmaning till dig som läser detta inlägg är två:

1) Om du redan är fri från gängse yrkesliv - hur skulle du beskriva det?
2) Om du fortfarande är på resan - planerar du för din kommande vardag och i så fall hur?

Mvh/
FruEfficientBadass