Jag har sagt upp mig - igen

Tack kära ni för era engagerade kommentarer i förra inlägget. Jag tror kanske att jag redan innan inlägget publicerades åtminstone undermedvetet landat i en insikt nämligen det en läsare så adekvat formulerade:

"Det är dags för förenkling av livet lika brutalt som du rensar bland prylarna, så att du kan andas igen."

Så här gick det till. Jag skrev inlägget den 21 juni. Någon vecka tidigare hade jag gjort en mastodontresa i jobbet. Jag började i västraste Hälsingland på morgonen, sneddade via Bollnäs ner till Gävle för kundbesök och kom hem till Stockholm på kvällen, nio timmar efter start. Min rygg kändes som en [vet inte vilken liknelse jag ska använda men något stelt och dysfunktionellt]. 

Dagen efter var det minstingens avslutning och innan jag skulle dit satt jag hemma och köttade Outlook och telefonsamtal från kunder som, artvidrigt för Hälsingland, var jobbiga. "Menar du allvar med det här priset" et al. Jag var m a o mottaglig för extern input. Och gick in på vidersajten Monster, bara för att tvinga mig att sondera terrängen.

Döm om min förvåning om där låg ett jobb som var spot on. Storkundssäljare, Stockholm, ett affärssegment jag känner väl till sedan tidigare jobb, vissa specifikationer som jag numera är en expert på. Jag bestämde mig för att söka jobbet och klickade på vidhörande länk men den stod bara och snurrade varför jag gjorde något atypiskt för mig: Jag mailade rekryterande chef. Ni vet det där namnet som står "om du har några frågor om tjänsten". 

Jag hade inga som helst frågor om tjänsten, för den var som Klippt och Skuren för mig. Och det skrev jag, exakt så: "Hej, jag är som Klippt och Skuren för den här tjänsten". Tre korta punkter, mitt cv och en ursäkt för att jag sidsteppat systemet. 

När jag kom ut från dotterns avslutning såg jag ett missat samtal från okänt nummer och när jag ringde upp hamnade jag i röstbrevlådan hos rekryterande chef. Ni må tro att jag odlade min grandiosa personlighetsstörning under några minuter. Tills det att rekryterande chef ringde upp och då trillade polletten ner. Jag kände ju karln! Vi jobbade tillsammans för 15 år sen. Jag ska inte säga att vi är vänner, för vi har inte haft kontakt sedan dess. Men vi känner varandra på det genuina sätt som man gör med kollegor man tillskansade sig i 23-årsåldern och delade ett stort antal festiva events med i en "work hard play hard"-miljö. Trevligt kille, inget snack om det. Kanske ingen streber då det begav sig, men det visade sig att han gjort en rätt gedigen karriär efter det vilket renderat honom en rätt hög position på det företag där jag sökte jobb. 

Efter uppdateringar och allmänt snack bjöd han in mig på intervju måndagen efter. Jag träffar honom och HR-chefen och får dagen efter inbjudan att göra tester. Måndagen efter har jag uppföljningssamtal med HR-chefen och på fredagen träffar jag vd, som för övrigt var som en manlig replika av mig.

Förra fredagen fick jag ett erbjudande och efter lite förhandling tackade jag ja. I tisdags sa jag upp mig. Ett inte alltför upplyftande samtal då jag verkligen gillar min chef, gillar mitt jobb, mina kollegor och min kundstock (eller delar därav). 

Vid publicering återstår således en vecka av mitt arbetsliv i Hälsingland eftersom jag har en månads uppsägningstid och går på semester nästa fredag. Det känns både vemodigt och bra. Jag vet att detta är den minst dåliga lösningen. Jag vet att det är det bästa för barnen (och således för mig). Jag vet sannerligen att det är det mest ekonomiska lösningen då jag lyfter min bruttolön med 40 procent. Men ändå. Min chef...den mest jordnära, underbara kvinna jag vet. Vi har så kul ihop, kan skratta så att tårarna rinner en tisdag på jobbet. Mina gubbar, männen i varselkläder som man bara kan glida in hos och säga vad som helst och de bara nickar bifall och replikerar något opassande på hälsingedialekt. 

En del av mig känner att jag släppt iväg en goding. Nu har jag iofs fått ledningens signal om att jag är välkommen tillbaka när som, oavsett geografi, men ni vet. Det krävs ett avhopp, en vakans. Tydligen fanns det planer för mig att ta andra mer kvalificerade roller, men det är inget som hade kunnat påverka mitt beslut att ta mig längre söderut.

På plussidan, förutom att jag får vara veckovis med barnen som snart flyttar hemifrån, är att jag slipper 20 timmar i bil per vecka. Vintertid i halt, snöigt och mörkt landskap. Samt att jag slipper cruisa in på en öde gård där vatten och el gärna trilskas under vinterhalvåret. Jag får leva i värme och närhet till allt som betyder något för mig. 

Tack för att ni bidrog med insikter och kloka inspel. Nu återstår framtida anekdoter om att återinträda i det så kallade ekorrhjulet på riktigt. Och för första gången i livet ska jag jobba i tyskt bolag. Det kan bli hur som helst. Men en sak vet jag - detta blir mitt sista jobb. 

Mvh

FruEfficientBadass