Hantera vardagens små katastrofer

När vi kom hem från den tidigare beskrivna Stockholmsvistelsen väntade oss två dåliga ting. En av hönorna hade dött. Vi märkte redan på julafton att hon inte längre kunde gå varför vi tog in henne i stugvärmen för att se om det kanske rörde sig om en enkel förfrysning. Hönan var vid gott mod och lät sig villigt matas med majs i kattens transportbur, inlindad i plädar och handdukar. Men när hon efter flera timmar fortfarande kravlade sig fram med hjälp av vingarna anade vi att det var något rejält fel på henne. Typ stroke. Vad göra? Ringa veterinären? Vi valde att hoppas att hon skulle bli bra i vår frånvaro (eeh...) och la fram gott om mat och vatten invid den grop hon gjort till sin i hönshuset. Vi hade två alternerande hönsvakter och den som gick på passet under andra veckan tyckte att vi skulle avliva henne. Lyckligtvis var detta en kompetens som hönsvakten själv besatt så ett tu tjopp så var hönans lidande (om hon nu led, det är oklart) ur världen. Så nu har vi bara tre höns. De kvarvarande är synbart skärrade av upplevelsen och jag ser dem ofta sitta i ett hörn och föra konspiratoriska samtal kring vad som kan ha känt deras syster. Dotter? Kusin? Släktbanden är oklara. 

Den andra överraskningen var desto mer besvärande. Vattnet hade fryst. Detta har hänt en gång tidigare i samband med att jag försökte hyra ut huset vintertid till ett juniorlag skidor. Jag skulle bara upp för att kolla läget och sätta på kylen när jag stod inför fullbordat faktum. I panik ringde jag den gången VVS-mannen och hans teori var att det vid låga temperaturer kan bildas is i rören under mark. Det lät logiskt, eftersom vi har värmeslinga på alla rör som går ovan mark (och även en bit ner skulle jag tro). Detta är inget problem så länge man bor i huset och regelbundet spolar i kranarna så att vattnet inte blir stillastående under någon längre tid. Men när man som vi var borta i två veckor, parat med minus 21 grader vissa nätter, kan isen sätta sig. Våra rör löper också under en asfalterad väg som plogas så marken får där inget skydd av snön. Det hela löste sig det året vid tjällossningen, uppskattningsvis i april. Jag vet inte så noga eftersom jag, efter ett obehagligt samtal till hyresgästen som nu behövde hitta ett nytt boende för tolv på två dagar, kunde dra mig tillbaka till vår varma, fungerande lägenhet i Stockholm och återkomma till Kristi Himmelsfärd. Detta alternativ fanns inte att tillgå nu, eftersom vi liksom har våra LIV här uppe med obligatorisk skolgång and shit. 

Konsekvenserna av att leva utan vatten i en familj om fem är snudd på apokalyptiska. Min första tanke var saker som "mat, disk, tandborstning". Sen slog mig en riktigt obehaglig tanke: Fjortonåringens dagliga duschar! Detta besked skulle leda till RAMASKRI. Och när den tanken hade hunnit landa drabbades jag av nästa ovälkomna insikt: Toaletten. Det kommer inte in vatten i toaletten. Således går det inte att spola. 

Det är intressant att notera hur olika vi hanterar dylika scenarios. Min mans ryggmärgsreflex var att googla på hotellrum. Och även om jag kan uppskatta glamfaktorn i att på Hollywoodstjärnevis bosätta sig på hotell, gjorde en snabb överslagsräkning på kostnad per natt gånger antal dagar till tjälsläpp att jag omgående satte mig och googlade på Air BnB (HA who's the frugal winner?). Efter att ha konstaterat att man på sin höjd kunde få en sunkig etta om 34 kvadrat för 500 kronor/natt i vår stad insåg jag att vi var tvungna att bo kvar och lösa situationen efter bästa förmåga. Och vi hade inte råd att låta gräva upp vägen för att värma upp rören. Om det ens går att gräva i vargavinter, tror inte det. Så, hur lösa?

- Vatten till matlagning, disk, basal hygien: Hämta i dunkar hos grannen och värma på spisen. Vi har vana av att göra detta från temporära tidigare vattenincidenter och grannarna är snällast av snälla så det visste vi var problemfritt. Vi hade även fyra stora dunkar sedan tidigare varav en var utrustad med en behändig kran. 

- Dusch. Barnen fick duscha i skolan och min man på gymmet (ja, han har börjat träna igen). Som av en händelse dök en annan favoritgranne upp utanför vårt hus precis när vi höll på att skotta för att komma åt den port bakom vilken vår vattendunks-kärra stod på vinterförvaring. Hon erbjöd oss att duscha hemma hos henne i obegränsad mängd. Checkelicheck. 

Återstod den knepigaste nöten att knäcka. Toalett. Det här är inte mitt livs behagligaste googling men jag sökte faktiskt på "Hyra bajamaja" men kunde snabbt konstatera att bajamaja-företagen främst opererar i storstadsregionerna. Jag kom då på att jag under sommaren noterat att den granne vi skulle hämta vatten hos hade ett dass bakom garaget. Jag minns att jag lite raljant sagt till min man att "vad ska de med dass till när de har flera toaletter inomhus?". Ha, där fick jag. Det är tydligen alltid bra att ha ett dass. 

Grannen i fråga upplät gärna sitt dass till oss. Problemet var bara att det inte varit i bruk de senaste tjugo åren och att vi därför skulle behöva hitta någon sorts balja att ställa i den. Och gärna en sopsäck i baljan för bortförsel av...ja ni fattar hur oattraktivt hela det här upplägget var. 

Nu kanske ni tror att vi med detta hade nått botten men det hade vi ej. När jag står ute på vår gårdsplan i färd med att trä en sopsäck över en gammal zinkbalja att ta över till grannens tomt, får jag en idé. Alltså, om vi ska exekvera i en hink på grannens tomt kan vi väl lika gärna göra det på vår egen och spara dem obehaget av att veta vad vi pysslar med i deras sedan länge avställda dass? Min man höll med. Men var? Man vill ju ogärna ha baljan stående på gårdsplanen. Kanske i ladugårdens dunkel. Där vi fram till för bara tio år sedan faktiskt hade ett fullt fungerande dass, som dessvärre rök i samband med amputation av rutten huskropp. Å vad jag då önskade att vi hade haft det dasset kvar. 

Efter rådslag med resten av familjen framkom önskemål att "ha något att sitta på". Ur mitt pedantiska inre plockade jag då fram en vag minnesbild av ett monstrum till möbel jag sett inne i det innersta av vindsrummen i boningshuset. Det rum i vilket vi hivat saker som inte ens kvalar in på den vanliga vinden. Frireligiösa skrifter, sönderrostade kaminer, gamla jutesäckar med fnul. Den största attraktionen i rummet i fråga är skelettet av en gammal katt som lagt sig och självdött i det, men nu kom jag att tänka på att jag även sett en gammal...vad kallas det...pottstol? Det vill säga en vanlig stol, fast med ett hål i sitsen under vilken man kan ställa en potta. Tänk om man kunde ta ner den där pottstolen, göra rent den och till och med ställa den i badrummet? Då slipper barnen (och föräldrarna) gå i mörker och kyla till grannen eller ut i ladugården utan kan göra det de ska och är det nummer två får man väl helt enkelt trä en påse i pottan först och sen gå ut med den till soporna, så som vi gör med kattlådans avfall? 

Sagt och gjort, jag lyfte ner möbeln i fråga efter att ha dammat av det värsta möget efter hundra års karantän. Jag ångrar att jag inte tog en bild av den, stående i duschkabinen, för er att begrunda. Som ett av barnen uttryckte det: "Det ser ut som någonting man ser i en skräckfilm". Tolvåringen, som tycker att det är genant om det hänger strumpor på tork när hon får kompisar på besök (pinsamt, de kan se våra underkläder!) var måttligt road av stolen. Hade min man inte varit deprimerad hade han och jag nog kunnat få oss ett gott skratt av det bisarra i hela situationen. Men nu höll vi oss. Märkligt ibland, att man är så trögtänkt, för...

...när vi sedan ånyo besökte vatten/dass-grannen och förklarade att vi inte avsåg att placera vår zinkbalja i hans dass, kom vi ungefär samtidigt på följande: En toalett fungerar ju även om man tillför vatten manuellt, d.v.s. häller en hink vatten i den istället för att spola. Det var ju inget fel på själva avloppet. Så monsterstolen kunde till allas lättnad åka upp på vinden igen och zinkbaljan ut i ladugården. Däremot fick vi (min man och äldsta barnet) släpa in flera jättestora dunkar vatten i badrummet att tillgå vid spolning. 

Pust. Dagen slutade i moll. Jag var tvungen att bjuda in duschgrannen på ett glas vin eller två för att komma i balans. Fjortonåringen försvann som en blixt till en kompis med jacuzzi och menade att hon skulle komma tillbaka först när tjälen gått ur marken. När jag sov den natten drömde jag om vatten. Att det droppade vatten. Dripp dropp. Sen drömde jag att det rann vatten, i en strid ström, whisch whosch. Det var först när jag vaknade nästa morgon jag insåg att det var en sanndröm. I ett utslag av optimism hade vi öppnat kranarna i kök och badrum på kvällen i förhoppning om att det naturliga vattentrycket skulle ligga på isproppen tillräckligt mycket för att luckra upp den. OCH SÅ HADE SKETT! Prisa herren. Lite otaktiskt bara att testkrananen i badrummet stått på varmvatten så varmvattnet var slut. Men det var i det stora hela en bagatell. SÅ lätt sparar man 200 000 spänn, eller vad vår hotellnota nu hade slutat på.

Jag kan inte påstå att det sprutade vatten ur kranarna. Vi har ju vatten från en källa som delas med flera hushåll och vi är sista anhalt, så trycket är asdåligt. Men när jag beskådade det magra vattenflödet var det ändå bland det vackraste jag sett. Jag sms:ade omedelbart grannar, föräldrar, fjortisen och min frugala handy man online; IGMR. "Vattnet är tillbaka! Vilket LYX att borsta tänderna i rinnande vatten!" varpå han svarar: "Frugal hedonism i sin essens". 

Och ja, detta blir också slutklämmen på denna sedelärande historia. Vad är vi utan vatten? Vi sitter, nästan bokstavligt talat, i skiten. Det är de här grejerna som betyder något. Allt annat är att kategorisera som bling. Ett nytt knivset till köket? En extra fantastisk inpackning till håret? Dubbelduntäcke? Glöm det. Vatten i kran, så bäst. 

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Eftersom ni är så hjälpsamma vet jag att det kommer att ramla in goda råd kring vårt vatten. Låt mig då vara proaktiv och meddela att beslut togs av kommunen under Q4 att förse oss med kommunalt sådant. Schaktning, whatever that is, påbörjas efter, ja just det, tjällossningen. D.s.