Privata sjukvårdsförsäkringar

Även om min upplevelse av psykvården är något naggad i kanten av diverse heppande från stafettläkare under året som gått, måste jag ändå säga att det är rätt lätt att få vård i Sverige. Och då menar jag som vanlig dödlig, utan flådig sjukvårdsförsäkring. Jag har själv haft sådan under mina tjänstemannaår och aldrig riktigt fattat vitsen. Visst, man får tid samma dag, men åtminstone hos Euroaccident behövde man betala "självrisk" 500 kronor per gång. En gång sökte jag för ont under trampdynorna och fick då betala självrisk för varje trampdyna, d.v.s. 1 000 kronor för att en ortoped skulle säga till mig att sluta gå i högklackat. 

Sjukvårdsförsäkringar är ett enkelt ämne att tycka något om. "Rikt privilegium" för de flesta. Jag tyckte kanske något liknande en gång, tills jag förstod att frågan var lite mer komplex än så. Jag är exempelvis osäker på om gemene tyckare vet att den vanligaste privata sjukvårdsförsäkringstagaren är en LO-anställd med snittlön (eftersom merparten av sjukvårdsförsäkringarna upphandlas i fackpaketet). 

Jag talade för ett tag sen med en annan ångestänka, d.v.s. en fru till en person som genomlidigt samma debacle som min man. Det var hoppfullt, eftersom hennes man idag mår bra. Hon beskrev de olika turerna och att de vid något tillfälle beslutat att klippa med den regionala vården som de upplevde bara gick i cirklar utan någon kontinuitet eller framgång. Via mannens företagshälsa hade de då fått kontakt med en KBT-terapeut och via sjukvårdsförsäkringen hade de fått träffa en läkare vid Sophiahemmet. Det låter ju onekligen som att man måste ha a) företagshälsa och b) sjuvårdsförsäkring för att få tillgång till dessa insatser. 

Förutom att jag och min man, utan varesig a eller b, fått läkarbesök på såväl Sophiahemmet (till noll kostnad eftersom min man har frikort och läkaren i fråga var ansluten till regionen) som kostnadsfri KBT * 10 via appen Mindler (som även den är regionansluten). På resans gång hittade vi också den eminenta appen MediCheck där man kan få möte med specialister redan samma dag. Exempelvis hade vi ett jättebra "second opinion"-möte med en psykiatriker där som gick igenom min mans medicinering. Jag använde samma app för ett mer mondänt ärende i december och använde deras drop-in-funktion med uppskattningsvis tio minuters väntetid. Recept på apoteket strax därefter.

Eftersom jag själv gått i sjukgymnastik löpande sedan förra våren (tack läsare som skickade tips om OMT-certifierad fysioterapeaut) har även jag kommit upp i frikort vilket gör att vi som familj, trots vår bräckliga psykiska hälsa och bräckliga ryggar mm. inte känner av det hela. Väl medveten om att det är någon annan som betalar, företrädesvis den tjänstemannaklass som vi tidigare tillhört. 

Poängen med inlägget är helt enkelt: Varför detta tjat om privata sjukförsäkringar när man har tillgång till snarlik vård även utan? Okej, en skillnad, och det är speed-to-doctor i det fall man vill träffa en specialist rent fysiskt. Vi fick vänta i nästan tre månader för besöket på Sophiahemmet. Men vi hade kunnat få snarlik hjälp av psykiatrikern på MediCheck redan samma dag, om vi vetat att det alternativet funnits. 

Har du privat sjukvårdsförsäkring?

Mvh/
FruEfficientBadass