Tråkigt att vara ledig när andra jobbar

Innan jag börjar: Du som ännu inte läst MMM:s senaste inlägg ang. oro för ökad inflation (som är en av huvudorsakerna bakom den för stunden surande börsen), gör't. Långt inlägg, som kan summeras i en mening någonstans från mitten: "The first rule of this situation is the same as all other situations: don’t panic, and enjoy this whole journey as a learning experience. Prices will fluctuate, and the world’s economy will adjust accordingly in the coming years. You and I will continue to prosper."

"Det är tråkigt att vara ledig när alla andra jobbar". Så föll orden i avsnitt "Pengaångest - är du en spara eller slösa" på P1:s Kropp & Själ i höstas. Programmet var väl som de flesta mediaprodukter när de ska tangera FIRE. Det snurrades på om "lagom är bäst" och "slösa bort sitt unga liv på att spara" etc. Vilket skorrade falskt givet de två intervjudobjekten där den som iklädde sig rollen som "Spara" lät gladare än den som fick symbolisera "Slösa". 

Faktum är att man till och med tog upp den gamla busshypotesen, ni vet "vad händer om man blir påkörd av en buss imorgon" (Svar: Du blir lika död som om du överkonsumerat fast fashion och löpande åkt på dussincharter). Men den panelsägning som fick mig att lystra till på riktigt var något i stil med "Hur kul skulle det vara att gå sysslolös hela dagarna när ens vänner är på jobbet?".

Det finns så många konstigheter med det uttalandet att jag blir tvungen att punkta upp dem. 

1. Vill man alltid vara tillsammas med någon?

Resonemanget utgår från att det rätta sättet att umgås med människor är att stå och hänga vid jobbdagisgrinden klockan 16:30 och vänta på sina polare. Polare i en vänskaps- och umgängeskonstellation man omöjligt kan rubba. Innan fabrikstutan ljuder är man förpassad till tv:n eller alkisgänget på torget. Tankevurpa nummer ett är att folk ens vill hänga med någon 100 procent av tiden. Min erfarenhet och mitt studium av mig själv gör gällande att så inte är fallet. Det räcker för mig gott och väl med familjen, kompletterat med dagliga vänsamtal på mobilen samt sporadiska fysiska encounters. Resten av tiden rör jag mig gärna själv eller bland folk, inte inflätad i folk. Ett exempel från en Stockholmshelg i höstas:

Här är jag på konstvisning på Waldemarsudde. Det är fredag och klockan är 11:00. Se, massor av folk. Jag pratade lite med guiden efteråt så jag fick till och med social interaktion. Skillnaden var att jag inte behövde sitta och scrolla i en Excelsnurra i ett par timmar för att få giltigt skäl att uppsöka kaffeautomaten för social skaffning, jag kunde bara gå fram och starta ett samtal. 

2. Är social interaktion meningen med tillvaron?

En annan sak med resonemanget i Kropp & Själ är att man verkar utgå från att livet enbart handlar om konversation och umgänge med andra människor. Vad hände med djur, litteratur, konst & ligatur? (vet inte ens vad det är men det rimmade). Få tid att formulera en egen tanke? Att ägna sig åt ett kreativt projekt, allt från att rensa ett förråd fritt från bråte (och lägga ut till försäljning/bortskänkes så att de kommer den informella ekonomin till godo och på så vis även miljön) eller att börja fotografera, måla olja, gå på föreläsning, gå på konsert? 

Hade jag, under ekorråren, haft sinnesnärvaro nog att gå på Mozarts Requiem en vardagskväll i november? Troligtvis inte. Jag satt där, som ensamt sällskap har du hört, jag gjorde något helt sälv, i ett publikhav i Berwaldhallen och bara rös av lycka. Se - en upplevelse som man kan ha även om man inte sitter framför en skärm mellan 08:00-16:30 varje dag. 

3. Är det vettigt att sikta på inomhusliv?

"Att jobba" innebär för de allra flesta, och för Kropp & Själs panel troligen helt säkert, att befinna sig på någon form av arbetsplats under dygnets ljusa timmar. Antingen på ett "kontor" eller på ett "hemmakontor". I det senare fallet är det viktigt att arbetsgivaren tillgodoser individens behov av social interaktion och psykosocial jadabla genom regelbunda Zoom-gatherings, quizes och annat tokroligt. 

Här adresseras sällan elefanten i rummet nämligen att vi utan att reflektera utgår från att merparten av vår vakna tid skall tillbringas inomhus. Ok, jag är inte ute och går hela tiden. Men jag är ofta på väg från punkt A till B. Från hemmet till bibblan. Från bibblan till affären. Från affären hem till vedboden. Mellan vedboden och huset, tio gånger. Sen över till grannen. Eller som här, från samma Stockholmshelg, från Waldemarsudde till Rosendals trädgård. Den andra bilden är från Rosendal. Trädgården ligger helt öde. I butiken är det bara jag och personalen. Jag får alltså inte trängas med Stockholms alla barnvagnar som jag måste en helg. Sorgligt? Beg to differ.

För att citera Kant: Du behöver inte gå och hålla i dagissnöret för att inte villa bort dig, du klarar dig själv, som en vuxen. 

Men jag kanske är en anomali, en introvert av tredje graden. Därför är jag nyfiken på dina tankar. Är du rädd för att bli sysslolös vid ev. FI när dina kompisar är på jobbet?

Mvh/

FruEfficientBadass