Status hemmavid

Jag har ju inte skrivit så mycket om min mans mående på sistone och det har väl helt enkelt att göra med att jag inte vågat jinxa den utveckling som varit efter nyår. För att sammanfatta. Innan nyår: Helvetets alla lager av jävlighet. Inte en dag utan kris och panik, klump i magen, vankande i huset, böner om hjälp från sjukvården, gud, fan, alternativmedicin et al. Efter nyår: Mönstret bryts med initialt kortare perioder av respit (1-2 h åt gången) till heldag utan ångest och senare även flera dagar utan ångest. N.B. ingen dag var i början helt befriad från obehag, det fanns alltid ett element av det min man kallar "oro", men den där gastkramande, förlamande ångesten, då han bara ligger stilla på spikmattan genomsvettig och med skärselden i huvudet, verkade släppa greppet. 

Varför? Ja inte var det tack vare medicinering, han går på exakt samma antidepp sedan i juli. ECT, tveksamt. Han fick ju initialt ångestlättnad av den men efter drygt 30 gånger verkade även detta verktyg förlora verkan. Vi fick nackdelarna (total förvirring, raderade minnen, vilket fortfarande är ett problem) men inte fördelarna (minskad ångest). Jag tror på två faktorer: KBT och tid. 

KBT. Via appen Mindler hittade vi i november en underbar online-terapeut (hör av dig via mail om du vill ha namnet) som metodiskt och sakligt benade ut ångesthelvetet för min man. Vad ångest är, hur det yttrar sig, skillnaden mellan "riktigt" och "falsk" ångest (d.v.s. man har en initial ångestreaktion, men sen spinner den vidare och blir automatiserad, utan trigger), hur man genom att stryka ångesten medhårs istället för att motarbeta den kontraintuitivt kan få den att ge vika. 

I början var min man oemottaglig på grund av ångestens förmåga att kapa all form av fokus. Jag var med på mötena och skrev ner allt terapeuten sa, för att sen gå igenom det igen med min man när han lugnat ner sig (initial KBT kan dessutom trigga ångest). Sakta men säkert införlivade min man några av de föreslagna övningarna. Exempelvis började han byta sina dagliga vankningar av och an i huset (då han gick med nedböjt huvud, stönandes) mot en (fiktiv naturligtvis) "självsäker" gång med rak rygg, huvudet rak och med vokalt starka mantran. Vid ett tillfälle isolerade han sig i ena änden av huset och skrek rakt ut, vilket jag tror var bra efter 10 månader av ängsligt röstbruk. 

Där, i januari, började jag se att någonting ändrades. Det var primärt hans kroppsspråk. Som att kroppen före psyket fattade att något var i görningen. "Aha, jag kanske inte är helt under attack ändå? Jag kanske har en chans?". Därefter följde många, många olika typer av mentala övningar varav ungefär hälften var bortkastade eftersom min man inte mäktade med att visualisera dem. 

I slutet av februari nådde vi någon form av genombrott. Min man hade under en dag suttit och skrivit ner sina ångesttankar om döden, universum och rymden i ett Worddokument, vilket applåderades av terapeuten. Nu uppmanades han att flera gånger dagligen med hög och stadig röst läsa upp tankarna för sig själv. Det kallas exponeringsövning och genom att höra tankarna snarare än att låta dem passera in i huvudet direkt, skapar man distans till det upplevda hotet (har med frontallob och amygdala att göra, fråga mig inte om detaljerna). 

Det var väl här jag började notera att min man helt slutat med ångestdämpande medicin och började ta sig an livet. Vissa dagar skjutsade han barnen till skolan, andra dagar lagade han middag. Sen byggdes det här på med fler och fler saker. Han började träna, träffa gamla tenniskompisar på lunch, engagera sig i barnens skolarbete etc. Vi kunde se på film kvällstid, ta hem folk på besök och han började läsa böcker igen. Visst, jag såg ju att det fanns stunder då han liksom gick in i mörkret igen. Men det var inte alls på samma sätt. Det var som att han hade verktygen att hantera tankarna, och då inte med underkastelse utan med någon form av kontrollerat lugn. "Jaha, så var det ångestdags igen, kom in kom in, jag motarbetar dig inte".

Jag började kunna åka själv till Stockholm över en helgutan att hela tiden ha en gnagande oroskänsla. Han klarade sig bra utan mig och kunde dessutom ta hand om barnen. Frihetskänslan! Och det är väl där vi är just nu. Han har inte börjat jobba, och det finns inga konkreta planer på det heller. Den här gången tar vi inga risker, så som vi gjorde i september då han mitt under pågående underhålls-ECT försökte steppa in och göra lönerna på jobbet. Och for rakt ner i källaren. Nej, den här gången tar vi det säkra före det osäkra och innebär det att han aldrig mer sätter sin fot på ett jobb så får det vara så. För alternativet, att han ska må som han mått (och vi övriga vara del av det) är inte ett alternativ. 

Med det sagt: It ain't over til the fat lady sings och jag tar inte ut något i förskott, över huvudtaget. Jag tror som terapeuten säger att han kanske måste acceptera ett liv som kommmer att innehålla ett visst mått av ångest och oro, men att det ändå kan vara ett bra liv. Personligen är jag så enormt tacksam för varje dag som går då vi får ha en vardag där inte allt handlar om att förhålla oss till min mans ångest. Om mitt liv får vara så här framöver kommer jag inte önska något mer, ever. Underskatta inte vardagens trivialitet, den är underbar.

Mvh/
FruEfficientBadass